bloggheader4

Visa alla inlägg skrivna mars 2018

Är män grottmänniskor?

Skrivet av Caroline Eriksson 05.03.2018 | 2 kommentar(er)

Jag läste Caroline's (hej, vad fint namn!) blogginlägg om 9 saker du aldrig hör en man säga,

och det gjorde mig inspirerad och fick mig att fundera på mansrollen och om män verkligen är grottmänniskor utan känslor eller empati och intresse att hjälpa en medmänniska. Om det verkligen bara är sport, sex och öl som snurrar runt innanför pannbenet,

och om en man erbjuder sig att handla tamponger till sin partner, betyder det då att han är mindre manlig?

 

Jag vet att inlägget var skrivet med en nypa salt, men jag tycker det är så intressant och smått skrämmande när det kommer till mansrollen. För ärligt talat trodde jag som tonåring att alla män skulle vara och bete sig som grottmänniskor. Och tro mig, jag har hunnit vara i närheten av dessa grottmänniskor. Män som tyckte att kvinnan plats är vid spisen, varför har de annars så små fötter? Att det bara var att acceptera om en karl inte riktigt brydde sig om livet i överlag, och att visa känslor var lika sällsynt som om man såg rosa elefanter flyga runt i universum.

Idag så skulle det mer väcka tankar och varningssignaler hos mig om hur en annan människa mår innerst inne, om den börjar bete sig halvt apatiskt och inte kan bry sig om något eller mister förmågan att visa känslor.

 

Kanske du själv har en egen bild i ditt inre av hur en man ska se ut, klä sig och bete sig? Den synen kanske har blivit påverkad av något som kallas "mansrollen".

Mansrollen som kanske har en betydande del i att det fortfarande är så att finländska pojkar inte presterar lika bra i skolan som flickor. För ligger det i våra gener att flickor är bättre i skolan, eller på det sätt pojkar blir bemötta av sina lärare? Tillåts pojkar få utvecklas i skolan och öka på sitt ordförråd, för att senare i livet kunna sätta ord på sina känslor?

Hur mansrollen kan skapa väldiga problem för en människa, speciellt om det inte hör till att tala känslor. Hur många män som får problem med missbruk, våld eller går runt och mår dåligt utan att få hjälp – för ”män blir aldrig utbrända”.

 

För en tid sen såg jag en man i mitt facebookflöde som delade med sig till allmänheten att efter en lång tids sjukskrivning av utmattning så börjar han äntligen se en framtid. Och bara det att han var en av få som vågade dela med sig gjorde så mycket för mig, och säkert många andra män som mår dåligt men inte vågat tala om det.

Våga berätta hur ni mår, för bara det kan hjälpa en annan människa!

Dessutom blev jag kär i och bor tillsammans med en man. En man som kanske inte hör till den stereotypiska mansrollen, men som inte är mer eller mindre man för det. Trots att han inte slåss, dricker litervis med öl eller vrålar rakt ut i tomma intet samtidigt som han stampar med träskorna i golvet. Han är glad, trevlig, kärleksfull och gör mig lycklig. Han struntar i mansroller och satsar på att vara sig själv, och det är underbart.

Jag skulle ljuga om jag sa vi gjorde precis 50/50 hushållssysslor, för ibland känns det som att han gör mer, även om det nu jämnat ut sig lite mer efter att vi blev med diskmaskin. *halleluja*

 

 

Problemet är väl bara att fortsätter man spä på den där illusionen av hur en kvinna eller man ska vara och se ut, så blir det samtidigt på något sätt svårare för andra människor att vara sig själv fullt ut, om man känner att man måste passa in i ett fack.

Ett fack som inte känns rätt i kropp eller själ, men som får en att bli omanlig eller okvinnlig om man inte hör dit.

 

Eller är det helt enkelt så att jag bara drömmer, och att män är grottmänniskor?

Eller ja, inte alla män.

 

IMG 1060

 

Det leende jag har på läpparna då jag tänker att det kanske kommer en dag då vi människor får vara oss själva och leva i frid. Men innan jag fortsätter skriva mer som skulle påminna om en John Lennon låt, så önskar jag dig en trevlig kväll.

Gör som karln jag bor i och skit i mansrollen. Var snäll, glad och kärleksfull - för det är du värd.


Kommunikationsproblem.

Skrivet av Caroline Eriksson 05.03.2018

I lördags upplevde jag och Fredrik lite kommunikationsproblem. Eller kan det kallas problem när man kan ha roligt åt det? 

 

Vi tittade på Finlands bidrag till ESC, och trots att jag talade till tv'n "EI OO JÄNNÄÄÄ!" när programledaren sa att det var spännande, så hann jag dras med i eurovisionsfebern och jublade när låten "Monsters" vann. Vi lyssnade igenom låten en sista gång, och jag började min diskussion med Fredrik.

Ja ba: No vare bra no.

Fredrik: Int fejla e na.

Ja igen ba: Bästa Finland ha skicka iväg!

Fredrik: Jahaaa, du tala om he. Ja tala om SodaStreamen.

 

 

Tror för övrigt han hellre hade sänt iväg Krista Siegfrids och ”Baby Baby” brudarna. Han kunde hela texten.

Jag kan hela texten till låten R-A-K-A-S, om det imponerar någon.


Hur den hemska mobbningen påverkade mig.

Skrivet av Caroline Eriksson 05.03.2018 | 1 kommentar(er)

"Detta inlägg kommer handla om ett ämne som i allra högsta grad är aktuellt - mobbning. Dessutom kommer ni att få veta mer om hur den har fått konsekvenser för mig även idag - trots att jag är 26 år gammal!"

 

Så börjar detta inlägg som ni nu kommer att få läsa, som handlar om Jennifer och hennes historia om hur den hemska mobbning hon blev utsatt för har påverkat henne senare i livet. Det tar så ont i mitt hjärta att läsa hennes ord, och jag måste varna er att det hann gå så långt att hon försökte ta sitt eget liv. 

Under hela tiden jag läste detta blogginlägg så funderade jag var alla vuxna var. Alla lärare, för ska inte skolan vara en trygg plats? Innan ni tar del av hennes historia så vill jag säga att mobbning är aldrig rätt, och du som blir utsatt har inte gjort något fel alls. Våga tala om för någon om du blir utsatt för mobbning, även om du skulle vara 45 år - för mobbning är inte bara något som barn håller på med.

Ser du någon som blir utsatt, våga sätta ner foten och säg ifrån till de som inte kan, vågar eller orkar mer. Vi måste bli bättre på att hålla varandra om ryggen. 

Så, nu får ni läsa Jennifers historia.

/ Kram, Caroline

 

person 1821412 1280

 

"Under mina första skolår var allt frid och fröjd - alla var vänner och ingen var utanför, men ju längre upp i årskurserna jag kom desto mer utanförskap medföljde. I mellanstadiet var det att jag inte fick vara med de "coola" och jag minns en händelse speciellt tydligt - vi stod i led utanför träslöjdsalen där vi skulle ha lektion, bredvid träslöjden låg det tre stycken toaletter och de luktade avlopp.

Då fick en flicka i klassen för sig att någon av oss hade pruttat så hon skulle gå runt och lukta på oss för att få reda på vem den skyldige var. När hon kom till mig så tog hon sig för näsan och sa "Usch!" och gick sedan vidare utan att göra samma sak med någon annan..

 

När jag sedan kom upp till högstadiet eskalerade allt.. Jag hamnade i klassen som Gud glömde! Pojkarna petade på mig med en gardinstång, la ett öga som hade dissekerats på mitt skåp, började kalla mig för ko-öga, skrev elaka saker på något som hette First Class och sedan på Facebook. De retade mig för att jag inte kan säga bokstaven R..

Ja, diverse olika saker!

 

Försökte även att begå självmord,

först då började folk i min klass skriva snälla saker till mig.

 

woman 2696408 1280

 

 

Då jag även hade väldigt mycket i mitt privatliv på den tiden blev det till slut för mycket - jag började skära mig och försökte även att begå självmord. Först då började folk i min klass att skriva snälla saker till mig. Visst är det egentligen helt sjukt?! Att det ska krävas något drastiskt för att få folk att börja tänka till!

 

I gymnasiet fick jag inte heller vara med, men då hade jag iallafall några att umgås med. Dock skavde det i mig att jag inte fick vara med och när jag hörde folk tystnade när jag gick förbi i korridoren började alla elaka ord som jag fick höra som yngre eka i mitt huvud. När det började närma sig studenten fick jag i uppdrag att fixa skrindan. Jag gjorde det, men de i klassen trodde ej mig, så de skaffade en annan! Då gick jag i protest och vägrade pynta skrindan och vara med och betala den! Dagen jag tog studenten var bästa dagen under hela min skoltid! Jag var ÄNTLIGEN FRI!

 

Jag deltog inte på den officiella studentfesten med övriga klasskamrater, jag var på ett helt annat ställe. Den kvällen fick jag ett mess från en i klassen där hen bad om ursäkt för det med skrindan och att hen tyckte att jag skulle komma till den officiella festen. Jag svarade med ett: "Tack för ursäkten, men den kom lite för sent! Ha så trevligt på er fest, jag har roligare om jag håller mig ifrån er!"

Det finns mycket mer händelser att dra upp, men jag känner att vi kanske stannar där. Jag vill inte riva upp sår på nytt.

 

mom 2208928 1280

 

Hur har detta format mig idag?

Jo, jag hatar att prata inför folk - just för att jag inte kan uttala bokstaven "R". Jag är rädd att åhörarna ska skratta, tycka jag pratar fult eller liknande. Jag började prata inför nytt folk i samband med att jag gick med i en snapchat-grupp. De tjejerna fick mig att börja prata!

Även mitt företag har utvecklat mig som talare, iallafall till viss del. Jag är rädd att människor på nya arbetsplatser inte vill arbeta med mig och jag väljer att jobba ensam, träna ensam och liknande - för att slippa att eventuellt bli ifrågasatt om vissa saker..

 

"Jag lovar mitt barn att jag ska skydda honom - 

varje dag, mot allt!"


I augusti 2016 blev jag mamma och då väcktes en oro i mig att mitt barn skulle behöva bli utsatt för mobbning! Men jag tänkte samtidigt att ingen fullt frisk vuxen ger sig på att håna ett litet barn. Ack så fel man kan ha!

Min son har ett ovanligt namn - Jimbo - och folk skrev att det var så synd om honom och han skulle bli mobbad i skolan p.g.a. hans namn. Då brast det! Jag har aldrig gråtit så mycket och jag kände mig skyldig för att ha fött ett barn till denna vidriga värld där vuxna människor inte kan bete sig!

Jag lovar mitt barn att jag ska skydda honom - varje dag, mot allt!

 


Jag vill avsluta detta inlägg med ett något klyschigt: Var snälla med och mot varandra! <3"


Låter du rädslan styra dig?

Skrivet av Caroline Eriksson 01.03.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Har du något som du alltid velat göra eller kunna, men som du inte vågar göra?

För mig var det huvudstående. Att balansera sin kropp på huvudet såg så otroligt vackert ut, men samtidigt livsfarligt, och det var rädslan som gjorde att det tog så länge för mig att våga på det.

 

Men om man ska låta rädslan styra en så kommer man ingenvart, och när du ser denna bild så kanske du förstår att det var inte rädslan som tog över denna gång.

 

IMG 1220

Det här var jag idag. Längtade hem efter arbetet för att få göra yoga.

 

Det är alltså tre år och en månad sen jag lärde mig att stå på huvudet, och ungefär samtidigt som jag fann yogan. Eller om det var yogan som fann mig. Jag hade Fredrik att fotografera mig och stolt la jag upp bilden på facebook och skrev:

”Och se på tusan! Här står jag på riktigt för första gången i mitt liv på händerna. Skräckblandad lycka och en härlig känsla. Nu när jag verkligen vågar så kommer jag nog att spendera mer av min tid på huvudet. JAG VÅGADE.”

 

Rädslor är oftast något som inte ännu har skett eller kanske aldrig kommer att ske. Och i många fall helt onödiga. För det mesta krävs ju bara sunt förnuft och så klarar man sig bra. Det felet många gör att de identifierar sig med sina rädslor och det hindrar dem mer än hjälper i livet.

Tänk hur många gånger i ens liv, för många varje dag, man kommer till situationer där man måste utmana sig själv. Det kan vara allt från stora till "små" saker. Fysiska och psyiska utmaningar. Låter vi oss styras av rädslan att misslyckas så står vi still.

 

Därför såg jag till att komma över min rädsla för huvudstående. Och vet ni vad? Det visade sig bli det mest avkopplande för mig, och tydligen behöver jag vara upp och ner för att se världen lite klarare.


Jamen, avgå då.

Skrivet av Caroline Eriksson 01.03.2018 | 2 kommentar(er)

Man kan jämföra vårdreformen och dagens regering som en litet barn som kanske inte först varit så värst intresserad av något, ta typ fjärrkontrollen som exempel, men som plötsligt när hen får veta att den är förbjuden frukt bara måste ha den. Allt kretsar liksom kring den där fjärrkontrollen, och när man inte får som man vill, jamen då börjar man gråta, stampa med fötterna i golvet och hotar med att rymma hemifrån. 

 

Nu har alltså några typer i riksdagen gått ut med att de inte är så hejhoppsan på vårdreformen,  och att den kanske inte sparar in så mycket pengar eller ens fungerar så smidigt som man predikat om. Det resulterade i att Sipilä nu hotar med att regeringen avgår om inte vårdreformen går igenom.

Eller ska man ens kalla det ett hot? Det är väl det här jag har hoppats på i evigheter nu?

 

Kanske man ska ta och lyssna till folket. Till alla som får och behöver den vård vi hittills erbjudit folket. Till alla som erbjuder vården. Lyssna till prima överläkare som nu säger upp sig på grund av allt tjafs som regeringen ställt till med. 

För det blir ju inte bättre.

 

 

Jamen, avgå ba regeringen, om ni inte kan lyssna.

 

jamenavga2

 

Du klickar på bilden för att läsa en mer journalistisk sammanfattning av det jag nyss skrev om.