bloggheader caroline

Visa alla inlägg skrivna juni 2016

Positivt eller negativt svar?

Skrivet av Caroline Eriksson 30.06.2016 | 1 kommentar(er)

Jag var ju nervös över hur det skulle gå i besiktningen. Och när jag är nervös är jag... mig själv. Gånger tre. När jag skulle betala så skämtade jag om att "för det priset får man väl godkänt?". Kvinnan i receptionen funderade en femtedels sekund innan hon fnissade till och sa att det är inget garanti. Hon frågade istället om jag ville följa med till hallen. Men gammal och trött som jag är, valde jag istället att sitta på en bekväm stol och bevittna besiktningen. Men blev konfunderad när bilen aldrig uppenbarade sig i besiktningshallen. Hade den trilskat och stannat runt hörnet? 

 

Kikade lite och konstaterade att visst var bilen min i hallen. Röda faran är bara liten. Och mannen som besiktade bilen verkade vara ny, för han såg noggrannt på minsta lilla millimeter av Opeln. Flera gånger. Slog lite, ruskade om bilen och lyste med sin ficklampa. Det roligaste var ändå när han öppnade motorhuven för att se den lilla motorn. Efter min senaste oljeincident så blev så gott som halva byn och motorn svart. Och det lämnar ju kvar en tid. Men trots hans chockade min, så var det inget han brydde sig om. Han bara kollade så det var olja i bilen och att den såg fin ut. Efter en nästan halvtimmes kontroll var han klar.

 

Och vad blev svaret? Han babblade en ramsa på finska, men det viktigaste jag uppfattade var: GODKÄND. 

Halleluja. Tack alla som mediterat och stort tack till röda faran att du är en extremt bra bil.

 

IMG 5135


Tänk om människor skulle besiktas?

Skrivet av Caroline Eriksson 30.06.2016 | 1 kommentar(er)

Det är mystiskt hur nervös man kan vara i för en besiktning. Det är ju inte jag som ska besiktas. Men jag känner liksom hur det känns för röda faran. Inom kort ska någon människa slå på henne och granska hennes yttre. Hur mycket ser de egentligen till hennes inre? (Hoppas inte mycket, för jag har inte städat bilen)

 

Tänk vad knasigt det vore egentligen om vi människor behövde genomgå en dyr besiktning varje år. Endera får vi tuta på och köra ett år till, eller så behöver vi fixa till lite rynkor och skavanker. Kanske byta någon lös skruv. Eller flera lösa skruvar. Kanske så får vi beskedet att: Underkänd. Till skroten.

Jag hoppas ni vet att ni är hur godkända som helst, alla, trots rynkor och skavanker som troligen man bara själv ser. En lös skruv är inte hela världen och det viktigaste är att man är trogen och sann. Till sig själv och andra.

 

Nåja. Jag sänder lite kärlek till röda faran. Hon är trogen. Startar i alla väder och är bensinsnål som bara den. Ett kap helt enkelt. Hoppas besiktningmannen inser det också.

 

Inte min röda fara, men en bil som också måste besiktas.

image5


Meditera för röda faran

Skrivet av Caroline Eriksson 30.06.2016

Idag önskar jag att ni alla ska meditera för mig och min bil. Sen sist röda faran blev besiktad så har den hunnit ha olje-katastrofer x2, växelspaken gick sönder och den har slirat i diket en gång. Nu är jag lite halvt dement, så jag vet inte om det var förra sommaren eller året före. Men jag skulle hur som haver hem efter ett stadsbesök. Blinkers gick sönder och jag funderade hur tusan jag skulle slippa hem i rusningstrafik. Utan att blinka till vänster. Det gick bra, enda tills jag kom till korsningen som ledde till byn. Då fuskade jag lite och bara körde. Till mitt försvar är det inte så mycket trafik här ute på landet.

 

Men hej. Röda faran är liksom mig, en kämpe, så det ska väl nog gå bra idag. Alla incidenter som skett under ett år så blev fixade med detsamma. Och även om det kanske låter lite riskabelt att ha mig bakom ratten eller att jag skulle vara extra amper chaufför, så lugn ba. Jag har flera historier från då jag var 15 år och körde vespa. Kan ju säga som så att jag är glad att jag lever idag och att vespan inte följde med till Vasa.

 

 

Katterna på bilderna har ingenting med bilen att göra. Men de ger bra feeling och det behövs idag. 

 

IMG 5107

 

IMG 5115

 

IMG 5116

 

IMG 5130


Vad gör man om man är olycklig?

Skrivet av Caroline Eriksson 29.06.2016 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Till blogginlägget jag skrev idag fick jag med detsamma massor av fina kommentarer. Vill att ni ska veta hur otroligt tacksam jag är för alla er som läser, klickar på hjärtat och kommenterar. Speciellt det sistnämnda, för nuförtiden så frodas inte kommentarer lika vilt som för fem år sen. Det känns som att vi skapar en kontakt och att vi tillsammans blir en liten community. Som vågar delar med sig av sina tankar och känslor. Tack tack tack!

 

En av kommentarerna var:
”Vad gör man när det känns som om man inte har något ett le åt?”

 

Har skrivit om detta förr men skriver gladeligen igen. Livet är inte alltid en dans på rosor och det hör till att mötas av motgångar. Men. Här handlar det också om hur vi hanterar och reagerar situationen.

Jag har varit svårt sjuk, haft hjärtesorg, levt i destruktiva förhållanden och inte alltid varit så kärleksfull mot mig själv. Varit pank och hyperventilerat över räkningar. Speciellt det sistnämnda är resultat över de gånger jag glömt bort att allt ordnar sig. Ibland är det enda viktiga, just nu, att jag andas. Jag lever.  Jag  är  okej.

 

Även när det varit som mörkast har jag alltid sett livet från en positiv sida. Alltid har jag haft något att le åt. Född med humor och har lätt för att skratta, det är min starka sida. Men det går att öva upp den. Livet är för kort för att tas på blodigt allvar, vänta på bättre tider eller ”tänka om”. Livet är just nu, och det är aldrig så piss att det inte finns något alls att vara tacksam för. Möttes dock på reaktioner utifrån under min sjukdomstid, att det var ”synd om mig”. Kändes märkligt, för jag tyckte inte det var synd om mig. Sjukdomen hindrade mig inte från att vara lycklig eller påverkade mitt värde som människa. Jag identifierade inte mig själv med varken sjukdom eller motgångar.

 

 

Du kan inte påverka det som hänt, men du har valet att påverka hur du reagerar och hanterar situationen.

 

 

Men när allt ändå känns förjävligt, då förstår jag att det är svårt att se ljuset. Vad det än handlar om; hjärtesorg, död eller pengaproblem.
1. Tillåt dig att känna. Sörj och kom till frid med varför du känner på ett visst sätt. Annars blir det väldigt svårt att gå vidare. För det är det som är målet. Bara för att du går vidare så betyder det inte att du glömmer något som en gång gjort dig glad. Det finns inga bra eller dåliga känslor. Våga möt dem alla, men gräv inte ner dig. 
2. Fråga om hjälp, av vänner eller en psykolog. Har du inte kunnat le på flera månader eller allt känns meningslöst: sök hjälp! Depression är vanligt, men få vågar söka hjälp. Speciellt om tankarna som ”Jag kanske inte mår tillräckligt dåligt” eller ”Det finns de som har det värre” snurrar runt i huvudet. Sök alltid hjälp! Du är värd att må bra!
3. Sätt inte ansvaret på din egen lycka på något eller någon utifrån. Du kan för stunden bli gladare av att hitta en partner, men hen trollar automatiskt inte bort din egen inre osäkerhet eller sorg. Man måste arbeta med sig själv och vårda sig själv, på samma sätt som du tar hand om hemmet eller bilen.
4. Bli inte blind för möjligheterna. Många tror att vi blir lyckliga först när vi har pengar, en partner, ett arbete eller nya kläder. Gör ett val att bli medveten för allt det fina som finns omkring dig just nu! Det behöver inte vara "stora saker", det kan lika gärna vara en ljusblå himmel. Var tacksam för din vän, för din katt, att du lever och du andas. 

 

 

Ha inte dåligt samvete för att du är lycklig. Och känn ingen press att alltid vara så otroligt glad. Hitta balansen och tillåt dig vara dig själv. Kom ihåg att du är värdefull. Och funkar inte det: Lura kroppen att du är glad genom att le jättemycket. 

 

IMG 4838


Visdomsord från mig

Skrivet av Caroline Eriksson 29.06.2016 | 4 kommentar(er)

Den här sommaren förde verkligen med sig ny energi. Först nu känner jag att lusten och orken att vara kreativ existerar. Spendera tid i naturen och se möjligheter. Kanske har det att göra med att jag har bara fyra arbetsskift kvar och sen tar jag fyra veckor ledigt.

 

Jag har funderat mycket på det här med mål och drömmar. Varje år brukar jag göra en dreamboard. Och varje år har alla mina drömmar och mål slagit in. Men detta år blev det ingen dreamboard. Men det betyder inte att drömmar inte slagit in. Istället har jag känt in känslan om det jag önskat, och så gott som allting har slagit in. Man kan ju inte få allt på en och samma gång.
Men jag tillåter mig känna att jag är värd lycka. Istället för att motarbeta lyckan med jantelagen så ser jag möjligheter och tillåter det hända. Jag känner och lever i kärlek.

 

Om något gör mig ledsen så är det att se människor stå och stampa på en och samma plats. Att någonstans på vägen har de tappat all sin tro på sig själv och andra. Som inte ser livet som värdigt om det inte hela tiden händer något eller missar det som sker omkring dem. Som klamrar sig negativa beteendemönster och njuter av andras olycka. Som nekar sitt sanna jag och lever i rädsla.

 

 

Dagens  råd  från mig är:
1. Släpp all stress. Allt ordnar sig på ett eller annat sätt. Även då du inte har en aning om hur.
2. Lev i kärlek. Livet blir mycket roligare då.
3. Far ut i naturen, spring barfota tills du blir svettig och
4. det viktigaste av allt: Le och skratta från djupet av ditt hjärta. Det helar din kropp och själ. (och så är du så mycket vackrare då)

 

IMG 5071

Igår kväll omfamnade jag min kreativa sida och for ut i naturen och dansade barfota. Eftersom jag är mitt i ett flow, så får ni räkna med att "gamla Carro" är tillbaka med bilder som denna. Det betyder kanske att det tar lite längre att få ut bilderna på nätet åt er. Men det är så värt det. 


Är fotoalbum ute?

Skrivet av Caroline Eriksson 28.06.2016 | 4 kommentar(er)

När jag fyllde tjugofem år gav sambon mig ett presentkort till en sida som säljer kameror, objektiv och annat fotorelaterat. Och nu innan jag hinner bli tjugosex år så passade jag på att använda upp det. Istället för att köpa ett femte objektiv så föll valet på något jag drömt om i många herrans år.

 

En printer och skanner i ett, som printar ut foton i högsta kvalité. Bra märke, modern och tar inte upp mycket plats. Min tanke är att börja med fotoalbum, på riktigt.

 

Från att jag var liten så har jag massor av foton av mig. Men det var ju på 90-talet. Framkallar folk ens fotografier längre?
Jag har ju alltid fotograferat mycket. Men sen allt blev digitaliserat blev bilder sparade på datorer som kraschat eller bloggar som inte finns idag. Det betyder att största delen av min tonår har försvunnit någonstans i nätets rymd. Och det känns lite sorgligt.

 

carroolasalo

 

Okej. Det här fotot har jag sparat från min tonår. Jag var fjorton år, dansade på Rock Off till mitt favoritband The Ark, och livet var gott. Speciellt i detta ögonblick. Jag, bredvid världens bästa Ola Salo. Lutar mitt huvud mot hans axel och bryr mig noll om att jag är genomsvettig. Och vem skulle inte vara det, när han sekunden före skrivit sin autograf på mitt bröst? Haha.

 

 

Visst har jag haft infall då jag framkallat fotografier, men det är sånt som lätt faller i glömskan. Men nu blir det ändring. Jag ska köpa fotoalbum och börja föreviga mitt och sambons liv i foton. Vi ska ha ett eget album och katterna får också sitt eget. Vad livet än för med sig så ska allt sparas i fotoalbum. Jag får skanna in bilder, vara kreativ, printa ut och pyssla bäst jag vill. Har redan flera idéer på kommande.

 

Hur sparar du dina fotografier? På en hårdskiva eller som gammaldags fotografier?

 

carrosfotoalbum

Några fotoalbum jag har sparade från barndomen.


Lyckan att ha en trädgård

Skrivet av Caroline Eriksson 28.06.2016

Det börjar bli en evighet sen jag bara fotograferade. Utan någon mening, utan något mål. Bara helt fritt se världen genom linsen och fotograferade allt jag tycker är vackert. Det mina ögon fastnade på idag är det som ska bli sommarens skörd av bär. Det verkar bli massor av jordgubbar, smultron och björnbär i år igen. Oj, nu blev jag påmind om att jag skulle göra en rabarberpaj också.

 

Är så tacksam att vi har ett eget trädgårdsland. Med rabarber, bär och massor av vackra blommor. Bor ju tillsammans med en yngre version av Ernst, så det är han som ska ha äran för vår fina trädgård. Jag står för ätandet av allt som trädgården erbjuder. 

 

Har du lyckan att ha en egen trädgård? Om du har, vad erbjuder den för gott eller vackert?

 

IMG 4780IMG 4784


Mardrömmar och dyra sjalar

Skrivet av Caroline Eriksson 28.06.2016 | 1 kommentar(er)

Saker jag funderar på idag:
- Man skulle ju kunna tro att nattens mardrömmar skulle handla om blod och inälvor, efter sista avsnittet av Games of Thrones. Istället vaknade jag i panik, sju i morse, efter att ha halva natten försökt få tag på en FPA-taxi till en klient. Men jobbets alarmtelefon hade sparat den nummern till bäddenavdelningen. Knepiga drömmar.

 

Att vi drömmer gör att var och en av oss lugnt och stilla kan vara galen varenda natt i hela vårt liv.
- William Dement, sömnspecialist


- Efter att ha varit på jakt efter klädsel till sommarens bröllop (tror jag hittat rätt nu) så förundras jag över att det finns människor som köper sjalar för över 100 euro. Vem är ni?!
- På tal om kläder. Klädföretagen borde fundera över hur de har sina modeller att posera. Inte vill man köpa klänningen om modellen endera blänger argt på en eller står med fingret i en vidöppen mun.
- Måste börja läsa mer noggrannare. Beställde tid för besiktning i morse och trodde jag fick en idag. Var riktigt stolt, för det är ju en på tusen att man får tid samma dag. Tur jag extracheckade en sista gång, dock efter att jag beställt. Blir att fara efter arbetet senare i veckan. Vilket betyder att jag inte hinner laga mig snygg.
- Varför har inte jag och sambon fiskat på fyra år nu? Facebook påminde mig om denna fiskelycka som skedde för exakt fyra år sen.

 

carrofiskar

 

Jepp. Jag har arbetshandskar på mig, för maskar är obehagliga. På något sätt är de mindre läbbiga om man har skyddshandskar på sig.  


Bilder du inte fick se (del 1)

Skrivet av Caroline Eriksson 27.06.2016 | 1 kommentar(er)

Ni vet väl att man inte bara kan ta en bild, och sen är man nöjd? Nej. Så enkelt är det inte. Oftast ska man ha flera bilder att välja mellan. Mest för att vara på den säkra sidan. Man vill ju inte riskera att man fixat sig i ordning för en bild och sen är alla "misslyckade"?

 

Saken är den att väldigt sällan blir bilder misslyckade. Men de kanske inte passar till det sammanhang man tänkt använda dem.

 

Igår bad jag min underbara sambo att fotografera mig. Vi åkte till en vacker sommaräng, som tyvärr doftade kokacka, och där skulle jag springa runt i min Odd Molly klänning, bland fästingar och andra insekter. Men vackert, det var det. Han tog massor av bilder av mig. Nästan för många, för jag tyckte om ALLA. Och det blir ju lite jobbigt när man redan från förr har beslutsångest. 

 

Eftersom jag har massor av bilder på datorn ni inte fått se, så tänkte jag börja visa några av dem åt er. Så där lite nu som då. Bilder av både mig och katterna. Men vi sparar det smaskigaste till sist. Nu får ni se två som inte blev en bloggheader.

 

IMG 4682

 

Jag blev lite andfådd av att hoppa runt, så då gäller det att andas ut.

 

IMG 4728

Den här hade jag verkligen tänkt ha som bloggheader, för det visar ju min personlighet så bra. Jag skojar och hoppar runt på en äng. Tänker lite på diplomet jag fick på Sevendays 1-års kalas: 

"Med mottot "Circumstances don't matter, only state of being matters" kom hon in som en storm... eller nej, hon kom in som en ljuv sommarbris över ängen. Att besöka denna blogg sänker pulsen - förutom när det skrivs om sex, orgasmer och kärlek. Andas in, andas ut. Ställ dig upp och ner på isen. Gärna i motljus."


Vem regerar (blogg)världen? Kvinnan!

Skrivet av Caroline Eriksson 27.06.2016 | 8 kommentar(er)

Kategorier:

Jämlik fördelnimg (hycklare.du@outlook.com)
"Lustigt att du skriver om jämlikhet och feminism på din blogg men ändå är bara 7 av 44 bloggare manliga på sevendays dvs. 18,9 procent. Snacka om propagandakanal för unga feminister som hss utövar här... Gör dig själv en tjänst och skriv från ett opartiskt perspektiv, du vinner mycket mer på det."

 

Det var en lustig kommentar som damp in på bloggen igår. Så här tänker jag.

 

1. Jag skriver om precis det jag vill.
2. Förstår inte varför det skulle vara mindre värt, att jag som kvinna skriver om jämlikhet på bloggen, när det finns sju män på samma bloggportal. Skulle min åsikt på något sätt ha mer värde om det var fler män som bloggade?
3. Det har alltid varit och är fortfarande färre män som bloggar, om man jämför med de som identifierar sig som kvinna. Sju män på en bloggportal är ju riktigt bra tycker jag. Jämför man det med svenskfinlands bloggvärld så är det mycket.
4. Och det är inte heller mitt eller någon annans fel att det är just färre män som bloggar. Här på Sevendays eller i resten av bloggvärlden. Alla, även män, får ansöka att blogga på Sevendays.

 

Det finns  fortfarande  de som kan fnysa och tycka att bloggar är ”tramsiga”. Som har fått det här med bloggar om bakfoten. Som inte förstår vitsen med att dela med sig av sina tankar. Sånt hör man oftast från de som inte läser bloggar. Och kanske är det därför som  ”inte alla män”  har börjat blogga eller läser bloggar. Rädd att förknippas med något som klassas som feminimt och  ytligt. Och vet ni? Jag kunde inte bry mig mindre. Jag tycker folk ska göra det som gör dem glada. OBS! Jag har ändå rätt så många män som läser min blogg dagligen, och jag är lika tacksam mot er som mot alla mina bloggläsare.

 

Om ni visste vad mycket  bloggen  gett mig. Jag har bloggat i 10 år nu och allt den gett mig är jag evigt tacksam för. Det ser jag som en vinst.

 

 

Önskar jag hade varit med på  Underbara Claras  föreläsning tidigare i år. Bland annat pratade de om män och bloggar där. Anna-Lena skrev efter föreläsningen om en fråga de ställt till Clara: ”...hur man ska få männen mera aktiva i bloggvärlden. Clara svarade att  män  kanske inte behöver finnas överallt. De är ju ändå i  majoritet  på så gott som alla andra ställen, så varför inte låta den här världen  domineras  av kvinnor?”

 

Sug på de meningarna en stund.

 

Känner ingenstans att jag är  mindre  feminist  eller är en hycklare, bara för att vissa inte har fattat hur givande det kan vara att blogga. Än idag  förtrycks  kvinnor  som inte kan säga sin åsikt. Därför är jag så  tacksam  över att jag, som kvinna, har möjligheten att uttrycka mig via bild och ord. Jag skruvar inte bilar, påtar i rabatten eller bakar pajer, för jag är inte intresserad av det. Men blogga och fotografera, det tycker jag om. Och är  duktig  på det.
Ser man det till det ”riktiga livet” så är inte heller min sambo och jag mindre jämlika, bara för att vi inte håller varandra i handen 24/7 eller har samma intressen på alla plan. Jämställdhet handlar inte om att man ska apa efter varandra.

 

 

Ordet feminist väcker tydligen också känslor hos folk. Raderade en viss app igår efter att ha läst elaka kommentarer om just feminister. De skulle rullas in i en matta och kastas i en sjö, piskas och tvingas till sex. Ropar kvinnan ”NEJ”, så ska man lyssna om hon verkligen menar det. För ett nej är ju inte en självklarhet. Skäms på er.

 

Ska ni skriva något på internet så ska ni väl ha lite logik bakom? Och sluta vara så elaka. Hitta istället något som ger er glädje i livet. Typ, fa ut å doft på blommona.

 

IMG 4681