Visa alla inlägg skrivna augusti 2018
Vi ska bygga trappor!
Om det finns något man helst hade sluppit undan när det kom till husbygget, så är jag och Fredrik ense om vad det är vi tycker minst om: trappor. Det måste vara så noggrant uträknat, och det är vid det här momentet av husbygget som är den enda gång jag sett Fredrik vara ytterst lite irriterad på något.
Han är ju inte som mig, som gärna svär lite extra för att få bort ilskan ur kroppen. På något sätt har jag fått för mig att allt går lite bättre om man är arg samtidigt som man gör något man inte riktigt tycker är så kul. Istället är han sådär lugn och harmonisk jag skulle vilja vara på riktigt. Ändå gav han inte upp, och vi har trappsteg som är näst intill perfektion både på fram och baksidan av huset på terrasserna.
Mina trappsteg till hönshuset är inte perfekta på något sätt, men de fyller sin funktion och hönsen verkar ju glada.
När jag och Fredrik skulle börja bygga hus så var vi ense om att vi vill ha enplanshus, så vi inte behöver stå med rollatorn framför trappen och fundera hur tusan vi ska komma upp till sovrummet. Istället byggde vi huset på en liten kulle, och får möjligtvis stå och fundera med rollatorn hur vi ska komma upp till huset. Alternativt aldrig lämna vårt hem.
Hur som haver så kommer man att kunna ta sig upp till huset från två sidor av stenmuren upp till huset. En som är mer barnvagns och rollatorvänlig, samt en som är helt vanliga trappsteg.
Nu är det "bara" att bygga trappsteg upp till huset.
Och det är trappsteg som den här snyggingen nu håller på att bygga. Den sida där det kommer helt vanliga trappsteg kommer att vara lättare att byggare, medan denna har krävt både fantasi, kreativitet och extra tankeverksamhet av oss. Den här delen är både brant och kurvig, och skulle säkert kunna fungera fint som pulkabacke under vintern.
Men vi vill ha trappor.
Även om Fredrik gör det mesta här, så är jag med och ser till att vattenpasset blir rakt och fint, samt hjälper till att lyfta trappsteg när han vill flytta dem.
Och ungefär så här kommer trapporna att bli upp till huset, från ena sidan av stenmuren. De är inte superduperraka, men inte alls så lutande som de ser ut på bild. Detta objektiv jag använder mig av förvränger världen lite.
Dessutom är nog Fredrik gladare än han ser ut.
Det är alltså en lösning man kan göra om man behöver bygga trappor, där det kan vara svårt att få till vanliga trappor. Efter att det skruvats fast bräder på trappstegen så kommer detta att bli breda och behagliga trappor att gå på.
Håll koll på blodsockervärdet, för här kommer något sött!
Jag känner att jag just nu lever drömlivet. Hus på landet med en snygg karl, tre katter och sex höns. Trots att jag inte riktigt än kan gå ut till hönshuset och plocka färska ägg att äta till frukost, för det tar till julen innan någon vill lägga ägg, så njuter jag av att varje dag (flera gånger om dagen) gå ner till hönshuset och bara sitta och glo på de små liven.
För övrigt; i en av förra veckans intervjuer fick jag frågan om vi kommer att skaffa fler djur i framtiden. Jag svarade nej, och Fredrik sa "Skriv upp det där!".
Men helt ärligt känns det riktigt fint med de djur vi har i familjen. Trodde ju alltid att jag behövde en hund, speciellt i pms-tider, men sen jag skaffade höns är det som att jag är riktigt nöjd och belåten med de djur som finns på gården.
Hit är det i alla fall jag går för att meditera om dagarna. Är fortfarande glad över att jag snabbt skippade tanken på att ha hönsen i en lekstuga, eftersom att ha över två meter till tak är guld värt när man ska städa i hönshuset eller annars bara spendera tid där.
Nu har jag kutterspån på golvet, men till vintern kommer jag även att ha halm, för att göra det varmare och mysigare för hönsen.
Här är Helmi (t.v) och Fleur (t.h). Det skiljer två veckor mellan kycklingarna och än är det stor storleksskillnad på dem.
Kan ju också bero på att det är två skilda raser. Helmi är dvärgkochin, och den enda jag lämnade med av de maskinkläckta kycklingarna jag kläckte fram. Fleur är Mille Fleur (Sabelpoot, Booted Bantam, Benbefjädrad urdvärg, kärt barn har många namn).
Gullefjun, Fleur och Helmi på pallen.
Trots att jag fortfarande sörjer de kycklingar som flyttade, så värmer det mitt hjärta att se hur lugnt och fint det blev i hönshuset. Helmi har anpassat sig fint till resten av flocken, och tyr sig mycket till mellankycklingarna.
Det är för övrigt på den där pallen jag sitter varje kväll, innan det är dags för hönsen att sova. En efter en flyger de upp i min famn, myser en liten stund och flyger sedan vidare till sin sittpinne. I förrgår flög dock lilla Helmi från sittpinnen till min axel, vilket var en trevlig överraskning.
Jag bytte foder till hönsen i början av veckan, och jestas vad glada de blev. Märkes tydligt på mängden mat som försvunnit ur automaten, från tidigare, att de uppskattade nytt foder. Kan ju också bero på att de har så roligt vid matstunden att de sprättat bort mycket mat, heuheu.
Förutom foder och rent vatten varje dag, så får de hårdkokta och mosade ägg, samt gröt varje dag. Jag skämmer riktigt bort dem.
Hur gullig får man vara?
Fortfarande kanske inte så nödvändigt att ha gardiner, tavlor och vimplar i hönshuset - men oj så roligt det blir för en själv. Piggar så upp att få komma in i hönshuset och se fina gardiner (som otroligt nog ännu är vita) och den där tavlan jag satt och målade en tidig sommarkväll.
Tuppen Isla fortsätter att bli vackrare och vackrare för varje dag som går.
Orsaken varför jag vill plasta in hönsgården den dagen (den sorgen) det blir vinter, är för att jag älskar att se hönsen få gå runt i hönsgården. De har så otroligt roligt när de går runt och sprätter med sina befjädrade ben. Sandbadar så sand och sten flyger omkring, och som de springer och jagar varandra när någon hittat en insekt. Även om det inte finns så mycket insekter på vintern (halleluja).
Den där stubben jag bokstavligen talat släpade till hönshuset är en stor favorit. Sitter de inte ovanpå stubben är de under den och sandbadar.
Och som avslut får du se Helmi, som fortfarande är gul som en nykläckt kyckling, fast lite större och med fjädrar.
Vad är det här för något?
Den här sommaren har varit underbar på så många sätt. Speciellt att få se sitt hem och gård formas och bli det man en gång i tiden bara visualiserat. Vi visste ju redan att vi byggde hus vid en blåbärs- och lingonskog, och att det kunde finnas några vilda hallon, men i år har vår gård blivit omringad av hallon.
Vackra vilda växter (läs: ogräs) som ger karaktär till det som en vacker dag bli trädgård, och så en massa stenar vi bygger murar av. Eftersom det finns inget annat än stenar i denna mark.
Dock har vi lite problem att identifiera vissa av de växter som dyker upp mellan stenarna. En av dem är denna växt.
Vid vår andra infart till gården, den som även tar dig till hönshuset, växer det vid sidan om vägen denna marktäckare på var sin sida. Vi har inte planerat den där, även om det ser ut så, och vi har det ingen annanstans på gården, vad vi vet av.
Har man lite fantasi så ser bladen ut att vara formade som kantiga hjärtan. En lång stjälk med massor av blad och vita blommor.
De där vita blommorna i fokus, för hjälp att identifiera växten.
Vad är det här för något, och hur trivs den, förutom vid vår infart? Är det giftig eller skulle jag våga låta några såna här växa i närheten av hönshuset?
Mina 5 senaste sökningar på Google
Säger en google-sökning något om dig själv? Jag tror det kan säga mycket. Till exempel vad som pågår i ditt liv, vad du funderar över och vad du vill veta mer om. Tänkte dyka in själv i min google-historik och se vad jag egentligen har funderat på den sista tiden, och blev förvånad.
Mest för att jag inte googlar så himla mycket, för fick gå ganska långt bak i historiken för att hitta google-sökningar.
Här är i alla fall mina 5 senaste google-sökningar. Skriv gärna en kommentar om vad du googlat sist.
Jag börjar sakta men säkert acceptera att det inte kommer att vara sommar för evigt, och får börja fundera ut alternativ hur jag ska göra med hönsen till vintern. Till skillnad från många som endast har sommarhöns, så kommer min flock på sex höns att stanna kvar. Skulle som inte ha hjärta att föda upp och ta hand om något helhjärtat, för att sedan bara ge bort.
När jag byggde hönshuset tänkte jag redan mycket på vintern, och har förutom isolering även vindskyddsplast i väggar och tak för att skydda mot vind och kyla. Har betalat svindyra pengar till elektriker för att få säker el till huset, så det finns möjlighet för värmelampa, bara jag hittar någon som känns tillräckligt säker. Det som jag är mest rädd för är att en värmelampa ska orsaka, förutom dyra elräkningar, är att den ska vara en brandfara.
Men eftersom mina höns älskar att vara ute och jag vill ge dem möjligheten att gå ut på vintern, så har jag nu börjat googla hur kanadensarna gör det. Att se en texas-kvinna förbereda sitt hönshus till vintern är inte till hjälp, så jag försöker hitta typer som får det kallt, om inte kallare, än vi har det här.
Nu funderar jag hårt på att plasta in hönsgården till vintern (med ventilation även där).
Medan jag skrev min kärleksförklaring till Färöarna så googlade jag det där berget jag fick besöka, då jag var där. Här är två bilder jag inte publicerade i det blogginlägget, men som visar lite hur läskigt det kunde vara att åka upp och nertill berget.
På väg upp till Sornfelli.
På vägen upp till Sornfelli körde vi på oskottade vägar, och mötte passligt i ett farlig uppförsbacke (är det annat än uppförsbacke till ett berg? haha) snöskottaren. Förutom att jag idag önskar att Österbotten skulle ha samma maskiner som de har uppe i bergen på Färöarna, så bad jag en liten bön här.
På vägen ner från Sornfelli.
På vägen ner var det inte lika snöigt, dock varnades det för ras från stenar och trots att det var en vacker natur så kunde jag inte fokusera på annat än att hålla utkik efter just stenar. Såg faror överallt.
Högst 20 höns per kvadratmeter golvyta, och 7 höns per kvadratmeter tillgänglig yta sa google åt mig. 9 kan gå för sig när det handlar om dvärghöns, som jag har. Förutom att det här är väldigt läskiga siffror, så tycker jag att det nästan är läskigare att folk följer dessa "rekommendationer".
Mitt hönshus är något över 3 kvadratmeter. De har stor golvyta att gå på och jag har tagit tillvara på höjden som är över två meter till tak, för att göra deras boende så fint och behändigt för dem som möjligt. Men jag skulle aldrig vilja ha mer än mina sex höns där, eftersom jag vill de ska ha bra med rum att röra sig på.
När flera sa åt mig att Blondie var en tupp panikgooglade jag detta var och varannan dag. Efter att Isla blev en tupp så är det dock ingen som har ifrågasatt Blondie. Hon är en höna med sin ljusa kam, och Isla som är en månad yngre har nu stor röd kam med illröda haklappar.
Det här är från min sjukskrivning, där jag inte kunde andas normalt på över en vecka och hade stigande CRP-värde. Googlade alla blodprov som blev tagna på mig, och såg att de undersökte i stort sett alla organ i bröstet. Far du på blodprov och märker att de tar b-afos av dig, så betyder det bara att de kollar om du har någon sjukdom i lever eller skelettet.
Tack och lov mår jag bra idag, även om jag inte har någon aning om vad som hände mig den där gången.
Vad sökte du senast på Google?
'
Ett mysterium
Är det inte ett mysterium hur vi för tre månader kastade av oss kläderna och tyckte det var så varmt när det var tretton grader i temperaturen? Jag satt nyss och nattade* kycklingarna med en varm tröja på mig och stickade sockor i mina rosa stövlar. Funderade på att ta fram mössa och halsduk, för att riktigt göra det mysigt för mig, men så roligt vill jag inte ha det riktigt än.
Det är ju bara tretton grader i temperaturen.
Härligt hur vi människor på dessa breddgrader lyckas anpassa oss relativt bra till alla väderlekar. Det ska bara krävas lite tjat mellan varven om hur varmt och kallt det är. Det är väl bara så vi är funtade.
* Behöver liksom inte natta kycklingarna mer än att krama om var och varannan som vill mysa, uppdatera instagram-storie med en "godnatt-video" och sedan stänga för natten.
Terapisnack och nya bilder från huset.
Det känns helt knasigt hur jag för ett år sen hade börjat grundmåla huset på insidan. Vi hade inget golv, inget tak och jag förstår nästan de personer som inte trodde att jag och Fredrik skulle klara av att få huset färdigt i tid*. För hur lyckas man egentligen bygga ett hus på kort tid, med kärleken och förståndet i behåll?
Idag får du se splitternya bilder från huset och hur vi har det idag, samtidigt som jag har lite terapisnack om hur det är att bygga hus, egentligen.
Så här såg det ut för ett år sen. Så svårt att greppa. Vi spenderade all ledig tid vid huset, och pausade våra liv för att få ett hem att kalla sitt eget.
De två intervjuer vi gjorde förra veckan hade just med huset att göra, och medan en artikel riktade in sig mer på inredning så handlade den andra om byggprocessen och hur det egentligen är att bygga hus. Många av de frågor vi fick fick mig att åter en gång reflektera över den tid som varit, och vad man egentligen varit med om.
Även om det här var det roligaste jag någonsin varit med om, så skulle jag inte för något i världen vilja bygga hus igen. Mest för att vi redan har det perfekta hemmet för oss, men också för att det kan vara väldigt påfrestande att pausa sitt liv i ett år och arbeta dygnets alla timmar och ha flera hem att ta hand om.
Den sista tiden i lägenheten var värst, eftersom varje framsteg vid huset gjorde att jag ville mer och mer bort från den lilla lägenheten. Att ta hand om lägenheten och städa noggrant där var inte prio ett, och det var kanske all frustration av att bo litet samtidigt som man bara längtade till huset, som gjorde att jag den där lördagseftermiddagen efter arbetet packade ihop alla våra saker från lägenheten och flyttade. Med Fredrik då förstås. Han följde gladeligen med mig efter att ha försäkrat sig om att vi hade tv-kanaler i huset.
Allt det vi arbetat för skulle på en kväll bli verklighet, och jag kan ännu minnas den där känslan som omfamnade mig när jag satt första kvällen vid huset efter en lång dag. Skulle jag faktiskt få stanna kvar här? Kommer inte någon och säger åt mig snart att vi inte får bo här? Att vi måste vänta ännu innan vi kan flytta in?
Även om jag minns känslan, så finns det inte några såna känslor kvar inom mig. Istället känns det som att det är här jag ska vara. Att det här platsen är den jag alltid bott på. Och det är väl så det känns när man har funnit sitt hem.
Under tiden vi byggde var det några som berättade historier om människor som byggt hus och sedan skiljt sig. Det är tydligen vanligt, eller något som fastnar i människors minnen. Varför man ens ska börja berätta såna saker för människor som är mitt inne i ett bygge, det har jag inte aning om.
Dock var det inte vara husbygget som hände förra året, utan mycket annat, som gjorde att jag och Fredrik kom närmre varandra. Du vet, man kommer väl någon gång till en punkt i ett förhållande där man verkligen får se vad ens relation går för, och för oss förde hela 2017 oss samman mer. Man tror liksom inte det är möjligt, men plötsligt så kommer man allt närmre sin bästa vän, lär sig att kommunicera mera och älskar varandra lite mer.
För väljer du att bygga ett hus tillsammans med din partner, då är det så otroligt viktigt att ni faktiskt gör det tillsammans. Ni behöver inte svälja tröttheten eller stänga in den irritation ni kan känna under byggprocessen, men ta inte ut det på varandra. Ni gör det här tillsammans och ni får se till att ta hand om varandra under tiden.
När någon frågar om vi ångrar något under den här resan som kallas bygget, så svarar jag "nej". Om jag behövt göra om allt, en gång till, så hade jag gjort precis samma sak igen. Tack och lov hade vi ju inte större motgångar under byggtiden. Karma kanske arbetar på det sättet, så medan det stormade omkring oss så fick bygget vara vårt lugn.
Ja, förutom att ja kanske lagt till en lampknapp på den här väggen. Det är väl det jag kan tänka på idag.
Ska du bygga hus så är det första tipset från mig att lägga till fler uttag än du tror att du någonsin kommer att behöva använda, samt lampknappar typ överallt.
Vi valde att göra oss av med nästan all gammal inredning. Endera skänkte vi, sålde eller kastade bort det som var gammalt för att ersätta med nytt / loppisfynd. Och det var något som verkade irritera många. Inte bara det att vi valde att bygga nytt då det finns så många gamla hus till salu, men att vi valde att skaffa ny inredning också.
Men när man bott i en liten lägenhet och bygger ett hus där nästan vardagsrummet är större än hela lägenheten man hade tidigare, då måste man kanske tänka över inredning. Dessutom var allting så mörkt i vår förra lägenhet, att det även började spegla sig på ens mående. Därav orsaken varför vi valde att göra allting så ljust som möjligt i huset, för att få ett gladare humör.
För övrigt borde inte andras val påverka dig hårt, så länge inte de skadar sig själva eller andra. Ba go with the flow, och känn tillit till att andra gör som de tror är bäst för dem själva. Att de gör det som gör dem glada.
Än håller vi på att bo in oss. Letar efter inredning som känns rätt för oss och som vi tycker är fint. Känner ingen stress på att få allt perfekt med detsamma, och passar som mest ba på att njuta av att vi får bo just här. Jag känner mig så hemma och trygg här. En känsla jag inte trodde var möjlig.
Har hela mitt liv flyttat, men nu kan jag äntligen känna mig hemma. Och jag är evigt tacksam att jag fått dela denna resa med Fredrik, och att det är just han jag får dela detta hem med.
Det här inlägget var inte alls tänkt att bli ett litet terapisnack om den tid då vi byggde hus. Jag hade mest bara tänkt visa er fina bilder från huset och skriva något som inte kom så nära mitt hjärta. Men så här blev det, och det blev bra. Som huset. ;) Har ni några frågor om hur det är att bygga hus, vad man ska tänka på och vad man verkligen inte får glömma - skriv en kommentar! Vill du se fler rum av vårt hus, har annars frågor om hur framtiden ser ut eller ba vill att jag ska skriva om något ämne jag inte berört på länge?
Skriv en kommentar.
Nu ska jag åka iväg och möta upp kärleken i mitt liv, och hämta hem färger till att fixa färdigt vår bastu med. Snart förvandlas bloggen till en byggblogg igen.
* Vi hade inte lagt någon tidsram på hur snabbt vi ville få klart huset, men sju månader är inte illa pinkat.
Sånt jag, och ni, oroade oss för.
Jag får dagligen många DM's på instagram, speciellt efter att jag uppdaterat instagram-stories med en kycklingvideo, om hur stora de har blivit. Innan jag fortsätter vill jag bara säga TACK till alla som hör av sig och är nästan lika engagerade i mina kycklingar som jag själv. Det är så roligt att ni också uppskattar videorna lika mycket som jag!
Dock har jag själv svårt att se hur stora det faktiskt har blivit, eftersom jag umgås med dem varje dag, flera gånger om dagen.
Men det är bara att inse att det inte är små kycklingar jag har längre. Den minsta (maskinkläckta) Helmi är nu en månad gammal, och resten av gänget närmar sig två och tre månader gamla. Vet inte exakt ålder på de äldsta, men de har nu börjat låta mer och mer som vuxna hönor. Även om det mest låter som en trasig cykeltuta mellan varven.
Men de är inte längre pyttesmå, vilket betyder att jag måste byta foder åt dem nu och kan ge mig själv en klapp på axeln, för jag klarade ju av det här med att vara hönsägare riktigt bra.
Det här är några punkter jag var rädd för, eller som folk sa åt mig skulle ske, under den första tiden.
Det går hur fint som helst nu för alla att äta och dricka tillsammans.
Att kycklingarna skulle dränka sig själva
Under tiden att jag väntade på att mina första kycklingar skulle kläckas under den ruvande hönan i Malax så läste jag alla forum som gick att läsa på både svenska och engelska, samt såg alla videos som gick att se på youtube, och så gott som alla nämnde hur stor risk det är att kycklingar kan dränka sig själv. Inte för att de är självmordsbenägna, men för att de somnar hela tiden.
Jag var så rädd att jag köpte glaskulor att ha i vattenkoppen, och sprang så gott som hela tiden ner till hönshuset för att se att alla levde och mådde bra.
Egentligen så är kycklingar bara så trötta att de somnar stup i kvarten det där första dygnet. Du vet, det är ju tungt att ta sig ut ur ett ägg. Efteråt så verkade alla mina kycklingar vara pigga och glada nyfikna typer som älskade att springa runt och äta mat. De där glaskulorna var bara bra för att inte de skulle bli våt om fötterna när de sprang över vattenkoppen.
Hela gänget hjälps åt att hålla utkik efter rovdjur, även jag och Fredrik.
Att rovdjuren skulle ta dem
Jag hann knappt börja bygga hönshuset innan folk varnade mig för vargen, räven och alla rovfåglar som skulle se hönsen som lördagsgodis. Som utan att fråga hur jag hade planerat bygga rastgården förklarade in till minsta detalj hur jag skulle göra för att göra den säker för rovdjur. Hade de frågat innan, så hade de fått veta att jag skulle använda mig av finmaskigt och smått hönsgaller (har musgaller längst ner) inte bara runt, utan även ovanpå rastgården. Att jag grävt ner gallret i marken 40 centimeter utanför rastgården, så de som vill gräva sig igenom inte skulle ha någon chans. Och att jag googlat även här på alla sidor som går att finna hur man får ett så säkert boende som möjligt för hönsen.
Rovfågel har vi annars redan haft på besök. Medan jag var på bloggfest i fredags hörde Fredrik hur kycklingarna skrek till i hagen, och när han gick dit flög en liten rovfågel iväg. Den skulle inte ha haft en chans att ta sig in, eftersom det är galler överallt, men fint ändå att de ropar till så man kan komma och titta till dem vad som är på gång.
Luna upptäcker varje dag något nytt ute i hönshagen.
Att katterna skulle vilja äta kycklingarna
Har lite dåligt samvete för att jag sett framför mig hur vår bästa jägare (katten) Leila skulle ta en kyckling efter kyckling, eftersom det visade sig att hon skulle bli den av alla våra tre katter som skulle bry sig minst om dem. Hon ba går förbi hönshuset utan att visa något intresse för kycklingarna som står och tittar på henne. Fantomen bryr sig inte heller om kycklingarna, utan vill mest bara vara i min famn och mysa när jag i hönsgården. En gång så smet han in med mig, utan att jag märkte av det, och han hann gå runt med kycklingarna och verkade rätt så nöjd med livet.
Mohicana däremot, som aldrig visat något slags tecken på jaktinstinkt, blev den som såg en brakmåltid framför sig. Nu har hon dock lugnat ner sig lite och sitter inte och slickar sig runt munnen utanför hönsgården var och varannan dag, men hennes beteende var nog en stor överraskning.
Vem skulle frysa med såna här fjädrar?
Att de skulle frysa
Det blev ju en värmebölja denna sommar, vem skulle frysa då? Dock så klarar inte små kycklingar att reglera sin värme innan de är fullfjädrade och jag hade värmetak åt dem tills jag märkte att de frivilligt inte ville vara under den.
Behöver någon dock ett värmetak som är brandsäker och mer som en riktig ”hönsmamma” än en vanlig värmelampa, så har jag en till salu!
Isla är den "fula ankungen" som blev en ståtlig tupp.
Att någon av kycklingarna skulle bli en tupp
Jag skulle ju inte ha någon tupp, och var så säker på mitt val, att jag höll fast vid det. Tills Isla en vacker dag fick stor röd kam, och allt jag tidigare sagt var som bortblåst. Såklart jag ska ha en tupp, speciellt när han är den snällaste och mysigaste av dem alla.
Isla var för övrigt den minst attraktivaste av alla kycklingarna, men över en natt förändrades han och är nu så färggrann och vacker.
Blondie tycker om att få en kram.
Att ingen av dem skulle bli tama
Blondie och Luna var redan tre veckor gamla (om inte äldre) när jag tog dem, och jag var så rädd att ingen av dem skulle bli tama eller äta ur min hand. Idag så äter alla mina sex kycklingar ur min hand, vill frivilligt mysa med mig och flyger upp i min famn.
Det är ju inget måste att ha tama höns, men för mig var det tydligen viktigt att åtminstone en skulle vilja mysa i min famn. Nu har jag alltid någon som är på myshumör. Igår kväll glömde Blondie bort att mysa i min famn innan natten, så hon grät på sittpinnen tills jag tog upp henne i min famn och gav henne en kram. Sen var hon lugn och kunde sova hela natten med resten av gänget.
Den vackraste platsen jag upplevt.
För tio år sen gjorde jag en av mina största resor någonsin, både själsligt och bokstavligen talat. Själva mars det året var en månad som vände upp och ned på mig, eftersom det var månaden jag fick min SLE diagnos (varit friskförklarad och frisk nu i sju år!) och en vecka efter beskedet hoppade jag på ett flyg med min vän och åkte till Färöarna för tre veckors praktik som fotograf på deras tidning.
"Är du säker på att du orkar fara?" frågade min lärare mig, och jag svarade "Det är nu, om någonsin, jag ska fara".
Och herregud vilken resa det var. Förutom att jag fick tid att reflektera över min situation, vad jag ville med mitt liv och annat som man kanske inte riktigt tänker på innan man blivit aderton år, så fick jag även komma bort och ha det så roligt man bara kan ha det då man är sjutton år.
Än idag minns jag tillbaka till de tre veckorna med värme i hjärtat, även om det blir allt mer sällan nu. Men igår kväll så hittade jag den cd som lämnade kvar som ett minne från resan, med över 300 oredigerade bilder sparade. Eftersom ingen hade orkat se alla 300 bilder, och jag än mindre hade orkat redigera dem åt er, så får ni nu se tio bilder som jag valde ut för er att se.
Färöarna är den plats där det inte växer höga träd, finns fler får än människor och där man får uppleva att fyra årstider på ett år. Om jag inte bodde här, med Fredrik, då hade min drömplats att bo på vara här. Føroya, du är en fin plats.
Huvudstaden på Färöarna heter Torshavn. Enligt wikipedia är den första tiden av Färöarnas historia lite oklar, men att det är mycket möjligt att irländska munkar seglade hit, och tyckte det var en fin plats att vara på. Senare skulle norska vikingar även hitta till ön, och resten är historia.
Idag är dock Färöarna självstyrande, men tillhör det danska kungariket. På ön talar de skoldanska och färöiska, som för övrigt är så vackert språk.
Det är inte svårt att förstå varför man så lätt förälskar sig i ön när man ser bilder från Färöarna, för det är en så färggrann ö. Här bryr sig nog inte folk om deras hur sticker ut ur mängden, eftersom inget hus är det andra likt.
Med höga backar genom stan så kändes det som att gå på en regnbåge med de färggranna husen som omringade en.
Även om Torshavn är platsen där det mesta sker, så är det naturen man får uppleva utanför stan. Höga berg, vacker natur och inte ett enda träd så långt ögat kan nå.
Dock kan du se en och annan fiskare som gladeligen poserar för kameran.
Här är jag, 17,5 år, på Sornfelli som har sin högsta topp på 749 meter. Jag trodde allvarligt att vi skulle dö på vägen dit, med oskottade smala vägar upp till berget. Men när man väl kom upp så var det som att man glömde hur otroligt läskigt det hade varit en sekund före, för det var så otroligt vackert.
Som sagt, vackert är det enda jag kan säga om den här platsen. Tänk vad vacker världen faktiskt kan vara. Om vi skulle ta och andas in och omfamna det vackra vi har omkring oss, lite mer?
De här typerna är avsides från resten av befolkningen med sitt lilla samhälle ute vid bergen, men banne mig så fint de har det. Observera dock hur nära de bor sina grannar. Själv är jag nu så van med att kunna leva och bo, och ha platser där jag kan gå i vår trädgård utan att någon kan se mig, så jag skulle inte vilja bo så där nära andra, utan något som helst privatliv.
Och här tänkte jag skriva att "Men de bor ju så fint så det kanske inte har någon betydelse", men jag misstänker jag redan har nämnt att jag tycker det är fint på Färöarna?
Och om jag får göra en till resa i mitt liv igen, så vill jag hit igen. Då ska jag ha med mig Fredrik, uppleva nya fina minnen att minnas för evigt och fotografera minst 300 bilder till.
Sommarfest med Sevendays och Foodly
Hallå! Jag lever ännu och har inte sprungit in i någon vägg. Har inte sprungit överhuvudtaget, vilket kanske är bäst så, men jag vill tacka alla er som skrivit en kommentar (endera på bloggen eller facebook) samt mejl till mig angående senaste blogginlägget. Såna här gånger, då jag skriver rakt från hjärtat till er, och ni svarar med kärlek och era egna erfarenheter, då blir jag påmind om varför jag bloggar.
För att ni är bäst. Och att vi människor kommer långt på att möta varandra, prata och våga vara oss själva och ärliga.
Trots att jag helst av allt velat lämna osminkad och sittandes i hönshuset igår kväll, så kammade jag håret och la på mig ett ansikte och startade iväg mot Vasa, för det var fest på gång. När det kommer till fest, mat och god dryck så är jag inte den som tackar nej. Fasiken, du kan få med mig på nästan vilket äventyr som helst, så länge jag får mat.
Varje år så är det tradition med Sevendays sommarfest, och varje år har vi varit vid Faros. Även detta år, även om jag slapp bli sjösjuk, eftersom vi skippade båten och höll till i deras nybyggnad "Fyr" alldeles intill.
Som du kan skymta i bakgrunden så är "Fyr" en byggnad alldeles i min stil. Kände mig som hemma med högt till tak, enorma fönster och en liten rustik känsla i det eleganta. Mina bordskamrater var Sandra och ett gäng glada Foodly-bloggare.
Traditionen bröts i år med att det bara skulle ha varit Sevendays-bloggare med i gänget, och med oss hade vi systersajten Foodly, som fokuserar på mat. Det var så intressant att få höra om hur matbloggare tänker kring bloggande, om de faktiskt tar så små och fina portioner som det är på bild, eller om de är som vilka andra människor som helst och öser på med sås efter att de tagit en vacker bild av sin mat.
Dessutom har de humor, alla kvinnor jag fick träffa, och vi kunde skratta och prata om allt från himmel och jord. Så ska det va. Avslappnat och nya bekantskaper.
Vi hade olika smajlisar att använda oss av (säkert mest i bildsyfte) och jag tjoade högt över halva Faros när jag insåg att kycklingsmajlisen var rakt framför mig. "Jag tänkte på dig" sa Julia, som ställt till med hela den här underbara träffen. Sandra som, förutom sina dvärgkochin, håller på med sallad, grönsaker och trädgård hittade en passade sallads-emoji.
Till förrätt fick vi en Carpaccio Black Angus med balsamico, ruccola, pinjenötter och parmesan. Och det här, gott folk, kunde jag leva på varje dag. Jag frågade vikarien som kom till gårdagens kvällskift på arbetet vad en "carpaccio" egentligen är, och eftersom hon studerar mat kunde hon svara mig att det är typ som rått kött.
Och kanske hör jag bäst i en grotta, för gud vad det här var gott. Vill. Ha. Mera.
Varmrätten var stekt sik med citron-hollandaise och potatissallad, och jag fick istället för potatis goda varma grönsaker. Nu har jag valt fisk så gott som vid alla restaurangbesök jag gjort detta år (vilket i och för sig inte är många) men kommer verkligen att börja välja fisk framför kött fler gånger. Det är så intressant att få smaka på nya smaker, och få lite variation i sin kost. / med vänliga hälsningar grottmänniskan.
Efterrätten bestod av något som varken jag eller foodly-bloggarna trodde var glutenfritt, eftersom den där kakan ni ser i mitten var så fin och perfekt att den verkligen inte kunde vara glutenfri. Men det var den (jag frågade en extra gång av personalen) och jag mår bra idag.
Så gott med iskall gelato, kaka och en pannacotta.
Dock avslutade jag kvällen nästan med detsamma efter maten, eftersom jag hade en bit att köra hem och skulle upp okristligt tidigt nästa dag. Men det var härligt att få komma iväg på lite annat igår, få äta god mat och ba annars fixa upp sig lite. Nu ska det bli lika härligt att inte behöva fixa upp sig på lääääääänge.
Men ja, det var min uppdatering om gårkvällen. Ska ni till Faros så ber jag er att äta den där förrätten som jag fick äta igår. Den kommer jag att minnas länge.
En liten klagovisa.
Jag är inte van med att ha mycket på gång. Kanske är det på grund av den utmattning jag upplevde för ett decennium sen, eller så är det helt enkelt sån jag är som person. Men väldigt sällan prickar jag in mycket i min kalender under en vecka, eftersom jag vet vad som kommer att hända.
Jag blir trött. Färdig, helt enkelt.
På mindre än en vecka har jag nu hunnit vara till Jakobstad, sålt och sörjt fyra kycklingar, arbetat, träffat vänner, haft besök av två tidningar som gått runt och fotograferat hemma hos oss, försökt se till att hemmet sett respektabelt ut till varje besök, även jag har behövt se respektabel ut, haft en provsittare till våra nya soffor till terrassen (eftersom typen ville köpa lika själva) och efter arbetet idag åker jag iväg på Sevendays sommarfest. Ja, efter att jag tvättat upp mig och fått mig att se respektabel ut än en gång.
Nu i efterhand så tycker jag ju inte det ser mycket ut i text, och allt det här har ju sist och slutligen varit roliga saker att vara med om. Men själsligt har det varit mycket. Du vet, tungt att vara på topp ibland.
Många andra kanske får mer energi av att göra mycket och träffa en massa olika människor, men jag får nog ba ta och acceptera att den typen är nog inte jag. Går det av att vara en extrovert introvert, så är det så jag skulle beskriva mig.
Sist och slutligen så vill jag inte verka otacksam eller allt för negativ, för jag vill fokusera på det positiva och jag är tacksam för allt jag får uppleva. Det här är väl bara en påminnelse till både dig och mig hur viktigt det kan vara att pausa upp ibland, prioritera egentid, och
nästa vecka (då jag inte har annat än arbete inplanerat) kommer jag väl att sakna denna roliga vecka.
Jag och Luna igår kväll.
Även hönsen mina behöver lite paus. Det har varit många besökare sen jag skaffade dem som velat se hönsen, och det uppskattas också mycket, men jag har börjat märka att de blir skygga när det är andra än jag eller Fredrik med.
Nåja. Nu har jag fått ha min klagovisa. Dags att dra upp snåran, ha en rolig arbetsdag och ännu bättre kväll. Ta hand om er alla hjärtan.