Visa alla inlägg skrivna november 2017
Det mystiska ljudet.
Det verkar bli ett återkommande fenomen att ni får följa med en sväng i min och Fredriks vardag, och såna där roliga saker vi kan vara med om som ger lite spänning i tillvaron. Sånt som för en gångs skull inte har med huset att göra, utan bara är små äventyr vi kan vara med om.
Som det som hände för någon vecka sen.
Jag och Fredrik låg på varsin sida av soffan och glodde på tv. Fredrik la av ljudet på tv'n, för han hörde ett mystiskt ljud.
”Är det din ipad som håller på att sprängas?” frågan han, och jag tar och lystrar med mina båda öron. Visst, det lät *bzzzt* någonstans, men inte var det från min ipad.
”Är det datorn som låter om sig då?”
Jag rusade snabbare än Bolt och Flash tillsammans till datorn, men inte den heller hade något ljud om sig.
”Det måste vara från tv-dosan”, konstaterade jag, men icke. Den var knäpptyst även den också. Ändå lät det *bzzzt* någonstans i rummet. Jag menade envist att ljudet kom från Fredriks håll, medan han menade att det kom från mitt håll. Och så höll vi på en bra stund tills vi nästan var jämsides och fortfarande hörde ljudet från motsatt håll.
Nå, för att korta av de femton minuterna vi sökte febrilt efter ljudets källa, så kan jag ta och avslöja att det inte var mer dramatiskt än att ljudet kom från en pysande limsakork, som varit mellan oss. Kvällens mysterium var löst och vi fick ha lite rätt båda två, för ljudet kom från bådas håll.
Hur ser din drömvärld ut?
I och med dagens revolution med #dammenbrister så vill jag ta detta ett steg längre. Om vi nu vägrar tystnadsplikten och det som pågått alldeles för länge, hur tar vi detta ett steg längre?
Kanske finns det någon man som undrar hur han ska våga röra sig på gatorna utan att bli polisanmäld? Kanske finns det pedagoger som undrar hur man ska ta upp frågan med barnen, som sist och slutligen är framtidens framtid? Kanske någon läkare som vill veta hur man bemöter sina patienter på rätta sättet? Kanske är du en bilskolelärare och vill veta vilka skämt som inte kanske lämpar sig med en minderårig bilskoleelev?
Eller så är du bara skräckslagen av alla vittnesmål och vill ha en förändring?
Hur får vi en drömvärld där trakasserier och sexuella övergrepp inte existerar?
Och här är det du som får ordet. Jag är så nyfiken och vill veta alla era tankar om hur er drömvärld skulle se ut. Hur man tar upp dessa frågor med yngre och äldre. Hur man kan samexistera och leva i kärlek. Hur man kan göra när det går snett.
Hur vi vill bli bemötta som människor.
Känns det pirrigt att skriva de två första kommentarerna så kan jag börja.
1. Vi börjar visa varandra respekt.
2. Vi vågar börja ingripa om vi ser någon bli illa behandlad.
(tanken är att jag ska samla alla era underbara tankar i ett enda inlägg)
Jag vill ha en förändring, och jag vill ha den nu.
Mina katter förstår ordet nej. Det bara är så. Säger jag ”nej” så slutar de med vad de höll på med och backar. Trots att det kanske vore världens största fläskbit på golvet. Jag behöver inte vara övertydlig eller motivera mitt nej. Mitt nej betyder nej, och katterna kanske inte tycker om mig just då, men de lyder. Förstår.
Om nu mina katter förstår ordet nej, hur kommer det sig att så många människor inte gör det? Att så många kvinnor blir dagligen utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp? Hur även rättsväsendet har svårt att acceptera att ett nej räcker gott och väl till att det inte handlar om samtycke. Att ett nej kan vara mer än ord.
Idag pågår en revolution i svenskfinland, och det är #dammenbrister som jag talar om.
6111 kvinnor har skrivit under för att de kräver en förändring. Att skammen förs över dit den hör hemma, hos förövarna. Att alla ska känna sig trygga. Att ingen som vågar anmäla ska behöva vara rädd att inte bli trodd på av myndigheterna och rättsväsendet.
Mitt namn finns bland dem alla.
Jag vill ha förändring, och jag vill ha den nu. Jag vill att fler ska känna sig trygga. Inte bara utanför hemmets fyra väggar, utan även innanför. Jag vill att tröskeln ska bli så låg att fler vågar anmäla och söka hjälp. Att den hjälpen ska vara så lätt att nå att ingen tvekar att ringa ett samtal.
Och vi måste alla vara den förändringen.
Jag vägrar vara den som sympatiskrattar åt sexistiska och idiotiska skämt. Jag vägrar vara den som menar att detta skulle vara ett kvinnoproblem, för detta är ett (mans)problem som infekterat samhället. Och jag vägrar se på eller vara tyst längre.
Under dagens lopp kommer anonyma berättelser från det verkliga livet att publiceras på astra.fi/dammenbrister.
Idag är alla mina tankar till de som vågar tala om det som hänt dem. Idag är hela mitt hjärta till de som ännu inte vågar, kan eller vill tala.
Det vackraste badrummet jag har skådat!
Det var både lite sorgligt samtidigt som roligt att ta farväl av vår kaklare Dahlskog igår. Sorgligt för att det nu skulle betyda att varken jag eller Fredrik hade en Dahlskog att fråga råd av när det kommer till taklister eller andra moment i husbygget. Han är en kunnig man och även om han inte behövt så har han hjälpt oss med råd. Det roliga med att ta farväl av honom var för att att det betydde att våra badrum var helt och hållet klara.
Googlar jag badrum nu så finner jag inget rum på internet som får mig att känna sån glädje som våra badrum gör. Ni kommer nu att få se tre av fyra rum i vårt hus som Dahlskog kaklat. Det fjärde får ni vänta lite med, för det är en överraskning.
Här är grovköket. Kaklet i grovköket blev så mycket bättre efter lite fog. Skulle det inte vara svinkallt och lite smutsigt på golvet så skulle jag springa barfota och njuta av det sköna kaklet mot fötterna.
Egentligen är grovköket det mest diskreta vi har i huset, förutom en viss detalj...
Golvbrunnen. Bygger man ett hus så ska man kanske inte ta det första bästa, utan istället ta det som man tycker om och som piggar upp ens vardag. Som denna golvbrunnssil. Något som man kanske inte annars skulle lägga märka till eller ens tänka på, kommer nu att fånga ens uppmärksamhet och göra en glad varje dag.
Det enda negativa är att Mr Fantomen kommer ha lite problem att lyfta bort gallret nu. Det är en fix idé frassen har, och det är tydligen inte bara vår egen golvssil han ska lyfta bort. När grannen renoverade badrummet för nån sommar sen undrade hon varför golvbrunnsgallret förflyttade sig hela tiden. Visade sig att Fantomen gått in till henne, lyft bort silen och sedan gått hem igen.
Och nu ska jag ta er in till rummet som fick mig att tjoa hejvilt över hur vackert det blev, det stora badrummet. Men innan så måste jag visa er vår badrumströskel. Önskar jag kunde ta på mig äran av denna skapelse, men det är helt och hållet Dahlskogs idé att skapa denna tröskel av det vackraste kaklet i universum.
Måste erkänna att jag hade svårt att förstå hur han menade eller ens hur slutresultatet skulle bli, men nu kan jag inte ens tänka mig att ha en vanlig tröskel mellan grovköket och badrummet. Den här är en sån självklarhet, och så otroligt vacker.
Och om tröskeln var vacker, så är det ingenting emot vad badrummet är. HERREGUUUD SÅ FINT!!! *nu börjar jag tjoa igen*
När vi satt med Ida från Vasa Färg och planerade husets inredning på väggar och golv, så hade jag och Fredrik en önskan om att ha ett kakel som knappt hade något fog. Det skulle gärna få vara betongkänsla över badrummet, samtidigt som man får känslan av att man är på ett femstjärnigt hotell...
...och vi fick allt vi önskade.
Jag vet att jag inte träffat många kaklare eller så, men jag vet att det är få kaklare som klarar av att arbeta med så här stort och speciellt kakel som vi valde. Det italienska kaklet från Pastorelli (Denverstone De White) och att anlita Dahlskog var två av många bra val vi gjort i detta husbygge.
Det blev så perfekt, och jag kommer definitivt att börja bada mera badkar nu efter att vi fått flytta in i huset.
Allt smälter liksom tillsammans och det blir en lite psykedelisk effekt. Längst mot väggen (under fönstret) ska vi ha dusch och badkar, och bredvid badkaret kommer den andra duschen.
Ni ser även vår purus drain, som man behöver om man ska använda sig av så stor kakel som vi har. Så vill du och vågar använda dig av lika stort kakel vi valt, byt till sån där lång golvsil.
Ännu mera bilder, bara för att det här är det vackraste rummet som finns. Dessutom ser du lite av vår bastu, som även den har en liten fin detalj.
Vi valde även till bastun en speciell sil, än de normala rostfria som går att få tag på.
Leveransen på dessa var helt otroligt snabbt! På en torsdagskväll så satt jag och Fredrik och valde bland olika silar på internet, och på lördagen var de redo att hämtas från Vasa Färg. DET om något är snabb leverans.
Nu har jag ba två saker att avsluta detta inlägg med:
1. Herregud så vackert allt blev.
2. Ska du fixa om badrummet, anlita för böveln ingen annan än Dahlskog. HAN ÄR BÄST. Ingen protest.
Välkommen till vårt kök!
Vad ska jag skriva om helgen? Det finns så mycket jag kan berätta och så många ord jag kan välja mig av, men om det bara är ett endaste ord jag kan välja mig av så är det: tacksamhet.
Jag är tacksam för att jag och Fredrik har lyckats bygga detta hus utan att vilja skiljas, innan vi ens gift oss. Istället för att bli irriterade eller känna negativa känslor, så har detta bygge bara fört oss närmre varann. Om man tar och bygger ett hus tillsammans så lär man verkligen känna varann, och vi har lärt oss att vi fungerar perfekt tillsammans som ett team. Dessutom handlar ju mycket om val, och vi väljer ju att behandla varandra med respekt och göra detta tillsammans.
Jag är tacksam för alla framsteg som sker i huset, samtidigt som vi utvecklas som människor. I början var vi så nervösa för varje ny process, och kunde ta dagar på oss att fundera innan vi vågade skruva en skruv eller limma fast en mellanvägg på golvet. Nu gör vi ba, för vi har lärt oss att lita på vår egen förmåga.
Och så är jag tacksam för att vi kommer att ha det snyggaste huset i universum. Lite ytligt, men ba sanning.
Vi har alltså monterat köket i helgen. På lördagen fick vi hjälp av Fredriks kollega med man att montera vår nästan två meters köksö. Igår så monterade jag och Fredrik resten av skåpen, förutom bänkskivan på skåpen + skåpluckorna.
Men hej! Välkommen till vårt kök!
Det här är alltså vår två meters köksö, med bänkskivan i keramik som kört tre varv runt Österbotten innan ett företag vågade ta in den i huset. Den vägde närmare 100 kilo och man fick vara ytterst försiktigt med den, så den inte skulle gå sönder. Thomas från Puustelli, som alltid oberoende på tid och dag hjälper oss med att svara på frågor, fixade även denna gång att skivan till sist hittade in i huset.
Namnet påminde ju om låten "Drive my taxi in Calcutta", och heter Velvet Marble Calacatta A. Tänk att vi först bara hade tänk ha en helt vanlig vit skiva till köksön. Jag är så glad att Ida från Vasa Färg fick oss att fundera på annat material till köksön, för det gjorde så stor skillnad!
OCH GUD VAD SKIVAN ÄR SKÖN. Mjuk, härlig och så otroligt vacker. Sen tror jag inte det var meningen från fabriken, men det är mer marmorstruktur mot väggen än vad det är mot andra ändan av köksön. Men jag gillar effekten, som påminner lite om ombré.
Man behöver inte bry sig om grytunderlägg eller liknande, för den här skivan ska klara av att vi lägger varma kastruller på den. Dock har jag inte planerat att bränna sönder skivan, utan ser bara framför mig hur jag sitter framför spisen (som är utskärd) och ser på när Fredrik lagar mat.
Kanske dricker jag ett glas rött, eller citronvatten om vi ska vara riktigt realistiska. Behöver bara hitta snygga barstolar som matchar vårt köksbord, så man har något att sitta på.
Ännu en till bild av köksön, för den är helt fabolous. Har redan börjat fara till huset för att ta stillbilder av min bullet journal och andra saker, bara för att det blir så snygg bakgrund med marmorn.
Nu får dessutom elektrikern hälsa på för sista gången och fixa de sista uttagen som han inte slapp till, när halva huset var fyllt av inredning från Puustelli. Det är så härligt att se stora lådor försvinna och få mera yta att röra sig på.
Och här är resten av köket. Ovanför kylskåpet och frysen ska det ännu någon bräda, och alla skåpluckor ska på plats, men så här ser köket ut. Diskmaskinen som du kan se i högra hörnet så har samma skåpluckor som resten av skåpen, så den kommer att gömmas bort.
Även om jag nog visste att vi är på god väg att bli riktigt färdiga med huset, så blev det ännu mer verkligt igår. Svävar nästan på rosa moln av hur fint allt kommer att bli, och hur duktiga jag och Fredrik är som orkar.
Dessutom är nu även alla badrum klara, men det får ni se bild av i morgon. Gudomligt vackert blev även det!
Stort tack till Fredriks kollega med man som hjälpte oss med köksön. <3
Självdisciplin, livet och Snusmumriken.
Måndag, ny start och förhoppningsvis en fortsättning på goda vanor, och för mig betyder att t.ex hålla mig borta från vissa saker. För idag är det 307 dagar sen jag rökte min sista cigarett. 87 dagar sen jag sist åt socker.
Och jag som trodde att jag inte hade något självdisciplin har verkligen bevisat mig själv motsatsen detta år.
Detta år som halvt sprungit ifrån en. Det känns ju som igår det var tidig vår och man skulle ha hela sommaren framför sig. Vart for alla dagar och nätter?
Jo, till huset. Nästan så att jag har glömt bort hur livet såg ut före vi började bygga. Vad gjorde jag ens? Vem var jag?! Hur kommer jag att fortsätta livet när huset är klart?
Så, nu ska jag sluta flumma. Klockan är i skrivande stund 21:47 och jag är fem före att somna, men vill förbereda detta blogginlägg som publiceras klockan 06:00.
Innan jag började flumma om livet, så tänkte jag ba visa er veckans design i min bullet journal. Eftersom jag bestämt mig för att ha Mumin-tema i december, så fick jag lov att rita lite muminbilder. Eller rättare sagt; Snusmumriken.
Eftersom det började snöa sist jag ritade en snöbild, så blev det blommor nu.
Snusmumriken är en karaktär som jag både jag känna igen mig i, samtidigt som jag kan känna mig ljusår ifrån honom. Han är den där typen som gillar lugnet och behöver få vara ensam, samtidigt som man motsägelsefullt vill vara med om äventyr. Det är ju jag, som vill ha en balans mellan äventyr och harmoni.
Det jag verkligen inte vill är att resa världen runt, och det är en insikt som blir klarare för varje år som går.
Jag gillar hemmets lugna vrå, och innan detta år är slut så har jag mitt alldeles egna hem jag får dela tillsammans med världens bästa typ. Tills vidare ser vi till att njuta järnet av den sista byggtiden. Och det går undan (och det får ni se om några timmar).
Gick inte som på Strömsö.
Även om jag tror på universums kraft och attraktionslagen, så är det vissa gånger jag tror på den lite extra mycket. Börjar akta mina tankar och ord lite mer, bara för att få allt i min väg. Men så går det inte alltid, och nu ska ni få läsa om det som hände igår. Det är inget farligt, bara materiella ting, men ändå något att blogga om.
För ett par veckor sen köpte Fredrik ny telefon och ungefär samtidigt började jag längta efter en ny telefon. Egentligen var det inte behövligt. Min nuvarande gick att ringa med, och även om den laggade och ibland stängde av sig själv (inte undra på att jag sovit dåligt om nätterna när jag ska till arbetet), så fungerade den.
Så även om jag halvt kollade runt efter ny telefon och drömde om något nytt, så accepterade jag min nuvarande telefon.
Men igår när jag stod i mitt blivande sovrum och tog en selfie mot den vackra mörkblåa väggen flög telefonen ur min hand. Jämfört med alla andra gånger jag tappat den (inte undra på att den fått ett eller två fel) och den inte fått en enda skråma, så lät det *krasch* och jag förstod att nu hände det.
Svängde sakta på telefonen som slagit i betonggolvet, och nu hände det som aldrig hänt i mitt liv.
Jag lyckades spräcka skrämen.
Skyddplastet som är på skärmen håller som bäst glasskärvorna på plats, och det plast som är löst är nu tillfälligt fast med sårtejp.
Så även om jag inte tänkt köpa en ny telefon, så har jag nu på väg hem en ny telefon.
Jag hade gärna klickat hem en likadan telefon som Fredrik har nu, men känner att eftersom jag har macbook, ipad och systemkamera så är det inte nödvändigt att min telefon är så hi-tech. Viktigaste är att jag kan ringa med den och uppdatera instagram.
Men ja, det var på det här sättet som universum visade mig attraktionslagen. Nästa vecka ska jag bara tänka min rik, frisk och lycklig.
En revolution.
Jag är tacksam för att jag kommer att få uppleva en revolution under min livstid. En revolution av kvinnor som vägrar vara tysta eller känna en skam över något som har hänt dem. Det något annan gjort åt dem. Jag har stått lite på sidan om #metoo och hejat på, samtidigt som jag märker hur minnen jag glömt, förträngt, kommer upp till ytan.
Händelser som man förstår först över 10 år senare, att det inte och aldrig var okej. Något som var en vardag om man var en ung flicka i ett högstadie av hormonstinna pojkar. Något som var helt normalt om man var i ett förhållande. Något som du fick förvänta dig om du spenderade en lördagskväll på krogen.
Sen läser jag om människor, kvinnor och män, som öppet skriver på internet under artiklar som berör ämnet att ”Det har gått överstyr”, ”Det här har aldrig hänt mig, så varför skulle det hända någon annan?”, ”Män förblir män” och ”Det är bara att strunta i det”.
Nej. Det är inget att strunta i, skämta bort eller något som ligger i männens gener. Det här är ett problem som har existerat i vårt samhälle i århundraden. Tystnadskulturen som hängt över oss som plastfolie, och nu gäller det att ta hål på den.
Du behöver inte tala öppet om det på facebook, för ärligt talat kommer inte jag heller att göra det. Inte nu. Men det viktigaste är att vi nu backar varandra. Ger varandra stöd och även om du inte förstår, åtminstone lyssnar.
Att vi förlåter oss själva och på något sätt lyckas förvandla skammen till styrka.
De som förlöjligar, skrattar åt och blundar för dessa vittnesmål, förminskar samtidigt andra människor och deras upplevelser. Och jag tycker du ska skärpa dig.
Var en medmänniska, eller gå och gräv ner dig tills du kommer på bättre tankar.
Igen, som jag skrev denna gång, om du nu återupplever och river upp gamla sår; kom ihåg:
Det som någon annan gjorde åt dig var aldrig ditt fel. Du gjorde inget fel.
Ta avstånd från sociala medier om det blir för tungt.
Be om hjälp och prata med någon du litar på.
Ge dig själv den tid som behövs för att läka.
Du är värdefull och älskad.
På onsdagar mellan 16-20 kan du ringa till kvinnolinjen och tala tryggt med någon utomstående på svenska. Den här texten för dig vidare till deras hemsida.
Gör din egen deodorant!
Nu ska ni få det mest efterfrågade blogginlägget denna vecka.
Sista dagen av år 2013 gav jag mig själv nyårslöftet att aldrig mer använda deodorant. Galet, kanske du tänker. Börjar man inte lukta svett? Nope.
Orsaken? Min giftfria dödis, deodorant, jag gör av tre ingredienser.
Varför jag sist och slutligen gjorde valet att skippa deodoranten från mitt liv, som redan då varit en vardag i nästan tio år, var för att innehållsförteckning gjorde mig mörkrädd. De superfräscha deodoranterna idag är tillverkade för att hålla dig svettfri i upp till 48 timmar, och jag ser inte det som något hälsosamt.
Vi människor svettas för att få bort gifter och slaggprodukter, helt normalt. Det som inte var normalt för mig var att det gick nästan en vecka för mig att få en liten svettdroppe producerad efter att jag slutat med den normala deodoranten.
Så tilltäppta var min porer, och det var lite mer skrämmande än innehållsförteckningen.
Men räds inte! Idag är allt som det ska vara och jag har inte ångrat en sekund att jag kastade de gamla deodoranterna.
Jag ska nu dela med mig av det superenkla receptet på den giftfria deodoranten med endast tre ingredienser. Kokosolja, bikarbonat och potatismjöl. Nuförtiden använder jag inga eteriska oljor för extra doft, men vill du t.ex ha en apelsindoftande deo till julen så släng i några droppar!
Kokosoljan verkar antiinflammatoriskt, är bakteriedödande och motverkar svamp. Bikarbonat absorberar lukt och neutraliserar kroppens ph-balans. Potatismjölet är till för att få en tjockare konsistens, men hjälper även till genom att vara lugnande för huden.
Hur gör du din egen deodorant då? Jo, så här enkelt!
Smält ½ dl kokosolja. Vill du doftsätta den med eterisk olja så är det nu du ska göra det. Lägg så mycket droppar du själv tycker du vill ha. Rör sen ner ½ dl potatismjöl och ½ dl bikarbonat.
Färdigt!
Den första giftfria deodoranten jag någonsin gjorde, med doft av tea tree.
Roligaste sättet att skrapa rutor på.
Jag minns min första fönsterskrapa jag köpte till röda faran. Den var liten, rosa och såg bättre ut än den skrapade rutorna. Sen dess har jag hunnit ha x-antal skrapor och aldrig har någon fått mig att skratta så gott som min senaste:
Jag såg den för en tid sen i butiken och började skratta högt. DEN VAR JU HUR UNDERBAR SOM HELST.
Det ser ut som en stor påsvante som små bebisar har. Enda skillnaden är att den har en skrapa på ändan, som man håller i vanten. Och det är väl tur att bebisar inte har denna vante, för då skulle de vara livsfarliga.
Trodde inte att den skulle fungera, utan att den bara var tillverkad som ett skämt, men nej sidu! Den funkar, är varm, skön och jag slipper snö innanför tröjan. Dessutom gör den detta vinterväder lite lättare att stå ut med.
Så nu är jag fullt utrustad med min silvriga filt jag kastar över rutan, samtidigt som jag kan springa och skrapa resten av rutorna med min enorma vante.
ps. Ni som ville veta hur jag gör min deodorant, idag är er lyckodag. Om ett par timmar publiceras veckans mest efterfrågade blogginlägg.