Visa alla inlägg skrivna september 2016
Jag är sanning
Har gjort yoga i snart två år. Ashtanga vinyasa och medicinsk yoga. Men aldrig under denna tid prövat på kundaliniyoga. Eller att yoga med andra människor. Jag är van att vara ensam. Att svettas, utmana mig själv och komma över rädslor.
Visste alltså inte vad jag hade framför mig igår.
Yogaklassen hölls hemma hos yogaläraren. Det var bara jag och de kvinnor jag följde med, vilket var skönt. Började på nästan med detsamma. Efter att ha tagit bort strumporna fick vi varsin lapp med två meningar på. Hastigt hade det kunnat se ut som jeppisdialekt, men det var mantran att öppna och avsluta yogan med.
Minns inte första mantrat, som vi nästan sjöng. Men avslutade med orden ”Sat Nam” vilket betyder
”Jag är sanning”
Kundalini yoga fokuserar på den mentala delen, fokus på andning och meditation. Det är en form av yoga som alla kan göra. Övningarna gjorde vi med ögonen stängda och i vår egen takt. Vi fokuserade på ryggen, och jestas vad jag behövde det! Öppnade samtidigt upp våra chakran och fyllde kroppen med livsenergi.
Hur var det då att yoga med andra människor?
Även om man blundar är man ju medveten om att man har andra personer omkring en. Den största utmaningen för mig igår var alltså att gå in i mig själv lite mer.
Yoga är ju inte en tävling. Något som man ska jämföra sig själv med andra. Yoga, för mig, är ett sätt att meditera och fylla mig själv med ny energi. Att tillåta mig själv ta det lugnt och låta tankarna flöda.
Och jag är stolt över att jag lyckades.
För hem kom jag, lika lugn och harmonisk som jag alltid blir efter att ha yogat.
Gillar den jag blir och hur jag känner mig efter yoga. Blir mer i kontakt med mig själv och tycker lite mer om mig själv efter yogan. Att få se vad min kropp klarar av. Tankarna om mig själv efter yogan. Jag har liksom inte några elaka tankar om mig själv efter att ha gjort yoga. Är varken dömande mot mig själv fysiskt eller psykiskt. Jag är ba nöjd.
Och det är därför jag fortsätter.
Fortsatte yoga när jag kom hem. Fann också något positivt med mörkret. Nu kan jag leka med skuggorna!
Det är alltså min skugga jag har fotograferat och måste ärligt säga det är snygga skuggor. Bakgrunden är norrskenet jag fotograferat.
Att göra något nytt!
Vaknade i morse av att en bekant skickat åt mig på facebook för att fråga om jag ville följa med på lite yoga ikväll. En ledd klass i kundaliniyoga. GRATIS! Det är evigheter sen jag sist yogade och funderade en bra stund innan jag tackade ja till att följa med. Av flera olika orsaker.
1. Jag är ur form. Riktigt på riktigt.
2. Har aldrig varit på en yogaklass.
3. Blir lite nervös i nya situationer. Speciellt om det är mycket människor.
Men så tänker jag: kvinnorna jag ska med ikväll är hur roliga som helst. Har ingen aning om hur många andra som ska vara på plats, och det gör mig mindre nervös. Har nya och snygga träningskläder. En bra sport-bh.
Och det här blir en bra start för mig att börja med yoga igen, på riktigt. Och komma i mer form.
För ett år sen var jag ju hur vig och häftig som helst. Ännu i våras var jag det. Sen vad som hände under sommaren vette gudarna.
Så från och med ikväll så får jag:
1. Vara med om något nytt. Att bli en erfarenhet rikare är bara hemåt.
2. Börja på med yogan igen. Blir så harmonisk av yogan och det kan verkligen behövas framöver när
huset ska byggas.
Älskade yoga. Vi möts igen.
Fem före frontalkrock
Var fem före att vara med om en frontalkrock igår.
Skulle till byns butik och hade bara hunnit några meter när jag möter en bil på bostadsområdet. Här på landet kör folk lite som de vill. Även jag ibland. Men märkte att den här bilen inte bytte fil, även om jag kom emot. När båda bilarna var i en kurva stod min bil så gott som stilla. Bilen var fortfarande framför mig och saktade inte in.
Skulle jag svänga ner i diket eller bara låta det smälla?
Några centimeter framför motorhuven reagerade chauffören och svängde till rätt sida av vägen, utan ögonkontakt. Jag satt kvar och ropade åt chauffören. Skriver inte ens ut vad jag hade på hjärtat. Vackra ord var det inte.
Jag höll på att frontalkrocka i tomgång, och nu exploderar facebook av nyheten att gränsen för fortkörning sänks. Kör du 7 km/h över hastighet i trafiken så får du nu räkna med att kameran kommer att blixtra till.
Läser några kommentarer, och de flesta är enade. "Det är idiotiskt, nu måste man glo extra mycket på hastighetsmätaren och detta är bara ett sätt för polisen och landet att få in mer pengar".
Obs obs! Det här inlägget är till för er alla som medvetet kör för hårt eller ger mig hjärtattack i trafiken.
Tror ni allvarligt att lagar är till för att jäklas med er?
Tänker inte ta och bli skenhelig. Är inte världens bästa chaufför. Men försöker vara så bra jag bara kan. Värst är jag i Jakobstad. Finns liksom inte någon logik bakom alla enkelriktade vägar eller korsningar. Men har ännu inte fått böter.
Försöker hålla hastigheten. Inte vinner man så mycket tid på att köra som en racerförare. Dessutom har röda faran inte den största motorn.
Men att komma körande 20 km/h för hårt i en korsning, på en väg där man kan möta på människor eller älgar ju tokigt. Skadar man inte sig själv, kan man skada andra. Och därför, just därför, blir lagen snäppet strängare nu. Och hej! Man ”får” ju ännu köra lite för hårt, om det gör någon nöjdare. I andra länder är lagen ännu strängare.
Men märkte igår att olyckan hade kunnat vara framme, även om allt i snigelfart. Tänk om det hade gått 20 för hårt.
Så mitt tips till er:
Sakta ner, eller
lägg på världens största leende, för...
”Smile! You're on polisens kamera.”
Och ja. Jag vet att kameran kan blixtra till även om man kör enligt hastigheten. Då måste det ju bero på att hastighetsmätaren visar fel. Går det att fixa eller får man leva med det?
Världens bästa sak!
Är glad över att jag hann ut igår eftermiddag för att fotografera lite, för idag är varken vädret det vackraste eller jag den piggaste. Så är det ibland. :-)
Skulle ju visa er en av mina födelsedagspresenter. Fick pengahjälp av min mor för att köpa en ny fjärrutlösare. Nåt jag verkligen har behövt, och det märkte jag igår.
Min gamla hade endast två funktioner. Direktfotografering eller att vänta två sekunder innan bilden tas. Dessutom hade jag hunnit tappa den i golvet så den blev tejpad några gånger. Gärna skulle man stå och rikta fjärrutlösaren rakt mot kameran, vilket inte alltid är det lättaste. Speciellt inte när man står på huvudet (vid yogabilder).
Min nya däremot, den är rama grejer. Jag kan springa 100 meter ifrån kameran om jag vill, och den fotograferar ändå.
Kan stå i vardagsrummet och fotografera i köket. Välja exakt hur många sekunder jag vill att den ska vänta innan den fotograferar, och ställa in exakta tider för intervallfotografering. Stå på huvudet eller hur jag vill, och bara fokusera på det. Fjärrutlösaren gör sitt jobb.
Hur har jag klarat mig utan den? JAG ÄLSKAR DEN!
Det syns inte på bilden men jag är långt ifrån kameran. På andra sidan potten, typ, vid havet. När jag ställde in kameran tyckte jag att det såg enkelt ut att gå ut till stenarna i vattnet, men var lite av en synvilla. Där jag sitter så är det stort mellanrum mellan stenen bakom mig och de längre mot kameran.
Men det gjorde inget, för jag behövde inte fokusera på annat än att hållas torr. Fjärrutlösaren fotograferade hur fint som helst. Ser fram emot alla möjligheter till foto som jag nu fick.
Och så här ser min nya leksak ut.
Borde köpa ett tjockt stort vitt papper som jag kan börja ha som bakgrund vid just produktfotograferingar, för om ni ser noga ser ni att det inte är ett helt vitt papper som bakgrund.
Nope.
Det är vårt hus. ;-)
Det enda jag hatar
Är en människa som inte fyller mig själv med hat. Eller ens vill kalla en känsla hat. Det är för starkt ord för mig. För stark känslan.
Istället kan jag känna irritation, frustration och besvikelse över orättvisor. Men det finns inte en levande människa som jag skulle kunna hata.
Men så upptäckte jag igår, när jag var och fotograferade, att visst finns det något som kan få mig att känna något som kan likna hat. Testade alltså en av mina födelsedagspresenter ute i naturen (världens bästa sak, skriver mer om den senare) och när jag var klar hoppade jag in i bilen för att åka hemåt.
Ser i backspegeln hur något flyger bakom mig, och stannar bilen. På en skogsväg, så lugn ba.
En jäkla älgfluga.
Visste att de är svåra att ta livet av. Varför förstår jag inte, de ser ju inte så hårda ut. Men smällde till den med den bästa jag hade: telefonen. Älgflugan lämnade att sprattla i passagerarsätet, så tryckte till den lite till och kastade sen ut den. Tur man är oftast ensam i skogen, för jag sa ganska högt:
"HUÄÄÄÄÄÄÄ BLÄÄÄ FYYYYY F**"
Det som förvånade mig var att den inte bitit sig fast på mig. Vet någon om det är vissa faktorer som atttraherar en älgfluga mer, för förr har jag nog haft älgflugor på mig som bitit sig fast med detsamma?
Fy. Fy. Fy.
Älgflugor måste vara något av det mest obehagligaste vi har här i Finland. Älgflugor, fästingar och trångsynta människor som vill skada andra.
Skamligt med säkert sex?
Många unga har inte råd med säkert sex, läser jag på yle. Det är Väestöliitto som tycker att unga borde få preventivmedel gratis.
Det har alltså börjat en kondomkampanj i högstadium. BRA, tycker jag. Jag skulle gärna gå runt i högstadium och dela ut kondomer till var och varannan människa. Berätta om säkert sex och de möjligheter som finns. Inte för att jag vill de ska ha mer sex, utan att jag vill att alla ska ha möjligheten till mer säkert sex. Speciellt unga människor som kanske inte vågar fråga sin förälder ifall de kunde få någon kondom. Inte för att de ska ha sex med detsamma. Men ifall att. Man planerar liksom inte dagen för sitt första samlag.
Varken hpv-vaccin eller preventivmedel innebär att en människa skulle ha mer sex än de som inte skyddar sig alls.
Så klickade jag in mig på kommentarsfältet, för får alltid lite inspiration till blogginlägg av att läsa var som pågår i andras huvuden.
De första två kommentarerna funderade varför man delar ut kondomer till åttondeklassister. Är man ens mogen att ha sex i den åldern? Varför vill ministeriet uppmuntra barn till sådant som hör till vuxenlivet?
Svar: Många unga har sin sexdebut i högstadiet. Kanske inte alla rullar runt mellan lakanen i åttan, men varför inte vara snabb att informera och ge möjligheterna för personer som ska ha sex inom några år, hur de är säkra när de väl bestämmer sig för det? Jag ser hellre att en femtonåring får en kondom än att behöva genomgå abort eller få könssjukdom.
En person tycker att det vore bättre att erbjuda gratis p-piller till alla flickor under 20.
Svar: *tar ett djupt andetag, räknar till 10*
Att dela ut endast p-piller sätter endast ansvaret hos flickor. Att det endast är flickans fel ifall hon blir gravid.
Alla klarar inte av p-piller som är fulla av hormoner. Jag är en av dem. Har mått rent sagt förjävligt de gånger jag testat på p-piller och mini-piller.
P-piller skyddar inte mot könssjukdomar.
Och jag är faktiskt mer rädd för de läkemedel som rubbar min normala kroppsfunktion, än en kondom.
Nej hörni. Unga har sex. Så är det bara. Så istället för att gräva huvudet ner i sanden:
Köp kondomer till dina barn eller yngre syskon, våga prata om säkert sex och skuldbelägg aldrig en ung människa som ändå kanske blir gravid eller får en könssjukdom.
Bygg upp en tillit mellan den unga och dig (även om det inte är det lättaste att nå fram till en tonåring), så hen kan komma till dig för att be om råd eller kondomer. Och prata lite till. Även om du kanske inte får svar, når du kanske fram.
Sex är inte något att skämmas för. Verkligen inte säkert sex.
http://www.youtube.com/watch?v=7jCQLF4sWZMBästa loppisfyndet!
Igår var jag på loppis. Mest på jakt efter nya kläder åt mig, men där var det ingen lycka. De kläderna som inte var noppriga eller urtvättade med svettfläckar, kostade lika mycket som splitternya kläder. He va na.
Missade säkert många skatter igår, för när jag fokuserar på något så är det som att mina ögon inte ser något annat än det jag är på jakt efter. Igår ville jag tydligen bara se kläder. Vilken tur att kärleken var med mig igår.
Medan jag stod och velade över en stickad tröja (den kom inte med hem) fångade han min uppmärksamhet med att visa mig en skatt.
HORN! FÖR BILLIG PENG!
Nu är jag inte expert, men gissar på att det är ett hjortkranium. Vackert med symmetriska horn.
Vi har från förr ett stort älgkranium här hemma (också ett loppisfynd) som jag målat vitt, och kommer göra samma med detta kranium. Sen ska vi pryda vårt framtida hem med kranium på väggarna. Vad passar nu bättre än det när vi kommer att bo vid en skogskant och kanske får livslevande älgar i trädgården? ;)
Vilket är ditt bästa loppisfynd?
Det här är mitt.
Sitter ditt värde i en siffra?
Ska iväg på ett viktigt möte, och har inte den tid jag vill för att dela med er av kloka tankar och insikter om livet. Därför är det prima att redan för två år sedan funderade jag mycket. Den här texten är skriven 26.9.2014.
"Hörni gott folk. NU är jag färdig med skolan. Helt och hållet. Gick ju riktigt bra. Högsta betyg. Igen. Grattis till mig! Närvårdare med kompetens inom äldreomsorg. Oujee! Men till lite mer allvarligare saker, och ett himla långt inlägg.
När jag började de sista månaderna av skolan så hade jag ett samtal med en av lärarna, som kollade igenom mitt betyg och sa att hen inte visste om hen skulle berömma mig för betyget eller bara vara tyst. För jag har bra betyg. Och i många fall kan det betyda att personen i sig arbetar slut på sig. En människa som tror att ens värde egentligen sitter i siffran på pappret. Men ens värde sitter ju inte i betyget. Eller hur duktig man presterar i något. Men jag bara skrattade. För så är ju inte fallet. Orsaken till de fina siffrorna beror på att jag själv varit sjuk, ätit mediciner, har erfarenhet, studerade som vuxen och var intresserad. Och talang, hähä.
Men ända sedan man var liten så har man blivit betygsatt. Klisterstjärnor när man varit duktig i dagis (= suttit stilla, tyst och inte rivit nån i håret). Samma sak i skolan. Glada och sura gubbar enligt hur duktig man har varit. De betygsätter ju för tusan ens beteende. Och vi lär oss att vi ska göra eller vara på ett visst sätt för att vara "bra". Siffror som visar på vilken skala man är på. När jag för 10 år sedan skulle söka in till min första yrkesskola så fick jag höra att jag kunde få det svårt att slippa in, på grund av mitt medeltal. Hahaha. Jag slapp in till två skolor. ;) De berodde inte på mitt betyg. Utan att jag var mig själv och visade att det här var något jag ville och vågade satsa på.
Men skulle jag inte ha redan då trott på mig själv. Tagit åt mig av vad skolhandledaren sagt, så kunde det ha gått dåligt. Allt för många blir utbrända redan i unga åldrar, på grund av att de vill prestera på topp i skolan. De jämför betyg, provsvar och vad man skrivit i uppsatser. Till och med i vuxen ålder. Och jag undrar varför.
En liten tanke är att skulle kanske folk hamna mindre utanför samhället, ifall vi inte tittade så hårt på betygen. Att alla hade rätt till att studera det de önskar. Att folk ska sluta ha prestationsångest. Bara på grund av en enda siffra. Och här handlar det inte endast om skolan. Folk svälter sig, är inte nöjd för att de sprungit 5 km på några minuter och vill hela tiden vara lite bättre. Lite snyggare. Lite rikare. För att känna att de är älskvärda. Och då älskar de inte ens sig själva.
Så fel.
Ni är så duktiga, allihopa. Ingen kan vara bäst på allt (förutom jag), men att ta vara på det man tycker om och vill göra. Lev era drömmar, våga byt drömmar. Ingenting är omöjligt. DU ÄR SÅ MYCKET MER ÄN EN SIFFRA.
Kärlek."
Bästa födelsedagen på länge.
Nu är jag ett år äldre, klokare och snyggare. Min födelsedagspresent till mig själv var att ta en helg då jag gör precis vad jag vill. Och jag ville tydligen inte blogga.
Istället firade jag min födelsedag i lördags med att sova till 10 på morgonen. Vaknade upp med alla katter omkring mig. De får egentligen inte vara i sängen men det struntade katterna i då. Det struntade jag också i. Drack måriskaffi länge. Nästan i två timmar. Gick runt i pyjamas halva dagen. Sjöng låtar med främlingar på Smule-appen. Sminkade mig och lockade håret.
Och så öppnade jag födelsedagspresenter. Klarade alltså av att vänta med att öppna brevet från mamma, som jag bloggade om tidigare förra veckan. Innehållet i brevet hjälpte mig att klicka hem det jag längtat efter länge. Det får ni se i morgon eller övermorgon när den kommit hem. Av kärleken fick jag en stor (liten storlek, stor kapacitet) hårddisk där jag ska spara alla mina fotografier. Bara teknikprylar, allt jag önskat och behövt. <3
Ibland under tidigare födelsedagar kan jag ha tänkt tanken: "Jaha, är det så här det ska kännas?". Speciellt då jag fyllde 19 år och fick stopp i toaletten. Fick samtidigt IBS, så tajmingen var inte den bästa.
Den här födelsedagen tänkte jag samma, men med en annan känsla. Det var bara kärlek och glädje detta år.
Jag njöt av att bara ha en lugn helg, tillsammans med min kärlek, god mat, lugn och ro.
Och jo. Jag åt LCHF smörgåstårta. Banne mig vad gott det var.
Ett händelserikt år.
Det är min sista dag som 25 åring. Ett helt år med otroligt mycket som har hänt. Varje år när jag blickar bakåt, tycker jag det har varit det roligaste året någonsin. Måste säga samma idag också. Det här året har varit minst lika roligt. Det är nu det händer saker.
Tänkte gå igenom hela året i bilder av mig själv. En bild från varje månad. Under varje bild skriver jag något om månaden. Vissa månader, oftast de månader som är närmre idag, så blir jag lite mer sentimental. Beror nog bara på att allt är så färskt i minnet.
Och vet ni vad? Även om jag tycker att för varje år som går blir jag mer i kontakt med mig själv, så har jag såklart fått lära mig själv mer om mig själv och andra det här året. Fått vara med om massor av nya upplevelser och blivit klokare av varenda möte.
Efter att ha gått igenom det roliga året nu vill jag också säga: Just här, där jag här i livet, är där jag vill vara.
Nåja, nu går vi igenom mitt år, från ett år tillbaka till idag, och säger tack till året som 25 åring.
Den här bilden blev tagen 24 september förra året. Alltså dagen jag fyllde 25 år.
1. Herregud vad vackert och ljust hår.
2. Piercingen var fortfarande kvar. Den skulle jag ta bort några veckor senare.
3. Jag åt sushi på min födelsedag. Det var gott.
Jag ser på mig själv och tänker: "Oj Carro, om du sku ba veta va roli år du har framföri de!"
Oktober och byte av ringar på bilen.
Myste mest i oktober, arbetade och balanserade stenar. Fotograferade norrsken "å ba måra på".
November månad fortsatte jag balansera stenar, spelade in kattvideos med Mr Fantomen och festade med arbetsgänget.
Och så var jag på GALAN 2015. Jestas vilken snygging jag var. Kanske årets tema till GALAN 2016 är inspirerat efter mig, Black & White?
Klänningen för övrigt, som är ett konstverk, är gjord av fantastiska Deformed by Ina och är ur kollektionen "Recover". Allting är återbruk av bortglömda kläder. I bakstycket av kjolen är det minst 10 olika plagg! Allt från läderbyxor till spets. Åååh. Om man kunde springa runt i klänningen hela tiden. Så fin kände jag mig.
Magisk.
3 december började jag blogga på Sevendays och december månad svischade förbi. Julaftonen var jag på arbetet och på kvällen satt jag tillsammans med kärleken och åt vår julskinka. Bara han och jag. Och det var mysigt det också.
Så här ser det ut när jag hämtar julgran.
Blir lugn i själen när jag ser hur lite snö det var även förra julen. Inte för att vara en partypooper, men önkar ungefär samma väder denna jul. Vi har en vision att bygga upp ett garage redan i år.
I januari blev det lite mer snö och jag testade köra själv med sambons snöskoter. Herrejee vad det gick undan. I alla fall ser det ut så på bilden.
Det var tydligen inte så lång vinter, för den här bilden är från februari. Tack tack tack älskade sambo som ger mig möjligheter att pröva på nytt i livet. Och jag försöker att inte ha dåligt samvete över att jag inte var och red igen efter det här.
Obs! Det var svinroligt och jag vill pröva på igen. Även om jag såg ut som en stelopererad robot som försökte göra "Hey Macarena" dansen. Hästar är fina och mäktiga djur. Och jag är stolt att jag vågade.
3 mars blev jag intervjuad i Veckoslutskommitén och sen dess hamnade jag i ett flow av intervjuer och liknande. Har inte riktigt kommit ur det, men det gör inget. Jag tycker det bara är roligt nu. Skulle kunna göra intervjuer varje dag. Nästan.
Den här intervjun var dock inte i direktsändning, men bara några månader senare skulle jag stå i direktsändning och prata i radio. Det var tufft och jag är nöjd att jag vågade och klarade av det.
Vill du veta en historia bakom denna bild? Efter att jag tagit bilden och skulle krypa tillbaka till land, så fick jag ryggskott. Haha. Då kände jag mig gammal först. Men bilden blev fin och jag fick ett minne från vårens första dagar.
Annat jag gjorde i april? Jag blev intervjuad av Vasabladet, fotograferade örnar och var hönsvakt i en vecka. April är en häftig månad, eftersom jag började den med att vara ute på isen för att fotografera örnen och några veckor senare var det öppet hav.
8 maj var jag och min vän på promenad, hälsade på lamm och njöt av värmen. Hatten jag har på mig fick jag som tack för att jag var hönsvakt en tid före.
Maj rusade också iväg. Gjorde valet att bara fokusera på det som är viktigt för mig. Kärleken. Familj. Vänner. Och så såg jag till att ha det roligt. Ordnade överraskningsfest inför kärlekens födelsedag, det var en rolig kväll! Skrattade så tårarna sprutade till Sjukt Lokal Lokal Tv, och skrev mycket om att förlåta sig själv och andra på bloggen.
Att åtminstone försöka acceptera sig själv och känna mer kärlek än oro. Det önskar jag er alla! <3
Inom loppet av två veckor blev jag filmad inför två juttur. Jag spenderade ledig tid med kärleken, firade midsommar med vänner på sjön och skrev visdomsord på bloggen.
Dagens råd från mig då var:
1. Släpp all stress. Allt ordnar sig på ett eller annat sätt. Även då du inte har en aning om hur.
2. Lev i kärlek. Livet blir mycket roligare då.
3. Far ut i naturen, spring barfota tills du blir svettig och
4. det viktigaste av allt: Le och skratta från djupet av ditt hjärta. Det helar din kropp och själ. (och så är du så mycket vackrare då)
Lite för att påminna mig själv och dela med mig åt er. ;-)
Så kom juli med semester, sol och härliga dagar. På riktigt. Samma dag jag fick semester blev jag som en ny slappare version av mig. Utan stress eller oro. Sov som en stock om nätterna, sprang i över 40 hus på bostadsmässan och hälsade på familjen i Jakobstad. Åt gott. Jagade pokemons. Var på bröllop. Levde livet.
Var klädd i pyjamas mest varje dag.
Augusti köpte jag ny dator, arbetade natt och tog vara på varje vacker sommardag. Den här månaden förhandlade jag mig till ett pris för platsen vi ska bo på, sjöng sånger på Smule och fotograferade höstens första norrsken.
Fortfarande lugn i kropp och själ.
Och vad är nu bättre än att avsluta ett selfie-år med en hoppande super-Carro?
Året som 25-åring har minst sagt varit händelserikt. Oj vad jag har fått lära mig ännu mer om mig själv och andra. Jag är tacksam att majoriteten av tiden har jag varit lugn, glad och tacksam. Tacksam för att jag fått uppleva mer skratt än oro. Och de stundera jag känt stress, kunnat stanna upp och göra ett val. Inte stressat för minsta lilla sak och slutat vara hård mot mig själv.
Och alla gånger jag känt riktigt lycka, verkligen tagit vara på den.
Att bli 26 år kommer minst lika händelserikt. Min magkänsla säger att det blir ännu häftigare och roligare. Jag kommer att bygga min framtid tillsammans med kärleken i mitt liv. Det ser jag absolut mest fram emot.
Blir också intervjuad för fler saker och kommer fortsätta ta minst en bild av mig själv varje månad. Ni får följa med.