bloggheader copy

Visa alla inlägg skrivna oktober 2018

Bröstcancer #ärdumed

Skrivet av Caroline Eriksson 09.10.2018

Min relation till bröstcancer är:

Arbetsrelaterat och personligt. Eftersom ungefär 5000 kvinnor per år insjuknar i bröstcancer per år så tror jag vi alla känner åtminstone någon som är, eller har varit, drabbad. När det kommer till cancer överlag så vill jag inte se det som en dödsdom, eftersom jag vet att forskningen och medicineringen går så mycket framåt, och att det finns goda chanser att kunna leva ett liv med livskvalité.

Dock har jag inte blivit, och kommer aldrig bli, likgiltig inför sjukdomen. Det är inte något vi behöver frukta, men som vi ska ta på stort allvar. 

 

Om inte förr, så får man nya ögon att se livet med och har lite lättare att prioritera vad som sist och slutligen är viktigt här i livet, när man själv eller någon nära drabbas av cancer.

 

Under den rosa månaden kommer jag:

Klämma på mina bröst, tänka en extra tanke på de i min närhet som går igenom detta just nu och tända ett ljus för de som varit med om det. Skänka en slant till cancerforskning och cancerföreningar, och våga prata mer om det som kan vara jobbigt här i livet.

Samtidigt som jag hyllar det fina i livet och det som ger livet en extra mening för mig.

 

Så här ofta kontrollerar jag mina bröst:

En gång i månaden under den tid av min menscykel då inte brösten är hårda, knöliga eller sjuka. Vill du läsa mer om hur du undersöker dina bröst, och hur läskigt det kändes då jag upptäckte en knöl i armhålan (som tack och lov var en finne) läs det här blogginlägget.

Finns fina instruktioner om hur du undersöker dig själv, och annan nyttig fakta om cancer och bröstcancer.

 

Därför är det viktigt att tala om bröstcancer:

Mest för att det inte ska bli en sån tabu om att tala om något som är så vanligt, men tungt. Jag tror att många är rädda för att tala om det, eftersom det blir mer verkligt när man säger det högt. Men också för att man inte vet vad man ska säga. Är rädd för att säga eller göra fel, när det värsta är när man inte gör något alls.

Du ska inte behöva vara rädd för att säga något fel eller hålla något så stort inom dig. Ju mer vi talar om det svåra här i livet, desto närmre kan vi komma varandra.

 

Det här kan du göra, för att stöda kampen emot bröstcancer:

1. Köpa Vasabladet snygga collegetröja 12 oktober, vid nya shoppingcentret Espen. Tröjan är rosa och kostar 40€, och alla intäkter går raka vägen till cancervården.

2. Har du redan tillräckligt med tröjor kan du lika gärna betala in en valfri summa till Österbottens Cancerförening, Cancerföreningen i Finland eller annan valfri förening som är till stort stöd för de som drabbas av cancer och deras anhöriga.

3. Köp rosa bandet. En så liten slant för ett band som betyder mycket. 

4. Fråga din vän som har cancer vad du kan göra för hen. Ta med gott fika, umgås, hjälp till med hemsysslor och var det stöd som bara du kan vara för hen. Många vågar inte, eller är för trötta att be om hjälp, så våga ställ upp och var den du vill att andra ska vara för dig.

 

Ensam är inte stark. Tillsammans är vi starka. 

Ta hand om dig, underbara själ. Hoppas du får en vacker dag.

 

ardumed

 

 


Säker värme till hönsen.

Skrivet av Caroline Eriksson 08.10.2018 | 1 kommentar(er)

Sen jag skaffade höns i början av juli, i början av den månadslånga sommarhettan, har vintern varit i mina tankar. Man kan ju aldrig riktigt förutspå vilket väder det blir, men blir det en lika kall vinter med lika mycket snö i år, som förra året, då behövs värme. Och ungefär lika länge som jag har varit hönsägare, har jag funderat på vilken slags värme som hönshuset ska få.

 
Höns är tåliga djur och klarar bra av minusgrader, men för att inte riskera att de fryser kammen av sig eller deras vatten fryser till is, så har jag nu skaffat värme till hönshuset. Mitt mål är att ha plusgrader hela tiden.

 

varmeror lamminputiki hons 1
Värmeröret har ip55 och värmer upp hönshuset på ett säkert sätt.


I lördags var jag efter det som nu är hönsens värme, och det är ett värmerör med ip55, vilket är tillåtet i brandfarliga utrymmen och hönshus. Röret är 135w och ska klara av att värma upp ett rum på 4-8 m2. Mitt hönshus är 3 m2, så det räcker gott och väl till.


Måste erkänna att jag satt som på nålar de två första timmarna efter att jag installerat och kopplat i värmen, eftersom jag var rädd för att något värre skulle det. Det enda som hände var att temperaturen steg i hönshuset.

 

varmeror lamminputiki hons 2

Säker och bra värme.


Men den håller tempen bra. Även om solen gått ner och det är runt noll grader utomhus, så håller hönshuset en temperatur mellan 10-15 grader varmt, beroende på hur många höns som är inne i huset och hur aktiva de är. Har jag stängd hönsluckan i dörren är det såklart varmare i hönshuset.

Under helgen var det även mer än -3 grader kallt om natten, och hönsen har haft det varmt och bra.

 

varmeror lamminputiki hons 3

Luna bryr sig inte om att det är kallare höstväder. 


Jag längtar inte efter och väntar mig inte -30 grader, men blir spännande att se hur väl den håller värmen då. Håller tummarna för att det ska gå bra. Mina förhoppningar är att hönsen ska tycka det är roligt med snö, och klarar av att vara utomhus de varmare dagarna. Annars blir det en lång vinter.

 

varmeror lamminputiki hons 4

Gullefjun håller vakt.


Hönsen bryr sig i alla fall inte om att det blivit svalare väder. Igår var de ute på sin första morgonpromenad utanför hagen när det fortfarande var frost på marken, och idag är de gladeligen ute i hagen trots att det regnar och bara är några grader på plus.

 

varmeror lamminputiki hons 5

Fleur säger hej!

 

Och nu känns det helt okej att det blivit svalare väder, när hönsen nu har säker värme.

Dock skulle det vara roligt alla dagar på året med bar mark och plusgrader.

 

 


Kameraövervakning vid vårt hus.

Skrivet av Caroline Eriksson 08.10.2018 | 1 kommentar(er)

Något jag inte berättat om från den tid då jag och Fredrik byggde hus, men som är kanske ett av det viktigaste vi hade användning av, är kamerövervakning.

Ganska snabbt, innan vi ens hade en grund på plats, insåg vi att det behövdes kamerövervakning vid husbygget. I snön kunde man se spår av andra bilar och människor än oss själva, och det kändes obehagligt att inte kunna veta vem det var som gick på vår mark.


Så snabbt huset var på plats installerade vi en kamera som kunde hålla koll på vem som egentligen besökte huset, och kameran fick så gott som varje dag fotografera kända och okända människor som tittade till huset. Trots att vi hade lagt upp en skylt om att det var kameraövervakning. Folk kanske inte trodde det var på riktigt.

 
Vid ett bygge så har man ju så mycket dyra verktyg på plats, så om inte för annat, så att få fast en potentiell tjuv. Men mest var det den där känslan att någon annan än en själv rör sig vid den plats som ska vara och bli vår trygghet, som gjorde att vi behöll kameraövervakningen.

 


Och trots att vi bor här idag så har vi användning av kameran.

 

kameraovervakning

Våra nya skyltar för att meddela andra om att vi har kameraövervakning.


När jag skaffade höns var det flera som tittade till mina djur, utan att meddela oss före och ibland inte efteråt. Och det är okej att titta till mina djur, så länge du meddelar före och jag är närvarande. Mina höns är rädda för andra människor, förutom jag och Fredrik, och jag vill inte de ska behöva bli stressade för att någon är nyfikna på att se dem.

Egentligen så vill jag inte att någon ska gå på vår gård utan att vara inbjuden eller inte ha ärende hit.

 
Ens hem är den plats man ska känna sig trygg vid utan att behöva oroa sig vem som rör sig där.

Så det var dagens tanke och tips när det kommer till att bygga hus eller bo på en plats med nyfikna själar: skaffa kameraövervakning.

 


Vill även förtydliga att vi inte hade några tjuvar här medan vi byggde, och att de flesta som tittade till huset menade inget illa. Men att det uppskattas om folk hör av sig i god tid om de vill se huset, djuren eller gården.

Alla uppfattar vi världen på olika sätt och har olika syner på integritet. För oss är vårt hem vår borg, och den integriteten krossas när folk rör sig på vår gård utan lov eller att ha meddelat före.

 


Mycket på en och samma gång, varför är det alltid så?

Skrivet av Caroline Eriksson 08.10.2018 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Så är vi här igen: en ny vecka med nya möjligheter. Så gott som varje dag denna vecka kommer jag att endera ha arbete eller något annat roligt på gång, och någonstans inom mig önskar jag att jag faktiskt vore den som tycker om att ha mycket på gång. 

 

Missförstå mig inte: det är ju inte som att jag lider av att ha något på gång varje dag, för idag vet jag när det är dags att säga "tack, men nej tack" och prioritera vila. Dessutom gör jag sånt som jag ser fram emot, samtidigt som jag vet att det kommer en lång och lugn tid efteråt.

Men det är så intressant hur det verkar som att allt ska ske på en och samma gång, istället för att vara sådär härligt utspritt så man hinner samla sig och ta in allt. 

 

bullet journal elsa beskow oktober 1

Denna veckas design i min bullet journal.

 

Det här är i alla fall andra veckan av oktober, och denna veckas design i min bullet journal. Som jag nämnde förra veckan så kör jag ju på ett "Elsa Beskow-tema", och jag älskar att få rita de små och söta tomtetobarnen, samtidigt som jag kommer utanför min komfortzon med att rita människor. 

 

bullet journal elsa beskow oktober 2

Tomtebobarnen och lingonbären.

 

Denna vecka ska jag försöka fokusera på att vara i nuet. Att kunna ta till mig allt utan att bli helt slut i huvudet, trots att det kommer att vara mycket. Jag hoppas på att få ha hälsa, tid att umgås med nära och kära, 

samtidigt som jag får ha en fritid där jag får göra precis vad jag vill. Även om det kanske innebär att det är ingenting alls. Och ja,

ha ett varmt hjärta, en lugn själ och glatt leende hela veckan. 

 

 

Hur kommer din vecka att se ut?

Mycket på gång, eller har du en lugnare tid? 

 


Fantomens Fredag

Skrivet av Caroline Eriksson 05.10.2018 | 3 kommentar(er)

Ett stort önskemål från er är att jag ska visa mer av Mr Fantomen. Frassen som charmar så gott som vem som helst. 

Frassen som varit en del av mitt liv i över elva år. Som dreglar när han myser och har det riktigt bra. Som älskar Korv Görans kebab och gravad lax. Som kan ge tass på kommando (och efter lite muta). Som tycker det är otroligt roligt att klättra upp på ryggen och bara se vart man tar honom.

Som helst av allt skulle vilja vara en höna och mysa i deras hus, men som hellre ligger och sover på ens mage.

Som inte har problem med att klä på sig kläder. Tvärtom; han känner sig fin då och vill visa upp sig. 

 

Den här bilden är till alla er. 

 

Tryck på hjärtat i nedre hörnet av detta blogginlägg om du vill att "Fantomens fredag" ska bli en återkommande grej här på bloggen. Eller ba skriv en hälsning i kommentarsfältet till Mr Fantomen. Han läser alla kommentarer. 

 

20180925 161541 01

Mr Fantomen och hans huggtänder.

 


Hur förberedd vore jag på en kris?

Skrivet av Caroline Eriksson 05.10.2018 | 1 kommentar(er)

Nu har det inte gått att tanka bilen på tre (om inte fler) dagar här i byn, och resultatet av det har blivit att jag:

1. Nu har en bil som har disco för mig, eftersom den vill snarast möjligt ha bensin.
2. Börjat fundera vad man skulle göra ifall att en apokalyps faktiskt skulle ske.

 

Än tror jag ju inte på att jorden skulle gå under eller att man skulle behöva tänka på hur man skulle överleva en större kris, men då trodde jag ju inte heller att jag skulle få se en livs levande varg. Två meter från mig. Sitter som ännu och upprepar gårdagens händelse, men det var så häftigt och skrämmande på samma gång.

 
Men ifall det nu någon gång skulle bli en större kris här i landet, vad skulle man då göra? Vi är ju totalt avslappnade i det här landet. ”Det händer alla andra, men inte oss”-attityden. Men att gå runt och tro att det aldrig mer skulle bli något krig eller större kris här i landet är nästan som att tro på jultomten. Det kan ske. Speciellt med alla möjliga politiker och Trump som president.

 
När jag nu tänker mer på det så inser jag hur otroligt dåligt jag är förberedd på att överleva en kris i detta land. Alls. Bara för att bensinen är slut i byn så kan jag längre inte ta mig från punkt a till b med bil. Jag känner mig strandsatt.

I matförrådet har jag två burkar ärtsoppa, fyra påsar glutenfria nudlar och två förpackningar noriblad om jag skulle vilja göra sushi. Inte riktigt så näringsrik mat man håller sig mätt på länge. Och ja, två förpackningar havregrynsgröt med kanel och äpplen som jag inte kan äta, men som hönsen kan äta, och äppelcidervinäger som jag har i vattnet åt hönsen.

 


Så hur skulle jag överleva en kris? Ganska dåligt.

 


Jag tycker det är så intressant att se ”preppers” på youtube, som förbereder sig på kriser och hur man överlever dem. Kan som fnissa lite åt dem, eftersom det verkar så långt borta från min egen syn på tillvaron. Men samtidigt så fascinerande. De lever för att preppa, och är övertygade om att en kris är nära. Det är inte om fråga om om, utan när, för dem.


Tänker inte bygga mig en bunker, men ifall att det skulle ske en kris så kan det åtminstone vara bra att vara lite förberedd. Det kan vara allt från förändring av klimatet eller större strömavbrott som vänder upp och ner på ens värld, så allt handlar ju inte om krig.

 


Det som händer ifall elen försvinner är att:

värmen försvinner, svårt att laga och förvara mat och varor tar slut i affären. Speciellt vatten, eftersom det inte kommer något vatten i kranen eller toaletten.

Det går inte att tanka (den krisen upplever jag nu) och det är sist och slutligen sak samma, för betalkort och bankomater kommer inte att fungera heller. Mobilnät och internet är ett minne blott och det blir svårt att få tag på läkemedel.


Så vad skulle jag göra?

Med värmen skulle jag lösa det genom att elda i vår Tulikivi-spis, eftersom vi har massor av ved. Skulle även kunna koka maten över den öppna elden. Men maten? Det skulle ju behöva vara en massa konserver som överlever längre än mycket annat. Rotfrukter och ägg håller sig även länge. Mycket torrvaror alltså.

Vatten skulle man behöva ha massor av i beredskap, eftersom det är kanske det viktigaste en människa behöver efter mat och kärlek.

 

Batterier, ficklampa, massor av kläder att hålla värmen med (oops, jag som endast har sammanlagt 23 plagg) och en sån där gammaldags radio att hålla kontakt med från omvärlden. 
Jag kommer inte ens att nämna tanken på att äta upp mina höns, eftersom de skulle ge mig ägg varje dag. Förhoppningsvis.


Sen skulle jag gärna ha en hel tank med bensin att ta av när det krisar, men misstänker att jag skulle bli vandaliserad av människor som också vill ha den eftertraktade bensinen.

  

 

Lite galen tanke och start på helgen, men jag tänker att det kan vara bra att ändå vara lite förberedd. Åtminstone våga prata om det, även om det är det sista vi vill uppleva. Idag ska jag köpa mig en extra burka ärtsoppa och sen njuta av en ledig helg, halleluja.

Hoppas du får en förträfflig helg. Nu ska jag fortsätta njuta av dagen och tänka mindre på apokalypser.


Tror du på att någon större kris skulle kunna ske här i Finland,

och hur förberedd skulle du vara just nu?

 


Värme för vintern.

Skrivet av Caroline Eriksson 05.10.2018

Tidigare i veckan skrev jag "Aldrig hade jag kunnat tro för ett år sen att jag idag skulle finna lycka i att få arbeta på gården", men idag är det ett av alla de små ögonblick som ger mig mening i livet.

Att arbeta med något fysiskt och få ett resultat som både syns och värmer. Och det har jag och Fredrik arbetat med nu. 

 

Att skapa värme för vintern.

 

Vi har ju bergsvärme i huset som visserligen värmer bra, men vi har även en snygg eldstad från Tulikivi som inte bara värmer. Den ger oss även en myskänsla. Speciellt om man eldar med granved så det sprakar lite extra.

Så förra helgen började vi arbeta med att göra de träd vi högg ner 2016 till ved, och det här är fyra bilder från måndagen då vi radade in det första lasset i vår lada.

 

1.10.2018 1

 

Allt var dock inte bara mys och glädjemoment i vedarbetet, så tänker att jag visar det läskiga först. Några äckliga maskar hittades vid en av alla stammar, och de såg ut så här. Hade de inte varit så läbbiga hade jag tagit med en åt hönsen, men kan trösta mig med att mina höns ändå inte äter maskar.

 

1.10.2018 2

 

Det var strålande solsken som värmde och snabbt var vår traktorkärra fylld med snygg ved. Fredrik gjorde grovjobbet medan jag mest såg till att allt gick rätt till, och klöv veden när han behövde en paus.

 

1.10.2018 3

 

Så här såg det ut när jag arbetade. 

Om någon undrar hur jag ser ut en helt vanlig dag så är det så här: klädd i varma och lediga kläder. Trots att solen värmde så har jag nu som tjugoåttaåring blivit så förståndig att jag klär på mig ordentligt.

 

1.10.2018 4

 

När vi radade in veden i ladan så märktes det tydligt vilken skillnad det är på min och Fredriks personlighet, och på vilket sätt vi kompletterar varandra. 

 

Fredrik som älskar att organisera saker och ting, samt ha ordning och reda i livet, radade veden snyggt och på ett sätt att den fortfarande kan torka. Jag kastade in allt i en stor hög inne i ladan, samtidigt som jag hade sex stycken höns som var omkring mig. 

På det sättet kunde vi alla hållas nöjda och samarbete på ett effektivt sätt.

 

Även om denna ved skulle räcka gott och väl några vintrar för oss, har vi ännu minst en traktorkärra med ved kvar. Man ska inte klaga. Det är ju gratis och kul.


Jag var två meter från vargen.

Skrivet av Caroline Eriksson 04.10.2018 | 2 kommentar(er)

Idag hände det som jag aldrig trodde skulle ske, även om det nuförtiden finns en stor risk för det: jag var två meter från vargen.

 
Körde runt i lugn och ro när jag plötsligt hade vargen två meter framför mig. Jag hann skrika till ”iiih”, vilket förvånade mig, eftersom jag trodde jag skulle svära till rejält.

 
Tack och lov fungerar vi människor på ett sånt sätt att när adrenalinet slår till går allting i slow motion, så jag hann se allt klart och tydligt. Framför mig hade jag en varg som var lika lång som min bil är bred. Om inte större. Jag såg tydligt dess ansikte, pälsen och den enorma svansen.

Det som nu hände var ett av det mäktigaste, samt skrämmande, jag varit med om i mitt liv.

Det krävdes bara ett steg för vargen och så var den över vägen. Kvar lämnade jag i chock i bilen, som nu stannat.

 


Klockan var 09:53 och det var ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma.

 


Tror inte att någon som stött på vargen i verkliga livet kommer att glömma varken tid, omgivning eller känslan man känner i det ögonblicket. Jag kan som nu verkligen förstå varför poliser varnar barn att inte cykla hem ensamma när vargen synts till i närheten, för om jag kände mig liten i denna stund, tänk då en person som är dubbelt mindre än mig.

Möter du på en varg, då är du och känner dig liten.

 

Allt adrenalin som flödade genom min kropp gjorde att jag skakade, skrattade och nästan grät samtidigt. Kallas väl även att vara i chocktillstånd. Jag hörde av mig till Fredrik via sms och meddelade att jag hade haft vargen framför mig. Meddelade fårfarmaren vars får vargen hälsat på att vargen varit dit, samt ringde och yrade till rovdjurskontaktpersonen vad jag sett och var det hände. Ringde mamma och berättade i chock vad som hänt.

När jag väl kom tillbaka till kontoret skakade mina ben så pass att jag fick sätta mig ner mot golvet för att upprepa ”Jag var två meter från vargen” om och om igen.

 

 

Lite humoristiskt ändå hur jag i morse skrev om vargen, under tiden jag drack mitt morgonkaffe, för att tre timmar senare se vargen. Det är väl så här attraktionslagen fungerar, gott folk. 


Men fan vad sjukt egentligen. Jag var två meter från vargen.

Är det så här livet ska vara nu?

 

caroline 4.10.2018


En vargnära och levande landsbygd.

Skrivet av Caroline Eriksson 04.10.2018 | 1 kommentar(er)

Jag läste Linns blogginlägg ”Slår hårt mot den finländska landsbygdsromantiken.” om det vargnära boende och den vargdebatt som fortfarande är lika het som för ett år sen.

 

Så gott som dagligen ses varg nära bebyggelse, och nu talar vi inte om de som plockar bär eller svamp. Det handlar om om bostadsområden där barn leker utomhus med en dagmamma som övervakande öga. Där barn blir rädda att cykla hem själva när polis rekommenderat dem att inte cykla hem själva.

 

Och det får mig att fundera;

om nu inte vargen är så farlig som vissa vill få den att framstå, varför skulle det då inte vara säkert att röra sig fritt när risken att stöta på varg är stor?

 
Två meningar ur Linn's blogginlägg lämnade som ett eko i mitt huvud:

”Vad skulle du göra om du var i samma sits, frågade jag Anna i dag.

”Flytta?” sa hon.”

 

Den här levande landsbygden har haft det tungt en lång tid innan vargen. När matbutiker, banker och annan service som många tar för givet stängs ner, blir det lätt att man känner sig ensam. Man känner sig liksom inte så prioriterad.

Vägar som är livsfarliga, speciellt vintertid, utan att få pengar för att underhålla dem. Vägar man ändå måste ta sig fram på. Där mina vänner arbetar dygnet runt för att andra ska ha mat på bordet, utan att knappt få betalt för det.

 
Jag har ju "bara" betalat en förmögenhet för att få bo här, men det skulle krävas enormt mycket för att jag skulle flytta.

Och jag är inte ensam.

 

resizedimage800533 vargspar caroline 8.6.2 1
Min hand vs. vargens spår. 


Vargen hör hemma i naturen, men inte här. Inte bland bebyggelse och barn. En vargs naturliga instinkt ska inte vara att söka sig till människor, om nu inget står riktigt snett till.

 

Jag håller med om att tonen kunde bli bättre i vargdebatterna, och hoppas innerligt att ingen verkligen tror att någon människa måste bli uppäten för att det ska bli en förändring. Jag vet liksom att det inte lönar sig att ropa och vara argsint med taggarna utåt, om ens mål är att möta en annan part på halva vägen.

Men jag förstår den plats dessa rop kommer från, och det är ren desperation.


Desperation från föräldrar som inte längre vågar ha ut sina barn ensamma och leka. Där skolvägen blir en farlig start på dagen. Där jägare nu fruktar för att gå ut i jakt då de inte vet vad de kan möta på eller vad som kan hända deras hundar.

Där jag alltid tittar mig en extra gång bakom axeln när jag är utomhus eller skrapar bilrutan om morgonen.

 


Men jag försöker ha ett hopp och kanske vara lite godtrogen med att den levande landsbygden skulle en vacker dag skulle bli prioriterad. Bara lite åtminstone.

 

resizedimage800533 utiskogen 1

Den enda gången jag vistades ute i skogen i somras. Ja, det är en trasig sopkvast jag har som skydd.

 

 


Sista chansen att delta i tävlingen!

Skrivet av Caroline Eriksson 04.10.2018

När det här dagen tar slut, alltså 23:59 ikväll / inatt (beroende på hur du ser livet), så avslutas min tävling jag har i samarbete med HalpaHalli. Du kan alltså vinna ett presentkort på 50€ att göra precis vad du vill med. Det enda du behöver göra för att delta är att gå in på detta blogginlägg och läsa tävlingsreglerna längst ner. 

Och ja, delta förstås. 

 

Hoppas att du vinner, och att jag får ordna fler tävlingar inom kort. Det här är ju superroligt. 

 

halpa halli 15

Du kan också klicka på denna bild för att komma till tävlingsinlägget.