Bloggheader Caroline3

Visa alla inlägg skrivna juni 2016

Radiointervju och tv-program

Skrivet av Caroline Eriksson 07.06.2016

Igår blev jag filmad för Petalax lokal-tv. Balanserade stenar, pratade om bloggen och livet. Har ingen aning om när det kommer att visas eller om jag får möjlighet att ladda upp det på min youtube-kanal. Men det lär ju märkas.

 

Och det här media-flowet jag varit i en tid fortsätter. I morgon så är mitt personporträtt med i Kust Nytt och samtidigt sitter jag i direktsändning i Myteriet i Radio X3M. Herregud. Direktsändning. Kommer säkert att presentera mig som ”Caroline, Hälsoinspektören”, efter att ha skojat med mamma om vad min titel egentligen är.

Skillnaden från då allt började i februari i år och nu är att jag är mer van. Och att det inte känns så himla farligt ifall jag skulle säga lite fel eller om det ställs frågor som jag inte har svar på. Det är ju bara att skratta och ha roligt åt sånt. Men så ni vet, klockan 13:00 i morgon får ni höra min vackra stämma. Tar allt på talang och kan ju inte vara någon annan än mig själv.

 

 

Även om det är roligt med allt jag får uppleva detta år så känns det så overkligt och annorlunda. Det här är ju en helt annan värld än jag är van med. Men som sambon sa igår; ”Det är bara att tacka och ta emot”. Märks att vi levt tillsammans en tid och är glad att jag har honom vid min sida.

 

IMG 4120

Så här såg det ut igår när jag blev filmad för Petalax Lokal-Tv. Det var intressant att koncentrera sig på att få slemmiga stenar att hållas på plats, ha en filmkamera i ansiktet och samtidigt trycka på självutlösaren till kameran, för att få allt på bild.

 

Och både jag och kameramannen blev våta om fötterna. Men vad gör man inte för konsten?


Många lider i tystnad

Skrivet av Caroline Eriksson 07.06.2016 | 5 kommentar(er)

Dela gärna detta inlägg och era egna upplevelser, för det här är ett viktigt blogginlägg jag publicerar. Det finns så många som lider i tystnad. Blir inte tagen på allvar och får inte den vård de behöver. Jag vill uppmärksamma detta ämne, för det är så vanligt. Ändå talar få om det. Ungefär var tionde person som har mens har endometrios. Läs om symptom mm. här. Jag delar med mig av det verkliga livet här. Cystor, värk och hur man blir bemött i sjukvården som livmoderbärare med värk.

 

 

För många år sen sa jag till min gynekolog: "Jag tror jag har endometrios", eftersom man skulle kunna placera mig i en exorcist-film inför och under varje mens. Hen svarade "Nej" och så var det slutdiskuterat. Men så här i efterhand så tänker jag på hur många menstuerande människor som lider i tysthet. Som inte får hjälp. Som får höra att det man känner och upplever är "bara vanlig mensvärk". Tänk om jag ändå vet bäst innerst inne? Jag har fått prata med en som fått höra samma, men det visade sig vara något annat är "vanlig mensvärk". 

 

Underbara Mikaela fick som 23-åring diagnosen endometrios efter att ha haft symptom och gått till läkare i 10 år (!!!).

Först vill jag säga en sak till sjukvården: Skärp er! TA ALLA PÅ ALLVAR. Man känner sin kropp bäst och när något inte står rätt till. Låt inte kostnader för en titthålsoperation påverka andra människors liv. Och sluta proppa p-piller på folk eller uppmana dem att bli gravida. Se istället till orsaken varför en människa har ont. Och gör något åt det.

 

 

endometrios

 

 

EDIT: För att tydliggöra detta så är det här min intervju med Mikaela.

Mina frågor, hennes historia, hennes svar.

 

C: När misstänkte du att din mensvärk kunde vara något annat?
M: I tonåren hade jag väldigt kraftig värk i samband med mensen. Fick otaliga olika mediciner utskrivna mot värken, men medicinerna hjälpte bara en kort period innan jag återigen behövde något starkare. Tyckte nog det var väldigt konstigt att jag hade så mycket mensvärk jämfört med de flesta av mina kompisar, men antog väl ändå att det var ”normalt” att det gjorde så där ont vid mens. Speciellt eftersom läkarna inte gjorde något mer än skrev ut starkare värkmediciner (och p-piller, som inte hjälpte). När jag i tjugoårsåldern för första gången hörde om endometrios föll bitarna på plats och insåg att det är det jag har. Dock tog det ännu några år innan jag fick diagnosen.

 

C: Hur gick du tillväga?
M: När min värk för några år sedan ökat kraftigt på en kort tid, börjat komma när som helst i menscykeln och inte längre lindrades av mina rätt så starka värkmediciner, ringde jag sjukvården bad om tid till gynekolog. Väl hos gynekologen skrev hen ut några nya sorters värkmediciner och sa i förbifarten att min värk låter lite som endometrios, och erbjöd en ultraljudsundersökning om jag ville. Eftersom ingen läkare tidigare föreslagit en ultraljudsundersökning tänkte jag att det säkert kunde vara vettigt att göra en sådan. Jag hade, ”som tur”, chokladcystor på äggstockarna, vilket framgick tydligt på ultraljudet och gynekologen kunde med hjälp av fyndet, och det jag berättat om mina problem, med ganska stor säkerhet säga att jag hade endometrios. Skulle ingenting hittats vid ultraljudet kan jag tänka mig att det kunde tagit betydligt längre att få en diagnos.

 

Hur lång tid tog det att få hjälp?
Från att jag första gången gick till läkaren för att få hjälp med mina smärtor i samband med mensen, till att jag fick endometrios-diagnosen tog det knappt 10 år. Att man kan gå regelbundet till läkare för kraftiga menssmärtor i så många år utan att någon ens verkar tänka på att det kan vara endometrios är otroligt.

 

Hur påverkas din vardag av endometrios?
I dag är min endometrios tack vare behandlingen lugn och sjukdomen påverkar inte min vardag desto mer. I tonåren hade jag besvär nästan enbart i samband med mens, men tiden innan jag påbörjade behandlingen gjorde sig sjukdomen påmind nästan dagligen. När det var som värst hade jag smärtor mer eller mindre dygnet runt, oberoende tidpunkt i menscykeln. Magsmärtorna kunde breda ut sig så att jag hade värk från axlarna ner till knäna. Ibland spydde jag eller svimmade. Att klara av och orka med vardagen var ganska svårt.

 

pills 1354782 960 720

 

Vad fick för hjälp av sjukvården?
P-piller föreslogs som första alternativ, men på grund av tidigare problem med p-piller påbörjade jag i stället en behandling med gulkroppshormon, som skulle göra att jag inte får mens. Den första medicinen gjorde situationen aningen bättre, men inte så mycket som förväntat. Bytte till en annan sort, som är specifikt framtagen för endometrios. Jag har också genomgått en titthålsoperation där man rensade bort endometrioshärdar ur buken. I dag är min endometrios tack vare behandlingen lugn och jag har numera sällan smärtor eller problem på grund av sjukdomen. Jag är otroligt glad att min kropp reagerat så bra på behandlingen som den gjort, det är inte alla förunnat.

 

Hur blev du bemött?
Har fått många olika sorters bemötanden genom åren. Flera av läkarna jag träffade i tonåren verkade inte ta smärtan på allvar, utan konstaterade bara att ”det kan göra ont att ha mens”. Första läkaren som sa att jag har endometrios tog visserligen smärtan på allvar, men uppmanade mig sedan att skaffa barn för att lindra sjukdomen, vilket inte kändes så bra. De läkare jag uppsökt med endometrios-relaterade problem efter diagnosen har på det stora hela bemött mig bra (förutom när de uppmanat mig att skaffa barn för att må bättre…) och jag har blivit tagen på allvar.

 

Dina egna råd till alla livmoderbärare som misstänker att deras mensvärk kan vara endometrios?
Stå på er och kräv att få hjälp. Jag vet själv att det här är allt annat än lätt, men man ska inte behöva gå runt och må jättedåligt,  när det finns hjälp att få. Om man inte är en sådan person som skrämmer upp sig själv av att läsa om sjukdomar kan det också vara en idé att läsa på lite om endometrios för att ha mer kött på benen när man går till läkaren.

 

Vilka fördomar du stött på och hur vill man bli bemött?
Jag kan förstås bara tala för mig själv, men jag vill att mina smärtor och problem orsakade av sjukdomen ska tas på allvar, och inte avfärdas och jämställas med ”lite mensvärk”. Och helst ser jag också att sjukvårdspersonal låter bli att uppmana mig att skaffa barn för att lindra sjukdomen. Den uppmaningen känns inte okej.

 

Vad är det sämsta och bästa med mens?
Det sämsta med mensen har för mig alltid varit värken som kommer i samband med den. Det sämsta med mens överlag är att den fortfarande är så tabu på många håll i världen, att det ställer till med stora problem för menstruerande individer.

Det bästa för mig har varit att jag vetat att kroppen fungerar någorlunda som den ska när den blöder regelbundet.

 

 

cry 1299477 640

Ha inte ont i tystnad. Våga prata och dela med er av detta! 

 


Overkligt vackert

Skrivet av Caroline Eriksson 06.06.2016

Jag ska snart bli filmad inför ett tv-program. Är inte så nervös som jag trodde jag skulle vara. Är istället kolugn, bara jag hittar några kläder att ha på mig. Har ju som de flesta andra människor, massor av kläder. Men när det väl gäller så "finns det ingenting att ha på sig".

 

Mitt lugn, som jag har, kan bero på att jag tillsammans med sambon och svärmor har idag varit till en av deras sommarstugor. Sambon som trivs i trädgården och är duktig med blommor har grävt upp och tagit hem massor av vackra växter. Jag däremot har fått göra det som jag trivs med; balanserat stenar och fotograferat. 

 

Gång på gång har jag sagt de sista veckorna att jag älskar sommaren. Det känns nästan overkligt hur vacker naturen kan vara. 

 

IMG 4100


Jag fick en present

Skrivet av Caroline Eriksson 06.06.2016

mr Fantomen tyckte säkert att vi förtjänade en fin present.

Det är väl det livet går ut på? Att ge och ta. Vara tacksam. 

 

I munnen hade fågelstackaren en levande mask.

 

Tack. Tack så mycket.

 

image

 


Hur man hanterar sorg

Skrivet av Caroline Eriksson 06.06.2016 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Ni vet väl att man får skriva frågor till mig, och jag svarar på allt? Nå, nu blev ni påminda. Var inte rädda att fråga om det är något ni undrar över.

 

"Jag undrar hur du hanterar sorg? Det skulle jag vilja läsa om, mitt i allt det roliga som livet har att erbjuda. Du är så bra på att sätta ord på känslor och verkar vara så klok i dina funderingar. ..//.. Vore tacksam att få lite kloka ord på vägen tillbaka <3."

(Det var en lång kommentar, men tar inte med hela.. Du fina människa, jag beklagar din sorg. Det är svårt att sätta ord på det man vill säga när någon annan upplever sorg i livet, men det är det enda jag kan säga nu. Och här är inlägget om hur jag hanterar sorg.)

 

Vi reagerar alla olika på sorg. Medan andra tillåter sig att gråta tills tårarna tar slut så finns det de som inte kan gråta. Jag har olika stadier i min sorg.

 

1. Jag blir förbannad. Har lätt för att bli förbannad, även om det bara varar i någon sekund. Även om många ser mig som lugn och harmonisk, så upplever jag känslan av att vara förbannad för en liten stund, befriande. 
2. Sen hamnar jag i ett tillstånd då jag inte känner så mycket, men samtidigt känner allt.
3. Tillåter mig att vara ledsen och då fullt ut.
4. Jag pratar, pratar, pratar och pratar lite till. För att bearbeta och gå vidare.
5. Sen går livet vidare och sorgen är inte lika stark. Men man kan under livets gång bli påmind, och då är det lika viktigt att man tillåter sig att vara ledsen om det är känslan man känner.
6. Men det viktigaste av allt. Jag låter inte sorgen ta över eller äta upp mig. Istället ser jag det som en möjlighet att se en situation med nya ögon och hur man fortsätter leva. Även om det kan innebära på ett nytt sätt. Att man tillåter sig att ha roligt, utan att skuldbelägga sig eller känna skam. 

 

Hur man än hanterar sin sorg, och vad sorgen än handlar om, så tror jag det är viktigt att vi tillåter oss själva att sörja. På vårt sätt. Att vi inte förminskar oss själva. Slutar jämföra oss med hur andra hanterar sorg. Att vi slutar undvika sorgearbetet, för det är så otroligt viktigt att vi genomgår det.

 

Som människa har jag alltid varit den som visat mina känslor. Har jag hållit tillbaka så har det resulterat i att jag mår dåligt fysiskt och psykiskt, rentav blivit sjuk. Men många får lära sig, speciellt män och redan från att de är barn, att bita ihop. Att släta över den sorg och känslor de känner. Att torka tårarna och hoppa upp igen och låtsas som ingenting hade hänt. Jag tror inte det är nyttigt på något sätt.

 

Sorg är ingenting som gör oss till sämre eller svagare människor. Även om vi är ”djur” så betyder det inte att vi blir uppätna för att vi visar oss sårbara. Även om sorg inte är en rolig känsla, så är det en känsla som gör oss mänskliga. Ändå är det många som sörjer i ensamhet, sopar problemet under mattan och vågar inte prata om det. Även om det är det jag, du och många andra behöver. Vi behöver tala om det som kan vara jobbigt, så kanske fler vågar visa sina känslor.

 

 

Och kanske, bara kanske, skulle vi ha en trevligare värld att leva i om fler öppnade upp. Vågade känna.

 

vatten


DIY - Kattsäng av en tröja!

Skrivet av Caroline Eriksson 04.06.2016 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

För någon dag sen visade sambon mig en video, hur man gör en kattsäng av en tröja. Det såg så otroligt lätt och roligt ut att göra, så jag var bara tvungen att pröva på. Typiskt nog så gjorde jag inte exakt som i videon, för jag har problem att följa regler ibland. Men resultatet blev en kattsäng som mina lurvbollar har myst i, innan den ens blev klar.

 

Lite annorlunda instruktioner, än ni kanske är vana med, finns under alla bilder. 

 

kattsang1

 

Vad du behöver: en tröja du inte använt på över ett år och minst en katt som godkänner den. Det som inte syns på bilden är nål, tålig tråd och "ludd att fylla kattsängen med" som jag sa i byns lokala syaffär. Fick ett litet knepigt ansiktsuttryck tillbaka - men hon förstod mig och det är huvudsaken. Plus en ipad att lyssna på poddar på under tiden, för att underhålla dig.

 

kattsang2

 

Börja med att svänga tröjan in och ut, och sy ihop halshålet. Under tiden kanske du börjar fundera över ditt yrkesval. Ska jag ta och bli en kirurg? När du funderat och sytt klart svänger du tillbaka tröjan till rätta sidan.

 

kattsang3

 

Från ena armhålan till andra armhålan så nålar du en rak linje som du sedan försöker följa när du syr. Jag hann byta syteknik 10 gånger under denna tid. Det är helt okej, men kanske jag inte ska bli kirurg.

 

Sen om du följer videon så skulle det ha varit en idé att sy fast armarna mot sidan av tröjan. Men det gjorde inte jag. Det gjorde jag först efter att jag fyllt armarna och halshålet med "massa ludd". Man ska inte göra det för lätt för sig.

 

kattsangfantomen

 

När du fyllt tröjan med "ludd" kan det se ut så här. I videon la de en kudde där magen ska vara i tröjan, men jag fortsatte fylla med ludd. Ha gärna en katt att testa sängen så den är passligt mjuk. Börjar katten "massera" sängen - då har du hittat perfekt mängd "ludd".

 

Och medan katten bestämmer sig för att somna i sängen som ännu inte är klar, då tar du matpaus.

 

kattsangmohicana

 

I videon så la de armarna runt hela sängen, men det gick inte för nåt i världen på den här tröjan. Istället gick det helt prima att kapa av lite av armarna. Mitt i allt börjar sängen se ut som en skön blommig soffa från 80-talet. 

Precis i Mohicanas stil.

 

kattsangtroja

 

Hela projektet tog 3 poddar på 25 minuter och ett avsnitt Fringe med matpaus inräknat.

Resultatet blir en säng som doftar som kattens "mamma eller pappa" och det som katten är bekant med. Succé!


Oj satan va he va mytchi nu!

Skrivet av Caroline Eriksson 03.06.2016

Älskar grannens reaktion när han öppnar postlådan och ser alla räkningar:
"Oj satan va he va mytchi nu!"

 

Grattis på friidan, gott folk. Jag hoppas ni alla får en underbar helg. <3

 


Är näthatet mitt fel?

Skrivet av Caroline Eriksson 03.06.2016 | 4 kommentar(er)

Kategorier:

Jag läste och blev att fundera på Pernillas blogginlägg om att bli hatad på på nätet. Hon har varit lyckligt lottad som inte fått någon elak kommentar, medan jag nu som då kan få lite intressanta kommentarer. Det är inte vardagsmat, men det är något jag har lärt mig att tampas med. Jag undrar om det verkligen stämmer det här med att det är på grund av vad jag skriver och gör, som får folk att känna behovet att göra det klart för mig att jag förtjänar att brinna i helvetet. Att jag ska ta ut skeden av silver ur munnen och inse att det är en förjävlig värld vi lever i.

 

Man har alltid en ansvar i vad man gör, även på nätet. Även näthatarna. Jag läser om unga barn som tar livet av sig på grund av näthat. Och jag tror inte någonstans i kroppen att de barnen förtjänade eller hade gjort något för att utstå sån skit. De fick ensam möta den mörka sidan av internet, och fick dagligen se hatet i ögonen när de for till skolan. Det blev för mycket.

 

Min första elaka kommentar fick jag för sju år sedan. Minns inte exakt vad den handlade om, men minns att jag ringde mamma. Ni vet, ibland är mamma den bästa att ge en moraliskt stöd och livsråd. Jag fick rådet att radera kommentaren och det fortsatte jag med en tid, för när en person väl valt att ge sig på en, så gör de det tills de tröttnar.
Skrev jag provocerande blogginlägg då? Nej, verkligen inte. Jag la ut osminkade bilder av mig själv och vardagen, fick med humor i det olyckliga att vara inlagd på sjukhus och jag visade upp roliga outfits jag valt, för att pigga upp dagen för mina dagisbarn. Ändå fick jag höra att jag inte var lämpad att arbeta med barn, för tydligen blir barnen alkoholister om deras dagistant är ute och dansar en gång per månad. Speciellt om hon har tatueringar. Jag var för fet och dum i huvudet. När jag gick ner i vikt var fokus på det och varför man inte blev smartare automatiskt.

 

Jag jämför det med skitsnack i verkliga livet. Man kan leva efter alla rätt och inte göra en fluga förnär, och ändå finns det de som känner behovet av att hitta fel i andra. För att slippa se till sig själv.

 

Ibland gör jag små undersökningar på bloggen. Skriver om det mest tråkiga som finns i världen och ändå kan det dyka upp en fittig kommentar. Oftast mitt i natten, för då är många ensamma och ledsna.
När jag läser kommentaren, för jag har ännu inte anlitat någon som tar hand det åt mig, så önskar jag från botten av mitt hjärta frid till den människan. Det är det enda de får av mig. Sen sparar jag kommentaren som spam och fortsätter med mitt liv.

 

jordgubbscarro

 

Får du elaka kommentarer. Ta dem inte personliga. Gör det bara inte. 

Och skriver du elaka kommentarer. Sluta. Det finns roligare saker att lägga tid på, än att utsätta dig för sånt som får dig att må dåligt.


Jag var med i tidningen, igen!

Skrivet av Caroline Eriksson 03.06.2016 | 1 kommentar(er)

Igår kunde man se mig i tidningen. I "Sol och sommar-bilagan" skrev jag och andra Sevendaysbloggare om våra smultronställen. Jag verkade vara den enda som inte skrev ut platsen. Inte för att mitt smultronställe är hemligt. Delar ju det med fiskare och alla som har sin båt i närheten. Men sånt märker jag inte av. Jag kan får vara helt ensam och ostörd när jag åker dit. De som känner mig vet var jag är när jag ska balansera stenar. 

 

Men jag vill fortsätta vara ensam. Jag vet av personer som kan nu som då åka förbi där och se om jag balanserat stenar, och så är de glada när de kan se spår av den konst jag skapat. Men har inte publik medan jag gör det. 

 

CarolineVBL

 

Hemligheten bakom den här texten är att jag verkligen skulle ha behövt vara på mitt smultronställe när jag skrev den Istället kände jag stress, för jag är helt mänsklig, och hade inte möjlighet att åka dit jag flyr ibland för att återvända som ny. Men istället för att gräva ner mig totalt så tänkte jag: "Jag behöver inte fly från allt heller. Om jag kan känna harmoni vid mitt smultronställe (förutom då man har fem svalor som flyger rakt mot ens ansikte), varför skulle jag inte kunna ta fram samma känsla nu?".

 

Så jag gjorde det och skrev nästan 200 ord om stället som betyder mycket för mig.

 

Vilken plats är DITT smultronställe?

Och hur får stället dig att känna?


Drama i trädgården

Skrivet av Caroline Eriksson 02.06.2016

Min sambo är duktig i trädgården. Men ikväll tänkte jag hjälpa honom lite. I ungefär en minut höll jag på att klippa hål i plast till trädgårdslandet och så säger sambon: "Jag vet inte hur jag ska säga det här... men du har något som kryper dig i håret".

 

Även om jag svettas som ett tok fick jag kalla kårar över hela kroppen. Sprang runt och borstade håret med min tangle teezer och katten rusade efter mig och funderade vad tusan som händer. Funderade på att tacka för sommaren och hålla mig inomhus till december. Men så skärpte jag till mig, gömde håret under en lippis och peppade mig själv med att "Jag är större och starkare än små insekter".

 

Fortsatte istället att gräva upp jordgubbsplantor som spridit sig. Hittade världens sötaste jordgubbsplanta i miniatyrformat. Det visade sig vara en björk. Spännande på landet. 

 

IMG 20160602 180049

 

Ser du masken?