blogghedaear

Visa alla inlägg skrivna januari 2017

Nu visar vi äkta finskt sisu!

Skrivet av Caroline Eriksson 25.01.2017 | 2 kommentar(er)

Nu, gott folk, är det viktigt att vi visar vad vi går för. Medborgarinitiativet för Vasa Centralsjukhus fick grönt ljus, och nu behövs ba  50 000  namn på ett papper. Det klarar vi lätt. Hur tufft vore det inte om det blev  50 000  namn  på endast en månad, när vi ändå har ett halvt år på oss? Ju snabbare, desto bättre. 

 

Allt för ofta biter folk ba ihop och accepterar en situation, hur dåligt det än är. Trots att det finns något man kan göra åt det. När det finns bättre lösningar. Sånt får vi sluta med. Man kan vara vänlig, men fortfarande se till att få någon rättvisa här i världen. Utan att låta någon köra över en.

Jag är i alla fall inte beredd att låta regeringen få sista ordet nu. 

 

Precis varenda kotte ska ha samma rätt att få en tryggad vård, på sitt eget modersmål och inte allt för långt borta från hemmets trygga vrå. Det går så åt helskutta i många andra länder, speciellt när det kommer till ens rättigheter att få vård och hur man behandlas, att vi inte kan låta det gå åt samma håll här i landet.

Nu visar vi lite finskt sisu och kämpar för något viktigt. Gör som jag och... 

 

 

SKRIV  UNDER  HÄR!

 

För jag vet att du är en härlig människa som vill att du själv, dina föräldrar, barn och barnbarn ska få en tryggad framtid. <3

 

 

 


Katten gästbloggar.

Skrivet av Caroline Eriksson 25.01.2017 | 5 kommentar(er)

Ni älskar Mr Fantomen, har jag förstått, och nu är det en tid sen han har gästbloggat. Så i förrgår satte han sig ner vid datorn, lät mig öppna ett word-dokument och så började han författa några hälsningar till er.

 

"Nh      ’’’’’’’’’’<cm

-za÷÷÷÷÷W2x"

 

Det är en frass med få ord, men han fick sagt det han ville. 

Ha en underbar dag, gott folk. 

 

fantomenbloggar


Örnfantasten inom mig jublar.

Skrivet av Caroline Eriksson 24.01.2017 | 1 kommentar(er)

I mars förra året fick jag se en örnunge möta världen, via en livestream. Det var mäktigt att höra ett svagt pip från ägget, och sedan se den kämpa sig ut. Tyvärr gick det inte så bra som man hoppats. Två ägg resulterade i en örnunge som var för svag. Det andra ägget blev det aldrig något av.

De satt kvar i över en månad, utan att ge upp hoppet, tills boet kollapsade.

Som en annan sida, som livestreamar ett örnbo skriver:

 

"You will see life and you might see death, but this is nature at her finest."

 

Och så är det.

I år tog mitt älskade örnpar nya tag och byggde upp boet tillbaka. Som bäst arbetar de fortfarande med att få ett stadigt bo att förhoppningsvis bilda familj i. Det tar åtminstone en månad innan man får se något mer än så. 

 

16252508 10154656156993880 6410006110987457537 o

 

Här är de. Blev så glad när jag fick se dem båda i boet idag, att jag passade på att ta en print screen av skärmen. 

När de har en unge är det oftast endast en i boet, medan den andra örnen endera hämtar någon fisk eller sitter i ett träd i närheten för att hålla vakt. När de behöver paus hör man dem ropa lite, och så är det skiftesbyte. 

 

Jag är tacksam att folk engagerar sig och ger andra möjligheten att uppleva naturen när den är som bäst.

 

resizedimage800533 IMG 8665
Och ni har möjligtvis sett denna bild förr, men jag vill visa den igen. Här är  örnen  jag  fick  närkontakt  med  i oktober. Det var ett av det mäktigaste jag fått vara med om.


Vi är alla färger och kärlek.

Skrivet av Caroline Eriksson 24.01.2017 | 1 kommentar(er)

Den enda etikett vi skrivit själva här hemma, är den på burkarna som innehåller tvättmedel. På den ena står det ”FÄRG”, för då är det lätt att veta att den andra burken är för vittvätt.

Annars vill jag hålla mig borta från etiketter så mycket det går. Är rädd för att man blir begränsad, tar saker för givet och får förutfattade meningar om något eller någon, om man endast ser en etikett. Slutar utforska, för man har ju redan svaret. Lägger vi etiketter på oss själva, kan faran bli att vi tror på dem för mycket. Även när de inte stämmer.

 

Som om jag helt och hållet identifierade mig med mitt stjärntecken. En våg som är charmig, men har svårt att bestämma sig. Och kanske det stämmer. På vem som helst, oberoende vilket stjärntecken du har. En annan etikett är att man alltid skulle vara glad. Det farliga är då att man kan tro man alltid måste vara glad. Skoja bort det allvarliga och aldrig bli berörd. 

Jag, och du, är så mycket mer är etiketter.

 

Jag är rädd att vi slutar engagera oss och intressera oss för andra, om vi tar för givet att en person måste vara på ett visst sätt. Slutar ge dem en chans, bara för att man kan sätta en eller två etiketter på pannan. Slutar ge oss själva en chans. Att vi har svårt att ändra vår syn på livet och se mycket mer, när vi är fast beslutsamma att det ska vara på ett visst sätt. Att något kan endast vara bra eller dåligt. 

Inga färger. Bara svart eller vitt.

Utan att älska, acceptera eller se något som det är.

 

Idag väljer jag att omfamna livet som det är, och ser fram emot att utforska det, utan några etiketter.

 

Har du någon etikett på dig själv som du vill bli kvitt? Som kanske inte längre stämmer? Riv bort den, snabbt som ett plåster.

 

Vi är alla färger och kärlek. Det vill jag tro. <3

 

carromalar

 

Idag målar jag. Underbara färger som möts med vattnet.


Games of Thrones i riktiga livet.

Skrivet av Caroline Eriksson 24.01.2017

I det här hushållet så gillar vi Games of Thrones. Så pass mycket att vi sett alla säsonger minst två gånger. 

Ville egentligen bara dela med mig av GIFen som finns under denna text, för den är så härlig. Men hittade så många roliga bilder att jag vill ta med "några", och försöka sätta in dem i verkliga situationer i livet. 

 

source

 

Då du är superkär å ba kan inte sluta le när du ser personen.

Eller just har släppt en fis, som det stod på en lika GIF med text. ;-)

 

giphy5

 

Skolhälsovårdaren som går rakt på sak. 

 

giphy 5

 

Då du har söndagshumor och äter korv till middag.

 

giphy 6

 

Känslan när första snön faller.

 

giphy 8

 

När du har riktig fredagsfeelis och far hem från arbetet..

 

giphy 9

 

..men möts av den längsta kön i butiken. Som aldrig verkar ta slut. Eller rör på sig.

 

giphy 10

 

När du ska ut på promenad, men katten följer efter dig. Och vägrar gå hem igen.

 

giphy 11

 

När du låtsas vara tuff när du ser en spindel, trots att du är rädda för dem.

 

giphy 12

 

Påskbraso i byyjin.

 


Jag dömer dig inte. Eller mig själv.

Skrivet av Caroline Eriksson 23.01.2017 | 3 kommentar(er)

Mitt inlägg om att sluta röka inspirerade oväntat Malin att ge mig lite ”tough love”, som hon kallade det, på sin egen blogg.
Tänker inte gå in på allt, eller svara på allt i detta blogginlägg. Jag var lite oförberedd. 

 

Men några saker kan jag försöka svara på innan jag gör andra grejer idag. 

1.  Mitt blodtryck och puls är i toppskick. Typ som en elitidrottare, för att citera en läkare. Lite på den lägre sidan, men normalt för mig, för alla är vi olika. 

2.  Jepp, jag är hälsoinspiratör, vårdare och har även studerat missbrukarvård. Helt underbara utbildningar som jag växte mycket av som person. Även om jag visste det från förr, så fick jag det svart på vitt att man kan inte ska vara för hård mot sig själv. Eller andra, för den delen. 

3.  Jag känner varken skam, ångest eller att jag skulle vara en sämre människa för att jag rökt. Eller väljer att sluta med hjälp av eltobak. Att sluta med allt på en gång, vad det nu handlar om, kan i vissa fall vara livsfarligt. Nu menar jag inte att det är livsfarligt att sluta utan nikotin alls, men att ett sätt inte passar alla. Man måste hitta det sätt som funkar för en själv.

4.  Mitt liv kretsar inte kring tobak. Mitt liv kretsar kring att försöka bibehålla min optimala hälsa. Trots stress, arbete, bygget och andras förväntningar om en. Samtidigt som jag vill finnas till för de som är närmast mig i livet. 

5.  För sist och slutligen är det hur jag väljer att se på mig själv, och behandla mig själv, som väger tyngst. Jag väljer att inte vara hård på mig själv, för det har aldrig hjälpt mig eller tagit mig någonstans. Istället väljer jag att lyfta mig själv, och låta andra människor vara vid min sida som stöd när jag behöver det. Ensam är inte alltid starkast.

Jag har redan hunnit testa på det där med att vara hård, känna skam och trycka ner mig själv. Vill inte gå dit igen.

 

 

Nää höni människor. Krama om er själva och var snälla åt de ni möter. Ni vet inte vilka helveten de går igenom just nu.

 

Och kom ihåg att du är värd all lycka och kärlek. Vad du än väljer att göra mot dig själv. Jag dömer dig inte.

 

gladba

 

Vet ni vad som ger mig lycka idag? 

1. Att jag blir automatiskt så här glad när jag far till tomten vår. Eller ba tänker på den och huset som ska stå på den.

2. Blåa himlar och rosa moln.

3. Bra böcker.

4. Måndag - vilket betyder pizzadag.

5. Kärlek, pussar och kramar. Beröring i överlag gör vem som helst glad.

 


Sluta röka!

Skrivet av Caroline Eriksson 23.01.2017

Sluta röka! Människor som röker är äckliga! Det finns inget värre än tobaksrök! Tobak är farligt! Du får cancer av tobak!

 

Vet inte hur många gånger jag har fått höra de meningarna under min tid som rökare.

Uppmaningarna som tydligen inte fungerar, hur ofta folk än upprepar dem som ett mantra. En rökare vet liksom av detta, men det betyder inte att orden magiskt skulle ge viljan att skapa en förändring hos en annan person. Vem blir liksom inspirerad av att höra man är äcklig? Det där med cancer är även känsligt. Speciellt när det finns de som gör ”alla rätt” och ändå drabbas.

 

Jag har slutat röka förr, börjat igen och slutat igen. Sen börjat igen och här sitter jag idag igen för att skriva meningen:

Jag ska sluta röka.

Som alla andra gånger har jag även nu viljan. Kanske ba lite extra mer, och lite fler orsaker att fimpa.

 

Minns inte exakt vad det var för dag eller för hur många veckor sen det var, men jag satt bredvid sambon i bilen och vi hade pratat om något. Ja ba: Kanske det är dags att vi slutar röka?

Så vi smakade på tanken en stund, och för exakt en vecka sen beställde jag hem hjälpmedel till oss. Två dagar senare var det i vår postlåda.

 

Mitt beslut att sluta röka har ingenting med de uppmaningar folk har sagt. Skulle det vara så lätt att bryta en vana och beroende, skulle inte så många ha problem idag. Varken med alkohol, tobak eller andra droger.

Mitt beslut kommer inifrån. Och det är där en förändring kan börja.

 

Plötsligt så går det riktigt bra denna gång. Lika bra som den ena gången då jag var svinlänge utan tobak och till sist inte ens tänkte på det. Tobak, som varit det första jag tänkt på när jag vaknat.

Jag hoppas, men tänker inte vara hård på mig själv, ifall det inte går.

 

 

Så nu vet ni det. Från och med idag försöker jag sluta röka. Istället kommer jag att använda mig av en eltobak när jag blir riktigt sugen. Det har hjälpt mig förr. 

 

jeejee

Hittade inte en bild av mig med tobak i handen, för den har jag varit duktig och gömma undan. Här ser ni i allafall tobaksrök vid halsduken.


Världens bästa present!

Skrivet av Caroline Eriksson 23.01.2017

Det bästa som finns är när sambon kommer hem från arbetet med en present. Den är gratis, men så uppskattad. Dessutom behöver inte allt vara så dyrt eller kosta pengar. Presenten fyller en med härlig energi, fantasi och nytt liv i en gammal kropp.

Plötsligt kryper man snabbt in i presenten för att skrapa hejvilt runt sig. Få alla sina dofter på plats för att visa "den här äger jag". Man tröttnar som inte, även om dagar blir till nätter och plötsligt har en helg gått. 

Pafflådor är bäst!

 

Ja, så här är livet som katt. Sambon kom hem från arbetet i fredags med en pafflåda åt katterna, och sen dess har den inte stått tom länge. Varje katt har varvat den och alla beter sig olika i den.

Fantomen krafsar som aldrig förr samtidigt som han är försiktig, för han vill inte förstöra den. Leila har varit in i den några gånger, men tycker det är mest roligt att stå utanför för att bråka med de som är inne i pafflådan. Mohicana har inte fattat att hon kan gå in, och inte bara ut, genom "dörrhålet" till pafflådan. Istället kryper hon igenom ovansidan av lådan. Det är ju svårare och betydligt mindre!

 

Sen ligger hon ba still och lägger ut en tass nu som då för att se om det finns något gott att ta in till sitt krypin.

 

kattladamohi


Modersmjölk och bilar.

Skrivet av Caroline Eriksson 20.01.2017 | 1 kommentar(er)

Är det inte konstigt hur man är trött, men ändå vaknar en halvtimme före alarmet? Två morgnar i sträck har jag hört tidningsutdelaren smälla i postlådorna i takt med dunka-dunka musiken han spelar.

Hur en centerpolitiker pratar om nya sätt att få in pengar på de som kör bil, men det enda jag ser är att det mest skulle drabba oss som bor på landsbygden. De som kör 30 km till arbetet och har bilar som är äldre men kanske bensinsnåla. Eller som helt enkelt inte vill ta stora lån för att köpa en ny och dyr bil som tappar hälften av sitt värde första månaden.

Som exempel: min röda fara. Den fyller 14 år i år, och jag behöver inte betala mer än 60 euro i bensin i månaden, såvida jag inte börjar göra många resor till Vasa eller Jakobstad. Den är inte den snyggaste med den största motorn, men den tar mig från A till B och äter inte upp all min vårdarlön.

Att det överhuvudtaget känns som att ju längre från centrum man kommer, desto mer åsidosatt blir man. Allt från var det handlar om service, vägunderhåll och dylikt.

Varför ska företag byta namn oftare än jag byter profilbild på facebook? 

Lustigaste rubriken på VBL's startsida är  "Kommer med modersmjölken"  och handlar om rågbröd. Tog mina tankar till helt andra ställen. 

 

Det var morgonens funderingar. 

Ha en fin dag.

 

 


Bemöta en person med demens.

Skrivet av Caroline Eriksson 19.01.2017 | 4 kommentar(er)

När jag hörde om en minneslös person som farit vilse, kunde jag inte sluta tänka på personen tills jag fick läsa att hen var funnen och tryggt hemma igen. Det är inte första gången man får höra om sånt här, men det är inte alla gånger det slutar så lyckligt som denna gång.

 

Jag tror vi alla har åtminstone en i vår närhet som drabbats av en minnessjukdom. En sjukdom som kommer krypandes och som det kan ta länge att upptäcka. Som inte alltid visar sig, trots att den finns där.

 

När jag för några år sen fick möjligheten att via arbetet lära mig mer om att bemöta och vårda dementa, så tog jag tillfället i akt. Det var en lite längre kurs som tog upp allt från vad som händer i kroppen, hur sjukdomen kan förändra en person och vilka läkemedel man kommer i kontakt med. Hur jag som vårdare kan göra ett minnestest på mina klienter och hur man läser av testet. Vet ni, det var en riktigt intressant kurs.

Nu ska ni få en liten gratis kurs av mig.

 

demens

 

För det första så är ingen person lik den andra. Som överallt här i världen. Alla är fortfarande egna individer, med känslor, tankar och livsvilja. Trots att minnet sviker. Och det vill jag att du ska minnas. Trots att personligheten kan ändras något.

Vissa blir mer irriterade av sig, medan andra kanske håller tillbaka något. Det där med irritationen kan lika gärna vara en biverkning av en medicin. Något annat kan vara att det som personen tyckt om att göra förr, inte är lika intressant längre. Kanske börjar hen se mindre på tv, ringer inte lika ofta eller har slutat gå ut på sina promenader.

Kanske är det faktiskt så att personen glömmer allt mer, minns inte viktiga och oviktiga saker. Alla är vi glömska i en viss grad, men till sist märker man att det kanske mer än vanlig glömska.

 

Hur ska man bemöta en person som har en minnessjukdom? Som vanligt, såklart.

Det finns inget som gör mig mer ledsen än när jag ser personer som behandlar och talar till vuxna människor som små barn. Sånt får ni ba sluta med.

 

dementia 1528625 1280

 

Du pratar på som vanligt. I normalt tonläge, ingen bebisröst alltså. Du kanske inte behöver förklara allting så invecklat, utan mer med känslor. Känn efter hur personen du talar till känner också. Vilka behov hen har.

Speciellt om sjukdomen har varit med en tid, då det då kan bli svårare för personer att förklara hur de mår och vad de behöver. Att äta och dricka är något man t.ex behöver påminna om.

 

Förvisso det inte handlar om personens egen säkerhet, så behöver du inte rätta hen heller. Det är alltså inte skadligt att tro det är 1940 eller att ens föräldrar fortfarande är vid liv. Det kan lika gärna bara betyda trygghet för vissa.

Att vara anhörig till en minnessjuk kan vara påfrestande, och det kommer att påverka dig på något vis, men försök att inte visa dig arg eller ledsen framför personen. Det är helt okej att gå iväg en stund om det blir för tungt för dig.

Försök att vara så lugn som möjligt, och är det så att du hjälper personen med något du vet kan orsaka stress (städa, tvätta m.m.) förklara lugnt varje procedur. Att stressa eller försöka ”bestämma” hjälper ingen. Du kan inte tvinga någon till något.

 

Sist men inte minst. Att bemöta andra som man själv skulle vilja bli bemött är A och O.

Och var lugn.

 

 

Skulle kunna skriva mycket mer än så här, om det här ämnet. Det jag skrivit om nu är trots allt knappt 20% av det jag vill ha sagt. Har ju inte fått med mer om hur man som person kan bemöta och vårda en person med minnessjukdom. Vilka olika minnessjukdomar det finns och mycket mer. 

Det här är ett sånt viktigt ämne som behöver mer kunskap. Vi kommer ju ändå alla någon gång att på något vis komma i kontakt med personer med demens.

 

partner 1607179 1280

 

Den här bilden visar exempelvis hur vissa med en viss typ av minnessjukdom kan se andra personer i sin omgivning. Men det kommer jag kanske att skriva mer om en annan dag, speciellt om ni tycker detta är lika intressant som jag. :-) 

Bilder från pixabay.  När jag sökte på "demens" så dök Donald Trump upp bland sökresultaten. Heuheu.