bloggheader4

Visa alla inlägg skrivna mars 2018

Sovit ensam i tre nätter.

Skrivet av Caroline Eriksson 19.03.2018

Helgen som har varit, var något annorlunda än någon annan helg jag och Fredrik upplevt. Vi har sovit utan varandra.

 

Och nej, det har inte varit annorlunda på det sättet att vi aldrig varit ifrån varandra någon natt, för det har vi. Men då har det varit jag som lämnat hemmet för att jobba natt, för att sedan återvända när han åkt till arbetet. Och som jag tidigare nämnt så somnar vi inte alltid på samma gång.

Men vi vaknar alltid upp bredvid varandra.

 

Men den här helgen har han arbetat natt och jag fick för första gången uppleva hur det var att gå runt ensam i huset och släcka lamporna för natten. En hel natt ensam, i ett hus i skogens början. Eller skogens slut, beror väl på vilken syn på livet man har. Skulle ju kunna vara en bra början på en skräckis, och så här började det:

 

Första natten var lite si så där. Funderade först om det var okej att gå och sova redan klockan 21:00 en fredagskväll, men tänkte att jag åtminstone låter Fredrik hinna till arbetet innan jag skickar ”puss och godnatt” till honom. Katterna var förvirrade av att det var tyst, och även om de tyckte det var mysigt att gå och sova lite tidigare så satte sig Mohicana upp och skrek ”mjau” i sängen innan hon somnade om. Jag blev ju däremot fundersam vad hon skrek för. Var det någon vid dörren? Tog bort öronpropparna och insåg att det var knäpptyst överallt. La sedan tillbaka öronpropparna, för sover nog bättre av att inte veta vad det kan vara för ljud i huset, än att vakna av att det är ljud. Vaknade ett par gånger under natten, mest på grund av rädslan att försova mig, och steg till sist upp två minuter innan alarmet skulle väcka mig.

Andra natten gick bättre. Mest på grund av att jag var trött efter att ha arbetat under dagen och nu bara längtade efter att somna. Somnade med detsamma jag la mig ner och vaknade av alarmet.

Sista natten, den till idag, gick ju även den bra. Somnade med detsamma jag la huvudet på kudden och vaknade några minuter innan alarmet skulle väcka mig. Men nu ser jag fram emot att få hem kärleken i mitt liv igen och få återgå till att känna tryggheten av att ha någon hemma med mig, och att om jag inte vaknar av alarmet så har jag med säkerhet en armbåge i ryggen som väcker mig.

 

Funderade innan jag somnade igår kväll att hur snabbt man ändå kan vänja sig med att bo med någon. Jag bodde trots allt ensam från 2006 till 2013, sju år, och då gick ju allt automatiskt och jag reflekterade inte över det faktum att man var ensam i ett hem. Nu efter att ha bott med Fredrik i fem år så har jag vant mig vid att känna den där tryggheten man kan känna av att vara två och bo tillsammans.

Även om vi är fullvuxna människor som klarar sig själva, så tar vi hand om varandra. Och det är väl så det ska vara. Man klarar sig ensam, utan tvekan, men det är alltid roligare att vara tillsammans.

 

Men det var nyttigt för mig att få vara ensam dessa tre nätter, för nu inser jag att jag verkligen känner mig hemma och trygg. Inte bara med Fredrik, utan även i detta hus. Huset utstrålar ett sånt lugn, och tack vare reningsverket är det inte heller kolsvart i huset, utan dess lampa lyser som månskenet in genom fönstren. Skulle jag inte behövt stiga upp okristligt tidigt för att arbeta alla dessa morgnar, hade jag säkert trippat runt i huset på natten bara för att.

 

 

Sen måste jag få erkänna att jag förstår Fredrik när han har njutit av mina vaknätter, för jestas vad skönt det är att ha hela sängen för sig själv.

 

yoga 1

yoga 2

 

Istället för att se bilder av när jag sover ensam så får ni se lite yogabilder. Har jag inte en katt med mig på mattan, så är de nära. Som ni ser så har vi börjat inreda huset med pafflådor, och det är bara för katternas skull. Speciellt Leila älskar sin blöjlåda som hon verkar ha flyttat in i. 

 

Lovar att fotografera mera bilder från hemmet, för det ser nog helt annorlunda ut här nu än sen sist. Men ska bara städa lite först.


Läskig inkräktare, intervju och snygga tånaglar.

Skrivet av Caroline Eriksson 19.03.2018

Jag var så pass redo för år 2009 att jag publicerade två statusar. Samma dessutom, så budskapet skulle gå fram.

 

Skarmavbild 2018 03 18 kl. 21.53.20

 

Och det är nu starten av detta blogginlägg som kommer att bli en tillbakablick på året 2009. Året då jag utexaminerades från min första utbildning, som är medieassitent (audiovisuell kommunikation). Året då jag blev intervjuad i VBL, blev livrädd då jag plötsligt hade en typ som tydligen följt efter mig när jag gått hem från butiken - och då stod och plingade hysteriskt på dörren. Och så mycket annat du nu kommer att få se.

 

1927747 52530268879 5169 n

 

Det var inte bara statusar jag delade med mig, utan även snygga bilder på mina katter. Herregud, vilken bild! :D Känner du igen Fantomen och Mohicana?

 

Skarmavbild 2018 03 18 kl. 22.01.23

 

Fick säkert snygga tånaglar. 

(hur länge tar det innan du ser vad jag skrev fel? :'D)

 

Skarmavbild 2018 03 18 kl. 22.02.58

 

Den här historien har jag ju berättat om tidigare. Typ, i det här blogginlägget (klick klick), men här är statusen som bevisar att allt är sant. Måste ändå ge katterna lite beröm för att de bestämde sig att låsa ut mig just då jag hade kläder på mig och lägenheten var städad.

 

Skarmavbild 2018 03 18 kl. 22.05.55

 

Om det finns någon jag skulle vilja säga till unga Caroline för evigheter sen, så är det: Studera flitigt, för du vill inte sitta och gråta och studera till prov du måste ta om eftersom du inte studerat tillräckligt eller bett om extra handledning. För ser du datumet? Att klara de sista proven bara några dagar innan sin allra första examen?

Och ja, du kommer att behöva finskan, för du flyttar inte till Sverige. Dessutom kommer du att förälska dig i en finsk man (som tack och lov förstår och talar svenska med dig, men det är ju roligt att ha lite mer kunskap så du förstår vad han och hans familj talar om sinsemellan). 

Så. Det hade jag sagt.

 

Men Caroline 2009 tänkte inte så långt. Då tänkte jag ba att jag får godkänt nu så klarar jag min utbildning och jag behöver aaaaaldrig mer använda finska. Idag är jag glad att jag vågade komma ut ur min komfortzon och började använda mig av språket. 

 

Skarmavbild 2018 03 18 kl. 22.15.17

 

Det här var min statusuppdatering efter att jag blivit intervjuad av VBL om min SLE-diagnos jag hade förr. Måste ärligt säga att mycket från den tid, speciellt de gånger jag legat inne på avdelning pga sjudkomen, eftersom det har varit tungt för mig idag att se hur dåligt jag mådde då. Men den här statusen har jag valt att spara. Än så länge. 

Jag verkade i alla fall inte ha morkkis över att ha blivit intervjuad och det blev faktiskt en riktigt bra artikel.

 

Skarmavbild 2018 03 18 kl. 22.21.24

 

Och det här, gott folk, är banne mig ett av det läskigaste jag varit med om. Jag hade varit och handlat vid butiken på andra sidan gatan, gått hem, hunnit lägga matväskan på diskbänken och så plingade det på dörren. Att se en okänd man stå utanför sin dörr och som försöker ta sig in i lägenheten är så obehaglig.

Det enda jag gjorde då var att krypa ihop i ett hörn och vänta ut allt tills han försvann.

Idag hade jag ringt 112, fotograferat typen och ropat. (eller gömt mig i ett hörn, för det var tydligen så jag reagerade i rädsla).

 

1917322 208293908879 6080754 n 

För att inte avsluta detta blogginlägg så dramatiskt så kan jag ta och visa er julkortet från 2009.

 


Hur lyckas man?!

Skrivet av Caroline Eriksson 18.03.2018

Hade redan suttit i evigheter och funderat på vad jag skulle blogga om. Inspirationen kan jag ju inte klaga på, men vad jag vill dela med mig av eller spinna vidare på är en annan sak. Men så kom jag snabbt på andra tankar.

 

Medan jag satt och filosoferade om vad jag ska blogga om så la jag i lite mera ved i eldstaden. "FAAAAN" hinner jag ropa till när jag känner hur jag bränner mig på luckan i armvecket. Hur lyckas man ens med det? Och när man redan känner hur det bränner som bara den, så vet man att man borde ryckt bort armen redan för fem sekunder sen. Eller helt enkelt bara varit lite mer försiktigt när man försökt fixa mysstämning.

 

Hinner bara få kallt vatten på armvecket då jag ser Leila, som jag försökt få in redan länge, bli jagad av en stor och uppburrad frass som envisas att gå här. Jag tar tag i jackan, slänger på mig skorna och springer ut ropandes. 

Får in katten. Ser den andra frassen springa sin väg. 

 

Och nu inser jag att det knappast kommer att finnas något speciellt ämne som jag kommer att blogga om ikväll. Men blogga, det skulle jag. Mest för att jag vill dela med mig av den härligaste söndagslåten någonsin. 

Har lyssnat på denna om och om igen, samtidigt som jag smörjt in mitt armveck med vårdande salva.

 

 

Känner du igen killen? Nå, det är samma Post Malone som idag är mannen som sjunger både snabbt och långsamt om icke-barnvänliga eller ens lagliga saker. Men jag har kommit till insikt att jag gillar många av hans låtar och hans röst. Är jag inte på humör att känna mig supertuff när jag raggar runt i röda faran, så finns en av mina favoritlåtar är hans "Feeling Whitney" som ba är mys. 

 

Så. Ba sköna söndagssånger till er. I morgon är en ny dag, med nya tag, och jag ska försöka vara mer rädd om min hälsa och inte bara gå runt och bränna mig.

 


Allvar vs. ytlighet.

Skrivet av Caroline Eriksson 16.03.2018

Just dagar som idag så är jag ganska glad för att jag är jag, och inte någon annan. Missförstå mig rätt. Det finns så många andra versioner av mig själv jag kunde vara, men istället möter jag på (här skulle jag kunde skriva motgångar, med det är ju inte heller det jag upplever) livets förändringar med att bli lite mer klarare i sinnet, tryggare i själen och få lite mer fananamma i kroppen. Undrar förresten hur mycket fananamma som kan rymmas i en?

Går det att mäta i blodprov?

 

Och istället för att skriva om det som är på gång, så väljer jag att bli lite ytlig och skriva om mina naglar.

Allvar vs. ytlighet, typ.

 

Har upptäckt att jag är lite holosexuell, efter att ha nu beundrat mina naglar i snart ett dygn. Det glittrar och skimrar i regnbågens färger och jag undrar varför det tog över 27 år innan jag verkligen kunde bära glittriga naglar med stolthet.

Inbillar mig att allt jag gör och rör vid nu kommer att skimra lite extra, även om det där glittret sitter fast på mina naglar.

 

IMG 1661

 

Det här är inte sponsrat*, även hur hedrad jag än skulle bli att få samarbeta med ett företag som Essence. Har inte hittat något annat märke som fixar foundation lika blek som jag är, eller ögonskuggor som är lätta att arbeta med. Dessutom är deras nagellack riktigt prima, och allting är till ett förmånligt pris. Dessutom är det cruelty free, och det är big no-go för dem med djurtestade produkter eller ingredienser.

Hello Essence, can you hear me? I've had a secret crush on you for years, would you like to do a collab with me or just fill my life with all your lovely colors? Love, Caroline.

 

Och nu piggar mina naglar som glittrar och skimrar i regnbågens färg mitt liv. Varje steg och varje andetag jag tar ska bara stråla av ljus och kärlek. Så he så.

 

 

* Hur konstigt är det för övrigt inte att man nu för tiden inte kan tipsa om bra märken utan att behöva lägga till att det inte är sponsrat? Folk måste helt enkelt sluta med smygreklam, eller bli stolta över att få arbeta tillsammans med bra företag.


Börja yoga - 5 tips!

Skrivet av Caroline Eriksson 14.03.2018

Kategorier:

Ha tålamod

Om du följer en yoga-video på youtube, eller se en bild av en position, så märker du ganska snabbt att du inte alls är lika vig som typen på bilden. När personen kan nå sina fötter i ett huj, så kommer du endast ner till låren. Och vet du vad? Det är helt okej. Visst vore det roligt om alla med detsamma kunde röra sina tår och ha både fötterna platta på mattan vid en downward dog, men det är inte så det funkar. Det tar tid, och ena dagen orkar man mer medan man den andra bara behöver få sitta i still på mattan.

Ha tålamod och låt dig själv utvecklas i din egen takt! (dessutom har typen på bilden övat i många år, och yoga handlar inte om att jämföra sig med andra).

 

Yoga handlar inte om prestation, utan att du ska ha roligt och det ska de dig något själsligt.

Ett vanligt missförstånd är att yoga handlar om alla poser och att man ska kunna göra övernaturliga saker med sin kropp. Så fel. Istället för att handla om prestation, så handlar det om att man ska ha kul och göra något gott för sig själv och själen. För andra kan det handla om att sjunga i en kör eller läsa en bra bok. För mig handlar det om att få andas på mattan, utan att behöva jämföra mig med någon annan.

 

Investera i en bra matta

En bra matta hjälper dig att få en fin upplevelse i din yoga-praktik. Gärna en i 4mm (mitt i allt 5mm) om du är nybörjare. Dessutom ska den ha ”halkskydd” på sig (lite klibbigare material), så du inte slirar runt på mattan. Sen finns det block och andra saker man kan köpa, men behöver du hjälp av det så fungerar böcker lika bra. 

Sen är det ganska lätt hänt att man kanske handlar lite för många mattor. Jag har en i bilen, en utomhusmatta och en inomhusmatta. Alla har jag användning av, men skulle kanske rekommendera att man köper en bra matta till att börja med.

 

IMG 1550

 

Andas

och andas rätt. Första gången någonsin jag gjorde yoga, som nu är 10 år sen, så höll jag på att svimma och sa ”aldrig mer”. Men det var bara på grund av att jag inte förstod att andas rätt. Istället för att andas i takt med kroppens rörelser, så höll jag andan och höll på att trilla omkull av syrebrist.

Nu har jag istället en medveten andning, som är mycket längre, djupare och behagligare för kroppen. Och andas du rätt och har en bra dag, ja, då kan du röra vid dina tår med hjälp av andningen.

 

Gör det som känns rätt för dig

Yoga handlar inte om att göra någon annan nöjd. Yoga handlar inte om att prestera för någon annan, eller ens komma i toppform för någon modevisning. Det handlar om att hitta sin inre kraft, balans i vardagen och ganska snabbt märker du även hur du får lättare att acceptera dig själv.

Gör det som känns rätt för dig, och inte något annat.

 

Namaste!

 


En gåva till gudarna, eller bara avkoppling?

Skrivet av Caroline Eriksson 13.03.2018

Kategorier:

Trodde ni jag hade slutat med Bullet Journal, bara för att jag inte uppdaterat något på sista tiden? 

Nå, isåfall trodde ni fel. Jag har helt enkelt inte bara delat med mig av mina veckor, eftersom de mestadels sett likadana ut nu. Men idag gjorde jag en av de snyggaste designarna någonsin som existerat i min Leuchtturm 1917, och det vill jag dela med mig av. 

 

bullet journal vecka12 1

 

Jag tog mig tid att rita en elefant-mandala (eftersom jag tydligen fått mer energi och stiger upp tidigt på lediga dagar, och jag ritar hellre än skottar en gård full av blötsnö)!

 

Själva traditionen att göra mandalas kommer från Asien. Till exempel brukar munkar göra dessa formationer bland annat som en gåva till gudarna. Min elefant-mandala är dock inte en gåva till gudarna, mest på grund av att jag är ateist, men den var ett sätt för mig att koppla av idag. Men vill man ha lite symbolik i dessa sidor, så symboliserar elefanten styrka, lojalitet och visdom, vilket jag tycker är fina ledord att följa och ta till sig i livet.

 

bullet journal vecka12 2

 

Det är kanske inte en traditionell mandala, men man behöver inte alltid följa alla regler till punkt och pricka. Det var riktigt avkopplande att få sitta och testa sig fram och se vad min hjärna och själ ville skapa. 

Sen sist jag publicerade något om min Bullet Journal så har jag även upptäckt att jag inte behöver lika brett utrymme att skriva på, därför har jag nu börjat göra små boxar att planera i. Dessutom känns det som att man har lite mer ordning på det här viset, samtidigt man får rum att få utlopp för sin kreativitet.

 

bullet journal vecka12 3

 

Så, det var min elefant-mandala. Vilket djur ska jag rita som nästa? 

 


Vargen kommer.

Skrivet av Caroline Eriksson 13.03.2018 | 4 kommentar(er)

Trodde aldrig att jag skulle skriva det här blogginlägget, för måste ärligt säga att när den här varghetsen verkligen fick start så tog jag inte riktigt till mig allt. Jag var lika rädd som den gången jag såg vargspår vid Vägviken för ett par år sen. Inte alls alltså. Då tyckte jag det var spännande. Lika spännande som för tio år då jag såg en varg för första gången i mitt liv.

Vargen sprang bredvid vägen och det tog en stund innan jag insåg att det faktiskt var en varg jag såg. Den var mäktig, och något annat kan man ju inte säga om det enorma djur.

 

Men vartefter jag fått höra om alla vargobservationer, och vargen kommit allt närmre oss, så har det hänt något med mig. Det är inte lika spännande längre. När jag läser om folks ilska och rädsla så är det en mänsklig reaktion som sker inom mig. Även jag påverkas.

Istället blir jag lika frustrerad som alla andra hur vargar ska få springa i bekantas blomrabatter utan att något görs. Människors djur, levebröd, som vargen tar. Att barn inte längre kan leka utomhus utan att föräldrar inte ska kunna släppa blicken från dem. Hur barn blir rädda av vad vuxna talar om vargen. Hur folk stänger in sig och sina djur med detsamma det börjar skymma. Hur äldre suckar och undrar hur det kan ha gått så här långt. För så här var det inte förr.

Hur ett djur kan påverka hur människor lever sina liv, och jag nu sitter här och bloggar.

 

 

Igår kväll så dök en status upp i mitt facebook-flöde där en person sett en varg inte långt ifrån vårt hus. Plötsligt så blev jag den jag bestämt mig för att inte bli. Jag såg till att alla katter var inne, för ut skulle de inte – hur mycket de än velat. Jag kikade ut genom fönstret för att se om vargen hittat hit, och följde med uppdateringar om nya spår i snön om vart vargen var på väg.

 

Vargen finns naturligt här i Finland, men den ska hålla sig i skogen. En varg ska vara skygg och inte söka sig till bebyggelse, för ett det är inte ett normalt beteende från ett vilt rovdjur.

Och ja, även här på landet bor många människor som är lika mycket värda som i stan, där vargen blir bemött på helt annat sätt än här. Trots att människor bönar och ber om förändring, för nu har bägaren runnit över.

Vargen är ett rovdjur och inte något jag vill ha i min trädgård.

 

wolf 2106894 1280Bild från pixabay.

 

Ps. Tänk hur underbart det vore om alla använde sin frustration och energi och la lite på äldreomsorgen och barnomsorgen. Då kanske regeringen skulle reagera lite snabbare vartåt allt barkar här i landet?


Yogaskola med Carro - Stå på huvudet.

Skrivet av Caroline Eriksson 12.03.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

För två år sedan gjorde jag mitt första blogginlägg i det som skulle bli en "Yogaskola med Carro", där jag skulle lära er att göra vissa poser. Yoga för mig handlar ju inte om att stå på huvudet eller vara så där sensuellt vigulant, utan istället ett sätt för mig att varva ner, fokusera och andas när livet känns att rusa iväg lite väl fort. 

 

Och dagens yoga fick bli en utomhusyoga, eftersom katten Mohicana var spårlöst försvunnen efter att ha gått ut. Jag tänkte att istället för att stå och ropa i timmatal vid dörren och släppa in all kall luft, så klädde jag på mig för att gå ut och yoga i väntan på katten. 

Det är en helt annan känsla, och lite mer utmanande, att få yoga utomhus. Men så fritt att få meditera med en hel skog omkring sig, istället för att ha halva byn vid sin sida, som det var när vi bodde vid lägenheten.  När jag yogat och andats klart så kom Mohicana springande från det ställe jag se lodjursspår vid, så nu är jag lugn av flera orsaker. 

Jag har fått andas och katten är hemma. Allt är frid och fröjd. 

 

Och nu ska jag lära dig att stå på huvudet.

 

IMG 1558

Så här står du på huvudet: 

1. Först och kanske det tråkigaste tipset, men du behöver öva upp din balans och mag- och ryggmuskler innan du börjar på med det här, för att du inte ska få problem eller kämpa helt i onödan med att njuta av livet upp och ner. 

2. Ställ dig på knä på mattan. Se till att avståndet mellan armbågarna är precis under axlarna. Har du armbågarna för långt ut, som är ett vanligt misstag, så mister du stödet i bröstkorgen och bärkraften i övre delen av ryggen. Så, viktigt - kolla avståndet och håll det!

3. Knäpp händerna och vik in lillfingret så du får en platt bas. Pressa ner handlederna och placera hjässan inne i händerna, utan att huvud och händer rör vid varandra. Händerna ska ba vara där för att vara ett stöd.

4. Nu ska du lyfta upp benen så att du nästan är i "downward dog" (bild av mig och Fantomen), fast med huvudet ner i mattan. Börja försiktigt gå med fötterna så nära du kan komma din kropp. DU SKA INTE SPARKA ELLER HOPPA UPP, utan ta det försiktigt och hitta balansen. När du inte kan gå längre så lutar du dig sakta fram tills du känner att fötterna blir lättare.

5. Du kan nu lyfta en fot från mattan och dra in knäet mot bröstet. Byt ben och gör så tills du hittar balansen och kan lyfta båda benen från mattan. Här brukar jag arbeta mycket med magen, och kan idag gå från föregående steg till att lyfta upp båda benen på samma gång. Lugnt och försiktigt, alltså. 

6. Nu när du har båda knäen mot bröstet så hittar du balansen. Stanna här, andas och känn efter att kroppen har balans.

7. När du känner dig redo kan du lägga upp ett ben i luften, och använda styrkan från axlar, mage, och ryggen för att pressa ner överarmarna i mattan. Låt sedan andra benet följa med. Njut, ha roligt och låt energin flöda i hela din kropp. 

 

Förhoppningsvis kommer detta hjälpa dig att komma till det sätt jag älskar att se världen ifrån. Upp och ner. Kanske tråkigt till en början att inse att allt inte går så himla snabbt, men det är därför jag älskar yogan. Genom den lär jag mig att ha lite mer tålamod och lyssna lite mer på min kropp och själ.

 

(behöver ni en visuell beskrivning, hojta till i kommentarsfältet så ska jag se till att fotografera instruktioner åt er)


Jag känner mig snygg.

Skrivet av Caroline Eriksson 12.03.2018

Har alltid tyckt att det låtit lite knepigt när jag hört andra säga att man måste ha något vackert på sig för att känna sig trygg och snygg. Är jag inte trygg och snygg ändå? Och får man inte vara lite ful? Dessutom, jag bor i skogen. Jag har mer användning av tåliga ytterkläder, än högklackade skor. Och aldrig har jag känt igen mig då någon talat om att vissa kläder är lämpade till arbetet. Jag arbetar inom vården och har uniform.

 

Nå, nu kommer vi ju till den biten då jag tar tillbaka alla förutfattade meningar, för i helgen hände något. Jag och en vän var på ett event vid Marimekko, ordnat av Frukostflickorna, och trodde aldrig att jag skulle bli så inspirerad som jag faktiskt blev. För efter att ha fått se modevisning, ätit världens godaste smörgåsar och fått en goodiebag så spenderade jag och min vän lite tid på stan för att se på modevärldens utbud.

Jag har aldrig varit och kommer aldrig (även om man aldrig ska säga aldrig) bli den som skulle kunna punga ut 200 euro för en tröja utan att ruinera mig och leva med morkkis i två månader, så jag tänkte finna en budgetvariant av sånt man skulle kunna hitta i en Marimekko butik.

 

Och det här är vad jag fann.

 

kappahl carro 1

kappahl carro 2

 

Plötsligt förstår jag alla modebloggare som lever för fashion. De som klär upp sig och får känslan av att de ägde världen. Som ser kläder som något mer än något som är nödvändigt i vissa situationer. Som kan förstärka ens personlighet, och ibland var ett statement.

Inte för att jag kan något om mode, men jag upptäckte att denna dress från KappAhl fick mig att känna mig tuff, glad och att den reflekterade min personlighet. Det var som att klädkejdan tänkt på mig när de skapade kläderna. 

 

Ett passligt galet klädesplagg till en lika passlig och galen kvinna.

 

kappahl carro 3

 

Och nu får ni leva med att jag kommer att publicera massor av selfies i denna dress, om inte någon tar och sponsrar mig med nya kläder. För kläder var ju riktigt kul. Och om det inte märks, så känner jag mig nog snygg i kläderna.

Obs, upptäcker du lite grötfläckar på den så är det bara på grund av att jag matade Fredriks guddotter med gröt i helgen, och det är tydligen svårare än det ser ut att mata ett litet barn. Jag fick gröt i håret, på kläderna och golvet.

Barnet fick nog i sig lite mat också.

 

kappahl carro 4

 

Så vad har jag lärt mig av det här?

1. Så otroligt onödigt att ha förutfattade meningar.

2. Du kan ha fina kläder i skogen.

3. Våga gå utanför din comfort zone och testa något nytt och galet.

4. Alla försäljare har tydligen samma klädsmak som mig, för äger de inte samma plagg; så älskar de mitt val. Jag undrar varför? *höhö jag vet nog att det är bra försäljningsknep och att jag faller för det precis varenda evigaste gång. ja, den där gången om året jag unnar mig något nytt till garderoben*

5. Det har nog sist och slutligen inte något med kläderna att göra, men hela du ser nog vacker ut om du är glad och strålar. Så vare sig du har på dig en snygg outfit, pyjamas eller inga kläder alls – le, för glada människor sprider glädje omkring sig. Och det gör att andra känner sig trygga och snygga.

 

Så he va historien om min nya dress. 

 

kappahl carro 5


Sydd obedövad och trafikfara.

Skrivet av Caroline Eriksson 11.03.2018 | 1 kommentar(er)

Jag har ju tidigare delat med mig av gamla bilder från facebook, och tänkte idag ta er med på en tidsresa 10 år tillbaka. Till den tiden då man puffade andra och kunde uppdatera sin facebook-status minst tio gånger under en dag, för det var så man gjorde.

 

Som exempel:

 

Skarmavbild 2018 03 11 kl. 19.40.27

och....

 

Skarmavbild 2018 03 11 kl. 19.40.46

 

Så är du redo? Det är i alla fall jag. Hade tänkt ta med er till året då jag blev 18 år, reste till Färöarna och fick bli sydd i låret obedövad efter att ha fått ett ölstop i benet. Har laddat upp med The Tough Alliance som jag lyssnade på dygnet runt 2008, bara för att få rätta känslan medan jag författar detta inlägg till er.

Är det här något ni uppskattar så lovar jag att ta med er till år 2009.

 

 

Skarmavbild 2018 03 11 kl. 19.36.14

Förutom The Tough Alliance så lyssnade jag på Kent. Bandet som förde mig och min vän tillsammans, eftersom vi upptäckte hur mycket vi båda gillade dem. Samma vän som jag köade i sju timmar med i väntan på deras konsert. Folk dök upp först den sista timmen, men hej, vi fick ju en bra plats i alla fall.

 

 

Skarmavbild 2018 03 11 kl. 19.35.461927589 69366310352 2468 n

Kommer att berätta för barn, barnbarn och barnbarnsbarn hur jag varit på Färöarna och sett på glada laxar.

 

Skarmavbild 2018 03 11 kl. 19.36.47

Idag kanske jag hade hyperventilerat, svärt eller skyllt på att bussen hade fel tid, för jag har alltid rätt - så uppdaterade jag facebook. 

 

 

Skarmavbild 2018 03 11 kl. 19.37.06

Ni ska väl nog än idag akta er. Undrar om man skulle klara körkortet om man gjorde om det idag? 

Ps. Som vild tonåring flög jag mestadels in i buskar i jeppis medan jag raggade runt på min vespa.

 

 

Skarmavbild 2018 03 11 kl. 19.34.15

 

Den här historien är ganska sorglig, för inte långt efteråt skulle jag vara helt utmattad av vad jag arbetat, studerat och hållit igång - när kroppen bara behövde vila. Så hjärnan och tankeverksamheten var inte riktigt på topp. Men i alla fall;

jag arbetade på krog, var på väg ut till terrassen för att plocka upp lite tomma glas med några literstop i handen. Blev tillknuffad av en kund mot dörren och fick ett söndrigt litersstop i låret. Efter att det blött i några timmar, försökt stoppa vodka på såret så bestämde jag mig att det var väl en idé att åka och sy.

Eftersom jag hade bråttom tillbaka till arbetet (som sagt; slut i huvudet), så blev sydd flera stygn i låret obedövad och åkte tillbaka till arbetsskiftet. Jag rekommenderar ingen att hålla på så.

 

Skarmavbild 2018 03 11 kl. 19.39.22

Kan räkna alla ollis-besök under min livstid på en hand. En hand!

 

 

Skarmavbild 2018 03 11 kl. 19.39.46

För en fattig studerande så var det här höjdpunkten i mitt liv. Fantomen vann en fototävling och priset var gratis kattmat. Vad skulle man göra utan Mr Fantomen?

 

 

Skarmavbild 2018 03 11 kl. 19.42.16

Behandlade honom som en prins och dammsög honom. Dammsuga måste för övrigt vara ett väldigt väldigt väldigt svårt ord att böja. 

 

Och resten av 2008 hade jag väl det helt bra. Lugnade endera ner mig med att uppdatera facebook var och varannan minut, eller så har jag bara raderat det mesta. *tihi*

Tryck på hjärtaknappen (eller skriv en kommentar om du vill säga hej!) om du vill följa med till år 2009.