Visa alla inlägg skrivna maj 2017
Metalldetektor, fågelbo och betong.
Den här helgen har varit ovanligt produktiv. Jag och Fredrik har hunnit med så mycket, att det är svårt att hålla räkningen. I lördags så pysslade vi om röda faran, som behövde bättre sent än aldrig få sommardäcken på.
Fantomen fick vara med till huset, och inspekterade hela tomten tills han blev så trött att han somnade i min famn.
Vi har fixat traktorn, Fredrik har plockat stenar och fixat till en fin mini-mur för växter och vi hittade en gammal grävskopa av järn, för småbarn.
Och jag sökte guld. Tänkte som så att om jag lyckades hitta lite guld eller någon diamant, då hade jag säkert fått huslånet betalt på en sekund.
Till julklapp fick Fredrik en metalldetektor av mig. Vet som inte riktigt vilka alla metaller den reagerar på, men gick runt och granskade marken vi äger. På flera ställen gav den utslag, och största delen av gångerna var det någon spik.
Men på en del av den mark vi äger, dock inte där huset nu står, så har det en gång i tiden varit en farm förr. Det måste vara svinlänge sen, för det syns inga tecken på det idag, men gud vet vad som finns begravt där.
Metalldetektorn gav utslag som bara den, och jag började gräva. Hittade det här.
Ska fortsätta söka en ny vacker dag och se vilka "skatter" man hittar.
För några veckor sen berättade jag om mina talgoxar som bestämt sig för att flytta in i holken. Sen dess höll jag på att ge upp hoppet på dem. De åt min ost och kastade ut hälften av Mr Fantomens päls ur fågelholken. Sen såg jag inte av dem längre och ingenting hände i fågelholken.
Men igår tittade jag till holken, ifall att, och höll på att få chocken när jag såg vad som hänt. På typ ett dygn har de arbetat som bara den, och varit lika produktiva som jag och Fredrik, för nu var holken redo för ägg.
I bottnen hittar man lite Mr Fantomen-päls och sen är det hur många lager som helst av mossa. Ovanpå allt är lite mera katthår, och det såg riktigt gosigt ut.
Nu lovar jag att försöka låta fågelholken vara.
Den här veckan ska vi "få" (man får väl inget, man köper) betonggolv, och vi har själv betongat fast alla golvsilar, så de verkligen ska hållas på plats.
Det lämnade massor av finbetong kvar, som jag ska gjuta något fint av sen. Har ni några tips?
Höödu, vi har kackerlackor!
Jag har väl i stort sett hela livet haft någon slags värre fobi för insekter. Det var ju som inte för skojs skull jag för sex år sen sprang runt och sprutade Raid på småstenar, här på landet. Det var överlevnadsinstinkten som slog till.
Men på sex år har ändå mycket hänt. Jag har blivit lite tuffare, springer inte lika snabbt ifrån småskrottar och låter småstenar vara. Jag har klarat av att ta bort fästingjäklar från katterna (höll dock på att elda upp terrassen i samma veva), och det om något är ju ultimata testet för hur man hanterar insekter.
Men i lördags fick jag se något så otroligt obehagligt, så ni kan inte tro.
Vet inte varför, men jag fick för mig att se till silen av stuprännorna. Den såg rätt så ren och bra ut, men i den fanns något som fick mig att snabbt ropa till min sambon.
"HÖÖDU!!! VI HAR KACKERLACKOR!!!!!"
Fredrik hade en helt annan reaktion än mig och tog i dem, för att lägga dem på en träplanka.
"He e tode som semar", sa han. Jaha. De såg ju mer ut som någon mutation av aliens och kackerlackor. STORA var de också. Och om de nu tycker om att simma, vad gör de uppe vid vårt hus?!
Här är "darlingarna" som fick det att rysa i hela kroppen min.
Jag la upp bild och film på instagram-stories, och snabbt dök det upp massor av tips. Det är varken en kackerlacka eller alien, utan tydligen en rätt så sällsynt gulbrämad dykare.
De tycker vanligtvis om att leva i vatten, men får ibland för sig att flyga. Och när de flyger så siktar de tydligen på plåttak, för att sedan ta sin sista resa via stuprännan.
Sak samma om de är sällsynta eller tycker om att simma. Obehagliga är de.
Sen glömde jag rätt så snabbt bort insekterna, och började söka guld med vår metalldetektor. Det bloggar jag om lite senare idag. Något hittade jag i alla fall.. ;-)
Miin mamm e bäst.
Varje barn behöver en trygg punkt. Någon slags vuxen som tar sitt ansvar, gör sitt bästa. Som inte visar hur tungt det är, trots att det sällan är en dans på rosor. Ett barn behöver få möjligheterna och utrymmet att få utvecklas i sin egen takt. Springa utan gummiband som drar en tillbaka. Testa sina vingar, kunna falla mjukt. Få regler och en tid för att vara hemma att följa.
Min trygga punkt har varit mamma. Och fortfarande är. För fastän jag är vuxen och bort långt ifrån idag, så är hon den person man alltid vill, och kan, ringa för att prata.
Idag har jag tänkt extra mycket på min mamma. Världens bästa mamma. <3
Helt galet att idag försöka tänka sig in i mammas situation, för snart 27 år sen. Ung, yngre än vad jag är nu, och ensamstående. Men banne mig vad hon var stark. Bäst. Gav mig en helt underbar uppväxt, och aldrig skulle jag ha märkt av att det skulle ha varit tufft.
Aldrig att jag skulle ha känt av känslan att jag saknade något. Jag hade allt.
Och störst av allt var kärleken.
Som en lejoninna har hon stått vid min sida hela livet, och gjort allt för sina barn.
Idag tackar jag henne för alla verktyg hon gett mig att klara mig här i livet. Du är bäst.
Vad jag gör för att må bra.
När jag för en vecka sen tog tjuren vid hornen och insåg att jag börjat närma mig bristningsgränsen för hur mycket stress min kropp klarar av, gjorde jag valet att reflektera lite över hur jag spenderar min tid på jordklotet, samt varför.
Sånt kan ju vara vettigt.
Det lät kanske mer dramatiskt än det var.
Men på en vecka har jag mer eller mindre arbetat för att få någon slags förändring. Och det bästa av allt: jag har kunnat andas.
Det här är vad jag har gjort:
- Rensat bland viktiga papper, på datorn, i garderoben och hade sambon att ta med sig två plastpåsar med kläder till någon välgörenhets-insamling.
Visst hade jag kunnat sälja det sistnämnda för svinbillig peng, men tänkte att det skulle ta mer energi att orka ställa till med loppis, så välgörenheten fick ta den bördan.
- Tillåtit mig att skratta. Oftast när det känns förjävligt, eller sker sånt i ens omgivning man inte har makt över, kan man få för sig att man inte har rätt till att själv känna en liten gnutta av glädje. Det blir liksom en skam att låta ens eget liv fortsätta någorlunda normalt, och det har jag kämpat med att släppa taget om.
- Jag har varit helt okej med att inte skratta hela tiden också. Om man i stort sett hela sitt tagit till humor som någon slags överlevnadstaktik, kan det ju vara en bra prövning att vara neutral ibland också.
- Pratat med mamma i telefon, och skojat med vår egen sjuka humor.
- Kramats med sambon. Och det viktigaste av allt: behärskat mig in i det sista att inte ta ut de känslor jag känt på honom. Många gånger hör jag att folk tar ut sin stress på de i sin närhet, och visst är det kanske lättast. Men absolut mest orättvist. Karln jag bor tillsammans med är världens bästa karl, och han ska ba få pussar och kramar.
- Planterat växter och klottat med jord. Tagit in kvistar från syrenbusken utomhus, och allt det här var rehabiliterande.
- Klottat med färg. Hade till sist en hel familj som stod och tittade på mig utomhus, medan jag målade lite.
- Låtit tankarna vila, och istället sett på youtube. Typ människor som äter sjukligt många goda hamburgare. Vill ni se en som klarar av det galant, youtuba upp killen Matt Stonie. Tror han faktiskt lever på att äta hamburgare. *goals*
- Sist men inte minst: inte reflekterat så himla mycket. Vet att mitt problem är att jag ”känner för mycket”. Vilket kan vara en rätt så bra egenskap, till en viss grad. Så när jag kom fram till det, lät jag det fara och slutade grubbla så mycket.
Så den här veckan har jag försökt bli lite mer cool, och ba levt i kärlek.
Och tydligen stängt av arbetet så pass (trots att jag arbetat), för nu kom jag på att jag måste gå och sova för att orka i morgon (detta är, som alla andra 06:00-inlägg, tidsinställt).
Idag är en ny dag, med nya möjligheter. Hoppas den blir fin och att du får njuta av dagen.
Och jo. Jag har orkat sminka mig och fixat håret.
Tillökning i min gröna familj.
Efter att jag lyckades så oerhört bra med gullrankorna, så har jag fått dille på grönväxter. Googlat, pinterestat och planerat vilka slags växter jag vill ha i huset sen.
Igår när jag och Fredrik var en snabb vända in till stan, passade jag samtidigt på att gå in till största trädgårdsbutiken i stan. Det kändes som en skön oas av ba gröna härligheter.
Förutom vid blommorna, som doftade något förfärligt.
Hade sikte på två växter och fick ta hjälp av en expedit. Jag skulle ha elefantöra och en annan växt, men det blev lite kommunikationsproblem och jag kom hem med något annat.
Dock är det inte hela världen. I alla fall inte lika illa som det kommunikationsproblemet jag mötte på idag. Men det är en annan historia.
Nu ska jag presentera er mina nya gröna växter.
ELEFANTÖRA
Pilea peperomioides
Elefantöra måste vara den sötaste gröna växten som går att skåda. Gulliga runda blad, och hela växten i sig ska vara lättskött. Vilket är uppskattat.
Man ska inte äta den, utan ba se på den. Eftersom den inte är så ljuskrävande, så kan man placera den typ var man vill i huset. Just nu har jag den ovanför skrivbordet på en hylla, så det får lite halvsoligt och fin utsikt över lägenheten.
Själv har jag planer på att bli uppfödare på denna växt (förutsatt att den här överlever) eftersom den verkar ge massor av sticklingar.
PEPEROMIA "RAINDROP"
Peperomia polybotrya 'Raindrop'
Nu kommer vi till kommunikationsproblemet. Jag skulle ha en större växt, med helt andra blad, men eftersom jag inte är en expert på växter, och vi verkade inte förstå varandra, kom jag hem med denna växt. Dock var den billigare och såg friskare ut än den jag egentligen tänkte på, så man ska väl inte klaga i onödan.
Det här är alltså någon slags pepparväxt med regndroppsliknande blad. Varav det internationella namnet Raindrop.
Den är ursprungligen från regnskogarna och tycker inte om direkt solljus. Prima! Då passar även den på hyllan ovanför mitt skrivbord.
Jag tycker tydligen om växter som inte vill ha så mycket vatten. När den här växten vill ha vatten, så ska det helst vara regnvatten.
Jag vann i en ridtävling.
Hur hamnade jag till den här historien? Nå, det började först och främst att jag hade tänkt blogga om mina nya gröna växter. De växterna som behövde en plats att vara på i lägenheten. Började först att ta bort lite böcker från hyllan ovanför skrivbordet, och efter att växterna fått en ny plats att vara på, fortsatte jag att rensa.
Fick liksom flow, och tog tag i sånt jag inte vill göra om ett halvt år.
Tänker också som så att för varje sak jag kastar eller ger bort, så får jag något fint tillbaka av universum. Jag hoppas i alla fall det.
I en av alla lådor och påsar jag rensade ur, hittade jag ett pris. Från den gången jag var med i en ridtävling.
Tänkte föreviga det minnet på bloggen, istället för att spara rosetten tills jag blir pensionär.
Även om jag ser mig själv som vanligtvis är energisk och impulsiv, så är det inte något emot vad min vän är. Och det är väl därför vi ibland finner varandra mitt i en skog på Bergö eller på spännande utflykter.
Den här sommardagen 2014 så var jag svettig och nervös av vad som skulle komma skall.
Hade väl halvt lovat dagen före att jag skulle följa med på en hästtävling. Sen samma dag blev det bestämt (vännen bestämde) att jag skulle vara med i tävlingen, och hon sprang fem minuter före tävlingen började och anmälde mig.
Det var lite "olagligt", eftersom jag inte hade rätt att vara med i tävlingen. Jag inte hör till någon hästförening och hade inte något på banan att göra.
Men jag försökte se charmig och glad ut på hästryggen (som du ser på bild), medan kompisen ledde mig igenom banan.
"NU SPRINGER VI!!" tjoade kompisen (ja, jag vet det heter något annat på häst-språk, men jag talar inte det språket),
å ja ba: "HUUUWOOOUUU!!!"
Jag ser ju rätt så nöjd ut, men om sanningen ska fram så höll jag på att skita på mig av vad jag var nervös.
Jag trodde ju det skulle gå saaaakta, för hästen var ju så gammal att han somnade var tredje minut.
Men tydligen gick det så snabbt att halsduken levde sitt eget liv.
Hur gick det då? Jag fick ett pris! Även om allt gick så snabbt, så klarade vi tydligen av banan felfritt.
När jag fick rosetten mumlade nog en av kvinnorna om jag hör till föreningen, och ja ba fnissade tillbaka.
Jag fick ett minne för livet.
Det märkligaste hände just.
Jag fick en puff på facebook.
Ni vet, sånt man gjorde för tio år sen till de man tyckte var snygga. Men...
VEM I HELA FRIDEN PUFFAR NUFÖRTIDEN? ÄR DET ENS MÖJLIGT?!
Är det som med alla andra trender och blir mode på nytt, när man hunnit andas ut och tänkt tanken "Hoppas det aldrig blir pop igen",
så mitt i allt ba *puff* så är "modet" tillbaka.
Här ska det nog inte puffas något alls. Ja gar å ligg.
Godnatt.
SLE - Jag har inte glömt
Idag är det den internationella SLE-dagen, och eftersom det är en dag som står mig nära tänker jag absolut lyfta dagen med att själv berätta mer om den tid av mitt liv som sjuk i SLE. Finns så mycket jag vill skriva, men får börja sakta. Annars resulterar detta blogginlägg till en bok.
Jag hade turen att vara undantaget som blev friskförklarad. Som vägrade acceptera att det här skulle vara en del av mig för resten av det liv som skulle vara mitt. Men det var inte lätt, men vad är nu det?
Jag har sagt det förr, och jag säger det även idag. Jag är tacksam. För allt. Vem hade jag annars varit idag, om jag inte gått de vägar jag gått? Saker man aldrig ska tänka, för sånt blir man inte klok på.
Men även om jag inte dras med SLE som en svans efter mig idag, så har jag inte glömt.
Har inte glömt ett enda besök vid sjukhuset. Alla läkare. Minns varje person jag delat rum med på avdelning. Minns alla som besökte mig.
Känslan då jag såg Fredrik gå till mig på gården till min avdelning, den sista gången jag blev inlagd. Det var ba värme och en glädjetår. Tror kärlek och fananamma helar en kropp rätt så bra.
Alla sjuksköterskor som hållit mig i handen och visat medkänsla, utan att jag bett om det.
Jag minns den natt då chocken kom ifatt mig och jag grät tills inga tårar fanns. Då min vän höll mig sällskap, och fick ångesten och rädslan av att det här var en del av mig sakta försvinna. Om du läser detta, så ska du veta att jag tänker mycket på dig. Tack Marika.
Och även om det är många år sen nu, så vill jag minnas att trots i de jävligaste stunderna, så vägrade jag tillåta mig att se SLE'n som en del av mig. Jag hade en sjukdom, men jag var inte min sjukdom. Och det är kanske det som gjorde att jag orkade kämpa för min egen skull.
För gränsen mellan att ha och vara en sjukdom är hårfin. Det är så lätt att man smälter samman med en siffra, en diagnos. Att man förlorar sig själv bland symptom, och glömmer den man en gång var.
Som sjuk får man även ta på sig den där rollen som ska trösta de som sörjer för sin skull.
Och det är lite underligt hur det blir så. Det var förjäkligt, men det var aldrig synd om mig.
Jag hade turen att vara undantaget.
Idag bär jag inte lila, men jag vill sända styrka till de som just nu som vandrar en liknande väg jag en gång gått på. Allt är övergående, något man kan lära sig av.
Och jag vill att du ska lära dig att du är värdefull, kärlek och inom dig finns en styrka som besegrar allt.
Att se ett nytt liv.
Fick börja dagen med att se ett helt nytt liv. Endast några timmar gammal. Fortfarande blind och döv. Med endast sikte och kämparglöd efter energi från moderns bröst, fick de möta dagen en solig morgon i maj.
Kattungar.
Mitt hjärta fylldes av värme och kärlek, och jag tog upp en kattunge för att låta ägaren dofta, känna och möta kattungen. Kattungen som ryms perfekt i ens handflata. Som är helt beroende av kärlek, trygghet och mat. Som, igen för att det är så otroligt att det måste upprepas i text, RYMS I ENS HANDFLATA. Hur är det ens möjligt att vara så liten och söt?
Det känns otroligt och overkligt att mina egna katter har varit så här små. Att jag senast för nio år sen, då Mohicana föddes, fick vara med om en kattunges första möte med en människa. Skillnaden var ba att då var det mer blodigt och slemmigt. Idag hade kattmamman redan hunnit tvätta dessa små mirakel.
Jag får behärska mig något oerhört nu för att inte ta en kattunge om tolv veckor.
Hjärnan säger till mig att det bor redan tre katter här, och det finns inte tid under husbygget att ta en fjärde katt.
Hjärtat säger till mig att om jag redan har tre, så är en fjärde ba en i mängden. Och de är ju så söta.
Rågång i vår skog.
De första mars sprang jag, svärmor och lantmäteriet runt i skogen och letade en försvunnen råsten. Nå, den fick förbli försvunnen, för i fredags var det dags för rågång.
Eftersom stenen från början av 1900-talet inte gick att finna vid första träffen, tog vi en andra dejt med Lantmäteriet. I fredags sprang jag, Fredrik, vår vän som äger skogen bredvid oss och Lantmäteriet sprang runt i närmare tre timmar och hade rågång.
Det var ungefär som alla andra gånger då någon ska ha med mig på något hurtigt, som typ gå runt i skogen.
Till en början är jag på hugget och tycker det är kul. Men några meter in i skogen så tappar jag liksom fokus, och sätter mig ner på en sten.
Kvinnan från Lantmäteriet hade med sig flera kartor. En av dem var till och med från 1920. Det var lite svårt att urskilja på den vilken mark som var vår, men med lite fantasi kunde man se. Kartan på bild är snäppet nyare är den från 20-talet.
Kom fram till att världen är liten. Jag och hon från Lantmäteriet har tydligen simmat i samma å, som små. Bara nästan fyrtio år emellan då.
Vi har ju vilddjur vid huset, eftersom någon ätit den grillkorv jag lagt ut. Nå, under rågången såg jag ledtrådar av att vilddjuret tycker även om fåglar. Mitt på gränsen mellan vår skog och grannens skog, hade vilddjuret haft en lyxmiddag.
Denna gång slutade allt med lyckligt, än sist. Nu är alla gränser som de ska, och om trettio dagar då nån slags besvärstid har gått ut, får vi hem papper som visar att allt är på rade.
Och vi gav det vackraste namnet som finns till vårt tomt.