Visa alla inlägg skrivna april 2018
HOPPas du får en glada vappen!
Hade egentligen tänkt visa er vår vackra terrass, men så la jag ut tvätt på tork och kom på att det är ju vappen idag,
så plötsligt hade jag annat för mig.
Så istället för att visa vårt terrassbygge och trapporna (för det hinner jag visa i morgon), så önskar jag dig en riktigt trevlig valborgsmässoafton med denna bild. Njut, ät gott och ba ha det bra.
HOPPas du får en glada vappen. Puss å kram.
Nej till cannabis.
Det finns vissa saker jag aldrig skulle blogga om igen, och dit hör droger. Men när jag nu läser om att Svensk Ungdom vill avkriminalisera innehav och bruk av cannabis, blir jag bara ledsen.
Att säga att man vill legalisera cannabis är ett slag i ansiktet mot de personer som kämpat med att bli fri sitt beroende. Mot de familjer och vänner som sett en älskad vän försvinna i ett drogmissbruk, och ett uttalande man gör när man inte sett de konsekvenser ett missbruk kan ge.
Jag har sett konsekvenserna. På avstånd och nära håll.
Idag är det lättare att få tag i droger, än att få hjälp, och det är förjävligt. Men legaliserar vi cannabis, som kan vara en inkörsport för många till tyngre bruk, så blir det allt fler som hamnar utanför samhället. Få kanske nöjer sig, men många vill ha mer, och jag vill inte se fler som blir utanför eller får problem i livet.
Jag förstår att det finns många som kan ha hjälp av knark när det kommer till sjukdomar, men väldigt få av de som propagerar för bruk, har nytta av medicinsk cannabis.
Jag tror att det går att få ett samhälle där vi kan se en människa framför oss, och inte bara missbrukare, utan att droger som cannabis ska vara avkrimanliserat. Och jag vet att det är valtider och politiker vill ta till drastiska metoder, men jag får bara en dålig känsla i hela kroppen när jag hör meningen ”legalisera cannabis”, för jag ser då bara alla familjer framför mig som gjort allt i sin makt, men ändå inte kan nå sitt barn, på grund av det.
Kommer inte att publicera kommentarer som talar för droger, av något slag, för min blogg tänker inte vara en reklampelare eller röst för droger. Ge alltså inte av din tid att skriva en kommentar om just varför du tycker droger är bra, den blir ändå inte publicerad.
Glad eller mätt? Svårt att veta.
Denna händelse inträffade för någon vecka sen.
Föreställ dig hur jag och Fredrik ligger på varsin sida av vår nästan fyra meter långa soffa, just ätit pizza och jag känner plötsligt hur hela mitt sinne och själ fylls av en euforisk känsla av glädje och harmoni.
Jag ler och vänder mig till Fredrik:
"Jag känner mig glad"
Ha ba: "Näääee, det heter att du är mätt"
Och ja, det stämde nog. Mat, mättnad och glädje går liksom hand i hand, och en mätt Carro är en glad Carro.
Hoppas du får en förträfflig start på veckan, och får vara mätt och glad.
Lite motgångar i terrassbygget.
Under hela tiden vi byggde hus så var det inget moment, förutom möjligtvis styroxen, som skulle ha fått Fredrik att visa att han verkligen hade "lejdon" av det. Tills nu, när vi började med terasse(r)n(a). Speciellt trapporna.
Sist ni sist fick se något av terrassbygget, hade vi egentligen bara skottat grus och målat två bräder vita. Sen dess har vi hunnit bygga, riva, bygga nytt och riva lite till.
Lite ironiskt ändå hur vi lyckades bygga ett hus, men först vid terrassen mötte vi på problem.
Eftersom jag av någon anledning inte fotograferade medan vi la upp ramen för terrassen vid huset, så hoppar ni plötsligt mitt i terrassbygget då vi har ram, stödbräder och plankor på plats.
Första motståndet vi mötte på var vid ramen som ska hålla terrassen på plats, eftersom en bräda blev alldeles för högt upp än de andra bräderna. Förstår liksom inte vad som hände, eftersom vi extracheckat med vattenpass flera gånger, och ingen annanstans var det fel. Måste vara fel på vattenpasset och måttbandet. ;-)
Hur som helst löste vi det genom att riva bort brädan med varsin kofot.
Mr Fantomen var med oss som sällskap hela tiden, och fick för varje gång allt mer plats att sitta på.
Medan jag arbetat kvällsskift hade Fredrik pysslat på med terrassen, och lagt ut bräder en bra bit på terrassen, så jag förstår lite er känsla nu att hamna mitt i ett bygge när man missat ganska mycket.
Om du följer mig på instagram så kunde du se en liten video på insta-storie av när Fredrik la fast den brädan som täcker in terrassen. Såg ganska roligt, men obekvämt ut, när han kröp runt under terrassen och borrade.
Och att bygga en vanlig terrass är ju inga problem, så länge man ser till att ha lite avstånd mellan bräderna så det kan röra sig fritt (som med allt annat när man bygger).
Värre är det med trappor, när man måste räkna, mäta, räkna lite till och tänka ungefär tio gånger innan man gör något. Det är i den här processen vi byggt och rivit flest gånger, bara för att få det som vi (läs: Fredrik) vill ha det. Men det blev riktigt bra i slutändan, även om vi hann sucka och svära x-antal gånger innan vi kom dit.
Här har vi ramen för det som ska bli våra trappor. Vi valde att göra en trappa som är nästan lika lång som terrassen, och om jag inte minns fel är trappan alltså 383 cm lång. Fredrik hade byggt ihop sex stycken stöd för trappan, så det blir tålig och stadig, och skruvade fast dem i ramen för trappan.
Vi valde att bygga trappan skilt, så den inte sitter fast i terrassen, för att lättare kunna reparera och flytta på den, om det behövs. Men redan efter detta skede du ser på bild så var den så tung att lyfta, att jag har en känsla av att man inte flyttar runt på en trappa så mycket, sist och slutligen.
Här ska ni inte riktigt kolla mer på vad vi gör, för efter denna och kommande bild, så valde vi att riva lite för att bygga nytt. Resultatet får du se i morgon bitti.
Hur som helst mätte vi ut mellanrummen i ramen och skruvade fast bräder. Sakta men säkert började det se ut som en riktig trappa.
"Ta en bild så det ser ut som att jag också arbetar",
- vilken bloggare som helst, i det här fallet: jag.
Det tog sist och slutligen inte så länge att bygga varken terrass eller trappa, och nu vet vi lite mer hur vi ska (och inte ska) göra när vi bygger terrassen på baksidan, som är ännu större än terrassen på framsidan.
Det viktigaste är väl bara att man testar sig fram, och så får man lära sig därefter. Och så får man faktiskt sucka, svära och tycka att allt inte är sådär himla roligt hela tiden. Gör man något som inte är så roligt, som typ trappor, så kan man trösta sig med att det är mycket roligare när man steppar runt på trappstegen när allt är klart.
I morgon får ni se bilder av slutresultatet. Kan inte lova att jag steppar på bild för er.
Lättaste sättet att odla på!
Vill du testa på att plantera något, men tycker det tar för länge att plantera i jord eller har platsbrist och är utan krukor? Nå, här kommer jag till undsättning, och visar hur vi brukar göra här hemma.
Egentligen hade jag tänkt visa er detta redan för någon vecka sen, och att jag då skulle ha "odlat fram" en mango på det här viset. Men Fredrik tänkte samma som mig, och hann göra det före mig. Så idag, när jag ätit upp alla mina mandariner och fått två fina kärnor ur frukten så ska jag visa er hur ni lättast får en kärna att gro - utan att så den i jord.
Det enda du behöver är en lite plastpåse, eller minigrip som jag använder mig av idag, ett ark hushållspapper och kärnor av valfri sort. Vi har hur många citronplantor som helst här hemma, från alla citroner jag äter varje dag, och alla dessa är odlade på detta sätt.
Gör så här:
Vik pappret, placera kärnorna i pappret, vik över en gång så de är skyddade och vät pappret under vatten. Det ska vara fuktigt men inte dyblött när du lägger in det i påsen.
Jag blåste in lite luft i den här påsen innan jag la fast den. Vet inte om det är en måste, men jag blåste varje dag på mina palettblad och nejlikor, och det fungerade ju perfekt, eftersom de tittade fram efter endast fem dagar.
Ställ sedan påsen ljust i rumstemperatur, och vänta på att det sakta men säkert komma att börja gro något i påsen. Se till att pappret hålls fuktigt.
På det här sättet så behöver du alltså inte massor av krukor eller jord för att plantera något som kanske inte blir till något. Istället då tar detta ytterst lite plats, och sköter sig själv fint. Citrusfrukter doftar något otroligt gott av bladen och blommorna, så jag hoppas verkligen att detta tar sig.
Håller er som vanligt uppdaterade.
Puss å kram!
Att växa upp och omfamna sitt inre barn.
Det finns vissa saker jag ångrar i mitt liv. Ett av dem var att växa upp, alldeles för snabbt.
Och med det menar jag att det innebar att med detsamma jag kom in i puberteten så var det bara barnsligt med sånt jag alltid älskat. Att leka i mitt enorma dockhus, som jag kastade en filt över när vännerna var på besök. Jag gav bort alla mina pokemonkort (med vänliga hälsningar från hon som kunde vara miljonär idag på vissa kort), och någonstans i den här fasen försvann även alla mina böcker om Harry Potter.
Jag läste böckerna innan filmerna kom ut. Sparade biljetterna från varje biofilm och klistrade in dem i min dagbok, för det skulle vara minnen jag alltid ville minnas.
Och här är jag nu, snart femton år senare och funderar vad jag egentligen tänkte på. Varför hade jag så bråttom, och vad var det som var så skamligt med att läsa böcker som är konstverk och helt underbara? Jag hade alla böcker. Alla. Och nu har de fattats mig i så många år.
Så nu jag har bestämt mig; jag ska påbörja en gammal samling. Omfamna det inre barnet och unna mig att läsa några av de bästa böckerna som skrivits.
Igår fick jag hem mitt första paket jag köpt till mig själv (det härliga i att vara vuxen), innehållande de två första böckerna i serien om Harry Potter. Tänker hålla mig till böckerna då han är barn, för vet inte om jag är redo att läsa om Harry Potter när han är gammal och utarbetad. Även om han växte upp med mig när jag var barn.
Samma känsla fyllde mig igår när jag förde fingrarna över de vackra bokomslagen, som när jag fick min första bok för 20 år sen. Man blir liksom exalterad och bara längtar tills man får börja läsa om all magi och de historier och öden böckerna tar med en på.
Skillnaden nu, från då, är att jag inte letar upp bästa pinne i skogen och springer runt och ropar "Wingardium Leviosa!".
Jag har aldrig tidigare samlat på något sådär seriöst, men nu har jag påbörjat min alldeles första samling. Jag har växt upp, samtidigt som jag nu omfamnar mitt inre barn och läser de bästa böckerna som finns.
De här ska jag spara för evigt.
Stora blogginlägget om vår inredning, färg och mycket mer.
Ni är många som undrar vartifrån vår inredning är, vilket material vi använt oss till golv, färg på väggar och ja... typ allt i huset. Så nu har jag fotograferat och kollat igenom gamla räkningar för att få reda på exakta namn och vad det är vi har använt oss till att inreda huset.
Så idag svarar jag på flera frågor, samtidigt som jag visar er splitternya bilder av huset. Dessutom får ni ju se badrummet, som ser lite annorlunda ut än sist ni såg det!
Vi ville eftersträva ett ljust hem, som ändå inte gav en känslan av att man skulle vara i en svartvit film, eftersom det bara ger mig känslan att jag inte vet vart jag ska titta. Så även om vi har ljusa väggar i de flesta av rummen, och ett vitt kök, så har vi lyckats få in värme och färg i vår inredning.
Golvet i lägenheten vi bodde i var mörkt och ett ganska typiskt laminatgolv som känns ganska platt och enkelt. Så när vi förklarade för Ida vid Vasa Färg (allt är trots allt köpt därifrån) vad vi nu ville ha i huset, tog hon fram olika alternativ och både jag och Fredrik föll för detta golv.
Det är från Kronoswiss och är ett underbart laminatgolv med stora "plankor" och lite struktur i det. Även om det är ljust, så är det värme i golvet, vilket gör att det inte blir för ljust. Längre ner ser du fler bilder av golvet och hur det ser ut tillsammans med inredning.
Golvet är nästan 25 cm breda när de är på plats, och var en barnlek att få på plats, eftersom jag la golvet själv på mindre än en vecka (samtidigt som jag arbetade på dagarna).
Badrummet har det största kaklet som kom raka vägen från Italien till Petalax. Märket är Pastorelli och heter Denverstone De White. Plattorna är i storlek 60 x 60 cm, och är rakt avskurna, så det var viktigt att det blev perfekt gjort på både golv och väggar, för annars skulle man kunna skära upp fötterna på det.
Vår kaklare Dahlskog gjorde ett superbra jobb, och jag har trots allt inte sett så många kaklare i mitt liv, men han är den enda jag uppmanar er att anlita om ni vill ha ett badrum ni älskar att gå in i.
Här kan man både duscha och bada badkar, och vill Fredrik bada badkar så får han göra det, medan jag duschar på golvet.
Varje "bit" (vad kallar man en 60x60's monsterplatta?) har ett unikt mönster, som även här är struktur.
All inredning, även i badrummen, är från Puustelli, och det här är "Fredriks badrum", medan du snart får se "mitt".
För att kunna ha så här stora kakel i ditt badrum, så behöver du har en unidrain eller purusdrain (eller någon annan drain som är lååååång"), för att få till de rätta lutningarna.
Vi har en Purusdrain, som är billigare än en Unidrain, men fungerar på exakt samma sätt.
Även om vi drar ett varv med en skrapa efter att vi duschat, för att få golvet riktigt torrt, så fungerar lutningarna som de ska, eftersom det inte blir en pöl på golvet och vattnet far dit det ska.
För att skydda inredningen så har vi en enkel glasvägg mellan dusch och skåp.
Vi tapetserade två väggar och ett tak i det här huset, så alla färger är från Coloria. Och som jag älskar Coloria, eftersom deras färger är bäst. Alla väggar är tåliga och tvättbara, vilket var viktigt för oss.
Som golvlist har vi en stilren mdf-list som inte tar fokus från vår taklist, som är den bredaste och mest utsmyckade taklist vi kunde finna vid Vasa Färg. I äkta trä.
Vi har även i grovköket (som ni får se en annan dag, för annars skulle detta blogginlägg blir alldeles för långt) en bred trälist, i annan form.
Köksfläkten vår ser ut så där när vi inte använder den, och den åker liksom ner när vi använder den. Den är från italienska Faber.
Om man ser till lilla ytan och den kostnad detta golv blev att kosta, så är detta det dyraste rummet i huset. Mitt wc.
På golvet har jag äkta marmorgolv i det vackraste mönstret. Ibland glittrar det lite, och ingen sten är här heller densamma.
Här vet jag faktiskt inte vad det är för golv, förutom att det är äkta marmor, men ta och visa denna bild vid Vasa Färg så tar de fram det åt dig.
Uppe i taket i mitt wc så har vi tapetserat taket i en underbar tapet från Boråstapeter, och den heter Melodi. Det är en massa brudar som klättrar runt i träd och bland grönska, som spelar på intstrument eller annars ba ser nöjda ut. Och så en karl som sticker en kniv i ett hjärta. Det sistnämna upptäckte vi inte, först efter att vi fått upp tapeten.
Som taklist har vi en tavelram i guld, som det inte finns mer av. Även här är det grönska i mönstret, och jag känner så mycket kärlek för detta tak.
Men man behöver alltså inte scrolla på telefonen när man är på wc, utan kan endera titta upp i taket eller ner på det vackra golvet.
I det som någongång ska bli ett barnrum har vi tapetserat två väggar med Boråstapeter, Hoppmosse. De två andra väggarna är i samma färg som resten av huset, Kalla, och vi har målat med Colorias färger.
Det är en så fint tapet, och jag tycker att barnrum ska vara färggranna och lekfulla.
Dessutom passar den här tapeten perfekt till vårt hus, eftersom den avspeglar sig med vår natur med alla växter vi har, svanar på åkern nedanför och en Mr Fantomen som springer runt i jussipaita.
När man kommer in i huset så ser man egentligen rakt ut till baksidan och den natur (läs: skog) som finns där, och det gör liksom att man får feng shui i huset, och ser en tavla med detsamma man kommer in. På den långa väggen till höger då, som går igenom hela huset, har vi målat en strukturvägg med Teknos Kolibri Sand.
Och när vi målade, så menar jag att man la stukturväggen på plats med en spackelskrapa.
Tapeten i vår strömbrytare är den exklusiva och ekologiska tapet från Omexco, som vi även har i köket.
Jämfört med kalklitir färg och andra naturmaterial, så är detta hållbart. Så pass att man kan tvätta väggen om man klottat, och inte behöver vara rädd att känna på all härlig struktur.
Det är liksom en röd tråd i huset att jag vill att man ska kunna känna och njuta av allt material vi har valt. Man ska inte behöva vara rädd för att leva eller bo i detta hus, för det är tåliga material.
Det här är en liten bit av vår nästan två meters långa köksö, från Puustelli, och den heter Velvet Marble Calacatta A.
Valet stod mellan keramik och äkta sten, och vi valde denna i keramik eftersom den var behagligare och varmare att känna på, samtidigt som den är tålig som bara den. Thomas vid Puustelli sålde den genom att säga man kan spilla vin och slå kniven i bänken, haha.
Och här är vi nu, i vardagsrummet, där Mohicana halvt tröttnat på mitt snack om inredning och färger, eftersom hon somnat på vår nästan fyra meter långa soffa från SoffaDirekt, i Sverige. Fick ta en hel lastbil för att få det hemfraktat, eftersom de inte annars levererar till Finland, men det gick ju fint att lösa det på det sättet.
Eftersom vi har så stora fönster och får ett underbart ljus in i huset, så har vi valt att ha enkla gardiner som inte stänger ut ljuset ut huset. Gardinerna är från IKEA.
Hoppas ni tyckte det här var lika kul som jag tyckte, och så bloggar jag mer om andra rum i nästa inredningsinlägg.
Har jag världens grönaste fingrar?
Jag vet att det åtminstone är en, av alla er underbara läsare, som sitter just nu och är nyfiken hur det går med min odling, då jag odlar fram tomater från tomatskivor. Dessutom har jag nu en stor chans att slippa med i guinness rekordbok för världens grönaste fingrar, för nu händer det grejer i mina äggkartonger med alla möjliga växter!
På endast fem dagar, FEM DAGAR, har jag lyckats få fram både nejlika och palettblad. Här har ni bloggbevis om det skulle behövas, när jag planterade dem.
Tänkte bara titta till mina odlingar idag efter arbetet, som jag gör alla dagar, och blev helt i extas när jag såg ett palettblad titta fram som ett pyttelitet hjärta.
Nu har jag ju ingen aning om hur länge någon av dessa växter egentligen behöver för tid på sig att gro, men tycker att fem dagar är rekordfart. Slipper jag månne med i Guinness rekordbok?
Egentligen är jag mest glad över att det tittar fram palettblad och att jag kommer att få ha egna palettblad jag fått fram från ett litet frö, i mitt hem.
I äggkartongen bredvid tittade det som ska bli en nejlika blygsamt fram, och det ska bli riktigt spännande att få följa med och se denna sträcka på sig, och bli en av de vackraste blommor som finns.
Och så sist, men inte minst; tomaterna jag odlade fram av tomatskivor.
För tomaterna tog det lite längre. Nio dagar. Hehe. Den här hade fått ordentlig fart på sig, så där hux flux, eftersom jag inte sett skymten av denna i förrgår (tittade inte på dem igår då jag arbetade dygnets ljusaste timmar).
Ser du lite "spindelnät" nere vid jorden så ska du inte bli rädd. Det är bara lite mögel.
När du odlar tomater av tomatskivor så kommer det att mögla fram och tillbaka, och därefter tittar tomatplantor fram.
Men hej! Är det inte underbart med det här livet, och det fina i att man kan odla fram egna växter från ett litet frö. Hur dessa så skapelser i mina äggkartonger är liv som nu fått se dagsljuset för första gången?
Det är underbart, helt enkelt.
Vad är vi rädda för?
”Ååååååh, jag skulle kunna sparka omkring mig!”.
Jag tittar till sidan och ser en karl som ändå inte ser så frustrerad ut som hans ord gett uttryck för. Jag ser också andra karlar som småfnissar, för tydligen är det roligt när män öppnar sig om sina känslor.
Och där stod jag, i järnvaruhandeln, och önskade att någon frågat honom samma fråga jag hade fått;
”Behöver du hjälp?”
Först hade jag inte tänkt skriva alls om Avicii och det tragiska öde som mött honom, mest för att döden kan vara komplicerad. Jag tänker på familjer som behöver få sörja ifred och känna sina känslor, för ingen vill överleva sina barn och ingen vill mista en älskad människa. Även om det tyvärr det man får ta i det som kallas livet, och en gång i tiden har jag fått höra att det är lika normalt att dö, som att födas. Men efter att ha sett dokumentären ”Avicii: True Stories”, fått en klump i magen, och sedan läsa om vad som hänt så måste jag ta upp det ämnet som jag gruvat på i månader.
Hur okej och normalt är det att stå och titta på när någon tydligt mår dåligt?
Varför talar vi inte mer om känslor? Varför talar vi inte mer om mäns känslor? Och varför gör vi inget när vi märker att det håller på att gå riktigt åt helvete?
Istället fnissar man, skojar bort en situation för att inte behöva möta allvaret och ber människor att bita ihop, för ”det finns inget som heter utbränd”. Men i dokumentären säger Tim rakt ut att han mår dåligt, att han inte orkar hålla på så här längre, för då kommer han att dö. Och ingen lyssnar.
Ingen.
Inte är vi väl så ignoranta och dumma att vi tror att män inte skulle känna samma känslor som kvinnor? Att inte även de kan falla för pressen att prestera, att se en prestige i att klara sig själv och aldrig aldrig aldrig våga be om hjälp?
Varför vågar inte människor rycka in snabbare när vi ser tydligt att någon inte mår bra?
Vad är vi rädda för?
Dagens påminnelse till dig; fråga hur någon mår, och våga höra svaret. På riktigt. Personer brukar ofta veta själv vad de vill ha för förändring i tillvaron, om de bara får höras och bli lyssnade till.
Vi kan inte rädda hela världen, men vi kan börja med att se människorna omkring oss.
(Sen finns det även de fall då man gjort alla rätt för en annan människa, och det ändå inte går vägen, och det är inget som någon förälder eller vän ska behöva känna ansvar för. Kan dessutom inte uttala mig om vad orsaken till Tims bortgång är, eftersom det vet ingen förutom obduktionsläkare och familj. Dokumentären är filmad för ett par år sen tillbaka. Men det jag vet är att han vågade berätta hur han mådde, och det om något är något vi alltid måste minnas och ta till oss.)
Fråga offert på hus?
N -
"Hej! Tänkte ännu fråga om val av husleverantör. Du berättade i ett tidigare inlägg om varför ni valde just er leverantör. Men jag undrar hur processen såg ut ett steg tidigare - då ni bad om offerter. Vad skriver man riktigt i en offertförfrågan? Vad behöver de/vi veta och hur detaljerad måst man vara i det skedet? Säg att vi har en reserverad tomt, känner till vad kommunen säger om hur bygnader där ska se ut och att vi själva vet hur många rum och plan vi vill ha. Och att vi vet att vi vill ha ett färdigt huspaket, nyckel i hand. Måste vi veta mera i det skedet vi ber om offert?"
Hej, och tack för frågan! Ska försöka svara så gott jag kan, men glömmer jag bort något viktigt så kanske andra hjälper till i kommentarsfältet.
Nu börjar det kännas som en evighet sen jag och Fredrik gick runt på olika husmöten och bad om offert från husföretag. Det var ju trots allt sommaren 2016. Men det jag gjorde var att skicka ett mejl till olika företag om att jag och Fredrik ville bygga hus, och de företag som ville svara på svenska tog sedan kontakt med mig och så bokade man in ett möte.
Det jag dock minns är att under ett husmöte, speciellt om du vill ha ett "nyckeln i handen hus", går igenom ALLT. Skulle inte vetat det om inte typen som inte lyssnade alls på oss, räknade ut ett "nyckeln i handen hus", när vi inte skulle ha det. Så allt jag skriver nu, är då jag försöker minnas tillbaka till det mötet (som jag nästan förträngt).
Nu beror det mycket på vilket husföretag du väljer, eftersom vissa företag tar enorma summor om du vill ändra på en befintlig ritning. Så är det så att du redan har en ritning på ett hus du vill ha, sänd in det till olika företag och be om offert till ett nyckeln i handen hus. Hittar du en ritning på ett hus som passar dig perfekt, och priset är rätt (efter att du prutat massor); GO FOR IT!
För övrigt är det bra att ha koll på vilket slags uppvärmningssystem du vill ha, eftersom den där typen räknade in elvärme till oss, medan vi skulle ha bergvärme.
Annat typen också räknade ut var kakel och tapeter (??), men vet inte hur andra husföretag gör, för här hade vi redan bestämt oss att inte ta från detta husföretag.
En annan sak du kan göra, är att ta offert av huset som jag och Fredrik gjorde, med endast yttreskalet på plats, och begära offert av snickare om du inte vill bygga själv, men kanske (bara kanske) slippa billigare undan.
Det finns alltså flera vägar att gå och välja på, när det väljer nyckeln i handen hus.
Och sen kan jag tyvärr inte svara på mer, eftersom jag och Fredrik inte tog ett "nyckeln i handen hus".
Sen är det sist och slutligen inte så svårt att bygga hus själv, eftersom jag och Fredrik klarade det själva på mindre än ett år, så jag skulle uppmuntra ALLA att våga testa på det, eftersom det är så häftig känsla. Men jag förstår att det inte passar för alla, och då är det bra att det finns flera alternativ.
