Visa alla inlägg skrivna oktober 2017
Till min dotter.
Jag föddes och råkade vara en flicka.
Jag misstänker att det var något av en besvikelse för min pappa när han fick sitt röda varma lilla tjejbarn i sina stora torra händer med sprucket knogskinn och uppätna naglar.
Så börjar boken Malin Wollin sin roman ”Till min dotter” som är tillägnad alla döttrar. Jag som vanligtvis vill sluka böcker på två, högst tre, dagar har nu tillbringat över en vecka med denna bok. Inte för att den skulle vara tungläst eller tråkig, utan för att jag fått återuppleva mycket av min egen tonårstid, samtidigt som jag bearbetat och förlåtit mig själv och andra.
Det låter förvisso tungt, men jag har fått skratta så tårarna sprutat och avslutade boken med känslan av fananamma och girl power.
Innan du läser denna recension så vill jag säga några saker.
Läs inte denna bok om du:
1. är rädd för fula ord eller
2. älskar romantiska böcker där kvinnan blir räddad av en prins.
För den här boken är så långt ifrån räddande prinsar och hjälplösa kvinnor du kan komma.
Den är ett slag i magen samtidigt som den omfamnar ens inre barn med rå humor. Det är speciellt den råa humorn jag föll för.
Den är behövlig och jag har under tiden jag läst återupplevt min första mens, första gången jag rakade benen, min första kärlek, de andra kärlekarna och de idiotiska tonårstidningarna som varnade en för långa blygdläppar och tipsade om hur man som tjej ska tillfredsställa en kille.
Bokens huvudkaraktär är Stella som växer upp i en liten håla i Sverige på 80- och 90-talet. Hon är uppväxt med sin far som är livrädd för vatten och modern som bestämt sig för att bli bonde och är borta hela dagarna. Det finns två typer av familjer: Den som har en snygg plastflaska att blanda saft i och den som skickar med saften i en ursköljd sirapsflaska. Stella växte upp i den familjen som glömde bort att det var utflykt.
Genom hela boken får man som läsare följa med från när Stellas mamma inser att hon är gravid, tills hon är tjugotvå år och något så när överlevt tonåren.
Även om det är hög igenkänningsfaktor i boken, så är det mycket som får mig att vara tacksam över det jag aldrig behövt uppleva, samtidigt som jag vill krama om alla som någon gång upplevt något i boken. Det är skrattretande hur livet faktiskt är funtat vissa gånger, och otroligt hur Malin lyckas finna orden att beskriva händelser så man lyckas befinna sig i exakt samma skolkorridor eller lägenhet som Stella befinner sig i.
Det är sällan böcker får en att leva sig in så som jag gjort, medan jag fått skratta och gråta om vartannat.
Denna bok kommer kanske inte att förändra ditt liv, men den kommer att få dig vilja få en förändring.
Loppisbesök vid Bygdegården.
I söndags vaknade jag extra tidigt, på grund av vintertiden, trots att jag sovit längre än vanligt. Men tack vare vintertiden (nu kan vi sluta vrida och vända klockorna) så var jag extra energifylld, och behövde inte tänka länge innan jag svarade "JA! När far vi?" när en vän skickade och frågade om jag ville med på loppis till Malax.
Det var alltså vid bygdegården, Malax UF, där det var loppis på gång. Det är tydligen julmarknad där 2 december, och om jag är ledig är jag högst troligen på väg, för jag vill köpa stickade strumpor. För det var det enda jag saknade från söndagens loppisbesök.
Jag kan sticka, men har varken tid eller ork att göra det nu.
Det var flera bord med mycket gott och blandat. Märktes dock vem som hade mer loppislycka av utbudet, och det var min vän småbarnsförälder. Barnkläder i alla storlekar, amningströjor, amningskuddar och böcker om föräldraskap. Jag gav nästan upp hoppet innan det lossnade, och jag hittade annat än barnrelaterat.
Bara man kommer lite igång med att våga hitta fynd och öppnar sina sinnen så hittar man alltid något. Det du ska se härnäst är vad jag kom hem med.
En byxdress med djup v-ringning vid bröst och rygg och virkat band i midjan. Så jäkla snygg. Dessutom har den fickor, så jag kan gå runt med händerna i fickorna och se cool ut. 4 euro.
Sittpuffen, som för övrigt också är ett av de bästa loppisfyndet någonsin för två euro, är fortfarande med. Den väntar ba på att få flytta till huset och fungera som den perfekta inredningen.
Mr Fantomen är inget loppisfynd, utan ba nöjd.
Det här var det som fick igång min glöd till att fynda. En träningsjacka med varmt tyg inne och tyg som håller bort vind och kyla på utsidan. 1 euro. Jag behövde en sån, eftersom min förra blev totalförstörd av polyuretan i våras.
Och den här vackra vasen som nu är min sticklingsvas. Jag tycker om mörkt glas, och tydligen tycker även växter om det. 1 €.
Det är för övrigt min vackraste gullranka som jag fick på posten som bor i den nu. Den fick som aldrig några rötter i jorden, men dog ändå inte, så jag flyttade över den i vatten. VIPS så var det rötter och den fick flera nya blad.
Jag ska låta den få lite mer rötter innan den får flytta till en vacker kruka.
Så det var det. Tre loppisfynd som jag kommer att ha användning av.
Vad är ditt bästa loppisfynd?
Det finaste DIY jag har.
Som liten pysslade jag mycket med min mamma. Pysslade, som idag kallas DIY. Do it Yourself. Jag pysslade kläder och hus till mina dockor. Jag pysslade halsband, armband och riddarkläder. Det fanns alltid något att pyssla, för fantasin tog inte slut.
Ett av de första DIY jag gjorde. Caroline, 5 år.
Och än idag så fortsätter jag att pyssla, även om det är i mindre utsträckning.
Det här tycker jag om att pyssla med:
Nuförtiden tycker jag om att pyssla sånt jag har anvädning av, speciellt till hemmer. Här är min kategori med DIY's där du kan hitta allt från mönster till torgvantar, bröstkrukor, sågbockar och bord av lastpallar.
Mitt bästa DIY-tips:
Ha tålamod, se vad du har hemma som du kan återanvända och ha roligt. Att pyssla ska vara ett sätt för dig att koppla av, och därför är det onödigt att stressa i onödan eller lägga ut mycket pengar på ett DIY.
Ett pyssel alla borde göra:
Kaffemuggen du får se här under. Som jag redan skrev så pysslade jag och mamma mycket när jag var liten, och jag är så tacksam att hon sparat muggen till mig, för denna kommer jag att ha med mig hela livet. Så har du ett barn, eller planerar i framtiden att bli förälder, PYSSLA EN MUGG MED BARNET. Det är så uppskattat senare i livet.
Min favorit DIY-blogg:
Läser inga DIY-bloggar.
Det bästa med att pyssla:
Man får pausa, pyssla och ba låta fantasin flöda.
Det sämsta med att pyssla:
Att städa upp efteråt.
En DIY-julklapp jag kan tips om:
Nu vill jag ha era tips! Själv skulle jag virka grytlappar, som är enkelt och fint. Men lite sådär halvt tråkigt. Jag vill gärna att ett DIY ska vara lite speciellt och vackert.
Här hittar jag inspiration till pyssel:
Pinterest. Det är bara att skriva in DIY och välja och vraka bland alla vackra bilder.
Ett DIY jag aldrig kommer att kasta. En kaffemugg som jag fått rita på.
Förändra omvärlden eller sättet du ser på omvärlden.
Ny vecka, ny design i min Bullet Journal. Jag finner det fascinerande att arbeta med vattenfärger, och för första gången har jag provat det i min bujo. Det blev perfekt.
Jag ritade denna design i mitten av förra veckan, och igår såg jag på en film som passar till designen. "Passengers" från 2016.
Förutom att det blev lite väl romantiskt för en minut för min smak, så älskade jag filmen. Det är en sån film som får en att tänka, känna och vilja ha mer. Som faktiskt har kloka saker att säga, istället för att bara vara action och klyschor om vartannat. En av de klokaste meningarna var:
"You can't get so hung up on where you'd rather be that you forget to make the most of where you are."
Det är så lätt att man glömmer bort att göra det bästa av det man har nu, när man längtar till något annat. Vare sig det är ett inflyttningsdatum, en beräknad födsel eller bara en ny dag för att den man upplever nu inte är den roligaste.
Om det är så att du just idag inte känner dig fullständigt nöjd med tillvaron, vad är det i framtiden som får dig att må bättre? Är du riktigt hundra procent säker på att framtiden är det som får dig att må bättre?
Inte för att vara pessimist, men den enda förändringen som gör någon äkta förändring, är den du gör inom dig själv. Att göra valet att inte bara förändra omvärlden, utan hur du ser på omvärlden. Känslan du har inom dig är oftast den som följer med, trots att du befinner dig på en annan plats i världen.
Du kan idag göra valet att längta till morgondagen, eller göra det bästa av den dagen du har nu.
Från ritning till verklighet.
Vanligtvis brukar jag ha mycket att visa och berätta för er om måndagarna, och även denna dag är det nio bilder med text som ni ska få ta del av.
Helgen som varit har varit en av de mest produktiva och effektiva helgerna. Speciellt gårdagen. Och det har varit så otroligt roligt.
Det såg ju lite kaosartat ut när Puustelli lämnat av all inredning till huset. Halva huset fylld av lådor, hyllor och maskiner som ska underlätta vardagen för oss (läs: diskmaskinen). Eftersom karln i bakgrunden, världens bästa älskling, lagt takpanel i det sista rummet på lördagen så var det fritt fram för oss att börja bygga ihop lite hyllor igår.
Jag var så taggad.
Bildbevis på hur mysigt vi hade igår. Jag tände eld i vår Tulikivi och serverade grillad korv. Trodde ju aldrig att jag skulle tröttna på korv, men vet ni vad? Så småningom börjar jag nog få fyllon av dem. Finns det något annat enkelt och gott jag kan laga i spisen?
Huvudsaken var i alla fall att vi blev mätta, belåtna och redo att börja söka efter rätt lådor och börja bygga inredningen till huset.
Vi började med farstun som blev klar i ett huj. Vi byggde skåpen i vardagsrummet och bar dem sedan på plats.
De där svarta benen alla skåp har (förutom de i badrummen & grovköket som har i metall) kommer att bli undangömda av en vit träskiva.
Vi mätte med två stycken vattenpass, och allting var perfekt. Bra byggt av oss och bra gjutet golv. Jag är så glad att vi fick vara en av de sista golven Malax Byggmaskiner gjöt, för det blev så rakt man bara kan få.
Syntolkning av bild: Fredrik mäter ut längden på benen till skåpen.
Vi lyckades ha gott humör hela dagen och kvällen, och eftersom det gick så bra i farstun, så fortsatte vi till nästa rum. Köket.
På bild ser du Fredrik som stansar fast bakskivan till vårt ena köksskåp som ska vara bredvid kylskåpet och frysen. Jag hade ju lovat en videoblogg när vi började på med att bygga ihop köksinredningen, men det var ungefär här jag kom på det. Då var det lite för sent.
Ska försöka att vlogga en ny dag.
Här är skåpet, färdigt och på sin plats. Eller ja, de är ju utan sina dörrar, men det lägger vi på sen.
Men det är något som inte syns på denna bild som jag vill visa er.
Det gömda uttaget för mikron! En mikro tar trots allt upp mycket arbetsyta i köket, och vad är nu inte bättre än att kunna gömma undan den i skåpet? Vi har många fiffiga lösningar i detta hus, och detta är en av dem.
På grund av vintertiden så hann vi titta på klockan flera gånger under dagen, och blev varje gång lika förvånade över hur lite klockan var. Så istället för att slöa så fortsatte vi ta fram skåp och rada dem på sin plats, samtidigt som det blev mindre kaos i huset.
Efter att taklisterna är på sin plats så tar vi och hänger upp alla köksskåp och fäster alla andra skåp så de hålls för evigt. Men tills vidare är det härligt att se att allting passar och kommer att bli så fint.
Allt detta var för länge sen bara en ritning. Nu blir det verklighet.
Aldrig mer ska jag tveka på mig själv.
För exakt ett år och en dag sen så fälldes en massa träd på marken vi köpt, och vår resa till vårt egna hem började. Då hade vi ingen aning om hur allting skulle gå, och jag tror vi inte ännu har greppat hur mycket vi klarat av på kort tid.
Åtta dagar efter att vi fått bygglov, så började arbetet på tomten. Den 28 oktober 2016 regnade det. Inget nytt där inte. Däremot var marken vi köpt täckt av tallar och granar, och där du ser skogsmaskinen i bakgrunden är där vi har vår infart nu.
Trots dåligt väder stod vi utomhus hela dagen för att se träd falla. Glädjen var total.
Från första början var det ju tänkt att vårt hus skulle ha anlänt i mitten av december, förra året, men snabbt ångrade vi oss för hur skulle vi hinna med allt markarbete? Så istället skuffade vi fram datumet till början av april, och samtidigt som det lugnade oss så gjorde det mig stressad.
"Dit for fyra månaders arbete, och vi kommer aldrig att hinna i tid", tänkte jag medan jag försökte verka cool inför andra som ba "Hinner ni verkligen i tid?" och "Ni ska inte ha något inflyttningsdatum, ni blir bara besvikna". Och det klassiska "Ni är amatörer".
I slutet av juni, detta år, trollade jag och Fredrik fram mellanväggar på två dagar.
I mitten av juli höll vi på med gipsskivor.
I början av augusti drogs elen.
Nu har vi alla väggar klara, takpanel i hela huset och fungerande eluttag samt belysning i hela huset.
Det är som först nu när vi bläddrar bakåt i fotoalbumet som man inser hur otroligt mycket vi hunnit med på kort tid. Bara jag och Fredrik. Till och med elektrikern lyfte på hatten för oss, och det kan man ta som bekräftelse.
Kanske det är som någon kommentar sa att "inte alla kan bygga hus", men banne mig om inte jag och Fredrik kan. Vi kan. Och vi gör det jäkligt bra.
På ett år, eller egentligen bara fyra månader, har vi klarat av så mycket att framöver kommer jag ALDRIG att tveka på mig själv. Alla dumma kommentarer och människor kommer att framöver studsa ifrån mig som om jag vore en livs levande geleklump. Allt det fina ba klibbar fast och gör en ännu starkare.
Så dagens lärdom från mig blir att filtrera bort elaka kommentarer och de som inte lyfter dig, för att istället bara omge dig med kärlek och de som tror på dig.
Ba ta det lugnt.
Skulle jag inte ha lågt blodtryck från förr, hade jag säkert behövt börja äta blodtrycksmedicin igår.
Hade som velat sova bort hela dagen när jag insåg på morgonen att det fortsatt snöa under natten, och nu var ett winter wonderland utanför fönstret. Med det så menar jag så tjock och oskottad snö att grannarna slirade för fulla muggar på parkeringen, och inte med meningen.
Katten Mohicana, som ogillar snön lika mycket som jag, verkar ha glömt man kan göra sina behov i snön. Så medan grannen fortfarande slirade på parkeringen och försökte få loss bilen, stod jag bredvid en kissande katt i oplogad snö och sjöng hejaramsor till henne. ”Duuuuuukti kisse!”.
Oj vad hon kommer att älska att flytta till huset när katterna får bara vara inne och ha KATTLÅDA, tills de blir bekanta med nya hemmet.
Första vinterdagen är värst. Dessutom har jag gått och skapat en rädsla över vinter och att köra bil, efter att ha kört i diket två år. Trots att jag mest bara glidit lugnt ner i diket, men det är onödigt ändå. Men jag fick ta och djupandas igår och bestämde mig för att ba ta det lugnt.
Istället för att stressa att min bil med sommardäck vägrade röra sig för att fara till arbetet, så var kollegorna snälla och hämtade upp mig. Fredrik var en älskling, som alltid, och bytte till vinterdäck på min bil medan jag arbetade, och hämtade upp mig sen.
Och vet ni vad? Man hinner med exakt lika mycket om man tar det lugnt. Nästan mer, och blir ändå klar med allt i samma tid. Det är som onödigt att bara tuta och köra, samtidigt som man har hjärtat i halsgropen.
Så gårdagens lärdom var att ta det lugnt, andas och att det är helt okej att köra 30 på dåliga vägar. Blir någon stressad är det deras problem.
Ta hand om er idag. Ni är värdefulla.
Det här var min frukost igår, chiapudding med äppel- och mangomos. Skulle jag vara en bebis, skulle jag vilja att den där äppel- och mangomosen var det första smaklökarna skulle få uppleva.
Försöker motarbeta vädret.
Jag försöker för kung och fosterland att hantera vädret utanför. Har ju som trots allt bott i detta land i tjugosju år, så borde ju lära mig att det blir vinter till sist. Det blir kallt. Det blir vita oplogade vägar. Men ändå finns det en liten nerv inom mig som tror att det går att motarbeta vädret genom att sura.
Det enda positiva är för tillfället att den här sötnosen poserade länge och fint för mig idag.
Man har väl talang!
Det börjar bli så mörkt om dagarna att jag & Fredrik fick igår fixa utebelysning till huset. Eller, Fredrik fixade. Jag stod nedanför och höll koll på att han inte föll genom taket samtidigt som jag räckte grejer till honom.
Där uppe på mellantaket sitter Fredrik och sågar hål för våra fina utelampor till huset. På mellantaket hittade han några stycken halvfärdiga getingbon.
Undrar vad som fick getingarna att ångra sig och fara vidare?
På baksidan var ju ett helt gäng getingar som bodde på mellantaket. Tack och lov så lugnade ju getingproblemet ner sig mot halva sommaren. Från att ha haft in, och behövt skydda sig mot minst åtta getingar per dag, så hade jag till sist glömt bort att de ens existerat. Förhoppningsvis blir nästa års getingar rädd för det stora getingboet förra gänget bodde i, och far vidare till nästa hus.
Sen hände något otroligt! Fredrik kastade ner en penna åt mig och sa "Ta emot!". OCH VILKA REFLEXER JAG HAR! Se hur jag fångade pennan! H E L T O T R O L I G T. Man har väl talang.
Så det var värt att fånga på bild.
He va ba he ja hadd på hjärta. Efter att alla utelamporna var på plats, sex stycken, så började det snöa och vi kastade in handduken för dagen. Snart har vi lampor i hela huset som lyser upp tillvaron, så vi behöver inte bry oss så mycket om mörkret om kvällarna.
Hoppas ni får en fin dag. Ta hand om er.
Näää, nu har jag lejdon.
"Gå ut och fotografera snön nu!" sa Fredrik, så jag gjorde som han sa.
Jag ska aldrig mer blogga om vinterskor. Blir tydligen full vinter innan man ens hinner blinka.
Har jag kvar mina medlemmar i klubben "Vi som ogillar detta p*ssväder och gärna ha sommar året runt. Kanske lite höst går för sig, men längre än så går vi inte" som jag startade i februari här på bloggen? Isåfall är det hög tid för oss att börja göra soldanser igen.
Den enda vinter jag vill se är den i Games of Thrones.