bloggheader4

Visa alla inlägg skrivna februari 2018

I morgon händer något som inte hänt på tolv år.

Skrivet av Caroline Eriksson 03.02.2018

Två månader innan jag skulle fylla sexton år flyttade jag hemifrån. Från att ha hela livet varit med mamma, så skulle jag nu stå på egna ben under eget tak. Minns ännu dagen som igår då mamma följde med mig till Vasa, hjälpte mig att få sakerna på plats i lägenheten och känslan jag kände när hon sedan åkte iväg tillbaka till Jakobstad medan jag stannade kvar. Samtidigt som det var spännande och början på något nytt, så kände jag mig samtidigt så liten, rädd och det enda jag ville göra var att gråta.

Tror till och med att jag grät en skvätt den kvällen och bad ”Gud som haver”, som jag inte bett på många herrans år redan då, för sista gången i mitt liv.

 

Vet inte om varken jag eller mamma förstod att vi från och med nu inte skulle bo under samma tak igen. Visst, hade det gått riktigt åt skogen hade jag åkt hem igen och kanske hade mitt liv sett annorlunda ut, i Jakobstad. Men nu har det gått nästan 12 år, och när jag ser i bakspegeln så inser jag att allting gick bra.

Det märkligaste var bara hur snabbt man börjar leva efter egna och nya rutiner. Hur snabbt ens hemlängtan kan ändra plats till en annan och hur det är lätt att det man har närmast en är det man tar som mest för givet. Och hur mycket man börjar värdera det efteråt.

 

Om det är något som förra året lärde mig så är det att kärleken och familjen är det viktigaste av allt. Därför gick jag även in i det nya året med inställningen att jag detta år ska umgås mer med de som är mig nära. Och i morgon händer något som inte hänt på åratal:

Jag och mamma ska bo under samma tak. Ja, tillsammans med Fredrik och katterna.

 

Ser så fram emot att få ha mamma för mig själv i ett par dagar, laga god mat, skratta så tårarna sprutar och visa henne vårt hem. Ska förbereda genom att bädda fint åt henne i gästrummet och ta in ved så vi kan grilla varsin korv i eldstaden. Men annars ska jag inte varken göra eller stressa så mycket mer, utan bara njuta av att jag får ha mamma med mig.

 

IMG 20180203 103320 245

 

Fantomen sitter redan och väntar vid fönstret.

Visste du förresten att både Mohicana och Fantomen är bebisar till mammas tidigare katter? Jag fick till och med vara med om och uppleva då Mohicana föddes, på kvinnodagen 2008.

 


Här spenderar jag min vakna tid.

Skrivet av Caroline Eriksson 02.02.2018 | 3 kommentar(er)

Ikväll tänkte jag ta med dig till det rum jag spenderar mestadels av min vakna tid; vardagsrummet, som är det största rummet i huset. Till skillnad från många husmodeller så hade denna en mycket öppen och härlig planlösning, med fokus på vardagsrummet där man kan umgås med nära och kära.

 

Men först.. en förebild för det är alltid roligt att se hur mycket som hände på kort tid.

 

resizedimage800533 8farggladabilder 3

Augusti 2017

 

vardagsrum 1

Januari 2018

 

Det är alltså här jag spenderar den största delen av min vakna tid. Det är härifrån jag nu skriver detta blogginlägg. Jämfört med lägenheten, där vardagsrummet bara blev mindre och mindre så är detta rum det som andas feng shui bara för att det är så mycket rum att röra sig vid. 

 

vardagsrum 2

 

På vår eldstad, som jag eldat i nu nästan varje dag sen vi flyttade in, har jag placerat min gullranka som älskar att bo i huset. När eldstaden blir för varm flyttar jag henne till bordet, men annars har hon den bästa och ljusaste platsen i huset och växer som aldrig förr. 

 

vardagsrum 3

 

På den här väggen som ännu ska ha någon möbel till sig, för vi håller ännu på att inreda, så har vi hängt upp älgkraniumet och rådjurskraniumet som jag loppisfyndat. Tyckte det blev ganska snärtigt att endast måla älgen vit och låta rådjuret ha sin naturliga färg kvar.

 

vardagsrum 4

 

Från vardagsrummet ser man spegeln vi hängt upp i hallen. Med hjälp av speglar så öppnar man upp redan så öppna ytor. Från soffan ser jag t.ex in köket / hallen (beroende på var i den långa soffan jag sitter), och från hallen ser man in till vardagsrummet. Perfekt placering alltså.

Lampan vi har i hallen har Fredrik byggt själv av återvunna lampdelar. Den matchar perfekt till vårt 70-tals inspirerade hem.

 

vardagsrum 5

vardagsrum 6

 

Först när vi bestämde oss för en u-soffa så funderade jag vilket slags vardagsrumsbord som skulle passa, men detta runda bord med glasskiva i imitation av marmor och guldben passade perfekt. Det mjukar upp de annars så fyrkantiga formerna, och man får mer mjukhet och lugn till rummet.

Den underbara vasen fick jag av Ida från Vasa Färg till inflyttningspresent. 

 

Hoppas ni har en underbar kväll och får en vacker helg. <3


Hur du tar hål på en lyckobubbla.

Skrivet av Caroline Eriksson 02.02.2018 | 1 kommentar(er)

I morse skrev jag om den bubbla av lycka jag upplever nu, där jag endast känner lycka och ro. Nå, nu tänkte jag berätta hur man kan göra om man vill slå hål på sin bubbla.

Man går in på internet och söker upp valfri nyhetssida.

 

Först och främst läser jag om den bilskola som samlat flera kvinnor under #dammenbrister, som berättat om de trakasserier de fått vara med om när de tagit körkort. Jag läser hur bilskolan nu svarar på de klagomål och anmälningar de fått, och ändå verkar poletten inte trillat ner.

Hur svårt ska det vara att man inte tar på en annan människas kropp utan lov? Vare sig man är bilskolelärare, vän, förälder eller partner?

Sluta förminska andras, kvinnors, upplevelser och ta ansvar istället tycker jag.

 

Jag fortsätter scrolla och läser om äldre i Vasa som inte har plats på bäddavdelningarna, och förflyttas så långt som till Malax och Kristinestad för att få en plats att vara trygg på. Eller förlåt, trygg är väl det sista man är när man är 100 kilometer från närmsta anhörig eller det man känner igen som är bekant och hemma.

Allt handlar om pengar och lagar, och det här är alltså resultatet av regeringens beslut om nya äldreomsorgslagen där man ska spara in på allt.

Jag förstår att det optimala vore att alla ska få vara hemma i alla sina dagar, och vill själv att alla ska ha möjligheten, men i verkligheten fungerar det inte. Till sist blir det så att ens hem är den plats man är mest otrygg på, och då ska det finnas åtminstone en plats på en bäddavdelning, tills man får plats på boende.

Även om det handlar om pengar så sparar man inte pengar på att människor ska färdas mellan hem och avdelningar till höger och vänster. Inte heller är det mänskligt eller värdigt på något vis att människor ska behandlas på det viset.

När ska regeringen inse det? Även om det är precis regeringen vill, så skulle man ju själv behöva öppna ett boende privat, för att människor skulle få en trygg plats att vara på - och ändå skulle det inte vara tillräckligt med plats för alla som behöver trygghet.

 

Samtidigt springer det runt sex vargar i folks blomrabatter i trakten, och ändå är det ingen som vill ta ansvar där. De får fortsätta springa runt, och jag fortsätter ropa som en galning när jag måste vara i naturen.

 

Sist men inte minst läser jag om den mamma som låtit sin son bli omskuren på vardagsrummet av en okänd man. Det var här jag började gråta och stängde ner nyhetssidan för en bra tid framöver.

 

 

Och det är så, gott folk, du slår hål på din lyckobubbla för en stund.

 

rubrikerRubriker från Vasabladet och Svenska Yle.

 

 

Och även om det här ser ut som något som skulle kunna ta ner humöret för vem som helst, så tänker jag att så länge man känner något så är det bra. Det betyder ju att man bryr sig och vill ha en förändring. Att man inte bara flyter med strömmen och låter allt gå riktigt på tok.

Våga säga nej, våga säga hur du vill ha det, våga öppna ögonen för att se utanför bubblan och våga rycka in när ingen annan gör det. Skapa den framtid du själv vill att du och dina framtida barn ska leva i.

Och ta hand om varandra.

 

 

ps. Jag fortsätter nog att vara i min lyckobubbla samtidigt som det brinner inom mig för att jag vill rädda hela världen, trots att det inte är möjligt. Men vi kan ju alla starta någonstans.

 


Livet kändes åter en gång sådär idylliskt.

Skrivet av Caroline Eriksson 02.02.2018

Jag lovar att börja skriva om annat än hus och katter, redan idag, för det är nog andra tankar också som fyller upp mitt medvetande. Men för tillfället njuter jag ba av att leva i en bubbla av lycka och ro, och hoppas att mitt tillstånd sänder ut signaler till universum, så det börjar sprida sig till resten av befolkningen.

 

Som jag skrev, när jag listade "5 saker du inte visste om mig", så har jag lätt för att känna glädje. Och det här var ett av de saker som gjorde mig glad igår:

Katter som äntligen är vänner igen. På riktigt.

 

1.2.2018 1

 

Jag har ju haft Mohicana och Fantomen i mitt liv sen 2007 och 2008, och efter att de slagits om sin rankning i gruppen när Mohicana flyttade till oss 2008, så har det varit vänner. Ja, ända tills Fantomen flyttade till Petalax före oss, för 6 år sen - för sen dess har inte någon av katterna varit mer vänner än att de jagat skator tillsammans.

 

Men igår hände det!

Jag satt och tittade på tv med Fantomen bredvid mig, när Mohicana hoppade upp bredvid oss och la sig ner. 

Vanligtvis hade Fantomen morrat, Mohicana hade fräst och sen hade den som varit mest envis valt att stanna kvar bredvid mig. Igår, ingenting. De låg och myste bredvid varandra, och livet kände åter en gång så där idylliskt med mysiga katter och en vacker eld i tulikivi-eldstaden.

 

1.2.2018 2

 

Kanske är det så att alla, även katterna, mår snäppet bättre nu psykiskt efter flytten. Det har varit ett hejdundrande år med med- och motgångar, och nu kan vi äntligen pusta ut och blicka framåt, även om vi mest bara njuter för stunden.

 

He va ba he ja hadd på hjärta. Ta hand om er. <3

 


Jag genomskådade henne.

Skrivet av Caroline Eriksson 01.02.2018

Idag är jag, förlåt till alla som måste göra det som jag snart kommer skriva, tacksam för att jag inte behöver vara ute i detta väder. Dock var jag utomhus en sväng, nästan frivilligt, då snöskyffeln och plaststolar flög iväg till skogs. Bokstavligen. Det hjälper ju inte att klaga på väder, men detta väder hjälper i alla fall till för mig att längta mer efter våren. Vilken tur att jag får en två veckors semester på söndag.

 

Detta är för övrigt första dagen sen vi flyttade till huset som katten Mohicana är nöjd att vara inomhus. Sen att vi flyttade har hon betett sig underligt, för hon som annars kunnat hålla sig ett dygn om hon fått bestämma själv, har nu bara velat ut hela tiden. Ja, tills igår, då jag genomskådade henne.

 

Jag tyckte ju det var konstigt hur hon bara velat gå ut, men orsaken var inte att hon blivit friluftig av sig, hon hade bara lärt sig att hon får mjukmat varje gång hon kommer in. Jag hade börjat skämma bort dem i början genom att ge dem god mat varje gång de kommit in efter att ha varit ute, men de två senaste dagarna har de bara fått god mat när de kommer in till natten. Så, nu har hon slutat gå ut och ordningen är återställd, höhö. 

 

Förresten! Märker du någon förändring på bloggen? 

Bestämde mig idag för att fotografera en ny bloggheader för att pigga upp min blogg och förhoppningsvis få ny bloggenergi. Så jag fixade till en härlig frisyr på mig, tog Fantomen i famnen och fotograferade några bilder. 

Det här är resultatet.

bloggheader 2