Visa alla inlägg skrivna juli 2016
Lev i kärlek
För två dagar sen var jag redan på god väg med ett blogginlägg efter att ha läst artikeln om Amanda Harkimo. Eller rättare sagt, kommentarerna till artikeln. Lite lustigt men ledsamt att artikeln handlade om näthat, och ändå fortsatte näthatet i kommentarsfältet. Johanna Dikert skrev igår en suverän krönika om just detta ämne, och kom fram till samma slutsats som jag kommit fram till.
Det är inte någon annans ansvar, än ditt, hur du väljer att kommentera andra. I verkligheten och på nätet. För man har alltid ett val. Jag förstår att man kan känna alla möjliga känslor, men att vara elak vinner ingen på. Styrkan ligger i att välja hur man reagerar på en händelse. Och jag tror att bakom de flesta handlingar så finns det ett behov som vill bli tillgodosett. Vare sig det handlar om att du vill känna dig älskad, sedd, stark, lycklig.. you name it. Men det är hur vi får våra behov tillgodosedda och orsaken till det vi måste bli medvetna om.
Här på bloggen så regerar kärleken. Så många underbara som delar med sig av glädje och kärlek. På nätet och i verkligheten. Alla som kommer fram till mig för att säga ni läser bloggen. Som vågar dela med er av erfarenheter och lever i kärlek. Puss och kram till er alla. Ni är fina.
Jag tror på allvar att fler vore lyckligare om man ändrade fokus från det man inte vill ha i sitt liv, till det man har i sitt liv. Att det inte skulle finnas möjligheten att vara ”Arg idag” utan bara ”Glad idag”. För ju mer du fokuserar på något, desto mer medveten blir du. På gott och ont. Fokuserar du endast på det som är dåligt så mår man automatiskt sämre. Därför är det mycket roligare att vara - om du försöker se glaset som halvfullt.
Att man försöker vara så vänlig man kan till sina medmänniskor. Om inte för något annat – för att du själv mår bättre av det. Man kan inte vara kompis med alla eller tycka om allt – men rikta din dyrbara energi dit den gör nytta.
Behandla alltid alltid alltid andra som du själv vill bli behandlad. Med respekt, ärlighet och kärlek mot dig själv och andra. Lyft andra och lyft samtidigt dig själv.
Att ändra sitt sätt att tänka och vara är en process som inte sker över natten. Det tar tid, men tro mig – livet blir mycket roligare när du väljer att leva i kärlek. Och till sist går det automatiskt.
Det är du värd.
Och här är jag med mitt nya hår. Denna la jag ut förra veckan på min instagram och jag är fortfarande så otroligt nöjd med frisyren. Tur att mamma är frisör! Tack!
Ugglor och grodor
Jag jagar pokemon och katterna grodor. Den här sötnosen (skojar ba, grodor är ganska obehagliga) kom Mohicana hem med igår kväll. Den var inte skadad men lite blyg, för den höll armarna för ansiktet.
Och alla grodvänner kan pusta ut, för Mohicana (katten på bilden) är den största djurvännen av dem alla. För några år sen flög en pärluggla in i vårt köksfönster och blev så chockad att hen låg på marken. När vi gick ut för att se till ugglan låg Mohicana bredvid och bara tittade på den. Hon fick också vara inne med oss och ugglan medan ugglan vilade upp sig efter den största chocken i en kattbur.
Samma historia med denna groda. Hon satt mest och tittade på den och pajade den istället för att riva den. Grodan hoppade iväg till sist.
Idag hinner jag inte blogga så mycket, för jag åker in till Vasa nu med en kompis för att luncha och jaga pokemons. Dock är jag en bra bloggare och tar med kameran, så ett blogginlägg får jag nog ihop av dagens äventyr. Ser ni mig eller vet av var Pikachu finns; säg hej!
Gnäll inte på 24 timmar
Såg en bild på facebook med texten: ”Gå * 24 timmar utan att klaga en endaste gång. Se hur ditt liv ändras.” och vet ni vad? Jag tänker anta den utmaningen. Än en gång. Även om denna semester har och är helt underbar så har vissa omständigheter fått fram negativa känslor inom mig. Inte för att jag gått runt och varit ledsen länge, för jag ser snabbt något positivt i mörker. Men negativitet, det vill jag fortfarande vara utan. Inte så att jag förminskar eller förnekar * allvaret i vardagen. Men såna där struntsaker som man egentligen inte kan påverka själv eller som t.ex huvudvärk för att man druckit för lite vatten en varm dag eller vädret. Sånt ska jag inte gnälla över.
Tänker tillbaka till min sjukdomstid då jag var och varannan dag var helt slut som artist. I de stunderna blev det lättare för mig att fokusera på det negativa. Jag var "fet av kortison, sjuk i hela kroppen" och ärligt talat lät jag som en 90-årig tant. Och det var ett dåligt exempel, för jag känner flera underbara 90-åringar. Men ni kanske förstår hur jag menar?
När man fokuserar på något så är det lättare att se det. Så varför väljer man inte att fokusera på det fina i livet? Man har ju alltid ett val hur man tänker och reagerar. Jag slutade yttra mig om värk, tänkte bara goda tankar om mig själv och även om det tog en tid så förändrade det mitt liv totalt. Glaset blev halvfullt, jag blev piggare och automatiskt var det lätt att se positiva saker i vardagen och kunna glädja sig för dem. Massor av omständigheter fick mig friskförklarad, men tror att sättet att tänka gjorde den största förändringen. Även om jag än idag kan falla tillbaka på att gnälla över struntsaker så är det betydligt mindre och lättare att komma ur det beteendet, som till sist blir en ond cirkel.
Så från och med nu, om det inte är riktigt allvarliga orsaker som sjukdom eller död, så tänker jag inte klaga. Det finns en mening med det mesta. Ibland allt. Jag såg en mening med sjukdomen, till sist. Det hjälper inte mig eller någon annan att fokusera och lägga sin dyrbara energi på negativitet. Jag vet ju att livet blir bättre och framförallt roligare om man ser det fina omkring sig. Så vågar du anta samma utmaning och gå 24 timmar utan att gnälla?
* Inte bokstavligen talat ”gå”, för då är du helt säkert slut i fötterna. Även om motion är bra för dig.
** Ofta så vågar inte heller folk gnälla på grund av att "andra har det värre". Förminska aldrig aldrig aldrig dig själv.
Med rumpan bar
Det här livet som pokemontränare är roligt. Jag är redan level 12, har fångat över 224 pokemon, har 39 olika och tagit över Petalax gymmet en gång med min Snorlax 1000+. Men det kan vara lite krävande ibland och får en i situationer man inte var förberedd på. Som i fredags.
Eftersom alla kläder jag beställt ännu (!!) inte hittat hem, var jag tvungen att åka in till stan för att shoppa kläder att ha på sig till bröllopet. Fyndade, tack och lov, och har nu kläder jag kan använda till både fest och vardag. Jag var tillsammans med ett par vänner som ännu var inne i GW-gallerian medan jag for ut för att vänta på dem. Kanske kunde jag få en pokemon eller två? Gallerian har en blandad fasad med trä och cement och min tanke var att luta sig sådär bekvämt mot väggen, lite på huk, för att stå rakt är krävande. Det skulle jag ångra.
När jag kom halvvägs ner kände jag hur jag fick två långa stickor i baken och byxorna som lät *skratch*. Jäklar. Byxorna fick ett hål mitt i baken och jag stelnade till. Det var massor av människor som gick omkring mig och jag skrev snabbt till mina vänner: "Mina byxor har repats i baken. Jag väntar här utanför." Efter en liten stund som kändes som en timme kom de fnissade till mg.
Tur hade jag shoppat färdigt och gick sådär halvt diskret med plastpåsarna över rumpan. Bytte om i bilen och fick ut stickorna och en rolig facebookstatus av det hela.
Här är en rolig video om Pokemon Go som bästa Bored Shorts TV har lagat.
Jag ska vara med i TV.
Jag ska vara med i tv.
Programmet heter "Bluffresan" och sänds någon gång nästa år.
Störst av allt är kärleken
Den här nästan bloggfria helgen har varit helt underbar. Varm, men underbar. Igår var det en riktigt kärlekens dag med bästa möjliga väder, för våra vänner skulle gifta sig.
Inget av alla bröllop jag varit på har varit sig lika. Men alla lika underbara på sitt eget sätt. Det är något speciellt med bröllop, hur det än firas, för det är energin som man lever länge på. Massor av kärlek och glädje som smittar av sig. Alla som pifat upp sig och samlas för att fira kärleken. Som prästen sa igår; störst av allt är kärleken. Det tror jag också.
Fotograferade massor under början av kvällen. När jag efter några timmar bytte skor så fick också kameran lämna kvar i bilen. Men här är massor av bilder, med bildtext. Du får läsa om när barnen började tro jag var tandfén, se kärlekens vackra slipsknut och andra bilder glada människor.
Här gott folk, är jag med nya håret och min underbara kärlek. Det här är hans glada min.
Min fina vän Eleonor som också fotograferade mycket.
Den här tjejen började tro på allvar att jag var tandfén eftersom hon bara tappar tänder i närheten av mig. Hon var i alla fall gladare, än lillkillen som smög bakom mig senare på kvällen. Jag sa "Hej" och pojken sprang iväg ropandes "Pappaaaa!". Ryktet hade väl gått att jag var tandfén, haha.
Här är vigseln igång och när inte prästen pratade fick vi höra till sång.
Och här tar paret sina första steg som nygifta.
Fotostund på kyrktrappan innan det var dags att åka vidare till bröllopsfesten.
Min kärlek är extremt duktig på snygga slipsknutar, och så här såg gårdagens slipsknut ut.
På bröllopsfesten var det bordsplacering och vi fick gamla och nya bekanta bredvid oss. Underbara människor allihopa. Och så här vackert blir mitt namn att se ut i detta typsnitt.
I programbladet för bröllopsfesten fanns ett BINGO att göra. En av rutorna kunde man kryssa i om maten var god, och vet ni, jag skulle ha kunnat kryssa i den rutan minst trettio gånger. Så otroligt god mat. Sallad med jordgubbar i, godaste och möraste köttet med baconsås, laxrullar och ägghalvor med räkor på. Mmmmmmmums!
Det var också lekar. Till vänster ser du leken då det stod något på en lapp och stämde det in på en så skulle man stiga upp. Bröllopsparet skulle sen gissa vad det stod på lappen. Till höger är det den traditionella leken med skorna, och även om paret var eniga på de flesta påståenden, var de oense om just detta.
En teater utspelade sig också, en improvserad sådan. Toastmastern ropade upp några namn, varav mitt och kärlekens, så vi blev mitt i allt delaktiga i en teater. Jag var ett "tält" som kärleken "scouten" skulle bära in på scen. Mycket skratt under hela teatern.
Efter lekar och maten blev det dags för tårta. Den glutenfria- och laktosfria tårtan var otroligt god!
Första dansen som nygifta.
Gäster.
Det var massor av dansglada barn på bröllopsfesten. Den här bilden är min favorit. Ett litet barn som är lycklig och dansar barfota.
Förälskade par.
Det kastades också strumpeband och brudbuketter.
Och sist men inte minst: bröllopsbilen.
Tillbaka till rötterna
Det är pinsamt länge sen jag la min fot på Jakobstads gator. Det negativa med att bo nästan 140 km ifrån hemstaden är att det är så långt mellan gångerna man ser familjen. Men igår steg jag och kärleken tidigt upp, drack vårt kaffe och startade iväg mot Jakobstad.
Hela vistelsen började med ett besök till mammas salong där jag, min syster och kärleken fick håret klippt. Från mitt hår försvann nästan 10 centimeter, och jestas vad snyggt det blev. Känner mig lite lättare på huvudet och håret ser betydligt fräschare ut.
Vi hade verkligen tur med vädret. Strålande sol och sommarvärme. Vi promenerade på jakobsdagar, i Skata och såg underbara trädgårdar och hus och åt kinamat på stan. Hälsade på släktingar och när klockan blev nio på kvällen körde vi hemåt igen. Och jo. En och annan pokemon hann jag fånga också.
Här är bilder från igår. Fotograferade så mycket jag hann med, men satsade på att njuta av att vara med familjen.
Ung, utåtriktad och utbränd
Ni har väl inte missat vilken snygging som uppenbarade sig, än en gång, på svenska Yles hemsida och facebook igår? JAG. Artikeln heter "Ung, utåtriktad och utbränd" och är från min intervju i Myteriet i juni. När jag läste igenom artikeln blev jag begeistrad över vilka smarta saker jag kunde säga i direktsändning, trots att jag mest var störd på att jag hörde min egen röst i hörlurarna. Jag läste med djupt intresse varenda ord och sa ”BRA CARRO!” till mig själv.
I skrivande stund har 214 människor delat artikeln på facebook, och jag tycker det är en fin siffra för att handla om något som många kanske helst vill vara tyst om. Förutom gilla-knappar har artikeln fått flera hjärtan, och här sitter jag från hammocken och skickar er hjärtan och tummar upp! Ni är underbara. Jag är glad för varenda en som vågar dela med sig av sina egna erfarenheter.
Framförallt för att det innebär att man har i den stunden redan vågat se till sig själv och sättet att tänka och reagera. Första steget till förändring är att se inåt.
Eftersom jag älskar att tala och fundera över livet så har jag inte svårt att prata om ämnen som många vill gömma under sängen tillsammans med dammråttorna. När man pratar, med sig själv och andra, ser man en klarare bild av det hela. Man kan lära sig mycket och utvecklas som människa.
Jag är inte samma människa som innan utbrändheten, och om sanningen ska fram så vill jag vill inte vara henne heller. Idag har jag mer självdistans och samtidigt mer kontakt med mig själv än någonsin. Jag vägrar tillåta någon behandla mig illa och jag tar ingen skit, som Grynet skulle säga. Gör jag något så är det för att det känns rätt i kropp och själ. Och ibland märker man det först när man gett sig in i något, och då är det bara att göra det bästa av saken. Men alltid, alltid, alltid vara sann mot sig själv och andra.
Fnissar lite när jag läser slutspurten på artikeln där jag sa att ”jag är tacksam över att jag fått uppleva både sjukdom, utbrändhet och allt var livet ger. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär”. För i sekunden efter började låten ”Var nöjd med allt som livet ger och allt det som du kring dig ser” spela i mitt huvud.
Den här månaden firar jag fem år som friskförklarad. Från en kronisk sjukdom. Allt är möjligt.
Och du är okej. Även om och när du inte är på topp, så är du okej.
Klicka på bilden för att komma till artikeln.
Torgskräck och rädslor
Det har varit väldigt olyckligt att klicka sig in på sociala medier den sista tiden. Terrorattacker, mord, våldtäkter och listan fortsätter. Människor delar rubriker på facebook och skriver en rad som t.ex ”Vågar man ens gå ut längre?”.
Nu bor jag ju väldigt tryggt. Även om det finns knäppgökar vart man än far, så känner jag mig trygg här på landsbygden. I detta land. Men så har det inte alltid varit.
Ni kanske inte visste detta om mig, men som liten hade jag ett släng av torgskräck. Något så enkelt som att gå och handla mjölk till mamma gav mig halvt panik. Att vara ensam bland massor av okända människor gick helt enkelt inte. Jag har ju alltid tyckt om människor och att hålla föredrag i skolan var aldrig ett problem. Det var ju hur roligt som helst. Men att vara ensam bland många andra, gick helt enkelt inte. Det var bättre om jag hade någon med mig. Den där rädslan jag hade som 10 åring försvann så gott som helt. Under livets gång blir man ju tvungen att utsätta sig för rädslor. Mamma fick sin mjölk och ångesten jag hade gick om. Om man tänker på hur jag var som 10 åring är det ett under att jag nästan sex år senare skulle flytta hemifrån. Att jag senare skulle ställa mig upp på en scen, ensam, och sjunga för okända människor.
Sällan påminns jag om hur det var för 16 år sen. Idag har jag ju inte problem att gå ensam på stan eller möta nya människor. Men ibland, bara ibland, känner jag känslan.
Igår var en sån dag. Hade så gärna velat göra något nytt och roligt, men samma känsla jag hade som 10-åring slog till och jag kom mig inte iväg. Blev förvånad och visste inte varifrån känslan kom eller vilken orsak den hade. Vet att allt hade varit lättare om jag haft någon med mig. Och inte hade jag ju denna känsla på bostadsmässan, där vem som helst kunde ha blivit klaustrofobisk. Men igår gick det helt enkelt inte. Hur jag än försökte peppa mig själv.
Även när man känner rädsla så kan man tänka logiskt. Visste att jag överlever. Att den där känslan endast är för stunden. Om man prövar på något nytt så blir man en erfarenhet rikare. Starkare i sig själv. Alla gånger jag varit ensam på ett evangemang så har jag varit lycklig efteråt. Nästan känt mig full, även om jag varit spiknykter. Men just igår kom jag mig inte iväg. Ensam, även om jag inte hade varit ensam.
Man måste öva. Öva på att möta rädslor, och de gånger det blir jobbigt ta den smällen. Det känns jobbigt för stunden, men det går om. Tack och lov. Man missar så mycket när man lever i rädsla.
Så från och med idag så tänker jag påminna mig själv att våga mer igen. Utsätta mig för det jobbiga, om känslan jag hade igår inträffar igen. Speciellt när jag vet det ger något bra tillbaka. Och de gånger jag inte kommer mig iväg, då ska jag inte klandra mig själv. För face it, alla kan inte njuta av att vara på ett torg bland hundratals andra människor.
Och till alla er som frågar er själva "Vågar man ens gå ut längre?": Gå ut. Lev livet. Det ska jag göra nu.
Känn mer kärlek och mindre rädsla.
