Visa alla inlägg skrivna juni 2017
Den negativa sidan att bo bland människor:
Ibland blir det inte som man har tänkt sig.
Första natten gick ju hur bra som helst. Jag var pigg, allert och allt flöt liksom på finemang. Åkte hem och möttes av tre glada katter som fick följa med mig in. Klädde av mig snabbt som bara den, och kröp under täcket. Somnade på typ tre sekunder.
Sen, sex timmar senare, vaknar jag upp i panik. Hade svårt att förstå ljudet, eftersom jag hade i öronproppar, men det lät som om någon stod och bankade på dörren som om det var jordens undergång på g. Några glada sommarlovsbarn tjoade, en granne trimmade gräset och en annan spelade dunka-dunka musik så hela sängen vibrerade.
Jag låg kvar och försökte tänka goda tankar, vilket var svårt i den stunden. Fick lite tröst av katten Mohicana som vet att hon inte får vara i sängen, men hoppade snabbt upp för att tvätta mitt ansikte, för att sen springa iväg. Hon ville väl ha mat.
Även om det kan vara mysigt att bo i radhus, och framförallt bekvämt, så längtar jag mer än någonsin till att få bo i huset. Har ju som bott i lägenhet hela mitt liv, och har riktigt lejdon nu.
Vill som ba få ha mig själv att ta hänsyn till, och göra och leva precis som jag vill på egen mark.
För bor man bland massor av människor så måste man ta hänsyn till hyperaktiva personer som aldrig sover, och har ljud dygnet runt. Tänka efter en extra gång på vad man riktigt har på sig innan man går efter posten. Även om grannarna senast idag såg mig gå till postlådan i pyjamas.
Ta hänsyn till att det faktiskt är en ledig lördag för många, och det är helt normalt att vara igång klockan ett på eftermiddagen.
Och det var dagens klagoinlägg. Nog är ni bra att ha, grannar, men nu ska jag sova.
Hur jag förbereder mig för att vaka:
Om bloggen tystnar för några dagar, så är det på grund av det här:
Ska arbeta natt. Har som alltid samma förhoppningar om att använda nattens timmar till att skriva vackra noveller och lösa världens problem. Men jag borde ju har lärt mig vid det här laget, att så är ju inte fallet.
Istället förvandlas jag till en zombie som liksom vankar runt och endast kräver mat och tystnad.
Om nu inte mirakel har skett och jag har energi till att ha en fungerande hjärna. Återstår att se.
Nu har jag förvarnat er om vad som är på gång.
Nu ska jag berätta hur jag förbereder mig inför nätter då jag ska vara allert och få tio timmar att gå i ett huj:
- Kokar flera liter soppa. På nätterna ska ju egentligen kroppen vila, och går automatiskt i ett viloläge, trots att du är vaken och förtjänar pengar. Förutom att jag får röda ögon, märker jag även av vakandet genom att kroppen blir lite kallare. Då behöver jag varm mat, som gärna är lättsmält - eftersom kroppen tror den ska sova. Då är soppa världens bästa uppfinning, som är mättande och värmande. Och gott och billigt.
- Smoothies. Tydligen får jag tiden att gå genom att äta. Men försöker att äta nyttigt. Tar alltid med mig en rama smoothie som jag börjar och avslutar skiftet med. Vill som inte komma hem på morgonen och vara hungrig. Dessutom innehåller bär massor av fibrer som gör magen glad, och blandar min smoothie med mandelmjölk, för det är godare så.
- SOOOOVER. Förr när jag arbetade på pub så sov jag alltid före ett nattskifte. Idag är det dock svårare att sova inför ett skift, så jag passar istället på att sova svinlänge. Sak samma om en hel dag har försvunnit, så länge jag orkar med natten. Sen har jag inte problem att svänga om dygnet tillbaka, fastän jag lyckats sova till fyra på dagen.
- Mörkläggningsgardiner och öronproppar är a och o, om man vill sova gott. I vårt sovrum har vi en rullgardin som tar bort solsken och värme. För att ännu till få ordentligt mörker har jag även mörkläggningsgardiner jag drar för rullgardinen.
- Frisk luft. Har man turen att kunna ta frisk luft under nattskiftet, gör det! Det piggar upp, och är en speciell känsla att se solen gå upp och endast höra fågelkvitter.
Och det var nu lite av vad jag gör.
Önskar er alla en trevlig helg. Ta hand om er, och fira sommarens första helg med förstånd.
Comprende?
Månen jag fotografera för några år sen. Nu hoppas jag på ljusa och pigga nätter.
Så här ser en riktig livsnjutare ut:
Det här är Mr Fantomen, och han är en riktig livsnjutare. Så här mysigt sittligger han i soffan, men benen i kors.
Världens bästa frass. <3
Livet är för kort för att gå runt i obekväma trosor.
Livet är för kort för att gå runt i obekväma trosor. Gör dig själv en tjänst och kasta de som inte sitter perfekt.
Livet är för kort för att du ska gråta över elaka människor. Omge dig med de som verkligen vill dig väl.
Livet är för kort för att du ska göra alla nöjda och till lags.
Livet är för kort för att regnet ska vara en orsak att hålla dig inomhus. Ut och dansa i regnet!
Livet är för kort för att vara rädd.
Livet är för kort för att inte ha på sig sina favoritkläder, ba för orsaken ”Vad ska andra tänka?”
Livet är för kort för att bry sig om vad andra tänker hela tiden.
Livet är för kort för att ens försöka förstå sig på allihopa.
Livet är för kort för att inte pussas och kramas allt vad du kan.
Livet är för kort för att säga ”ja” till allting. Även sånt du inte vill göra.
Livet är för kort för att tänka bara på framtiden.
Livet är nu.
Livet är att inte få panik för att man sovit bort halva dagen. Man kanske behövde sömnen.
Livet är att äta god mat.
Livet är att skratta.
Livet är att krama katten, och sen få lite panik över om det var en vårta eller fästing som du kände i pälsen.
Livet är att strunta i att dra in magen hela tiden.
Livet är att äta vitmögelost med sylt på. SÅÅÅÅÅ GOOOOOTT.
Livet är att njuta av ensamheten.
Livet är att njuta av sällskap.
Livet är att springa runt barfota. Eller ha supersköna stickade strumpor på.
Livet är att glädja sig för andras lycka.
Livet är att följa sin magkänsla, och göra det som känns rätt och inte skadar någon annan.
Puss på er.
Livet är att ligga i hammocken och lyssna till åskan. Det gjorde jag för fyra år sen.
Stipendium är både bra och förjäkligt.
Oj, blev det juni redan? Typ, nu är det sommar, sol och väldigt många har nu fått sommarlov. Och det är det jag tänker blogga om idag. Skolavslutning och stipendium.
Mitt första skolår avslutades lite traumatiskt när alla barn fick stipendium. Alla, förutom jag. Det var ett mänskligt misstag från en helt underbar lärare, men sjuåriga jag tog det hårt. Det var ju inte samma känsla att ta emot kuvertet med en liten slant mark*, efter att de flesta gått glada hem. Tårarna som brände under ögonlocken. Jag var sju år kunde som inte liksom hantera det här med att vara den som blev utan.
Sen när det här med stipendium och sånt delades ut mer på allvar, och man fick titlar som ”Årets boklus”, ”Årets vän”, ”Årets mattegeni”, ”Årets springskor”, ”Årets kämparglöd” och hiblahaa. Då var jag aldrig den som ropades upp.
Och det var inte för att jag inte var värd det, inte skulle ha kämpat tillräckligt eller varit duktig. Jag ropades ba inte upp.
Ja, förutom i gympan, för det är det ämne jag med handen på hjärtat kan säga att jag inte förtjänat något diplom i.
Men det här med diplom och stipendium känns liksom som något som är bra och förjäkligt på samma gång. För även om jag visste att jag var duktig, och en värdig människa, så knep det till i magen vid varje skolavslutning när klasskamrater ropades upp till scenen, medan jag satt kvar. Det finns svaga stunder då man dras med i stämningen, och samtidigt funderar ”Vad har hen, som inte jag har?”. Avundsjuka och besvikelse när det är som värst, och det är något jag senare i livet har fått bearbeta med mig själv. Att känna sig värdefull, och inte jämföra sig med varenda varelse på denna planet.
Nu vet jag inte hur det ser ut i dagens skolor, men för snart tio år sen (när jag var på min sista skolavslutning**) var det i stort sett bara flickor som fick stipendium, och kvar satt jag med pojkarna.
1. Hur jämställt var nu det?
2. Hur man kände innerst inne är ju inget man pratade högt om, men jag kan ju inte ha varit den enda med den här känslan?
Det jag vill komma fram till är att vare sig du har fått stipendium eller inte så är du helt klart duktig och värdig människa ändå. Men jag tycker alla borde få åtminstone en liten slant. Goddammit. Jag hade haft nytta av dem och betalat mat och hyra för pengarna.
Samt så vet jag att precis varenda en som fick stipendium var värda det. Såklart de också kämpat minst lika mycket, som alla de som satt kvar.
Dagens lärdom från denna historia är väl att: Jämför dig inte med andra. Sak samma om du får stipendium eller inte, det är huvudsaken att du själv vet att du gjort ditt bästa och nu har sommarlov, halleluja.
Nå, för att inte detta ska bli ett klagoinlägg över att jag aldrig var den som fick stipendium, så vill jag avsluta med att säga det jag minns ännu bättre är det jag och mamma gjorde varje skolavslutning. Vi firade varje ledig sommar med att äta kinamat och glass, och det var bästa starten på sommaren.
Vad har du för upplevelser av stipendier och skolavslutningar?
* Jag är så pass gammal att jag har upplevt finska mark. En vårrulle kostade fem mark, och jag var lika bestört över att jag inte fick stipendium, som att vårrullarna blev lite dyrare när vi bytte till euro.
** När jag tog min andra yrkesexamen blev jag färdig skolan fyra månader tidigare är klasskamraterna, och arbetade istället för att vara med dem på dimenssion.
Den sista skolavslutningen jag var på då jag blev utexaminerad inom audiovisuell kommunikation, på finare svenska, eller medieassistent som det även heter.
Djiiistas vad jag var lycklig att vara färdig med skolan. På mig hade jag en femton euros klänning från H&M.