Visa alla inlägg skrivna februari 2018
3 saker yogan har lärt mig.
Idag är det tredje dagen, av trettio, som jag gör yoga. Att göra yoga är inte någon nyhet för mig, men som i livet så finns det alltid något man kan lära sig och som person är man inte heller alltid densamma, så det jag får uppleva nu är något helt nytt.
Det här är tre saker jag har lärt mig de senaste tre dagarna.
1. Hur viktigt det är att ta hand om sig själv. Under de trettio minutrarna jag gör min yoga så fokuserar jag fullt ut på mig själv. Det är min egentid och jag har så roligt på mattan, att jag resten av dagen går runt och är helt och hållet kärleksfull. När man tar hand om sig själv är det lättare att vara glad och snäll åt andra.
2. Förutom att jag sover bättre, är lugnare (höhö) och kanske är mer pigg och allert – så har jag blivit redan nu smidigare. Idag kunde jag t.ex röra vid mitt knä med näsan. Kanske inte det är något man lägger på sin CV, men det gör mig så glad att upptäcka vad min kropp klarar av och få vara lekfull på yogamattan. Och att vara glad, det är så viktigt för mig.
3. Mr Fantomen kan göra ”downward dog” bättre än mig.
Dagens motgång och lärdom.
Det var inte tänkt att detta blogginlägg skulle publiceras så här sent på dagen, men livet kom emellan, eller vad man ska säga. Hur som helst tar jag tillbaka det jag sa tidigare idag om att ”skit samma om det är minus tjugo grader då solen lyser”, för nu har det tydligen varit kallt så pass länge att bilen vägrade starta idag.
Typiskt nog insåg jag det tre sekunder efter att Fredrik kört iväg till arbetet, så där stod jag ensam på gården med en bil som lät "Wuää wuäää buhuu".
Ska man vara lite positiv så var det åtminstone en ledig dag, så jag hade inte bråttom iväg till arbetet. Men jag hade gärna spenderat dagen på annat sätt, än att ringa efter starthjälp från vänner (även om det var jättekul att se dem) och sen köra runt i evigheter för att se på naturen samtidigt som batteriet återhämtade sig. Till på köpet hade radion fått spunk och tror jag är en tjuv, så jag kunde inte ens lyssna på musik, utan behöver nu få tag på en kod för att låsa upp radion igen.
Men medan jag körde runt på skogsvägar i endast tystnad så tänkte jag att det här kan jag ju se som en prövning också. Lite meditation eller vad man nu vill kalla tystnaden. För istället för att försöka sjunga med i någon poppig sång, kunde jag nu istället njuta av naturen.
Och även om jag bara någon timme tidigare varit förbannad över vinter, kyla och bilen som för första gången under alla dessa år tillsammans vägrat att starta, så blev jag otroligt nog lugnare och gladare under tiden jag körde runt. *Psst, säg inte det åt Fredrik, för då ska han ha mig att köra bil varje gång jag är stressad.*
Kanske var dagens lärdom att det är ganska onödigt att stressa upp sig för småsaker, även om det kan vara ganska skönt att få ut sin frustration ibland. Men att man blir lite bättre på att välja sina strider, och att för mycket ilska i kroppen aldrig är hälsosamt.
Så jag försökte ta dagens motgångar med en nypa salt och massor av humor, och nu får jag förhoppningsvis spendera resten av kvällen inomhus.
Dessutom är det första dagen av den första vårmånaden i morgon, och då gott folk, är det dags att vi kör igång den där klubben
"Vi som ogillar detta p*ssväder och gärna ha sommar året runt. Kanske lite höst går för sig, men längre än så går vi inte"
som jag startade förra året med er. Nu ska vi visualisera sommar, sol och varm temperatur.
Okej?
Jag och röda faran i det klimat vi trivs i.
3 goda saker med mig och livet.
Jag fick utmaningen att svara på tre goda saker i fem olika kategorier om mig och mitt liv av Lotta, och jag som älskar utmaningar och att se det positiva i livet fyller absolut i denna lista. Sen när det kommer till att försöka komma på positiva saker om en själv, även om det bara handlar om tre, så kan det bli svårt mellan varven.
”Herregud, vad ska andra tänka? Ljuger jag för mig själv om jag tycker jag är fin? Snäll? Finns det ens något positivt att se i vissa saker?”
Öh, ja? Jag tror man kan öva upp sig att bli mer positiv och framförallt tycka mer om sig själv, eftersom det då blir lättare att acceptera andra när du först och främst kan acceptera dig själv. Dock är det något man måste öva på hela sitt liv, och därför tar jag tacksamt emot denna lista att fylla i. Så välkommen att läsa vilka goda saker jag hunnit reflektera över nu, och i slutet så ger jag dig själv ett tips! Mitt i allt lär du dig något nytt om mig, och många härliga nya ting om dig. <3
Puss på er.
TRE GODA SAKER I MIN DAG
Nu när jag fyller i den här listan är det måndagskväll, så kanske det är tänkt att jag ska fundera vilka tre goda saker som hänt idag?
1. Yogan, som tack och lov var en mindre aktiv yoga och mer fokus på att stretcha ut alla mina chockade muskler av den träning de fick dagen före. Om några timmar får du se här på bloggen världens gulligaste bild som har just med yogan att göra. ;)
2. Solskenet. Vågar nästan inte skriva det offentligt att jag uppskattar solen så mycket, för hux flux jinxar man allt och det blir så där grått och eländigt som hela hösten var. Men ja. Skit samma om det är minus tjugo grader. Solen sken idag och det är jag tacksam för.
3. Katterna som börjar bli allt mer och mer tryggare utomhus, för de minns tydligen hur hysterisk jag var då minken uppenbarade sig en av de första dagarna vid huset.
Mohicana chockade oss totalt med att gå från soffpotatis till den katt som går ut frivilligt för att göra sina behov. Efter varje gång gräver hon världens största hög med snö och trippar lyckligt in igen. Nu verkar det som att de andra katterna har sett henne vara utomhus tillräckligt många gånger, för idag for Leila ut frivilligt, och njöt av den friska luften.
TRE GODA SAKER OM MIG
1. Jag har humor och vågar bjuda på mig själv. Humorn kan kanske vara lite rå, men alltid hjärtlig.
2. Jag har humör. Vilket lika gärna kan vara negativt som positivt, men för det mesta ser jag det som positivt att jag vägrar låta någon behandla mig illa och vågar stå upp för andra som blir illa behandlade. Dessutom kan det dåliga tålamodet även resultera i att saker blir gjorda. Som sagt, jag ser det positiva i det mesta. ;)
3. Jag är kärleksfull.
TRE GODA SAKER I LIVET
1. Familjen. Och framförallt Fredrik, även om jag älskar mamma och syskonen lika mycket, men på ett annat sätt. Men nu ser jag Fredrik och katterna som min familj, och det känns konstigt hur man från allt ha varit uppväxt med en familj kommer till en stadie då man skapar sin egen familj. Även om våra ungar är lite hårigare än andras.
Hur som helst så har jag lyckan att ha en familj omkring mig som älskar och accepterar mig för den jag är.
2. Huset. Jag går fortfarande runt på rosa moln och är evigt tacksam för att jag och Fredrik har lyckan att bo i detta hus, huset vi byggt med egna händer.
3. Förutom träningsvärk och problem med magen (samt hypotyreos och celiaki) så har jag hälsan, och det är något jag är evigt tacksam för. Speciellt då jag har hunnit leva ett liv då jag inte mindes hur det var att vara utan värk, utslag eller att vara inlagd på avdelning var och varannan månad. Så hälsan är något jag alltid kommer att vara tacksam för, och aldrig aldrig aldrig ta för givet.
TRE GODA SAKER I ÅRET
1. På vintern existerar inga fästingar, myggor eller getingar.
2. Sommaren med bara vägar och härliga kvällar.
3. Här skulle jag kunna skriva om födelsedagar, men skriver om något som hör till och det är hösten med alla vackra färger.
TRE GODA SAKER I BLOGGEN
1. Jag är ärlig och berör förhoppningsvis någon någongång med vissa saker jag delar med mig av. Hur som helst så berör ni mig när ni vågar dela med er av era egna erfarenheter till mig, till alla som skriver tack eller bara ger av sin tid att skriva en kommentar.
2. Allt bloggen har gett mig här i livet. Även om jag sist och slutligen gjort det själv, så har bloggen varit ett bra verktyg att nå mina drömmar och mål.
3. Alla fina människor jag får möta. I verkliga livet, men även här i internet-livet, som är minst lika viktigt.
TRE BLOGGAR
som jag vill utmana är
precis varenda en av er som läser det här. Du behöver inte ens ha en blogg, för min skull räcker det bara att du tar och skriver ner det för dig själv. Att du får tid att reflektera och fundera över allt det fina du faktiskt har omkring dig. Det kan vara allt från den mjuka katten till den goda bullen du ska njuta av idag.
Så befriande att jag kunde fälla en tår.
Minns ni den där yoga-utmaningen jag skulle börja med i mitten av januari? Nå, ni kanske kan gissa hur det gick.
Det är snart mars, och det var först igår jag kom mig till mattan på riktigt.
Medan jag satt där på mattan så funderade jag vad det egentligen var om tagit emot att komma mig dit. Det handlar ju om bara lite yoga. Men under tiden jag gjorde den första av alla trettio dagars yoga med Adriene på youtube, kom jag fram till både varför det tagit evigheter för mig att påbörja denna utmaning, men även varför jag återvänder till mattan idag.
Träningsvärken, som kanske är den enda orsaken varför det skulle ta emot lite att göra yoga idag igen. Varenda muskel i min kropp hojtar åt mig idag om den lilla träning de fick uppleva igår. Och även om gårdagens yoga inte var avancerad, så gjorde det tydligen något med min kropp. Sen dess att jag lagt laminatgolv i hela huset så har inte min rygg varit densamma, och det jag känner nu i kroppen är kanske inte träningsvärk. Det kanske bara är min kropp som fått lite stretching och blir sig själv igen, för idag kunde jag t.ex stiga upp från sängen idag utan att ryggen skulle låsa sig.
Alla fina ord. Jag hade aldrig hört talas om, eller ens sett en enda video av Adriene tills igår, så allt kom lite som en överraskning. Men jag förstår varför hon är stor på youtube. Allt hon sa var kanske inte något nytt, men precis det jag behövde höra igår.
Hade jag inte full show med att koncentrera mig på att andas och göra solhälsningen, så hade jag kanske fällt en tår av hur befriande det var att få meditera i rörelse samtidigt som någon berättade hur kärleksfull man är. Som sa åt en att bara göra det som känns bra för en.
”Be yourself and listen to your body”.
Och det är därför jag återvänder till mattan idag, trots att min kropp värker efter lite stretching och en lekfull yogaövning (roligaste var en hoppande planka). Jag återvänder för att min kropp mår bra av det. Min själ mår bra av det.
Yoga is not about self-improvement, it's about self-acceptance. Så he så.
Mardrömmar, och hur du kan undvika dem.
Åh herregud vilka mardrömmar jag drömt inatt.
Tänker inte blogga om hela nattens mardröm (bara lite), av två orsaker. För det första så är nattens dröm inte skrämmande för någon annan än mig, tydligen fungerar mardrömmar på det viset. För det andra så har redan 70% av nattens fasa bara blivit ett minne, och tanken på att somna om för någon timme låter mycket inbjudande.
Istället tänkte jag bearbeta natten genom att dela med mig av lite info om varför man egentligen drömmer mardrömmar, och ge er världens bästa start på dagen. Mr Fantomen.
1. Alla personer du drömmer om har du sett på riktigt (tv kan också räknas hit). Det kan vara en vän, en os-idrottare eller ba en människa du mött på gatan, men som du då (trodde) att du inte lagt märke till.
2. Vissa drömmer fler mardrömmar än andra, och jag hör till den klubben. Dock drömmer man mindre mardrömmar ju äldre man blir, vilket gör att det inte känns så farligt att åldras.
3. Äter du sent på kvällen, hinner inte koppla av eller ser på något spännande på tv så är det en stor risk att du drömmer mardrömmar samma natt. Jag åt både sent, hann nog koppla av men såg på mycket spännande saker igår kväll – vilket kan ha orsakat nattens drömmar.
4. Du kan kontrollera dina mardrömmar. Istället för att ba springa ifrån monstret, så kan du välja att stanna och vända dig om, ba för att se vad som händer. Blir du riktigt duktig på att kontrollera mardrömmar så kan det bli riktigt roliga drömmar. Som inatt, då jag fick frågan vem jag hade bredvid mig i sängen, och jag såg tydligt i drömmen att det var en främling jag inte ville ha där. Tänk dig sjuksköterskorna från Silent Hill (googla inte om du snart ska sova). I alla fall så ville jag hellre ha en kattunge vid min sida, och vips hade jag en orange fluffig kattunge där.
5. Mardrömmarna vill dig bara väl. I alla fall fysiskt. Hjärnan får igång blodcirkulationen i ben och armar, vilket stärker kroppens återhämtning. Samtidigt mår stresshormoner, immunförsvaret och blodtrycket bra av mardrömmar.
Vill du undvika mardrömmar rekommenderar jag dig att se på såna här söta videos av Mr Fantomen.
Första filmen av Mr Fantomen som har idag nästan sjutusen visningar.
I den här videon blir det lite romantiskt.
Den här får mig bara att längta till sommaren.
Recept på en bra måndag.
Tänk att få börja varje vecka med härlig energi, vilken bra grund man lägger för veckan då. Finns det ens något som kan kallas måndagsångest då?
1. Jag vaknade för första morgonen på ett par dagar, utan att ha behövt ha elva timmars sömn. Förstår inte vad som riktigt hände med mig efter nattarbetet, men sov ärligt elva timmar per natt.
2. Följde en youtube-tutorial på en sminkning och sa ”Wow!” mellan varven då jag inte sa ”Åh nej!”. Resultatet blev i alla fall en ”full glam-makeup”, och det är kanske inte det man kanske väljer till just en måndag. En måndag då man troligtvis kommer att träffa på andra människor.
Men jag tänkte istället ”Varför inte?”. Varför inte kan man se ut som att man ska på disco-bal en helt vanlig måndag? Det är ju hur underbart som helst. Dessutom är det första gången på länge som jag känt mig så fin som idag.
Dagens full glam-makeup hade rosa och lila ögonlock, med blått under ögonen. Kombinationen framhävde min ögonfärg rejält. NikkieTutorials på youtube är kvinnan jag har inspirerats av.
3. Fick äntligen iväg de sista sakerna som skulle till återvinningsstationen. Såg hela resan till Majors och Stormossens plats, 3 kilometer in i skogen, som en fin roadtrip med Fredrik. Hade ärligt riktigt roligt. Tror dessutom inte heller att typen som arbetade för Stormossen har sett någon sortera skräp med en sånt spacklat ansikte, som jag hade idag.
4. Och dagens roadtrip till Stormossen betyder betyder alltså att lägenheten riktigt på riktigt tom, och vi kan fokusera på endast huset. HUR SKÖNT ÄR INTE DET?!
5. En timmes yoga.
6. Hemleverans av ved.
7. God mat.
8. Nyaste avsnittet av The Walking Dead.
Och här sitter jag nu på soffan. Mätt i magen, en mysig brasa i Tulikivin och känner att varje måndag borde få vara så här. Lugn, härlig och något extra. Vare sig det handlar om god mat eller en sminkning som hör till festliga tillfällen.
Det var mina bästa recept för en bra måndag.
Hur har din måndag varit?
Längtan efter ett barn, att adoptera.
Det är inte alltid så självklart att man ska kunna bli gravid eller klara av en graviditet, trots att längtan att bli förälder är stor. Därför kan det vara sårande och tungt att besvara frågor som "När tänkte ni egentligen skaffa barn?", när man vet att resan dit inte är så enkel, och något som man inte bara tar för givet.
Istället står man inför nya val, och adoption kan vara ett av dem att få förverkliga sin dröm om att en dag bli förälder.
Idag kommer ni att få läsa om Josefine, som är 26 år, arbetar med barn och har varit tillsammans med sin man i tio år. De längtar efter att få skapa en familj tillsammans, men på grund av en svår diabetesdiagnos skulle en graviditet innebära för stora risker.
Nu är Josefine och hennes man i början av deras adoptionsprocess, och de har börjat den stora resan till att bli föräldrar.
Det här är Josefine's historia.
- Låter kanske konstigt, men egentligen ända sedan jag var ung har jag känt av att adoption är ett val för mig. Har dessutom varit god vän med en som själv är adopterad och redan vid ung ålder sa jag såhär: "När jag blir stor så ska jag adoptera!" Så ja, kanske det är meningen då.
Hur var reaktionen från omgivningen?
- Helt ärligt så är det bara positivt. Trodde själv inte att omgivningen skulle vara så här positiv. Jag är mycket överraskad. Alla vänner och familj är mycket förstående och glada för vår skull.
Hur går en adoption till, var börjar man?
- Man tar kontakt till en adoptionsbyrå. De skickar en blankett som man fyller i och svarar på några frågor, och sedan skickar man med några intyg också. Man skall inte vara ”rädd” för att ta kontakt heller, ringa eller mejla. Sedan är det att vänta på svar, och sedan fortsätter man resan.
Vad kan adoptionsprocessen kosta?
- Nu är jag inte helt hundra, men om man är intresserad av en utländskadoption är det dyrare, allt mellan 20 000-40 000? I vårt fall gäller det inhemsk adoption och då står vi för t.ex resor, intyg, läkarbesök och kurser själv. Man ansöker om stöd från kommunen när det är inhemskt. Nu är vi väldigt ny i denna process så vågar inte säga för mycket.
"Stötta varandra, andas, prata och planera tillsammans."
Är det något hinder att adoptera om man t.ex har diabetes eller någon annan kronisk sjukdom?
- Vad jag läst så ja! Med inhemsk adoption tror jag inte det är lika stort hinder, eftersom man känner till olika kroniska sjukdomar i vårt land. Såklart att dom också har koll och olika krav i vårt land också men inte på samma sätt. Sen är det väl så att i utlandet ser/tänker dom annorlunda än vad vi gör här, att dom är mera strikta med vissa sjukdomar och kan se det som ett hinder att adoptera. Vad jag förstått är det ganska många ”större” avancerade utredningar som man går igenom som blivande föräldrar när man vill adoptera från utlandet och att det kan sätta käppar i hjulen. Detta är någonting jag bara har läst om
Har du några råd till andra som är i samma situation som dig?
Stötta varandra, andas, prata och planera tillsammans. Försök att hålla sig lugn och var glad för varje steg i processen, för varje litet steg är viktigt. Bearbeta känslorna, försök att se det positiva och var öppen om du själv är så som person. Vill man prata om det med andra gör det! Var inte rädd!
På framtiden ser Josefine och hennes man ljust, eftersom det nu börjat gå framåt i adoptionsprocessen. Jag önskar dem all lycka, styrka och kärlek. Du kan läsa Josefines egen blogg här,
och vill du ha en uppföljning om hur det går för henne och hennes man skriv en kommentar / tryck på hjärtat, så ser jag till att uppdatera er via min blogg vartefter det går framåt i deras adoptionsprocess och resa till att bli föräldrar.
/ kram, Caroline
Här har jag samlat lite information om adoption.
En inhemsk eller internationell adoption börjar alltid med adoptionsrådgivning. Vem som kan adoptera är gifta par och singlar över 25 år. Gifta samkönade par kan adoptera i Finland och från länder som godkänner att barn adopteras till föräldrar av samma kön.
Åldersskillnaden mellan förälder och barn får vara högt 45 år, och den sökande får inte vara över 50 år.
Vid en adoptionsutredning utreds förutsättningarna för adoption från både adoptivföräldrarnaas och barnets perspektiv.
Man utreder adoptivföräldrarnas livssituation, motiven bakom adoptionen, hälsa, utkomst, relationer och förmågan att svara på ett barns behov.
Olika länder har olika krav på blivande föräldrarna, och i vissa länder spelar dessutom religion en stor roll om man blir godkänd som adoptivförälder.
Adoptionsnämnden kan godkänna en ansökan, som då är i kraft i högst två år. Tillståndets giltighetstid kan på ansökan förlängas.
”Varje år placeras omkring 1-5 adoptivbarn via Helsingfors stad. Barnen är huvudsakligen bebisar. Väntetiden är svår att bedöma och man måste vara beredd på att den kan bli lång. ... // ... Rådgivningen kring inhemsk adoption varar cirka ett år och avslutas med att en socialarbetare skriver en hemutredning som bifogas ansökan om adoptionstillstånd.”
Källor:
https://www.suomi.fi/medborgare/parforhallande-och-familj/fa-och-varda-barn/guide/barnloshetsbehandling-och-adoption/adoption-i-finland-eller-fran-utlandet
https://www.valvira.fi/web/sv/socialvard/adoption/adoptionsprocessen/inhemska-adoptioner
https://www.hel.fi/sote/sv/tjanster/tjanstebeskrivning?id=4438
Jag fick diagnosen utmattningsdepression.
Anna är 30 år, utbildad specialistsjuksköterska inom barn och ungdom. Hon är gift, har tre barn som är mellan två och åtta år gamla och i familjen finns även en liten hund som heter Abbe. I början av hösten 2017 insjuknade Anna i utmattningsdepression, men symptomen och tecknen hade varit där längre än så, utan att Anna riktigt vetat vad det var som var fel.
Jag har fått äran att intervjua henne om vad det var som orsakade utmattningsdepressionen, om hur det var när det var som värst och hur man sakta men säkert kommer tillbaka till livet.
Det här är Annas historia.
Det första tecknet jag fick på att allt inte var som det skulle, var sommaren 2016. Jag åkte på förkylning efter förkylning och blev aldrig riktigt frisk däremellan. På jobbet började jag göra misstag. Jag rörde ihop bokningarna för mina patienter och gav dem fel tider. Jag har alltid varit en person som haft stenkoll på det jag gör så när jag upptäckte dessa misstag i efterhand kändes det väldigt obehagligt.
Under vintern - 16 började ångesten komma krypande och jag tyckte det var svårt att träffa människor. Jag orkade inte vara social och prata med folk. Vid den här tidpunkten sa jag och mina tre kollegor upp oss ungefär samtidigt på grund av bristande chefskap på arbetsplatsen. Jag klarade inte av att jobba hela uppsägningstiden som var 3 månader utan jag kraschade första gången när jag hade två veckor kvar att arbeta. Jag blev sjukskriven tills jag skulle börja min nya tjänst 3 veckor senare.
På mitt nya jobb som skolsköterska var det full fart redan från början. Skolan hade saknat skolsköterska i två månader så arbetet låg ganska mycket back. Jag körde på och jobbade som en galning för att komma ikapp. Ångesten fortsatte men jag försökte ignorera den så mycket som möjligt. Under våren började jag få ont i hjärtat. Jag fick kramper och det kändes som att hjärtat skulle explodera. Minns att jag brukade få ont när jag satt i bilen och hittade en ställning där jag la upp vänster arm ovanför huvudet, på så sätt gjorde det mindre ont och jag kunde koncentrera mig på bilkörningen. Mitt minne blev också allt sämre. Jag körde fel väg till jobbet, mindes ibland inte hur jag tagit mig till en plats och hade svårt att hitta min bil på parkeringar. Att vistas i bullriga miljöer var jobbigt, det var som att jag inte hade något filter som kunde stänga ute ljud och ljus.
”Det gick så långt, att jag ett tag hade tankar på att köra in med bilen i ett träd. Inte för att jag ville dö, utan bara för att få hamna på sjukhus och därmed kunna vila.”
Sommaren kom och jag skulle vara ledig i 6 veckor och planen var att jag skulle vila upp mig. Jag tog hand om barnen, jobbade i trädgården och tränade. Det var dock något som var konstigt, hur mycket jag än sov blev jag inte piggare och hur mycket jag än tränade blev jag inte starkare, snarare upplevde jag att kroppen blev svagare. När terminen började igen var jag tillbaka på jobbet, men jag mådde inte bra psykiskt. Ingenting kändes roligt längre och jag började känna mig desperat efter att få vila. Det gick så långt, att jag ett tag hade tankar på att köra in med bilen i ett träd. Inte för att jag ville dö utan bara för att få hamna på sjukhus och därmed kunna vila.
När jag hade jobbat 2 veckor efter semestern hade jag en tid hos en psykolog för att påbörja en KBT-behandling. Jag minns inte så mycket av detta besök förutom att jag satt och skakade och grät. Psykologen fick mig att inse att jag faktiskt inte var i skick för att kunna arbeta. Två dagar senare träffade jag min läkare och fick diagnosen utmattningsdepression.
Var det någon annan som märkte på dig att allt inte var som förr?
Min man märkte att jag var förvirrad och hade svårt att minnas saker. Annars tror jag att jag lyckades dölja det ganska bra.
Vem var du före utmattningsdepressionen?
Före utmattningen var jag en person som sprang fram i livet. Vid 29 års ålder hade jag en fyraårig universitetsutbildning, jag var gift, hade 3 barn, villa, 2 bilar och hund. Jag var mån om att träna och äta hälsosamt. Jag älskade att ha många bollar i luften och kände att det inte fanns någon gräns för vad jag kunde klara av. Att vila var något som jag tyckte var överskattat, jag var ständigt igång. Min pappa brukade alltid skämta om att när jag fick en idé skulle jag helst vilja ha genomfört den igår.
Det uttrycket var väldigt talande för min personlighet.
”Jag har blivit bättre på att säga nej till saker, och gör numer saker för min egen skull och inte för alla andras.”
Vem är du idag?
Idag är jag en betydligt lugnare person. Jag har fått lära mig att tagga ner och lyssna på min kropp. Jag är mer närvarande i nuet, framförallt när jag är med mina barn. Jag har fortfarande svårt för att vara social längre stunder, att träffa folk är oerhört energikrävande för mig. Mitt minne är inte det bästa och jag har svårt för att göra mer än en sak åt gången. Jag är fortfarande ljud- och ljuskänslig och måste ibland gå undan när barnen stimmar för mycket hemma.
Jag har fortfarande tendenser till att driva på mig själv för hårt och detta är något jag jobbar med tillsammans med min psykolog. Det positiva är att jag känner mig betydligt gladare idag och jag är mer mån om mig själv. Jag har blivit bättre på att säga nej till saker, och gör numer saker för min egen skull och inte för alla andras. Att starta bloggen var en del i mitt tillfrisknande. Att våga skriva om mig själv och låta folk ta del av mig och mitt liv har alltid varit svårt för mig.
Bloggen är ett sätt att finna vem jag är och stå upp för den personen.
Hur reagerade familj och vänner på din utmattningsdepression?
I början hade folk svårt att förstå hur allvarligt det var. Mina föräldrar tjatade på mig att jag skulle komma och äta lunch med dem på jobbet eller att vi skulle hitta på saker för att jag behövde muntras upp. Dem förstod inte att det var en utmaning för mig att bara ta mig in i duschen. Med tiden fick dem mer förståelse och började också inse hur dåligt jag faktiskt mådde och hur trött min kropp var.
Min man har varit väldigt förstående och låtit mig vila så mycket som jag har behövt. Redan tidigt i sjukskrivningen sa han att han ville att jag skulle berätta när jag inte mådde bra och vad jag behövde just i stunden för att må bättre. Detta har gjort att vi har kunnat kommunicera bra med varandra utan att det blivit för mycket bråk. Överlag har jag fått ett fantastiskt stöd från familjen.
Hur reagerade arbetet?
Jag har haft turen att ha en väldigt förstående chef. Han har aldrig fått mig att känna dåligt samvete över att jag är sjuk. Han har hört av sig och frågat hur jag mår och skickat blommor med jämna mellanrum. Inte ens när jag valde att säga upp mig efter ett halvårs sjukskrivning blev han irriterad. Utan stöttade mig jättefint.
Vad hjälper dig att må bättre?
Att umgås med människor som betyder något för mig, jag har rensat bort en del personer som varit energitjuvar. Att få vara med mina barn och strunta i allt annat för en stund. Yoga, promenera och lyssna mer på min kropps signaler. Jag tillåter nu mer mig själv att vila när jag är trött. Mitt nya motto är "det jag inte orkar gör idag kan jag alltid göra en annan dag".
"Jag kände stor skuld och skam de tre första månaderna som jag var sjukskriven."
Erbjuder samhället dig som person någon hjälp?
Jag tycker att sjukvården har tagit väl hand om mig, min läkare har varit toppen och likaså min psykolog. Jag har inte heller haft något strul med försäkringskassan, utan min handläggare har varit väldigt förstående.
Vad har du för tips till andra som är i liknande situation som dig?
Att söka hjälp för det finns hjälp att få. När man är så slut som jag var klarar man inte av själv att säga stopp. Det bara rusar på tills man kraschar. Jag tycker också det är viktigt att vara öppen med hur man mår och inte skämmas för att man är sjuk. Jag kände stor skuld och skam de tre första månaderna som jag var sjukskriven. Sedan var det som att jag bara släppte det och först då började jag bli bättre.
Vad har du för tips till de utomstående som har en nära som drabbats av utmattningsdepression, men som inte vet vad de ska göra?
Att inte bara erbjuda sig att hjälpa till utan att faktiskt komma med konkreta förslag på vad dem kan hjälpa till med. Jag har alltid haft väldigt svårt för att be om hjälp och i början frågade min föräldrar vad jag behövde hjälp med. Jag kunde inte riktigt ge dem något svar. Tillslut kom min pappa med förslaget att dem skulle komma hem till oss och laga mat en gång i veckan så att jag och min man kunde vara med barnen. Det var helt underbart, men jag hade aldrig själv kommit på tanken.
En annan sak är att inte fråga när det är dags att börja jobba igen, det finns ingen mer stressande fråga.
Det här är det första blogginlägget av alla de som kommer att gästblogga eller bli intervjuade här på min blogg. Jag hoppas du har funnit denna text givande och informativ, att du som kanske känner igen dig känner igen dig kan finna stöd och styrka i texten. Kom ihåg att du inte är ensam, att du är älskvärd och en värdefull människa.
Du kan läsa Annas blogg här.
Kram, Caroline.
Erfarenheter och känslor, som är lika mycket värda
Innan jag börjar detta blogginlägget på riktigt, så vill jag bara säga tack till alla som har hört av sig med att gästblogga här på bloggen. Förvånansvärt är det många som vill bli intervjuade av mig, och jag får leva ut min barndomsdröm att bli journalist. Inom snar framtid kommer ni att få ta del av underbara människor och deras liv och erfarenheter, och varje historia har hunnit komma mig nära hjärtat.
Det är fortfarande öppet för vem som helst att ta kontakt med mig om ni känner att ni vill gästblogga eller bli intervjuad av mig. Var inte rädd för att du inte skulle ha något att berätta, för sanningen är att alla har vi en historia som är värd att höras. Alla har vi egna erfarenheter och känslor, som är lika mycket värda. Du får vara anonym om du vill.
Sänd ett mejl till erikssoncaroline@hotmail.com, så är det kanske din historia som hörs här.
Dagens visdomsord blir från ingen mindre än Andy Warhol.
“They always say time changes things,
but you actually have to change them yourself.”
Och det är något jag verkligen tror på. Vill du ha en förändring så räcker det inte bara med att du sänder ut det till universum, samtidigt som du arbetar emot med tanken eller lever emot det sätt som är den sanning för dig.
Jag tror vi människor känner känslan av lycka och tillfredsställelse när vi lever enligt vår sanning och det som får oss att må bra. Att göra gott ger goda känslor.
Så idag ber jag dig att vara sann mot dig själv, vara kärleksfull mot dig själv och din omgivning, och ba må gott.
6 faser under ett nattskifte.
Om jag förvandlas till en zombie, låter bloggen eka tom eller börjar skriva osammanhängande ord (alternativt; texten börjar se ut så här: öidsgjoögjööjadf öhua), så är det bara för att jag arbetar natt, har somnat och dreglar nu på tangentbordet.
Nå nää. Skoja ba, jag somnar aldrig. Men tänkte nu ta och gå igenom sex faser du kanske känner igen om du jobbar natt.
När kvällsskiftet gått hem och du inser att du nu är den enda som är vaken.
När du två timmar senare börjar känna dig lite ensam,
och den enda du har att tala med är din egen spegelbild.
När du ser din egen spegelbild.
När du druckit tre koppar kaffe för mycket.
När du tittar på klockan var tredje minut, men det endast gått tio sekunder.
Varför känns det som att tiden mellan 4 och 5 på morgonen är en evighet?
När du äntligen får åka hem och sova.