bloggheader6

Visa alla inlägg skrivna november 2016

Tänk om han lämnar mig

Skrivet av Caroline Eriksson 04.11.2016

Innan jag börjar inlägget vill jag ba säga: skriver inte om mitt eller sambons sexliv. Lite gränser har även jag. ;-) Det här handlar varken om mig eller min livs kärlek.

Det här är till alla er som skrev  "Tack"  åt mig. Som delade med sig av egna känslor och erfarenheter. Det här är till er som fortfarande tror att sex är en skyldighet. Som utsätter er för något, av rädsla att bli lämnad ensam. Och det är därför jag spinner vidare, istället för att bara svara på en lång kommentar.

 

 

Ofta när sexlust kommer till tals, så är det den som har mindre lust som borde söka hjälp. Som om det vore något fel på människan och borde fixas. En "normal människa" ska ständigt vara kåt, glad och tacksam. Att det är den med lust som man ska se till och tillfredsställa.

För vad händer annars? Söker personen sig till andra människor för att få sina behov bekräftade?

 

Att man inte kan ”hur länge som helst” acceptera att man inte får sex just när man vill. Och då undrar jag, vad räknar vi då? Dagar, veckor, månader eller år?

Vems behov är egentligen viktigast? Den som vill ha sex, eller den som är trött och behöver andas?

Vilka orsaker är acceptabla för att man ska acceptera ett nej? Är det för att man har det stressigt, är trött, har huvudvärk eller just fött barn? Enkelt - det vet du bäst själv. Alltså, du som säger nej. 

 

I ett förhållande är det ganska sällsynt att man har lika aktivt samliv livet ut, som i början. Då det fortfarande var spännande och man lärde känna varandras kroppar. När man har lugnare perioder betyder det inte att man har en sämre period i förhållande. Mitt i allt handlar det om att man har ett liv och ett förhållande att vårda. Man finner fler sätt att ge varandra bekräftelse på. Fler sätt att ge varandra närhet på.

Och vissa stunder älskar man mer än i början av förhållandet.

Men genom livet möter vi på stress, sjukdom och förändringar – och då är kanske inte sex den största prioriteten. Livet är inte svart och vitt. Allt eller inget. 

 

 

Ofta handlar det om missförstånd och inre rädslor och föreställningar när man är rädd att bli lämnad om man nekar sex. Och visst finns det svin, men de kan man lika gärna hålla sig undan. Och inte sörja. 

Hoppas alla finner frid i sin relation till sig själv och andra, utan att allt ska hänga på sexbiten. 

 

Lev livet, njut och må gott. Behandla varandra med respekt, och tvinga inte dig själv att göra något du inte vill.

Sex ska vara härligt, och det blir det för båda, när båda verkligen längtar efter varandras kroppar.

 

fanny jag far inte saga nej2

Bild av Fanny Åström

 

Sist men inte minst: nu har jag helg halleuja! Härliga tider. Nu ska jag ha hårinpackning och ta en låååååång och varm dusch. Och äta chips. För det är jag värd.

Sen ska jag bara njuta av att vara tillsammans med min kärlek. 


Hör inte dig, för jag har i öronproppar!

Skrivet av Caroline Eriksson 04.11.2016 | 1 kommentar(er)

Är så trött att jag knappt kan se rakt denna morgon. Inte undra på, som jag hållit på inatt.

Har sjungit hela natten. Det är jul på kommande och julskivor ska spelas in. Dock tycker jag inte om julmusik, så jag gjorde min egen grej. Sjöng "Gold digger" på mitt eget sätt. Producenten Kanye West applåderade och gillade det han hörde.

 

Det var alltså nattens dröm. Har ett annat inlägg på kommande jag tänkte publicera nu, men är så trött att jag tar tag i det senare. Därför är det kul att facebook påminde mig om vad jag drömde för exakt ett år sen, för den har något gemensamt med nattens dröm. Natten till fjärde november är tydligen nätter jag drömmer om musikaliska män.

 

4.11.2015

"Fnissar ännu åt nattens dröm: Justin Bieber kom fram till mig och sa något, å ja ba: Jag hör inte dig för jag har i öronproppar! Då tar Bieber fram sina öronproppar, å vem kunde gissa att vi använder samma?"

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=VeWDHvvadRc

Försökte kolla om någon gjort en cover som påminde om det jag sjöng inatt, och det här är närmast. Även om det jag sjöng inatt var snäppet bättre. ;-) 

 

 

Grattis på friidan, gott folk!


Syr min galaklädsel själv.

Skrivet av Caroline Eriksson 03.11.2016 | 4 kommentar(er)

Förra året for jag på galan i en majestätisk specialsydd och unik klänning. Kände mig som en drottning från Games of thrones. I år förvånade jag mig dock med att inte ha stress över varken kläder eller något annat. Tänker ju mest på hus just nu.

Men nu när det är klart att jag är nominerad till Årets Personliga blogg  (rösta  på  mig!)  och får en möjlighet att städa upp mig: jamen, då tar jag den!

 

Men man behöver ju något att ha på sig. I år vill jag vara så bekväm som möjligt. Något som speglar min personlighet och hur jag känner mig inombords. Har en inre vision om hur jag ska se ut. Problemet är bara att det inte går att köpa det jag vill ha. Så vad gör man? 

Jo, man gör det själv då. Jag ska nu pröva på att sy min galaklädsel. Typ som askungen, med förhoppningsvis mindre möss.

 

Brukar säga att jag kan allt jag vill, så säkert ska jag kunna sy. Har stått nu två dagar i byns syaffär tills jag slog till idag på två olika sorters tyg med tillbehör. Hoppas sömmarna håller, så det inte blir någon nakenchock på galan. ;-)

 

 

Här är tre sneak peaks på vad jag kom hem med idag. 

 

IMG 9504IMG 9506IMG 9508


Sex är ingen skyldighet.

Skrivet av Caroline Eriksson 03.11.2016 | 4 kommentar(er)

Fick se en artikel igår om en läkare / sexolog som menar att man måste ställa upp på sex, när ens partner vill. Även om man inte känner lust. Att det är att mobba sin partner att man inte har lust.

Fick spunk av att läsa, så börjar skriva istället. 

 

Det är en tid sen jag skrev om sex, men det här är ett blogginlägg jag tycker alla, oavsett ålder, kan läsa. Mitt i allt har jag redan skrivit om detta, men orkar inte söka i arkivet.

Sex ska ju vara något fint, roligt och tryggt. Inte någon skyldighet till någon annan. Du har ingen skyldighet att göra något du inte vill. 

Din kropp är din egen kropp. Inte heller den är någon annans att bestämma över. 

En relation med lite eller inget sex allt, betyder inte att det är en dålig relation.

 

Men det verkar som att det är ett stort missförstånd om just den här saken. Att ju mer sex man har, desto mer älskar man varandra. Desto lyckligare relation. Desto mer vill din partner fortsätta stå vid din sida.

Men om man inte orkar då? Om lusten tagit en paus medan du kanske har mycket att tänka på? Småbarn som kräver uppmärksamhet och julen på kommande. Eller så vill du helt enkelt bara inte. Måste man då?

 

Nej, såklart inte. Och det är det här ni ska ta till er.

Din partner lämnar dig inte för att du inte orkar ha sex just ikväll. Eller i morgon. Eller på ett år. Det är en stor rädsla bland många. Att bli lämnad ensamma, om vi säger nej till sex. Vettiga människor förstår om man säger nej, och skulle du mot all förmodan bli lämnad, på grund av en sån sak, då var det ändå ingen att ha.

 

Jag ser det som att ett förhållande ska byggas upp på respekt, acceptans och kärlek. Och det finns varken respekt, acceptans eller kärlek i att tjata till sig sex, eller ställa upp på något du inte villl.

Hur mycket njuter man då? För det är ju det som sex handlar om. Att man njuter, tillsammans och får vara nära varandra. Sex är ju inte bara in och ut, utan det är ju så mycket mer.

Det är inte något som bara en ska gå ur leken nöjd.

 

 

Sexlusten går i vågar. Ibland så är man inte på samma våg som sin partner, och då är det så. Helt normalt. Det betyder inte att det är fel på dig som vill ha mer sex, eller fel på dig som just nu inte vill. Prata istället om saken, och känn ingen skam eller skyldighet. Respektera och stötta varandra. Mitt i allt kommer ni närmre varandra på det sättet också.

 

 

 

Huhhu. Säg nej till sex om du inte har lust.

Och får du ett nej, acceptera det. För tusan.

 

 

Sist men inte minst. Sex är verkligen inte allt här i livet.

 

sexefter kopiera

Har ingen sexig bild på datorn, så lånar hejvilt Hej hej vardag's illustration. 


Livet ger det man klarar av, eller?

Skrivet av Caroline Eriksson 02.11.2016 | 3 kommentar(er)

Sedan liten har jag alltid velat vara människor till lags. Vara så snäll det bara går och alltid ställa upp. Varit rädd för att säga nej, för tänk om ingen frågar igen? Medan jag försökt hålla alla nöjda, har jag satt mig själv till sidan. Försökt alltid vara bäst, för att då blir man sedd. Älskad. Trodde jag. Det var mitt sätt att få bekräftelse på som till sist tog mig till den ökända väggen.

 

De gånger jag verkligen inte kunde, eller ville, leka med en kamrat, rest bort över loven för att vara borta ifrån mamma, tackat nej till ett extra skifte, ja då dök samvetet upp. Att få dåligt samvete för minsta lilla, och inte kunna släppa det, det tär på en människa.

 

Så när jag gick in i väggen och samtidigt hade en nybliven SLE diagnos i bagaget, för åtta år sen ringde jag arbetet för att meddela jag inte kunde komma längre. Fysiskt och psykiskt var det omöjligt, just då. Det här med att sätta mig själv först var det svåraste jag gjort på länge.

Vad skulle hända när jag sa nej? Vem skulle jag vara?

 

Idag, ser situationen annorlunda ut. Amanda efterlyste för någon vecka sen historier om de som inte arbetar ihjäl sig. Som säger nej och inte ser någon prestige i att bara säga ja och vara så duktig.

Jag räcker upp handen. Här är jag.

 

Kommer aldrig att bli den där personen jag var före utbrändheten. Jag kan inte och vill inte leva på det sättet igen.

Vissa säger att livet ger det man klarar av, men jag måste säga att det var en tuff utmaning att börja sätta sig själv i första plats. Att komma över sina egna föreställningar om hur man ska vara, för att andra tycker om en. Att finna bekräftelsen i sig själv.

Men jag vill inte längre arbeta tills jag blir så sjuk att jag inte kommer ur sängen. Jag vill inte längre se skuggan av mig själv på håll.

 

 

När jag delade mitt tack-blogginlägg i finlandssvenska bloggare gruppen på facebok, skrev jag i slutet att ”Det är bra att få bekräftelse ibland”. Och det vågar jag skriva idag, eftersom jag vet att min riktiga bekräftelse inte kommer utifrån hur många extraskiften jag tackar ja till, eller priset jag nu är så nära att vinna.

Bekräftelsen kommer ifrån då jag vågar säga nej, utan att sedan trycka ner mig själv och få dåligt samvete. Eller, det dåliga samvetet är väl en del av mig, men jag låter inte det trycka ner mig. Finner bekräftelse i att jag duger som jag är, även om jag kan göra misstag. Eller lyckas.

 

Idag håller jag lilla Caroline i handen för att ge styrkan att stå upp för sig själv. Man behöver inte vara så jäkla duktig hela tiden. Världen går inte under för att man inte kan ställa upp dygnet runt.

 

IMG 11

Fick en fråga varifrån mina byggbyxor är ifrån.

De är från Jula i Sverige, märket är Blue Wear. 

 

"Att få en utmärkelse på en fest är inte allt." skrev Linda, och nej det är inte allt. 

Men det är allt att jag vågar känna nu att jag är värd den (som många andra). Men mest av allt är jag stolt över att jag vågar ge mig själv en klapp på axeln. För förr var jag aldrig tillräckligt bra i mina egna ögon.


Bygget - Nu gräver vi!

Skrivet av Caroline Eriksson 02.11.2016 | 1 kommentar(er)

Igår var det massor av kontraster. Från att ha varit i arbetet på morgonen, till att spendera eftermiddagen i byggkläder på tomten för att senare byta om till acceptabla kläder inför ett möte.

Tänkte att jag skulle visa åt er hur det såg ut vid tomten igår.

 

För tillfället går det snabbt framåt. För varje dag som går, kommer vi ett steg närmre vår vision med hur platsen vi ska bo på, egentligen ska se ut.

 

När jag anlände till tomten igår var grävaren i full fart med att gräva infarten till tomten. Vägtrummorna jag shoppat dagen innan var redan på plats. 

 

IMG 2

 

Bakom mig är  Kenneth  Skinnars  med sin grävmaskin. Vi hade för länge sedan bestämt oss för att han skulle gräva på tomten vår, och jag är tacksam för att han tog sig tiden att anta jobbet, och kunde börja på så snabbt. Allt från infarten till dränering och alla anslutningar till huset ska han gräva. 

 

Och jag är glad att vi började så snabbt som möjligt, eftersom det blir kallare för varje dag som går, och grunden får gärna stå över vintern för att ta sig ordentligt.

 

IMG 3

 

Här såg jag redan en infart till tomten, även om det bara var jord. Jag verkar inte ha dåligt med fantasi i alla fall. 

Vi tog en liten vända på tomten och jag visade var hus, garage och en liten väg på tomten ska vara. Tomten hade redan en väldigt fin höjd på sig, och huset ska stå på högsta punkten.  Dock tycker jag inte om sluttningar, speciellt branta, så det ska vi försöka hålla oss ifrån.

 

Jag förklarade också att han gärna får ta tillvara på alla stenar, och vad vi vill göra med dem. Har vi en stenfrisk tomt då? Det visar jag lite längre ner i blogginlägget. ;-)

 

IMG 7

 

Skinnars for iväg en sväng och kom tillbaka med första lasset, av många, grus till tomten. Absolut värt att fånga på bild. Som ni ser så är det ganska grovt grus till infarten, men ovanpå ska det komma finare grus.

 

Det här med grus är lite av en vetenskap. Dock inget jag funderar så hårt på, jag låter proffsen sköta det. :-)

 

IMG 8

 

Måste säga att jag är imponerad av alla som kör och arbetar med stora maskiner. Hur de kan få något, som en stor grävmaskin, att fungera graciöst och göra arbetet utan problem. 

I ett ögonblick hade vi en infart till tomten och resten av tomtarbetet kunde fortsätta.

 

IMG 4

 

Även om jag var trött och flunssig log jag mest hela tiden. Det är en underbar känsla att få se något man längtat efter, sakta men säkert, formas framför sina ögon. Trötta, men glada ögon.

 

IMG 5

 

Och ja, hade vi någon sten på tomten? Haha.

Det är typ bara stenar. Små och STORA. Vi kommer att ha mer än tillräckligt av stenar, så vi behöver inte oroa oss för att bli utan. Och vackert kommer det att bli.

 

Grävmaskinen tog upp stenar som var tre gånger större än mig och flyttade dem utan problem.

 

IMG 9

 

Och där satt jag, lycklig och övervakade arbetet. ;-) 

 

IMG 6

 

Visste inte riktigt hur snabbt det egentligen skulle gå. Hade föreställt mig att det bara skulle vara infarten som skulle vara gårdagens projekt, men när infarten var klar körde Skinnars vidare in på tomten och fortsatte gräva. Och snabbt gick det.

 

IMG 10

 

Det här är sista bilden, innan jag fick bråttom hem för att duscha och åka vidare in till stan på möte. Alla stubbar som lämnat kvar efter skogshuggningen skulle samlas upp. På bild ser du en liten stubbe och dess enorma rötter.

 

Kommer absolut fler blogginlägg om hur arbetet på tomten framskrider. Vill så gott det går, dokumentera allt i text och bild. För det här är något man absolut vill minnas. 


Tills cancern skiljes oss åt

Skrivet av Caroline Eriksson 01.11.2016

Förra veckan var jag på kursen  ”Livet  i  dödens  närhet”  och det var intressanta föreläsare hela dagen. Att föreläsa sist på dagen brukar ju vara värst. Folk är hungriga, trötta och baken smakar trä av stolen. Men inte då.

 

Dokumentären  ”Tills  cancern  skiljer  oss  åt”  gick raka vägen till mitt hjärta, och det var Magdalena Snickars som föreläste för oss 200 vårdare i slutet av dagen. Om hur det är att vara anhörig och hur det är att se den man älskar mest av allt, sakta försvinna.

 

Alla hade suttit tysta mest hela dagen, men när Magdalena frågade om någon hade frågor, förvandlades hela aulan till något som kan liknas en Oprah-show. En lärare sprang runt med mikrofon och kvinnor delade med sig av sina egna känslor och erfarenheter.

Om styrkan som infinner sig när man minst anar det. Sånt syns ju inte på utsidan, när du möter någon på gatan, men alla har vi något att lära andra med genom att berätta. Från min plats såg jag flera som satt och mindes. Grät.

Många hade frågor om hur man går vidare, hur man klarar av något sånt här. Magdalena hade det bästa svaret.
”Jag har inte patent på några svar”.

 

För så är det.

 

Ingen annan, förutom du själv, kan ha svaret på vad som hjälper dig att finna styrka och tröst. För vissa är det Gud, för andra är det att få dela med sig. Ingen annan, än du, kan säga vilka val som är rätt för dig. Den väg andra gått, behöver inte vara den som får dig tillbaka.

Men respekt, acceptans och massa kärlek – det tror jag leder oss fram genom livet. Vad annat som finns vid vår sida är helt enkelt individuellt. Det känner vi inom oss, i magen och hjärtat, vad som är rätt för oss.

 

 

Även om jag inte har patent på några svar som automatiskt hjälper andra i livet, så tänker jag fortsätta berätta. För min egen skull och för att någon annan kanske finner tröst och styrka i mina ord.

 

Kram till er alla. Och se dokumentären ”Tills cancern skiljer oss åt” om ni inte gjort det.

 


Herregud, TACK SÅ HIMLA MYCKET!

Skrivet av Caroline Eriksson 01.11.2016

Var  egentligen  på  väg  att sova när jag såg att de nominerade till Galan 2016 släppts till allmäheten. Började att skrolla och såg flera favoriter, tills jag stannade.

Plötsligt  fick  jag  handsvett  (till mitt försvar hade jag två tröjor på mig och flera par stickade strumpor), extracheckade kategorin och namnet på bloggerskan.  Där  var  ju  jag.

 

Skarmavbild 2016 11 01 kl. 06.21.53

 Klicka på bilden för att kunna rösta på mig


Tog iPaden till sambon för att visa att jag blivit nominerad, sen firade jag med lite dans med katt.

 

 

Tack  underbara  härliga  vackra  människor,  för att ni nominerat mig till Årets Personliga blogg. Herregud, redan det här känns som en vinst! Låg vaken en bra stund för att tänka på alla er som lagt er tid på att rösta på mig. Tacksam är känslan som beskriver mitt känslotillstånd, just nu. 

Tack alla engagerade bloggläsare som klickar in er varje dag, delar med er av egna erfarenheter och kärlek: ni är bäst!

Tack tack tack!

 

 

Om  ni  tycker  att  jag  är  en  värdig  vinnare  av kategorin Årets Personliga blogg, klicka in er

HÄR  för att  RÖSTA  PÅ  MIG.

Det är betydligt enklare nu: du behöver bara fylla i namn, epost och klicka på en boll bredvid mitt namn. Sen klickar du på ”Skicka”, så är din röst räknad. För din röst behövs!

 

IMG 9353