bloggheader caroline

Visa alla inlägg skrivna 2019

Den stora gravidlistan (vecka 25)

Skrivet av Caroline Eriksson 17.07.2019

När jag träffat på människor som frågat om graviditeten, så kan deras första reaktion varit: "Jamen, snart är ju bebis här", för att sedan ångra sig när de hör att bebis är beräknad till början av november. Då är det plötsligt en himla lång tid kvar. 

Och jag förstår dem, jag kan känna ungefär likadant ibland.

 

Jag är i vecka 25, och förstår liksom inte vart tiden har tagit vägen. Jag kissade ju just på en sticka, gick runt med världens värdefullaste hemlighet och nu är det liksom svårt att gömma magen eller tro att det var full vinter när jag blev gravid. En full graviditet pågår typ i 280 dagar. Om några dagar är antalet dagar kvar till beräknad födsel tvåsiffrigt. TVÅSIFFRIGT.

Så nära men ändå så långt bort. Och jag försöker att passa på att njuta, för jag vet hur snabbt tiden går.

 

För att fira 25 veckor så tar jag och svarar på en gravidlista jag hittade på Elsa's blogg, samtidigt som du får se splitternya gravidbilder på mig.

 

→ Vilken vecka är du i nu?

Jag är i vecka 25. 

 

→ När är du beräknad?

I början av november.

 

→ När fick du reda på att du var gravid?

I slutet av februari. Jag kände liksom på mig att något nytt var på gång i kroppen. Hade världens mensvärk samtidigt som jag mådde illa. Flera dagar innan beräknad mens (jag har lång menscykel). Så jag köpte billiga stickor som jag kissade på, och med detsamma blev det två streck, vilket betydde positivt.

 

→ Hur tog du det?

Trodde ju att jag skulle gråta, du vet så där som på film. Men trots att jag blev glad, så var jag för en gångs skull rätt så cool. Det kom inte någon tår, utan istället stod jag och glodde länge på det billiga graviditetstestet. Fredrik var även han glad och cool. Bebis var efterlängtad och välkommen i vårt liv.

 

→ Mådde du mycket illa i början?

Redan innan jag plussade så mådde jag illa. Mensvärk, illamående och spyor från dag ett. Typ. Växtvärken la sig ganska snabbt, men däremot mådde jag illa och spydde flera gånger om dagen till gravidvecka 18. Jag testade allt från kex innan du ens öppnat ögonen på morgonen, till åksjukeband som var slöseri med pengar, och andra goda tips från internet och människor omkring.

Men det enda som hjälpte var nog att bli inlagd, få dropp, medicin och sen ba vänta ut illamåendet. 

Senast förra veckan spydde jag nog, och jag kan snabbt börja må illa av dofter, men det är långt ifrån så illa som det var i början. Jag kan ju njuta av graviditeten nu.

 

→ Hade du mycket halsbränna?

Blev varnad av någon att jag kommer få "sån otroligt halsbränna" av att jag börjar varje dag med ett glas apelsinjuice, men inte en endaste gång har jag haft halsbränna. Tack och lov.

 

→ Är du känslig?

Nå, för en månad sen grät jag mitt på Vasa torg för att jag såg en man bli glad för att en främmande ung tjej kramade om hans hund. Alltså storbölade. Länge efteråt. 

Så ja, jag är känslig.

 

→ När kände du bebisens första sparkar?

Kanske vecka 18, eller 19. Kände liksom aldrig av något fladder eller någon fjäril i magen. Utan det var "KABOOM, här får du en ninjaspark av mig" från bebis. Första gången jag reagerade på det som en spark var innan jag skulle gå och lägga mig. Fredrik jobbade natt och när jag sände ett godnatt meddelande åt honom så sparkade det till i magen.

 

"För mig så har det fungerat bäst för nerverna och att behålla lugnet att hålla mig så långt borta från gravidforum på internet"

 

→ Sparkar bebisen mycket?

Nu känner jag bebis regelbundet flera gånger om dagen. Har lärt mig bebis schema när hen är vaken, och hela magen rör sig när bebis är igång. Vaknar även upp mitt i natten av att bebis sparkar för fullt, så ja, bebis sparkar nog mycket. 

 

→ Är du ofta orolig?

De första veckorna av graviditeten var jag mycket orolig. Googlade minsta lilla symptom, aktade mig för allt som kunde skada mig eller det lilla embryot på något sätt. Satt och skrev affirmationer och mediterade. Men så eskalerade illamåendet och jag hade liksom inte tid att vara orolig eller googla minsta lilla symptom medan jag spydde.

La också märke till att för mig så har det fungerat bäst för nerverna och att behålla lugnet att hålla mig så långt borta från gravidforum på internet, och människor som talar om risker och sånt som kan gå fel. Jag känner mig själv bäst.

 

→ Har du fått bristningar?

Oujee. Kommer nog att bli en tigermamma. Men bristningarna stör mig inte.

 

→ Har du foglossning?

Oujee. Går runt som en pingvin vissa dagar, medan jag andra dagar knappt kommer ur soffan. 

 

"Jag försöker att inte måla upp en drömbild om hur förlossningen ska se ut."

 

→ Har du sammandragningar?

Kände av sammandragningar och någon krampliknande känsla efter en arbetsdag. Då blev jag rädd då jag inte visste vad det handlade om, och såg till att få mycket vila efteråt. Nu när jag ändå håller på att skapa liv så är allt annat sekundärt. Hälsan måste komma först. Alltid.

 

→ Hur vill du att din förlossning ska se ut?

Jag försöker att inte måla upp en drömbild om hur förlossningen ska se ut, eftersom jag är medveten om att ingenting ändå blir som man har tänkt sig. Huvudsaken är att vi får träffa bebis och att alla mår bra. 

 

→ Hur många ultraljud har du gjort?

Tre stycken. I vecka 12, vecka 17 (då jag hamnade in på avdelning) och v 22 vid rutinultraljudet.

 

→ Vet du vad det blir för kön?

Nej, vi vet inte till 100% vad bebis har för biologiskt kön.

 

→ Vilka är dina favoritkläder?

Pyjamas och mjuka kläder som inte spänner åt så mycket.

 

→ Vad är dina favoriträtter?

Tomat skulle jag kunna äta till frukost, lunch, middag och kvällsmat. Men annars så har jag inte så mycket av favoriträtter att äta. 

 

→ Vilken sovställning är bäst?

Jag sover på både höger och vänster sida. 

 

→ Övriga tankar:

Jag har börjat tappa bort ord ur mitt vokabulär. Enkla ord i en helt vanlig diskussion kan vara puts väck. Så kanske man inte ska vara sur på de som pratar babyspråk, de kanske ba har genomgått en graviditet och förlossning. Höhö, skämt åsido.

Jag kan bli akuttrött och somnar gärna på soffan mitt på dagen. Har köpt mina första amningsbh'ar och de är banne mig de skönaste jag någonsin använt. Samma med gravidtrosorna. De skönaste någonsin. 

Mammalådan är på väg hem till oss, och det ska bli så kul att få gå igenom alla fina saker. Dessutom har jag och Fredrik skaffat nu barnvagn och babyskydd, så det är fixat. Även med spjälsängen och babynestet, som borde vara på väg hem till oss i helgen. Vill få undan allt stort så snabbt som möjligt, eftersom jag tippar att min foglossning knappast blir bättre, samtidigt som jag inte själv blir smidigare i kroppen.

 

Annars då? Jag njuter. 

 

gravid vecka25 17.07.2019 bloggen

Passade på att ha gravidfotografering med mig själv idag.

 

Du är efterlängtad och älskad, bebis i magen.

 

 


Första natten i huset.

Skrivet av Caroline Eriksson 12.07.2019 | 1 kommentar(er)

För ett år sen byggde jag hönshus för fulla muggar, och i ett år har det hönshuset stått stadigt i alla väder och vind. Är liksom fortfarande förvånad hur huset klarade av den värsta stormen på länge i januari, där träd föll omkring på andra sidan vägen och folk blev utan tak på sina hus. Inte en skråma på det lilla hönshuset och hönsen, som även de var utan värme och el i 44 timmar, mådde som kungligheter.

 

Men tiderna förändras, och i år ville vi (okej, först Fredrik, men jag var inte svårövertalad) utöka vår hönsflock, och på grund av att vi ville ha lite större raser också så behövde vi tänka om med boende. På en annan mark hade Fredrik en barack som stod oanvänd, och den skulle med hjälp av massor av rensning och uppiffning bli det perfekta hönshuset för oss.

 

honshus 12.07.2019 chicken coop 1Hönsens nya boende är minst sagt lyxigt, och vi ska måla huset vitt i ett senare skede.
 

I tisdags var det dags att flytta på hela baracken. Med hjälp av en kraftig traktor och en lastbil med kran så flyttades baracken från punkt a till punkt b. Alltså vår tomt. Det var spännande. Ett tag såg det lite väl spännande ut då huset höll på att luta åt ett dike, att jag såg framför mig hur hönsen skulle bo i sitt lilla hönshus för all evighet.

Men skam den som ger sig, och huset rätade upp sig och kom till sist upp på lastbilens flak.

 

Inatt var första natten hönsen sov i sitt nya hus, och i morse gick jag med pirr i magen för att se hur de hade haft det. Passade på att ta med kameran och fotografera hur hönsen har det nu. 

 

honshus 12.07.2019 chicken coop 2 Hönshusets första rum.

 

När du kommer in i hönshuset så möts du av ett rum med ett fönster och ett bord. Det är här vi ska ha elcentral för lampa och möjligtvis värme de kallaste dagarna. Det är även här vi ska förvara hönsens mat och halm, utan att vara rädda att hönsen får för sig att frossa i godsaker. 

 

Tidigare har det varit i hela huset orangea väggar och tak, och saker från golv till tak, så Fredrik har gjort ett underbart jobb med att städa ur och piffa upp denna barack. Som ett helt nytt hus, och nu så här i efterhand suger det lite att varken jag eller Fredrik hann ta en "före bild".

 

honshus 12.07.2019 chicken coop 3Här kan hönsen springa runt.
 

När du kommer in i hönsens rum som är det största, så är det här du ser. Matbord till vänster och sandbad till höger (bättre bild under denna text). Sen är det massa med springyta för hönsen, och längst bort finns sittpinne och reden.

 

honshus 12.07.2019 chicken coop 4Sandbad och matbord är bra att ha.

 
Till vänster om dörren ser du en skild area enkom för hönsens sandbad. Nu på sommaren så badar de utomhus varje dag, men på vintern blir det sämre av det. Dah.

Så för att hönsen ska hålla sig friska och fräscha så har Fredrik byggt en "låda" åt dem, dit de kan fara för att sandbada. 

 

Till höger är ett stort matbord med kant, så inte deras mat sprätter omkring så mycket. Vissa av hönsen (ja, jag talar om dig Gullefjun) är lite passivt aggressiva när de äter, och för att minska på att maten far överallt så är det här bordet det bästa alternativet. Jag har ju tidigare testat att hänga upp maten, men inte ens det hjälpte, så nu hålls i alla fall maten på bordet.

 

honshus 12.07.2019 chicken coop 5honshus 12.07.2019 chicken coop 6Sittpinne format som ett L, och stege för de minsta.

 

I deras gamla hönshuset hade jag deras sittpinne format som ett L. Om du vill att hönsen ska sova på samma höjd, men ändå inte bråka om vem som ska vara i mitten (det handlar om rankning), så är formen L att föredra alla dagar i veckan. Deras rutiner för natten blev så mycket lättare, och inga problem att hitta sin plats för natten. 

Så det var självklart att vi skulle fortsätta med formen L i nya huset. 

 

Det som är skillnad är att Fredrik har byggt en stege som matchar sittpinnen. Stegen använder sig de minsta av nu, och i framtiden höns som kanske är större eller äldre, och inte vill flyga upp till pinnen.

 

honshus 12.07.2019 chicken coop 7honshus 12.07.2019 chicken coop 8Från att ha två reden, har nu hönsen fyra stycken att välja mellan.

 

I gamla hönshuset fanns två reden, och även om det räckt bra (du kan har 10 reden på fem höns, och de vill ändå alla ha ett och samma) så utökade vi reden till fyra stycken i detta hönshus. Reden är i storlek 40 x 40 cm, vilket gör att våra dvärghöns nästan kan gömma sig i redet, och passar lika bra för stora som små höns.

 

Nu i morse så stod alla tre hönor som för tillfället värper och valde ut sitt favoritrede.
 

honshus 12.07.2019 chicken coop 9Houdini upptäcker sitt nya hem.

 

Jag och Fredrik bar in hönsen igår kväll när de annars skulle ha gått och lagt sig, och nu i efterhand så var det nog den bästa tidpunkten att göra en flytt på. De fick lite tid igår kväll att tänka vad tusan som hände, och hann sprätta omkring innan de alla myste tillsammans för natten.

Idag har de fått vakna upp till sitt nya hem och bli ännu mer varma i fjädrarna. 

 

Den största skillnaden jag kunde se nu i morse, var att kycklingarna verkar vara mer självständiga. Houdini som nog annars är en chill-kyckling som mest tycker om att ligga och inspektera omvärlden, gick runt och utforskade sitt nya hem själv. 

Kycklingarna hade inte samma behov att springa hack i häl med Gullefjun, och Gullefjun var lugnare med att inte ha dem vid deras sida hela tiden. Kan också bero på att kycklingarna blir fem veckor nu (den bruna fyra veckor) och att de inte alltid behöver sin mamma vid sin sida.

 

Buhu, tiden går så snabbt. Man hinner knappt blinka, så är de stora.

 

honshus 12.07.2019 chicken coop 10 Älskade Helmi njuter av sitt nya hem.
 

Vi har så gott som hela hagen byggd till nya hönshuset, så idag ska hönsen få vara inomhus och bli hemmastadda, medan vi gör i ordning på utsidan. Känns som att det kan vara en bra idé att ta babysteg med hönsens flytt, och låta dem bli bekanta med nya hemmet och nya hagen innan de får igen springa fritt på vår gård.

Nya hagen kommer att vara större än insidan av deras hus, så de kommer inte att få det tråkigt när vi är iväg på resa eller jobb.

 

honshus 12.07.2019 chicken coop 11Liten och stor.
 

Och så här har hönsen det nu. Jag är så otroligt tacksam för att Fredrik tog tag i detta, och gjorde allt så fint åt hönsen. Han är helt underbar, den där mannen.

Det kommer att underlätta skötseln av hönsen betydligt mer nu under vintern, då vi ännu till har ett barn att ta hand om och älska. Här kommer hönsen att må som kungligheter.

 

 


Den gravida kroppen och självacceptans.

Skrivet av Caroline Eriksson 09.07.2019 | 2 kommentar(er)

Jag har blivit riktigt bortskämd under min semester. Varit vaken så länge jag velat, gått och sova när jag blivit trött. Vaknat exakt samma tider tre gånger per natt, för att sedan sova längre än jag sovit på evigheter. Har jag varit mer aktiv en dag så har jag blivit påmind om hur eländig foglossningen kan bli, men inte på samma sätt som jag mått efter en dag på arbetet, då jag knappt kunnat röra mig.

Jag har helt enkelt fått njuta och ha det bra. Och det har gjort gott för både kropp och själ.

 
Idag steg jag dock upp tidigt, tidigare än jag tänkt. Men kände mig utvilad och i min mage pågick världens träningspass, för världens värdefullaste människa. Det är svårt att förklara hur det känns att känna någon sparka på inom en, men har börjat förstå de där typerna som säger att de kan sakna att vara gravida. Hur mysigt det kan vara att känna fosterrörelser och så vidare.

Nu kanske jag inte ska sträcka mig så långt att jag skulle säga att jag skulle kunna vara gravid på heltid, för all evighet, men jag har liksom kommit till frid med att det här är min kropp nu.

Och att den kroppen aldrig mer kommer att vara sig lik.

 
Sara skrev ett fint inlägg om hennes resa till självacceptans och självförtroende, och det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Något jag skrivit om så mycket tidigare, och nu kommer att skriva om igen. Bara att jag har andra förutsättningar och har andra känslor idag, än vad jag hade för säg ett, fem eller tio år sen.

 

 

"Hela min kropp har förändrats i storlek och form. Och det är här jag har fått verkligen sätta mig själv på prov. Se om jag kan leva som jag lär."

 

 

Att bli gravid har vänt upp och ner på allt jag en gång visste eller trodde att jag visste. Snabbt förändrades min kropp så pass att mina favoritbyxor inte satt bekvämt längre. Och bekväm, det vill jag alltid vara. Så från att ha en garderob där jag kunnat använda varje plagg, blev jag begränsad till ett par tunikor och mjuka leggings.

Det här med att inte alltid kunna klä sig i vad man vill, har varit hårt. Speciellt när jag i början spydde och mådde illa varje dag, och ändå ville känna mig fin.

 
Hela min kropp har förändrats i storlek och form. Och det är här jag har fått verkligen sätta mig själv på prov. Se om jag kan leva som jag lär.

Vissa dagar har det gått bättre, och vissa har jag fått kämpa. Speciellt de dagar andra människor valt att kommentera min kropp. Även om jag vet att kommentarer och försök till att röra min mage är av välmening, så är det tydligen en känslig plats för mig. Själsligt och kroppsligt.

Har inga problem med att själv se mig själv som gravid eller att t.ex Fredrik rör vid mig, och springer fortfarande runt naken om jag så vill. Men det är det här med att ”en gravid kropp inte längre är helt och hållet kvinnans egen kropp”, och att andra som aldrig annars skulle kommentera ens kropp plötsligt får känslan att det är fritt fram, som gör att det skaver i mig. För jag vet ju innerst inne att det här är helt och håller min egen kropp.

 
Men annars så har inte viktuppgång, bristningar eller annat stört mig så mycket.

För det mesta så känner jag mig fin. Har äntligen köpt kläder som ska passa min kropp, och förhoppningsvis minska på hormonella utbrott där man gråter för att man inte har något att ha på sig. Kläder som är mjuka, bekväma och fina. Och ja, jag som muttrat för att ”alla gravidkläder är prickiga eller randiga”, äger nu en mycket skön och fin randig figurnära klänning. Man får väl ändra åsikt här i livet.

Och nu vet jag ju att jag kan må så mycket bättre fysiskt om kroppen får vila.

 

 

"Om inte för min egen skull, så för bebis skull så ska jag acceptera mig själv och den kropp jag lever i."

 

 


Den här kroppen kommer kanske aldrig mer vara densamma, men jag välkomnar den som den är. För den är jag, och den är underbar.

 

 

Sen så har jag förutom mig själv, ännu ett till liv att tänka på. Jag vill inte föda fram en människa till denna värld, och låta den människan se sin mamma ogilla sin kropp. Om inte för min egen skull, så för bebis skull så ska jag acceptera mig själv och den kropp jag lever i.

Precis som den jag är.

 


Underbara kycklingliv.

Skrivet av Caroline Eriksson 02.07.2019

"Åh vad ert barn kommer att ha det härligt med alla djur på gården", är en kommentar jag fått från flera personer. Och ja, själv hade jag som barn älskat att växa upp på en bondgård med alla möjliga djur, så det ska bli kul att kunna få ge en liten del av min egen barndomsdröm till vårt barn. Även om vi endast har höns och katter, men det är inte så bara det heller.

 

Med tre katter och åtta höns så blir ingen dag tråkig eller den andra lik. Man är liksom aldrig ensam, och man blir aldrig utan att göra. Dessutom är både höns och katter på samma nivå av behov av skötsel. De liksom bara är mysiga varelser som tycker om att vara nära, och med lite vardagsskötsel så går det inte nöd på någon.

 

Våra kycklingar växer så det knakar om det, och nu har de börjat träda in i den där "pinsamma tonårsfasen" där vissa kroppsdelar växer snabbare än de andra, och håret är liksom alltid lite okammat. Och som jag gillar kycklingarna. De är helt underbara, och Gullefjun är en helt underbar mamma som tar hand om dem och aldrig lämnar deras sida.

Nu ska du få se bilder som jag fotograferat nu på eftermiddagen.

 

02.07.2019 1

Fredriks kyckling Houdini.

 

Hade jag fått bestämma så hade vi inte haft kycklingar denna sommar. Men mitt graviditetsillamående de fyra första månaderna gjorde att Fredrik fick spendera mer tid med hönsen, och i den vevan så fastnade han även för hönsen och insåg hur roligt det är med höns. Så när han en dag sa om vi inte skulle ta och ha fler, speciellt av rasen houdan, så tyckte jag det lät som en bra idé. Har man fem hönor från förr så gör väl inte ett par fler någon skada.

Så det här är vår enda houdan kyckling, som nu heter Houdini. 

 

Om du googlar på rasen houdan så kommer du att få se en hel massa roliga bilder av en alldeles ljuvlig ras. Det ska bli kul att få se vilken intressant frilla vår Houdini får.

 

02.07.2019 2

Houdini med sina syskon.

 

Vi har även två blandraser, som åtminstone den svarta har lite silkeshöns i sig. Den ljusbruna med fartränderna är däremot mer av ett mysterium. Den är en vecka yngre än både Houdini och den helsvarta kycklingen, men håller som bäst på att växa om den svarta. 

Blir spännande att se vad det blir av de båda två.

 

02.07.2019 3

Vattenpaus i värmen.

 

Alla tre kycklingar kan även nu flyga så pass bra att de hunnit sova någon natt på sittpinnen med sin mamma. När de är ute på gården så går de inte. De flyger fram. Jag hade som läst någonstans att silkeshöns inte har den där flygförmågan som vi är vana med våra egna höns, så jag hade redan planerat hur vi ska anpassa nya hönshuset för höns som inte kan flyga. Men som det ser ut nu är det inga problem.

 

Och ja. Du läste rätt. I och med att vi har tillökning av höns, och Fredrik blev så intresserad av höns, så kommer vi att skaffa ett större hönshus där vi kan ha plats med hur många höns som helst. Deras hage kommer även att bli större än deras hus (stort!), så det betyder att när vi är borta i arbete eller på resa så behöver vi inte oroa oss att hönsen får det tråkigt.

 

02.07.2019 4

Houdini och lilli med fartränderna spanar.

 

Flera gånger om dagen går jag och Fredrik och släpper ut Gullefjun och kycklingarna så de kan springa utanför hagen. Även hur mycket jag vill lita på våra katter (och skator och ekorrar) så vill jag låta kycklingarna bli lite större innan de får springa fritt med resten av gruppen. Det går dock ingen nöd på dem.

De springer in och ut ur hönshuset. Äter, dricker, leker och lever härligt kycklingliv.

 

02.07.2019 5

Sliten hönsmamma med sina tre kycklingar.

 

Det tog tydligen på krafterna för Gullefjun att bli mamma. Att ligga flera veckor på ägg och sedan ha plötsligt tre liv att ha ansvar över, gjorde att hon tappade sina fjädrar. Det är massor av nya fjädrar på gång, så innan sommaren är över så kommer Gullefjun att se ut som en ny och fräsch höna. Men för tillfället får hon gå runt och se lite sliten ut, med all sin rätt.

 

02.07.2019 6

Så vacker.

 

Jag tycker ju om alla kycklingar, men den helsvarta är ändå speciell. Med sitt hår som är som en fin boll. Sin helsvarta hud och svarta fjädrar. Har aldrig sett något liknande.

 

Och det var dagens uppdatering från hönshuset. Nu ska jag hjälpa Fredrik (se på) när han förbereder för det nya hönshuset.

 

Vilken av kycklingarna är din favorit?

 

 


Väntar vi en pojke eller flicka?

Skrivet av Caroline Eriksson 01.07.2019 | 2 kommentar(er)

Jag är dålig med överraskningar. Inte så att jag inte skulle tycka om dem, men på ett sånt sätt att jag inte klarar av att hantera dem tålmodigt. Får jag en födelsedagspresent i förskott så kan du slå vad om att jag har öppnat den samma dag. Julklappar under granen blir klämda och kända på. För jag är helt enkelt den där typen som inte vill vänta på något så länge. Speciellt inte om det är något roligt på gång.

 
Så när folk har frågat mig och Fredrik om vi ska ta reda på bebis kön, så har jag sagt ”Självklart!”. Inte för att det har någon betydelse om det är flicka eller pojke, men för att det skulle vara en överraskning mindre att vänta på.

Därför for vi på ultraljudet (det sista innan förlossning) förra veckan förberedda att veta lite mer om vem det är som vi väntar och längtar efter.

 
Barnmorskan började med ultraljudsundersökningen med att mäta armar, ben och huvud på bebis. Noggrann kontroll av hjärtat, som visade att allt var som det skulle. Hjärnan såg fin ut. Njurar, lungor och andra organ var perfekta. Medan hon undersökte bebis så kunde jag bara tänka på hur häftigt (och lite utomjordigt) det egentligen var; att just nu så är det ett liv som skapas inom mig, som är hälften mig. Hälften Fredrik. Att från en liten cell så har det blivit någon som nu klassas som ett barn.

 


Fick även se fram och tillbaka bebis näsa och pussmun. I några sekunder var det det vackraste jag sett, tills ultraljudsmaskinen förvrängde så att bilden såg mera läskig än söt ut. Men den där näsan och pussmunnen, åh vad det värmde mitt hjärta.

 

bebis 27.06.2019

Vår älskade bebis.


Sen när allting var kollat att bebis vuxit och utvecklats som hen skulle, så var det dags att se om bebis ville avslöja sitt kön. Men det gick inte som vi tänkt oss.

Bebis låg upp och ner, med ryggen mot oss, och på ett sånt sätt att det var svårt att se något. Jag försökte röra mig lite för att se om bebis ville flytta sig lite, vilket resulterade i att bebis nog låg som önskat, men att istället min navel skapade ett stort skuggområde just där könet var.

”Det är ett envist barn ni får”, sa barnmorskan, och jag log och tänkte det är bra med lite fananamma.

Efter en stund, och efter att jag vänt mig igen, så kunde barnmorskan se bättre, men kunde inte ge något klart svar.

 
Så vi gick därifrån, utan att veta om det är en pojke eller flicka som vi får möta vid förlossningen. Först trodde jag att jag skulle ta det på ett helt annat sätt. Att det skulle gnaga inom mig, så som det är att ha en present med ens namn på sig framför sig, som man inte får öppna.

Men det gjorde det inte.

 


Det har ju ingen betydelse om det är en pojke eller flicka. 

Nu behöver man inte ens av misstag skapa en identitet till någon man ännu inte mött. Att inreda bebis rum och köpa kläder och saker till hen blir inte alls svårare. Tvärtom, bara lite roligare. Det här barnet ska ha alla möjligheter, utan att ens av misstag bli begränsad.

Och nu ser jag, om det är möjligt, bara mer fram emot förlossningen. Tänk vad spännande det kommer bli. 

 
Det viktigaste av allt var ju det vi redan hade fått se och visste; att bebis mådde bra i magen och var frisk.

 


Livstecken

Skrivet av Caroline Eriksson 28.06.2019

Efter att ha varit på ultraljud (sista innan förlossning!) igår så är jag idag fylld av kärlek och lugn. Och massor att skriva om. Kan också bero på att det är första semesterdagen och jag fått sova tio timmar i sträck som jag känner av någon slags energi. Och med ”i sträck” menar jag några kisspauser, för det är tydligen en ninja som gillar att sparka på kissblåsan.

 
Tänkte hur som helst komma med lite livstecken från mig, för att visa att bloggen, ni och du nog är i mina tankar. Men att det kanske tar till nästa vecka innan jag kommer igång på riktigt.

  20.06.2019 1

Till att börja med ska jag nu fylla mina första semesterdagar med att bara ta dagen som den kommer. Skulle vilja börja boa och skapa saker nu till bebis, men känner mig även för väl för att börja på med alldeles för stora och nya saker. Som babykläder. Ser ju ut som världens lättaste sak att sy, men när jag läser instruktioner och ser på videor på youtube får jag nackspärr. Är det faktiskt så invecklat att sy babykläder?

 
Skulle även vilja sy ett babynest. Har ju lyckats sy en kattbädd för många år sedan, så hur svårt kan det vara? Men även där. Ser lätt ut på bilder. Instruktionerna förstår jag mig inte på.

   

Kan även bero på graviditetshjärnan som gör att jag inte riktigt är lika på topp och med i svängarna.

På min sista arbetsdag innan semestern sa jag åt en innan jag gick iväg: ”Hej då, nu ska jag fara och se om jag hittar några kycklingar!”. Vet som inte varifrån det kom, men jag började gapskratta så tårarna sprutade.

 
Som att på den nivån är det.

Höhö.

20.06.2019 2

 

Och det var min uppdatering från mig. Hoppas du får en underbar dag och helg.

 


Vår vackra trädgård.

Skrivet av Caroline Eriksson 24.06.2019 | 2 kommentar(er)

Vår drömträdgård är i ständig förändring, och trots att jag tyckte den var vacker innan vi ens hade planterat något, så blir den vackrare för varje dag. Speciellt nu när det är liv i trädgården och man ser att det kommer att komma frukt på det man planterat. 

I morse var det perfekt väder att fotografera trädgården, så förbered dig på en massa bilder av den plats jag går runt vid varje dag.

 

ps innan jag börjar med något allt. Lite stor skillnad det du kommer att få se nu, från det du fick se åttonde maj.

Nåja, nu börjar jag vår rundtur.

 

tradgard 24.06.2019 1

En överblick av en liten del av vår gräsmatta.

 

När jag går ut på terrassen och vänder blicken till vänster, så är det det här jag ser. Även samma vy jag har om jag tittar ut genom vardagsrumsfönstret. Vår flaggstång som har några vackra växter planterade omkring sig (fråga inte om namn, jag kan inte sånt), våra odlingslådor och den ställning som Fredrik byggde åt hönsen (i högra hörnet).

Hönsen håller sig gärna bakom stenmuren i skogen när det är som mest soligt, men när det blivit svalare närmre huset så kommer de gärna upp för att få något gott att äta, och sitta på ställningen och filosofera över livet.

 

tradgard 24.06.2019 2

tradgard 24.06.2019 3

Äppelträd, körsbärsträd, päronträd och plommonträd kan du hitta i vår trädgård.

 

Runt om gräsmattan och trädgården är det en massa fruktträd planterade. Redan i år ser det ut som att jag och Fredrik kommer att få smaska på egna äpplen och varsitt plommon, trots att det såg sämre ut med körsbären.

Kanske bättre lycka nästa år med körsbären.

 

tradgard 24.06.2019 4

tradgard 24.06.2019 5

Jordgubbar, smultron, frilandsgurka, majs och ärtor kan du bland annat hitta i odlingslådorna.

 

Tidigare i vår / sommar så såg jag en annons på facebook där en kvinna gav bort "polka" jordgubbsplantor. Ett par dagar efter att jag sänt iväg ett meddelande till henne så fick jag hemleverans (!!!) med en hel stor papperspåse, full av jordgubbsplantor. Gratis!

Det räckte fint till att fylla fyra odlingslådor (kom ihåg att Fredrik är den som planerat allt), och nu blommar det för fullt. Som det ser ut nu så kommer vi att få massor av jordgubbar.

 

Dessutom finns det allt från ärter, till smultron och någon enstaka majs som är planterad i lådorna. Runt om odlingslådorna har Fredrik grävt bort gräsmatta, täckt med marktäckningsduk och sedan fyllt på med flis omkring. Ser så mycket finare och ordningsamt ut.

 

tradgard 24.06.2019 6

tradgard 24.06.2019 7

På ett av alla våra plommonträd (vi har många) växer det varsitt plommon åt mig och Fredrik.

 

Det var svårt att hitta plommonen i trädet, eftersom de är så fint kamouflerade. Hoppas de tar sig genom hela sommaren så jag och Fredrik får njuta av varsitt plommon sen när de mognat.

 

tradgard 24.06.2019 8

tradgard 24.06.2019 9

Nere vid växthuset växer det krusbär, svarta- vita- och röda vinbär och hallon (trädgårds och vilda).

 

Min absoluta favoritplats vid vår trädgård är nere vid växthuset. Här växer goda bärbuskar i alla färger och former. Hallon, vilda och tama. Rabarber. Och självklart vårt växthus som Fredrik hade tålamod att bygga ihop (även om han än idag säger att "han ALDRIG gör om det igen!").

Även här är marken täckt med marktäckningsduk, för att sedan ha fått flis på sig. Ser så mycket mer fint ut, och är behagligt att gå på. Dessutom doftar nyflisat flis otroligt ljuvligt.

 

tradgard 24.06.2019 10

Vi har en smart lucka på växthuset.

 

Sen sist du hörde något om växthuset, så har Fredrik beställt efter en smart lucköppnare till växthuset. Lucköppnaren innehåller vax, vilket gör att det expanderar och vädringsluckan öppnar sig själv när det blir varmt. När det blir kväll eller vädret är svalare så stängs luckan. Den anpassar sig efter temperaturen, och eftersom det är så varmt idag så står luckan på vid gavel.

Så smart och behändigt, och framförallt skönt, när man slipper springa och stänga och öppna luckan själv.

 

tradgard 24.06.2019 11

tradgard 24.06.2019 12

Inne i växthuset mår tomater, paprika, chilipaprika, vindruvor och gurka bra. Fantomen också.

 

Tack vare att luckan sköter sig själv, så mår även det vi odlar bra inne i växthuset. Jag, som har fått dille på tomater, kommer att få många egna tomater i år.

 

tradgard 24.06.2019 13

Om något år får vi egna vindruvor.

 

När jag och Fredrik var till stan för att handla för ett par veckor sen, hittade vi vindruvsplantor. Den finaste av dem fick flytta hem till oss, och mår nu så bra i växthuset. Den är gjord för det finska klimatet (tur om nu någon är det), och ville bli planterad på fast mark. Så Fredrik fick ta och gräva ner den i växthuset, och placerade fint stenar omkring.

Snart får vi ta och binda upp den, då den vuxit så mycket sen den kom hit.

 

tradgard 24.06.2019 14

Chilipaprika (eller vanlig paprika, har glömt) trivs i växthuset.

 

Och snipp, snapp, snut, så var rundvisningen av vår trädgård slut. Här trivs vi.

 

Vad är din favoritplats i trädgården?

(din egen alltså, men har du ingen trädgård får du nämna min också, hehe)

 

 

 


10 saker om min graviditet

Skrivet av Caroline Eriksson 18.06.2019 | 6 kommentar(er)

Över hälften av graviditeten har gått, och inser att jag inte delat med mig så mycket av graviditeten som jag trodde jag skulle göra. Har inte fotograferat en enda magbild. Har inte uppdaterat om minsta lilla förändring, utan har bara varit och tagit en dag åt gången. Och det har tydligen varit mitt sätt att vara gravid på.

Men det här är ändå något man kanske vill dokumentera, åtminstone lite i alla fall. För en dag kommer jag inte vara gravid längre, och då kanske jag glömmer hur det har varit. Så här är tio saker jag kan komma att tänka på just nu som rör min graviditet. Är det något du undrar över, eller vill veta om min graviditet, skriv en kommentar.

 


1. Jag visste med detsamma att jag var gravid, eftersom det tog så ont. Typ som att gå med mensvärk, men på ett annat sätt. Dagen före jag plussade kröp jag på golvet av smärta och sa till Fredrik; ”Är jag inte gravid nu så vet jag inte vad som är på gång”.

2. Det är först nu som jag kan börja tycka det är roligt att vara gravid. Missförstå mig inte, jag har från dag ett varit tacksam och lycklig att ha förmågan att tillsammans med Fredrik kunna skapa liv, men. När man har spytt dagligen fram till vecka 18, blivit inlagd på avdelning och till på köpet dras med foglossning, då tänker man tanken om det ”inte skulle vara roligare än så här?”. Istället ville jag bara föreställa mig vara en sköldpadda som gömde sig i sitt skal tills allt lugnat ner sig.

Och nu *ta i trä* ser det ut som att det har vänt, och det enda jag får ta och acceptera är foglossningen som jag inte blir av med. Men största skillnaden är att jag nu ändå kan njuta av graviditeten till fullo.

3. Ibland undrar jag om katterna vet vad som pågår, för från att alltid velat ligga på min mage och sova, så är de nu istället vid min sida. De rör sakta vid magen med tassen, trycker sig emot den och ”tvättar” den ibland. Eller så är jag bara smutsig.

4. Jag förvånad över hur lite chips jag ätit denna graviditet. Sånt man tyckt varit gott förut smakar inte alls idag. Det enda som kanske skulle få mig att vilja äta chips är ostbågar eller nacho cheese balls, men ändå får inte tanken på det att vattnas i munnen.

5. Istället så har jag fått dille på bärkräm, och nu utsett mig själv till expert på att koka kräm.

6. Jag har fått fem små bristningar på magen (trots att jag smort magen varje dag), och det stör mig inte alls. Är det tänkt att jag ska vara en tigermamma, så är det väl så.

7. Och den där magen började synas nu, i vecka 21. Man ska ju inte jämföra sig med andra, men jag har kunnat se andra gravidmagar i mindre veckor än mig, med större, rundare och finare mage. Själv har jag bara sett jämntjock ut med en mage som gått rakt ut från höfterna.

Men det är min mage och den är perfekt som den är. Precis som alla andras.

8. Det här med att känna bebis sparka som något bubbel eller fjärilar i magen upplevde jag aldrig. Högst troligt för att jag bortförklarade det som tarmrörelser. Nu känner jag dock starka sparkar som inte går att ta miste på.

9. Är inte nervös överhuvudtaget för någon förlossning, utan försöker tänka att kroppen vet ganska långt vad den ska göra. Att det som är meningen kommer att ske. Viktigaste är bara att inte kämpa emot, vad det än handlar om här i livet, utan ba ”go with the flow”. Och får jag panik eller blir rädd så måste jag ju bara prata om det med någon.

Läste någonstans att de har badkar och bastu för födande mammor vid Vasa Centralsjukhus, så jag föreställer mig hur jag ska ta ut allt av upplevelsen och testa på allt (även om jag är mycket medveten om att inget sist och slutligen blir som man tänkt sig, men hej, låt mig få drömma).

10. Nästa vecka ska jag och Fredrik få se bebis för tredje gången. När jag blev inlagd på avdelning fick vi ju se bebis på ultraljud (det var då andra gången), och trots att jag mådde förjävligt så var det en livlig unge som sparkade runt i min mage. Att få se sin bebis på ultraljudet är en mäktig känsla.

 

gravid vecka21 caroline bloggen

Idag fotograferade jag mig själv och magen för första gången sen jag blev gravid.

 
Undrar du något angående graviditet,

hemmet eller livet överlag?

Skriv en kommentar, jag svarar på allt och uppskattar att höra av dig.

 


Dessa graviditetshormoner

Skrivet av Caroline Eriksson 17.06.2019 | 1 kommentar(er)

Du vet att du har graviditetshormoner till 1000 när du börjar gråta av glädje när du får se hur glad en gubbe blev av att en ung tjej stannade för att hälsa och krama om hans hund. Han satt och log länge och pajade sin hund efter att hon gått, och där var jag ett par meter ifrån och grät så tårarna sprutade. Dessutom hade jag en söt liten fågel som trippade runt fötterna och ville ha bröd från min hamburgare. 

Tårarna sprutade. Mitt på torget i stan.

 

Kunde dessutom ha släppt en tår när jag hittade glutenfritt och alkoholfritt öl i butiken. Livet, det här livet.

 


Att återuppliva en kyckling

Skrivet av Caroline Eriksson 17.06.2019 | 2 kommentar(er)

Att ha djur är inte alltid roligt. Det är ett ansvar, och med det ansvaret följer det att man kommer att vara med om situationer då du endera får välja att avliva djuret, eller söka hjälp till djuret. Att det är du som människa och ägare att se till att djuret har det bra, trots att det kanske går emot ditt ego.

Det du ska få läsa nu handlar om det jag fick vara med om igår.

 

 
En vecka efter att kycklingar kläckts fram under Gullefjun, hämtade jag och Fredrik hem två maskinkläckta kycklingar till flocken. På grund av dålig kläck och att vi ville ha fler olika raser i vår flock, så kom vi hem med ännu en silkesblandning och en faverolle kyckling.

Tanken var att någon av de två resterande surhönorna skulle få varsin, men ingen av dem var redo för att få kycklingar. De gillade väl bara mest att sura.

Gullefjun däremot tog emot de båda nykläckta kycklingar under sina vingar, och lät alla små kycklingar vara under henne. Så efter att ha observerat henne en halv dag och sett det gått bra, så tänkte jag att det skulle fortsätta gå bra.

 
Till igår morse, då jag skulle släppa ut hönsen. Öppnade upp hönsluckan och såg de vanliga hönsen hoppa ut en efter en. Kikade genom fönstret och får se något gult ligga halvt begravt i spånet. Rusar in genom dörren, och ser att min faverolle kyckling ligger livlös framför mig i spånet.

När jag tar upp kycklingen i händerna känner jag hur den rör sig något, även om det lika gärna kunde ha varit mina händer som skakade så mycket av panik. Nacken var så lös att jag var övertygad om att den brutit nacken, och den lilla kycklingen kändes plötsligt så stor när den låg raklång i min hand.

 

"Jag var inte redo att ge upp."

 

 
I den här stunden har jag panik och ångest på högsta nivå. Jag skyller på graviditetshormoner, även om jag säkert skulle ha gråtit som icke-gravid, och sprang in med kycklingen med tårarna som rann längs min kind. Tog en liten handduk som jag lindade runt kycklingen, och Fredrik som vaknat av mitt gråt fann mig mitt på vardagsrummet med en kyckling i famnen.

Kycklingen andades, men mycket ytligt och utan någon rytm. Att låta den ta sina sista andetag ensam var inte något jag ville, så jag började föra mina fingrar över den och kände fingrarna röra vid de mjuka fjunen, på den kalla kroppen.

 

Det var som det eller att hjälpa till att avsluta lidandet, och jag var inte redo att ge upp.

 

faverolle chicken

Kycklingen som blev så fäst vid mig, efter att jag återupplivat den.


All beröring verkade göra något, för även om det var så gott som en livlös kyckling i mina händer, så tyckte jag se att den reagerade vid varje beröring. Jag la mig i soffan och lät kycklingen ligga mellan mina bröst. Varmast där. Huvudet var fortfarande något man fick hålla koll på, och förutom att jag rörde vid kycklingen och stabiliserade kroppen, så var jag fortfarande säker på att detta var slutet för den.

Men efter en timme låg inte längre kycklingen raklång, utan hade fört benen under sig, och efter ännu en timme så började jag höra små pip komma från den lilla kroppen.

 


Jag spenderade alltså så gott som hela dagen igår med återuppliva en kyckling. Det tog tid och tålamod, men jag vägrade ge upp hoppet om kycklingen. Från åtta på morgonen till fem på kvällen gick jag runt med kycklingen mellan mina bröst eller i mina händer, för den fick panik om den inte var nära konstant. 

Jag försökte återföra kycklingen tillbaka till flocken när den piggnat till och druckit (efter sju timmar), men Gullefjun attackerade kycklingen med detsamma. Förstår inte varför hon hade något emot faverollen, när den maskinkläckta silkesblandningen var lika accepterad som de hon kläckt fram själv. Men tänker att djur vet ibland mer än vi människor kanske ser.

 

Vid det här laget var kycklingen så fäst vid mig att den bara ville ligga under hakan, och som sprang till min kupade hand om jag hade kycklingen att springa fritt. Jag visste att det var omöjligt att ha den med flocken, eftersom den skulle innebära döden. Och jag visste att en ensam kyckling kan även dö av ensamhet, och jag har inte möjlighet att bära runt på en kyckling dygnet runt. Tror inte man får mammaledigt på grund av en kyckling.

 
Så jag grät lite till, för jag visste vad det skulle innebära, och skrev ett meddelande i hönsgruppen för österbottningar.

En timme senare hämtade en familj hem den lilla kycklingen. De hade lyckligtvis dagen före också hämtat faverolle kycklingar av samma uppfödare jag hämtat min ifrån, så min faverolle fick komma tillsammans med sina syskon.

 


Sent igår kväll fick jag ett foto skickat till mig, där jag fick se kycklingen stå och mysa med sina fyra syskon. Jag grät då också, men av lycka.

Dagen och historien som började lite väl dramatiskt och traumatiskt, fick ett fint slut.