Visa alla inlägg skrivna september 2016
Jag blev inlagd på sjukhus
Blir påmind dagligen om hur livet såg ut för några år sen.
Tack facebook och funktiinen "On this day".
För exakt ett år sen hade vi fått nya grannar. Kvotflyktingar från Syrien. Det var sen kväll och en buss körde in på bostadsområdet. Massor av barn och några vuxna. Och en förvirrad Fantomen som inte förstod varför det var så mycket stohej ute på gården, det var ju så sent.
Jag bloggade om sånt jag är tacksam för och avslutade inlägget med:
"Jag är tacksam över den jag har blivit. Är. Att just här är där jag vill vara, och det finns inget att fly ifrån.
Vad är du tacksam över?"
Och vintergatan var extra vacker den kvällen.
Året före, 2014, var jag ut och finkörde med häst och vagn. Åh, det vackra håret! Jag har ju nu min naturliga hårfärg och har inte tänkt tanken på att göra det vitt igen... tills jag såg denna bild.
Piercingen har jag också där. Även om det snart är exakt ett år sen jag tog ut den, så är det ännu idag människor som först nu märker att den är borta.
2013 åkte jag också häst och vagn. Lite mer ovan det året, eftersom jag inte vågade ta en selfie. Man måste väl koncentrera sig på vägen.
2010, för sex år sen, stekte jag tydligen köttbullar. Rolig fakta om min gamla lägenheten. Den hade inte en fläkt, och jag förstod mig inte på det. Varje gång jag stekte köttbullar gick brandalarmet igång och jag fick varje gång gå ut på gården med katterna för att vädra i lägenheten. Huhhu.
2009 skrev jag denna status:
"Blev inlagd på sjukhus igår och är nu hemma med många nya mediciner och en veckas sjukledigt. Dags att börja ta hand om sig själv nu.. PÅ RIKTIGT."
De som inte klarar av det, är inte värt det.
Linn skriver om ångest och rädslan över att berätta det för världen. Hur mycket vill man egentligen berätta och vad ska andra tycka och tänka? Vill de ens vara med en om man inte alltid är på topp? Hur mycket ska främlingar behöva veta om en?
Tänker tillbaka till tiden då jag var utbränd och sjuk i SLE. Det som idag känns som ett helt annat liv. I början var det få som fick reda på det. Av flera olika orsaker. 1. Jag hade inte riktigt lärt mig att hantera det själv, och 2. Om inte jag hade accepterat det, hur skulle andra göra det då? Dessutom var och finns det ännu en felaktig föreställning om hur en person som mår dåligt ska se ut och vara. Man är rädd för att uppfattas som lat och svag, när det egentligen är att man kämpat på för länge i motvind. Ensam.
Senare berättade jag åt alla. IRL och på bloggen. Istället för att låtsas vara glad och sprallig hela tiden, så sa jag som det var. Fjärilsutslagen berodde på SLE och tröttheten på att jag gått in i väggen.
Då blev det förändring. De som inte klarade av att jag blev sann mot mig själv försvann självmant, andra som endast tog energi slutade jag umgås med. Kvar blev de underbara som alltid kommer ha en plats i hjärtat. Jag fick för första gången i mitt liv lära mig att säga nej, även om jag övar på det än idag. Lyssnade till vad mitt hjärta önskade och behövde. Lärde mig att bli inspirerad av andra utan att jämföra mig.
När jag vågade berätta och vara mig själv, slutade jag samtidigt vara rädd för vad andra ska tänka.
Jag skulle inte och kan inte vara någon annan än mig själv. För om det är något jag fick lära mig, var att livet blir kanske inte lättare, men det blir lättare att vara om man är sann mot sig själv.
Och i alla situationer i livet, har det gått bäst och resultatet blivit underbart, när jag varit sann. Mot mig själv och andra. Du vet, har jag det jobbigt eller verkligen inte orkar göra något, då berättar jag det. Det som kan ske är att man får en hjälpande hand.
Så mår du dåligt, kom till frid med att du inte alltid är eller kan vara på topp. Fundera varför du gör något, och om du gör det för din egen eller någon annans skull. Det viktigaste är att du är sann mot dig själv och andra. Det är helt okej att inte alltid arbeta som en duracell-kanin eller springa alla maratonlopp som finns. Det är helt okej att bara ligga på soffan och glo också. Det är acceptabelt att inte alltid le eller vara alla till lags. Det ska vara acceptabelt att kunna må skit också.
De som inte klarar av det, är inte värt det.
Det känns ju som ett helt annat liv. Idag är jag tacksam för allt livet lärt mig hittills. Och det faktum att jag firar mitt femte år som friskförklarad från SLE. Väggen finns alltid där, även om jag inte står med näsan mot den. Jag försöker ta hand om mig så bra att jag inte hamnar dit. Och. Gör jag det så är det inget fy skäms med det heller.
Jag vill gråta - av lycka.
Kunde ha börjat gråta redan från morgonen. Tänker inte skylla på PMS, mens eller att jag är känslig.
Jag är som jag är, och har tydligen lätt till tårar, både när det handlar om lycka och sorg.
Just idag hade mina tårar handlat om lycka.
Dock vet jag inte hur fransförlängningen reagerar på tårar, och det vill jag inte testa än. Men, fick se en kommentar som dykt upp till bloggen och den var från bloggen Grön i Åbo. Julia som är kvinnan bakom bloggen, hade tipsat om några trevliga bloggar, och min var en av dem.
Och det hon skrev om mig var det finaste, om jag får säga det själv.
Åh, vet ni vad? Vi alla borde bli så mycket bättre på att ge varandra komplimanger. För man vet inte hur stor skillnad det kan göra för en annan människa. För mig gjorde det här min dag.
Håll inte in vackra ord och känslor. Tro aldrig att just dina ord inte har betydelse, för någon annan kan de betyda allt.
Tack, tack, tack. Jag är tacksam.
Nya bilder av mig.
Som ni ser nu (och gör ni inte det, så uppdatera sidan en gång) så har jag en ny bloggheader. Om något får igång inspirationen och tar fram min kreativa sida så är det att fotografera, speciellt headers till bloggen. Plötsligt får man bara mer lust att blogga. Hade egentligen en annan idé i början hur slutresultatet skulle bli, men när en av katterna kom och strök sig vid benen så var det självklart att en katt skulle få vara med och representera bloggen.
Och bilden gillar jag. Jag och katten Mohicana matchar varandra med färgerna, och för en gång skull så var hon nöjd med att bli fotograferad.
Annars ser ni mest av Mr Fantomen, bara för att han är mer kameravan. Idag hade han dock lite humörsvängningar.
Fräser ena sekunden och den andra sekunden är han hur mysig som helst.
Jag skulle vilja ha en bild av då alla tre katterna är i min famn och kärleken vid min sida, och vi alla tre ser superlyckliga ut. Ett riktigt familjefoto. Dock misstänker jag lite att alla katterna skulle se ut som första bilden på Mr Fantomen.
Mycket på gång nu.
Jag är inte van att ha mycket inplanerat på en vecka. Från att ha haft dagar utan planer, så är det nu nästan varje dag någon som ska ringas, mejl som ska svaras på, möten, arbete som ska göras och dit hör också bloggarbeten. Igår var till exempel min arbetsdag 12 timmar lång, och hälften av de timmarna for till bloggen. Svårt att tro eftersom det var nästan tyst på bloggen, höhö. Men det jag gjorde får ni se mer på måndag nästa vecka. Roligt blir det i alla fall!
Men även om jag inte är van, så är det riktigt roligt att ha mycket på gång. Att kunna välja och säga ”ja” till det jag vill göra. Samt säga ”nej”, utan att få dåligt samvete, till vissa saker. För man kan ju inte ha hur många bollar i luften heller. Den egna hälsan, även den psykiska, ska alltid komma först. Och då gäller det att kunna ta det lugnt och ha balans.
Sånt jag ska göra denna vecka:
- Redigera bilder och skriva massor.
- Intervjua och fotografera en person.
- Kalasa i Tammerfors.
- Möte med vår möjligtvis blivande bygghandledare.
- Ringa mer samtal och planera inför allt som behövs till bygglovet.
- Ordna upp i garderoben och kläderna. Borde vara prio ett, men...
- ..först ska jag fotografera en ny bloggheader. För jag känner mig fin.
Och det var en ”kort” uppdatering om vad som pågår i mitt liv. Just nu är det mycket på gång som sagt, men jag gillar det! Ingen bild till detta inlägg, för nu ska jag fotografera en ny bloggheader och vill göra det med detsamma. Hörs senare!
5 tips hur du blir motiverad att träna
"Hur ska man motivera sig till att träna? Belöna sig med något man önskar sig eller hur ska man tänka?"
Ja, det var en bra fråga. Hur ska man egentligen göra för att bli motiverad att träna?
Och tack för frågan! Jag tycker om att svara på frågor.
Vår hjärna borde egentligen fungera på det sättet att: Hittar vi en träningsform som funkar för oss, så är det belöning i sig att vi gör den. Det är massor av endorfiner och adrenalin som utsöndras i kroppen när vi tränar eller gör något vi tycker om, och då vill hjärnan göra det mer. Men det svåraste är ju att komma igång.
Personligen är jag den typ av människa som köper träningskläder men använder dem bara i skogen. Tränar i princip inget alls MEN skulle vilja vara den typen som faktiskt tycker det är roligt att fara ut och springa. Här är dock fem tips hur man får igång träningen.. och faktiskt fortsätter.
5 tips att bli motiverad med träningen
1. Hitta det som passar dig. Testade att springa för några år sen. 8 km på 40 minuter (12 km i timmen heuheu) och har endast sprungit ifrån getingar sen dess, för så roligt var det inte. När jag däremot fann yogan så fastnade jag, även om det finns perioder då jag inte alls är på yogamattan. Så det viktigaste är att prova på lugnt i början på olika former av träning, och stanna när du hittar något som är roligt.
2. Ta ingen stress. Vi människor är en art som vill tävla och ser framgången som en belöning. Men börjar du med att springa 8 km första gången så är det säkert sista gången du springer också. Och om du är en ”tävlingsmänniska”: Tävla inte mot någon annan än dig själv.
Du tränar för din egen skull, och de framsteg du gör är dina framsteg.
3. Träna ensam eller tillsammans med någon. Hur är du som person? Är du som mig och vill vara ensam, eller blir du sporrad och inspirerad av att träna tillsammans med andra människor?
4. Glöm inte vardagsmotionen. Ta trapporna eller steppa lite om du misstänker det är mindre än 10 000 steg på en dag.
5. Tänk inte så mycket. Känner du för att träna en dag: gör det! Har du haft det stressigt eller verkligen inte orkar? Tvinga inte dig själv till något då.
Skriv gärna era egna tips för att bli motiverad med träningen.
När vi bestämde oss för hus (skriver mer om det senare en vacker dag) så skrattade jag och sa ”Jag kommer att få muskler” när vi bestämde oss för att göra så mycket som möjligt själva. Husbygge får väl räknas som träning också?
Här har jag gjort instruktioner hur du gör en yogaposition. Det bästa yogan gör för mig är att jag inte tänker så mycket under tiden. Bara gör och låter mig själv utvecklas i egen takt.
Samkönat äktenskap är inte en svår nöt att knäcka
Dricker måriskaffi och ska försöka hålla det här kort. Och det börjar bli väldigt lätt, eftersom detta är ett ämne jag skrivit om i minst tre år. Den där svåra nöten att knäcka: om samkönade ska få ingå äktenskap i kyrkan. YLE har frågat en prost/kyrkoherde om för- och nackdelar med att alla skulle få samma rätt att gifta sig i kyrkan, och jag förstår inte vad det skulle finnas för nackdelar.
1. All kärlek är bra kärlek. I den tid vi lever i så skulle världen behöva lite mer kärlek.
2. Alla präster har inget emot att vara vigselförättare åt samkönade par, så vad är problemet? Rädslan för utanförskap inom kyrkan då och när de väljer att kärlek kan bo i oss alla?
3. Bara för att ett par är en man och en kvinna, samt troende kristna med ring på fingret, så betyder det inte automatiskt att det just är de människorna som har ansvaret eller kapactiteten att befolka jorden. En tro gör ju inte en människa automatiskt fertil eller fri från helt normala problem som kan drabba vem som helst.
4. En tro gör inte en person mer eller mindre värd.
5. En sexualitet gör inte heller en person mer eller mindre värd.
6. Varför väljer kyrkan att välja argument från en text, skrivern 2000 år tillbaka, när de blundar för andra meningar i bibeln?
Och jestas. Jag skulle hålla det här kort.
Det var i alla fall morgonens funderingar. Jag önskar verkligen från botten av mitt hjärta att ett uppvaknade skulle ske. Att alla skulle förstå att vi är sist och slutligen av samma skrot och korn. Kött, blod och vatten. Skelett som håller oss uppe. Ett hjärta som håller oss varma och känslor som kan känna kärlek.
Låt nu alla älska. Och vill man visa sin kärlek i en kyrka, vem skadar nu det?
NÄÄ HÖNI! Nej betyder nej.
Det som är värre än att inte få betjäning på eget modersmål, är banne mig de som inte kan ta ett nej. Du kanske är i en situation där någon vill sälja en viss produkt, frågar dig något men din magkänsla säger nej. Så du säger artigt ”Nej, tack!” för du har lärt dig att vara trevlig mot alla, men även sann mot dig själv.
Men det verkar inte gå fram. Istället blir du halvt dumförklarad varför du säger nej. Möts av härskarteknik i försök att ge dig dåligt samvete. Man ska liksom inte behöva motivera varför man inte vill något. Att säga nej är att respektera sig själv, och att acceptera ett nej är att respektera andra. Så varför är det så svårt för vissa att höra ordet ”nej”? Fick de alltid som de ville som barn, eller har de lärt sig under livet att ordet nej betyder egentligen något annat? Kanske hör de fel, och tror man säger "Hej hej hej"?
Amy Schumer var i Stockholm och hade show. Två minuter in i showen ropar en man åt henne att visa brösten. Det mest intelligenta man kan säga till en annan människa. Med detsamma lägger hon fokus på honom, diskuterar och förklarar att det inte är ett accepterat beteende. På det viset säger hon nej (för du visste väl att man kan säga nej på flera sätt?). Istället tar det inte länge innan han ropar något igen. Det slutade med att han fick ropa ”Visa pattarna” på parkeringen istället, för han kunde inte ta ett nej.
Mina katter förstår ett nej. Så varför är det så svårt för vissa personer att ta ett ”nej”?
* Nämner varken namn, företag eller situationer i denna text, för det här kan passa in till så många. Säger någon nej till till dig, acceptera det och gå vidare. Och du som säger "nej", ha absolut inte dåligt samvete över det.
Katten på bilden har ingenting med texten att göra, för hon förstår betydelsen i ordet "nej". Världens mysigaste katt dessutom.
Önskemål för denna månad
Höni, augusti gick undan. Månaden vi bestämde oss för tomt, hus och varit i farten nästan hela tiden. Massor av pappersarbete och planering framför oss, och sånt man inte ser framgång med detsamma kan ju bli tråkigt, även om det är grunden för ens framtid. Har haft full rulle nästan hela månaden, och några guldklimpar får du se foton av längst ner.
Nu är jag mer än redo för september. Och jag har lite önskemål av denna månad.
- Allt planeras och pappersarbete hoppas jag går smärtfritt undan. Och det brukar det göra när man kan fråga om hjälp av andra.
- Hade egentligen önskat mig ett bygglov till födelsedagspresent, men för att förhindra vi springer i väggen redan nu så gör vi allt sånt i lugn och ro och ansöker om det nästa månad istället.
- Istället önskar jag mig till födelsedagspresent en ny fjärrutlösare så jag kan springa 100 meter ifrån min kamera om jag vill, för att starta film eller ta foto av mig själv. Sambon vet vilken jag vill ha.
- Det andra jag önskar och behöver till födelsedagen är en hårddisk där jag sparar alla mina fotografier. Sambon vet också här vilken jag vill ha.
- God sömn efter vackra stunder under norrskenet.
- En så gott som sminkfri månad efter att jag varit på fransförlängning inkommande måndag. Det blir spännande och kul!
- Och jo. Lugn, lycka och kärlek till mig och alla jag känner. Dit räknas också ni bloggläsare.
Hoppas det blir en underbar månad! Tänker börja med arbete och fortsättningvis lite mer arbete när jag kommer hem. Så idag går jag inte utanför dörren, om det inte handlar om att jag behöver mat. Hur skönt som helst.
Jag köpte en ny rama dator, en Macbook Pro, och det här var första bilden jag redigerade med datorn.
Vi bestämde oss för platsen vi ska bygga vår framtid på. Utsikten (om vi skulle bygga ett hus i trädtopparna) är oslagbar.
Första norrskenet för denna höst. Otroligt vackert.
Jag la på mig jeans för nästan första gången på ett år.
Plockade fem liter blåbär på en halvtimme, tillsammans med kärleken.
Fotograferade meteorregnet.
Och umgicks med ett helt gäng glada sevendaysbloggare.