Visa alla inlägg skrivna juli 2017
Svar på fråga: Sköna öronproppar
Hahha, det är så underbart att vara bloggare. Till exempel så får man dagar som denna, ställa till vackert och fotografera: ÖRONPROPPAR. :-D
Magdalena skickade och frågade efter öronproppar som är sköna att sova med, och jag ska presentera de jag själv sover med.
Det är alltså de här. De billigaste som finns vid butiken, men absolut de skönaste jag testat på.
E-A-R Classic heter de, och borde gå att hitta typ överallt hoppas jag.
Tack vare de här öronpropparna så kan jag sova gott, och de stänger ut allt ljud. Vilket är lite konstigt att det är jag som använder öronproppar, då det är jag som snarkar. Borde det inte vara Fredrik som använder sig av de här?
Egentligen började jag använda dessa då jag arbetade på dagis. Jag ville somna tidigt och mina grannar gillade att spela orgel och sjunga opera långt in i natten. Så då var dessa min räddande ängel. Sen har de ba blivit en härlig vana.
Trots att splitternya såna här stänger ut allt ljud så vaknar jag ändå av väckarklockan. Man har väl lite selektiv hörsel, och lär sig undermedvetet och medvetet vad man ska reagera på.
Jag har hunnit testa på olika varianter av öronproppar, men de här sviker aldrig och mina öron gillar dem. Så he va he.
Jag är inte sponsrad, men vill någon skicka en pafflåda full av öronproppar till mig, så är det fritt fram.
Vad är det här för blomma?
Det här sommaren så är ingenting sig likt här hemma. Eftersom all vår tid går till att vara och bygga ett hus, så lever trädgården vid lägenheten sitt eget liv. Våra björnbärsbuskar har blivit tre meter långa, samt fått björnbärsbusk-bebisar, och genom allt ogräs växer sig blommorna meterlånga. Envisa och vackra i det vilda.
Men nu är det så att det är bara inte gamla blommor som frodas i trädgården, som nu lever sitt eget liv. Det är även nya blommor som plötsligt dykt upp.
Som den här nya. JÄTTELÅNG och ensam står den mitt bland jordgubbar och björnbärsbuskar. Inte ens Fredrik, som annars planterar och har sig, har noll koll vad det är. Inte har han grävt ner den i alla fall.
Så nu behöver jag din hjälp. Vad är det här för rosa varelse som växer i vår trädgård?
Min tonår i bildformat.
I morse skickade syrran en bild åt mig på Whatsapp. Det föreställde mig som fjortis som gjorde en arg min. En bild jag hade helt och hållet glömt bort och som jag trodde jag aldrig skulle få se igen. Sidu, jag tänkte att den dator alla bilder från min tonår var sparade på hade kraschat, och bevisen från att jag en gång i tiden varit ung försvunnit.
"Varifrån hittade du den?" skickade jag, och syrran spelade in ett röstmeddelande till mig som svar.
"Det är från februari 2002! Det är bilder från allihopa, men jag hittade nog bilder från när du stod i BH tillsammans med din tjejkompis".
Det har jag tydligen också glömt bort, hur jag och mina vänner solade i BH och tog selfies. Selfies var ju inte ens något folk gjorde på den tiden.
Men nu har jag inte bara fått se såna bilder. Jag har sett mina småsyskon växa upp. Mamma som ler stort mot kameran. Även om vi ungar fotograferade henne på toaletten. Aldrig fick hon vara ifred.
Jag har fått se min far som besökte Jakobstad den där ena gången,
och jag har sett mig själv växa upp. Nästnästsista bilden t.ex hade jag redan flyttat hemifrån, men var hemma på ett roligt besök.
Nu tänker jag visa er några bilder som jag är glada att se igen, och som jag vill dela med mig av.
Det här måste vara från 2002. Vi hade nyss skaffat digikameran (vår allra första), och testade den.
Allt skulle fotas, t.ex jag som lagade mat med mina syskon.
På mig har jag ett förkläde jag sytt själv i skolan. Djiistas vad duktig jag var på att sy och såna saker. ;-)
Så här satt jag i mitt "flickrum", med ett tänt ljus och Robbie Williams i cd-spelaren. Längre ner får ni ser hur mitt tonårsrum var inrett.
Här minns jag att jag kände mig mycket fin. Jag var säkert stylisch på den tiden med att ha en skjorta innanför tröjan.
Nu är jag plötsligt lite äldre och vildare. Med PMS, när jag tyder finnen på hakan.
På bilden är det min pixlade mor och syster, samt jag, som gör roliga miner.
Jag och min pixlade bror.
Mina syskon var ungefär 7 och 8 år när jag flyttade hemifrån, så det tog otroligt länge innan jag förstod att de också vuxit upp. Typ, nu först, inser jag att de är fullvuxna och kloka människor, och inte så där små som jag vill minnas dem.
Konstnärlig. Den här bilden använde jag mig till en "diktbok" jag fick skriva i högstadiet i ämnet "skrivlust och läslycka". Alla i den klassen skulle skriva och ge ut något anonymt i skolan, men jag vägrade vara anonym.
Ironisk som jag är la jag upp en stor selfie som pärmbild och gav boken namnet "Författaren vill vara anonym". Moahaha.
Jag och min syster. Jag har inte frågat nån av syskonen om de vill vara med på bloggen, så därför är de pixlade. Dessutom känns såna här bilder mer privata, än en selfie man ba tar för instagram eller bloggen. Det här är bilder från vårt liv.
Jag var nog gladare än jag ser ut, när jag fick vara ute och busa med syskonen i snön.
Den här dagen var jag tydligen med dem till lekparken för att fotografera och leka.
Och här står jag i en brudklänning. Se noga, för det är nog enda gången i ser mig i en traditionell bröllopsklänning.
Klänningen för övrigt hade mamma sytt själv.
Här är jag en tuff fjortis med rottweilern Olga.
Oj tänk, Caroline 14 år, om du visste att Caroline tolv år senare skulle sitta och se på alla bilder av dig.
Jag både skäms och är tacksam samtidigt.
Så här såg det ut, mitt tonårsrum. Organiserat kaos, eller ba kaos. Den där tv'n följde med mig i livet, enda tills jag flyttade till Petalax. Fredrik sa inte ett knyst när jag var stolt över min 9 tums tv, när vi träffades. :D :D :D
Och framför den där spegeln gjorde jag min läpp-piercing (som jag idag inte har haft i på flera år). Djiistas.
På den här bilden var jag bara hemma och hälsade på mamma och syskonen, samt passade på att mysa med Mr Fantomen som skulle få flytta hem med mig vilken dag som helst.
Har ingen aning om historien med den här bilden, men jag var säkert konstnärlig.
Så det här var min tonår. Jag är så tacksam att nästan alla bilder fanns kvar. Så ofta jag har funderat och undrat vad som hände med dem. För även om jag inte skulle vilja vara fjorton år igen, så är jag så otroligt tacksam att jag har fått se bilder från den tiden igen.
Det gjorde mycket för mig själv idag. Man får liksom ba acceptera att den här tiden har varit och det enda man kan göra är att sända lite kärlek till den där tjejen för 12-14 år sen.
Det är inte alltid så lätt att vara ung, men det blir bättre.
REVE
I helgen gjorde jag av en god fruktsallad gjord av.... reve?!
Bad Fredrik att söka fram ett gott äpple medan jag plockade på mig bananer och vattenmeloner, och där stod han och viftade med det vackraste äpplet i byn. Självklart fick den följa med hem.
Jag njuter.
Bästa sättet att återfå sina krafter, efter föera dygn av minimalt med sömn, är att vara vid huset. Även om vi arbetar för fulla muggar, så hinner jag andas och bara njuuuuta.
Jag springer runt och jagar getingar och bromsar med min enorma flugosmällo. Som jag redan fått tejpa med silvertejp.
Jag eldar för fulla muggar och älskar ljudet av eld. Det är sommarljud.
Jag testar musfällor genom att peta pekfingret i den. Det gör jag aldrig om.
Jag ryser samtidigt som jag är faschinerad hur bra musfällan fungerar.
Jag lagar mat i vår tulikivi-spis och äter den tillsammans med Fredrik i naturen. Utan någon tv som distraktion.
Jag har varken haft smink eller byxor på mig på flera dagar.
Det här är livet, gott folk.
Déjá vu
Om det är någon gång jag upplever déjá vu, så är det när jag arbetar natt.
Varje morgon, efter första natten, så vaknar jag tidigt av att kvarterets barn står utanför fönstret och skriker som om det vore jordens undergång. Det hjälper som tydligen inte att man har köpt splitternya och härliga öronproppar. Det där ljudet är kanske någon slags undermedvetet ljud man ska höra. Frissamt.
Nå, när barnen slutat skrika, så ersätts ljudet med grannen som trimmar gräset. Efter det så är det vaktmästaren som ska klippa gräset.
Och vid det här laget har jag gett upp på att få ordentligt med sömn. En människa borde väl klara av att funktionera normalt, trots någon natt med lite sömn? Inte kan man ju be halva byn att stanna sina liv, ba för att jag jobbar?
Konstigt nog har jag dessutom känt mig relativt pigg. Tills nu.
Kommer knappast att blogga något mer idag. Ni kan ju meditera för att gräset inte växt så fasligt mycket, så jag får sova i lugn och ro.
ps. Jag fick ett roligt mejl idag (igår?), så allt är inte bara elände. Wihuu!
10 saker du inte visste om mig.
1. Jag har ett ärr på magen som är lika långt som min telefon. Kolla upp längden på en Huawei P8 lite, så vet du. Orsaken var blindtarmen som bestämde sig för att halvt spricka, passligt till en helg.
2. Samma ärr inbillade jag mig skulle vara avgörande för om någon människa någonsin skulle finna mig attraktiv i framtiden. Det var fjortonåriga Caroline som tänkte så. Idag vet jag ju så mycket bättre att det är ju inte utsidan som är allt. Inte heller ärr. Det är en del av mig, som knappt märks av.
3. Idag tycker jag det är ganska härligt att arbeta natt. För länge sen var jag dock lite mörkrädd och såg spöken i varje hörn. T.ex är jag fortfarande bombsäker på att det var en ande jag såg i den sista lägenheten jag bodde i, tillsammans med familjen. Mamma hade ba lejdon av mig då jag sent på kvällen ropade ”Halåååå”, då jag var rädd att ett spöke skulle se på mig. Hahaha, förlåt mamm. Jag slutade ropa ”Halåå” en tid efter att jag flyttade hemifrån.
4. Även om min vegetariska vecka i början av året gick åt pipsvängen, så har jag resten av året ätit mer vegetariskt än köttigt. Ba för att det är godare så. Dock får byn en alldeles egen pizzeria idag, med pizza och kebab, så helt vegetarisk blir jag nog aldrig.
5. Snart, om det inte redan har skett, så har jag varit utan tobak i ett halvt år. Fortfarande drömmer jag ibland om nätterna att jag röker, och då har jag i drömmer otroligt dåligt samvete. Samtidigt som jag njutit. I vaket tillstånd saknar jag inte den gamla ovanan.
6. Jag kan vika min tunga så ändan ser ut att ha tre veck. Ett riktigt partytrick.
7. Jag känner lite skräckblandad förtjusning över hur många ni faktiskt är som läser bloggen, samtidigt som jag är djupt tacksam. Men ännu har jag inte vant mig, och kommer inte att vänja mig, när folk vet vad jag heter och säger att de läser min blogg – innan de ens själva har hunnit presentera sig.
8. Jag blev riktigt besviken över att regeringen inte föll. Inte för att jag önskar regeringsgubbarna sorg, men för att jag vill att det ska göras om och göras rätt. Som det ser ut nu så kommer inget yrke, speciellt inom social- och hälsobranschen att bli attraktivt på något sätt. All byråkrati har redan blivit så mycket värre och komplicerat, och jag vill ju bara att människan ska komma först. Alltid.
9. Jag kan gott och väl tänka mig att fara till magistraten och gifta mig. Fast idag, om Fredrik vill. Jag måste bara sova lite först.
10. Livet idag är helt annorlunda än hur jag som yngre föreställde mig att det skulle vara. Skillnaden? Det är så mycket bättre. Jag är så otroligt tacksam.
Bonusfakta 11: Jag tycker det här är den vackraste sommarbilden jag fotograferat hittills i år.
Sticka en kanin.
För tillfället arbetar jag natt för fulla muggar, och jag försöker verkligen att inte falla för frestelsen att förvandlas till en zombie. Även om det inte händer så mycket om dagarna (eller nätterna för den delen, halleluja!), så vill jag ju uppdatera le bloggen.
Dagens första blogginlägg blir ett DIY-tips, igen! Jag tänkte visa dig hur du enkelt, och nu menar jag på riktigt enkelt, stickar ett kramdjur. Till ett barn, djur eller varför inte dig själv?
Jag valde att sticka denna kanin till våra katter. Detta skedde dock för ett par år sen, och har ärligt talat ingen aning om vart katterna har gömt kaninen idag. Så jag får väl ta och göra en ny likadan.
Det här behöver du:
Garn
Stickor eller virknål
Nål
Bomull
(kattmynta om du vill göra en katt glad, eller hög)
Gör så här:
1. Sticka en fyrkant, eller nåt så nära en fyrkant. Sy en trekant, som jag har gjort på bilden. Du behöver vid det här skedet inte ta en annan färg, som jag gjorde. Det gjorde jag ba för att visa hur man syr. Dra åt i tråden, men inte helt!
2. När du drar åt i tråden så märker du hur det börjar likna en kanin. Nu är det ba dags att fylla med lite bomull i det som ska bli kaninhuvudet. Jag la även lite kattmynta i huvudet.
3. När du har ett runt och fint huvud så är det fritt fram att dra åt hela vägen, och sy fast så inte huvudets fyllnad far på villovägar.
4. Nu är det dags att börja sy ryggen, men lämna ett hål så du kan fylla kroppen med bomull (och kattmynta).
5. Fyll kaninen med bomull (och kattmynta) tills den blir rund och gosig.
6. Sy fast baken.
7. Sen är det ba att pynta kaninen som du vill den ska se ut. Jag valde att ge den ögon, nos och en rumpa av påskfjädrar. Sen är den färdig!
Katten Mohicana, som annars är väääldigt lat av sig, blev som en kattunge på nytt när hon fick krama om kaninen. Mr Fantomen fick inte ens nosa på den.
Mohicana gav kramdjuren betyget 10 av 10, och vägrade släppa taget om den.
Den underbara virkade mattan vi har önskar jag att jag kunde säga: "Den har jag virkat själv", men nej. Mattan är köpt från ett loppis i Jeppis, där någon härlig människa säljer massor av virkade mattor hen har gjort.
Vad finns i min bil?
Vad är det bästa sättet för en att ta reda på hur en människa är? Ja, inte är det nu att se till ens hem, för där är bevisen ganska lätt att gömma undan. Jag t.ex brukar kasta allting in i vår walk in closet, eller i sovrummet och stänga dörren. Superbra tips om man vill ha en sån där snabbstädning, innan någon ny ska besöka ens hem.
Nej, vill man få en liten inblick i en persons liv så är det att se till hens bil. Endera är den så städad som det bara går, och vad det säger om en person har jag ingen aning om. Min är i alla fall inte städad.
Däremot har den alla nödvändigheter i sig som man kan tänka sig behöva. Även hittar man det man inte visste man behövde.
Välkommen till min bil.
Röda faran är en välsignad bil. Den första ägaren gjorde det på riktigt, medan jag i min tur klistrade upp ett klistermärke med Jesus som kramar om en katt.
Dessutom tror jag på kristaller och har använt mig av dem i meditation. Den kristallen jag har på min nyckelknippa ska ge mig massor av pengar, om någon undrade.
I handsfacket så hittar man viktiga papper, cd-skiva av Robbie Williams med hans störta hits och en drömfångare.
I baksätet hittar vi de arbetshandskar mina händer tycker bäst om. Handskarna är de där blåa som inte innehåller latex eller puder. Alla andra arbetshandskar torkar ut mina händer, och det är inte roligt.
Jag har en mysig filt som har kommit till användning flera gånger. Ibland när jag får flow att fotografera så kan det även innebära att jag står i kallt vatten eller blir full av snö. Så då virar jag denna runt mig när jag kör tillbaka hem till värmen.
Det här är även den plats Mr Fantomen älskar att sitta vid när vi åker bil längre sträckor.
Och det här är den plats som jag kallar organiserat kaos. Bakluckan. För något åt sen körde jag runt med en enorm sprängticka här, och för tillfället är det en plats att samla allt nödvändigt i.
Här hittar du:
- En söndrig metallsak som borde egentligen till skrottippen. Det är någon "arm" som ska hjälpa vindrutetorkarna att fungera normalt.
- Grillkol, för man vet aldrig när hungern slår till.
- Jesustejp, för det fixar typ allt.
- En rosa skruvmejsel.
- Hammare.
- Skruvar som ska vara i betong.
- Yogamatta, för man vet aldrig när man vill yoga.
- En sån där glittrig matta man ska ha på vindrutan när det är kallt. Fick den av mamma i höstas, och den var guld värd hela vintern. <3
I passagerarsätet hittar du ett stycke handväska av italiensk ko, och en vattenflaska. Jag har alltid, alltid, alltid vatten med mig. Superviktigt!
Och det här har ingenting med mig att göra, utan ba är ett tecken att bilen har hunnit vara med några år.
Hålls inte fläktsaken som man vill att den ska blåsa, så får man ta hjälp av lite papperslappar. Och det fungerar fint.
DIY: Bord av lastpallar.
För nån vecka sen fick jag frågan om jag inte kunde blogga om då jag byggde vårt vardagsrumsbord, som är gjort av lastpallar. Och absolut kan jag det. För om det är något jag kan, så är det att bygga bord. ;-)
Det här bordet blev dessutom svinbilligt att bygga.
För tre år bestämde jag mig för att bygga ett vardagsrumsbord. På den här tiden byggde var och varannan person lastpallsbord, men jag ville vara lite speciell och inte har ett bord som alla andra.
Så när jag fick två lastpallar av svärfar så kastade jag dem i bakluckan på röda faran, och körde raka vägen hem för att börja bygga bord.
Det var tydligen spännande för de äldre karlar, som på den tiden bodde här i kvarteret, för de stod på rad och bevakade mitt arbete. När de såg att det gick bra för mig gick de vidare till "baren" på en kaffekopp.
Efter att ha försökt slipa för hand, men fått några stickor i händerna, så tog jag till slipmaskinen.
Jag är alltid liiiite rädd att något ska gå riktigt fel när jag använder mig att byggmaskiner, men borde ba ha varit lugn. Slipmaskinen var ingenting, jämfört med då jag skulle använda cirkelsågen.
Sidu, jag tyckte att måtten 120x80, som lastpallen har, var alldeles för stort. Så jag behövde ta till cirkelsågen.
Inte hade jag heller tålamod att vänta på att sambon skulle komma hem från arbetet, så jag startade cirkelsågen och började kapa i lastpallen.
Det var väl kombinationen av det otroliga ljudet, och det faktum att ingenting blev rakt, som jag skickade i panik en bild med texten "HJÄLP" åt sambon. Så när han kom hem fixade han till den storlek jag ville ha på bordet.
Efter att bordet var i rätta storleken, handlade jag träolja och hjul att ha under bordet.
I träoljan blandade jag i en mörkbrun färg, så den skulle få behålla sin känsla av rustik och trä. Sen var det bara att låta det torka, och pensla på lite mer träolja, tills den fick önskad färg.
När allt torkat, skruvade jag fast hjulen, och förstås lastpallarna i varandra. Plötsligt var det inte två lastpallar, utan ett bord. Men det var något som fattades. En passlig glasskiva till bordet.
Det var lättare sagt än gjort. Ingenstans, inte ens i stan, verkade det finnas en passlig och förmånlig skiva att ha till bordet.
Så när sambon kom på att de kanske hade en glasskiva från 70-talet, som faktiskt har varit till ett bord, så åkte vi med detsamma till svärföräldrarna och kollade upp det. OCH DÄR VAR DEN.
Genomskinlig mörksvart, och alldeles perfekt. Dock inte längden, så glasskivan förde jag till Korsnäs för att få den i rätta måttet. Det är det som är så bra med landet. Vad man än behöver hjälp med, så finns hjälpen alltid nära. Nästan.
Och så här blev bordet.
Får nästan separationsångest av att tänka på att ge bort bordet om ett halvt år, men vet faktiskt inte hur mycket jag vill ha med det till huset, eller om den ens passar till vår nya soffa och inredning vi ska ha då.
Men tills vidare, innan jag har bestämt mig, så ska jag bara njuta av bordet och vara stolt över att jag har byggt det själv. Med blod, svett och tårar. Och Fredrik. För annars hade nog detta varit ett väldigt snett bord.
Den där mattan är dock ett minne blott. När man har tre katter, och inte själv kan tydligen hålla maten på tallriken (eller i munnen, är lite av en klottmajja), så är det lättare att ba vara utan matta.