Visa alla inlägg skrivna februari 2019
Som man sår får man skörda.
Vill börja med att understryka att jag inte har gröna fingrar. Har aldrig haft. Det enda jag haft lycka med i plantväg är gullrankor. Därav orsaken att de är mina favoritväxter. Men jag vill även påminna om att jag är en drömmare. En fantasifull envis typ, med massor av fananamma, som inte ger upp i första taget.
Som gärna gör saker och ting för att det är roligt. Som vill lära mig nya saker, med öppet hjärta och sinne.
I söndags kände jag det som ett kall i mitt liv att börja odla. Helst med detsamma. Men hade varken frön, jord eller lust att åka in till stan, så jag fick ta till näthandeln och vänta ett par dagar för att få så.
Och som jag har väntat. I tre dagar. Herregud så lång tid. (Obs obs obs. Sarkasm. Det var snabb leverans. Jag var nöjd.)
Igår fick jag hem ett paket med olika fröpåsar, små miniväxthus och odlingsburkar. Jag hade till och med köpt glasspinnar, eftersom vi tydligen inte äter tillräckligt med glass här hemma. Trots att klockan närmade sig middagstid så började jag plantera med detsamma, och ganska snabbt var köket ett härligt kaos, och köksbordet fylldes av det jag sått. Någon nytta ska bordet, som vi aldrig äter vid, ha.
1. Dill (kan vara bra att ha)
2. Basilika (har en idé att börja göra egen pesto)
3. Frilandsgurka (ser framför mig hur jag lägger in gurkor i olika goda smaker)
4. Paprika
5. Chilipaprika
6. Vattenmelon (vet inte hur jag tänkte här, eftersom vi kanske inte har förutsättningarna att få till stora fina meloner)
7. Sockermajs
8. Bladkål
9. Borstnejlika
10. En påse borstnejlika till. Tycker verkligen om nejlikor.
11. Vit solros
12. Spenat
13. Isbergsallat
14. (busk)Tomat (den hetter "amatör", så tänker mig att jag måste ju få fram en tomat i alla fall)
Jag har lagt plastfolie över alla burkar nu efteråt.
När jag i söndags beställde efter alla mina fröpåsar, hade jag ingen riktig plan med det hela. Jag bara beställde det jag tyckte såg gott ut, och som jag inbillade mig var enkelt att odla fram.
Örter, till exempel, måste ju vara superenkelt. Eller?
Egentligen drömmer jag ba om plusgrader dygnet runt, och att all snö ska smälta, så jag får gräva sönder en del av gräsmattan och göra odlingsland vid husknuten. Jag vill odla rödbetor, morötter och lökar,
men får börja smått med sånt jag tycker är gott och som kan bli fina plantor.
Som paprika, gurka, tomat och.. ja, läs hela listan under föregående bild.
En köpsnejlika.
Vet inte vad det är med nejlikor som gör att jag känner så varmt för dem. Om det är för att de tar sin tid på sig att blomma ut. Att de är så härligt imperfekta. Som kanske ser lite försiktiga ut, men är en av de tuffaste blommorna som finns?
Denna köpisnejlika får vara substitut för min längtan att fylla hemmet med nejlikor, tills det förhoppningsvis kommer fram några plantor bland mina odlingar.
Ser ditt köksbord också ut så här?
Jag och Fredrik äter så gott som aldrig vid köksbordet, och någon nytta måste bordet ha. Nu är en halvan av bordet fylld av sticklingar, odlingar och växter vi vill ge extra solsken till.
Och även om jag kanske inte har så gröna fingrar som jag önskar, så felas det ingenting på viljan. Jag tyckte det var riktigt avkopplande att få så, och ser fram emot att se vad det blir till.
Ska du så något i vår? Vad?
Självacceptans och kärlek.
Jag har hunnit ha komplex över det mesta med min kropp. Minns inte när det började, eftersom jag som de flesta barn föds oförstörda och med endast kärlek i kroppen. Men någonstans på vägen började jag se på min kropp med andra ögon. Och de var inte alltid så kärleksfulla.
Ser ingen vits idag i att nämna vad på min kropp som jag varit obekväm med. Mest för att jag vill inte tala ner om mig själv, eller andra kroppar som kan känna igen sig i min.
Dessutom. Det handlade aldrig om min kropp. Det handlade om mig och det sätt jag såg världen på. Det sätt jag värderade mig själv på.
Jag kan känna en sorg för all tid och engagemang jag lagt på att se ner på mig själv och min kropp. Så många gånger jag valt bort vissa kläder, på grund av rädslan hur de ska sitta på min kropp. Som jag fokuserat på att hålla in magen, istället för att njuta av sällskapet. Gömt mig bakom tyger. Täcken. Mörker. Tryckt ner mig själv för saker jag gjort och sagt. Små saker som ingen annan än jag lagt märke till, och lagt värde på.
Till sist kommer man till ett vägskäl. Där du kan välja att fortsätta på samma gamla bekväma banor, eller bestämma dig för att du vill och behöver en förändring. Ett nytt sätt att leva och se dig själv på. En tillvaro där det inte existerar någon skam eller självhat. Endast kärlek och glädje.
"Jag kan känna en sorg i all tid jag lagt ner
på att se ner på mig själv."
Det här är inget som sker över natten, och är något man får arbeta med så gott som varje dag. Det tar liksom tid att omprogrammera ett tankesätt, och vanor man levt efter. Men som en morot kan jag avslöja att det blir så mycket bättre och härligare för varje år. För varje år inser jag att jag tycker om mig själv mer och mer. Att de ögon jag ser mig själv med, börjar bli så nära de ögon mitt inre barn såg på sig själv med.
Glädje. Kärlek. Humor. Att ta saker, livet och en själv för vad man är, och känna att man är värd den kärlek och lycka världen har att erbjuda.
Och det är självacceptans för mig.
Att fotografera sig själv kan hjälpa en bit mot självacceptans.
Det sägs att vi är vår egen största kritiker, och jag kan hålla med till en viss del. Men den där kritikern har fått ta semester på heltid från mig, för det fanns inga tjänster lediga.
Skulle den där kritikern ha varit lite realistisk kunde hen ha fått vara en liten rådgivare. Men när man ligger vaken om nätterna, överanalyserar och tar itu varje del av en själv för att trycka ner sig själv, då är det ingen vits att fortsätta. Bara ta och bryta upp, istället för att bryta ihop.
Att känna kärlek till sig själv och självacceptans är inte fult. Det är dessutom långt ifrån att vara upp i det blå. Tvärtom. Att se mig själv för den jag är, och vara i frid med det, har fått mig att bli jordad och trygg. Som ett barn ska få känna sig, och som jag önskar alla kunde känna om sig själva idag.
"Jag gjorde det bästa jag kunde,
just då."
Det största problemet med att kunna hållas kvar på den nya banan, och ha fokus på att se mig för den jag är och acceptera det, var att jag höll kvar i det förflutna så hårt att mina fingrar värkte. Att istället för att tänka ”Jag gjorde det bästa jag kunde, just då”, tänka ”Varför gjorde jag så?”.
När du släpper tag om illusionen om perfektion och aktivt arbetar med dig själv, istället för emot dig själv, kommer du lägga märke till hur mycket lättare det blir att vara.
Att du inte ältar sånt som skett lika mycket. Att den kropp du ser i spegeln inte är så illa trots allt.
Jag är värd att vara här. Jag är värd att älska och älskas.
Du är värd att vara här. Du är värd att älska och älskas.
Du kanske även gillar: "Bli tryggare i dig själv".
Det galna som sker kring Lady Gaga och Bradley Cooper
Första tecknet på att jag håller på att bli till åren, var när jag tappade helt och hållet koll på kändisar. Vem de är, vad de gör och vad de äter till frukost. Jag visste nada. Min ålderdom skedde ungefär samtidigt som Justin Bieber fick sin moppemustasch.
Ändå försöker jag hålla mig lite ungdomlig och ha koll på lite vad som händer i kändisvärlden, och senaste nytt verkar vara vad som hände mellan Bradley Cooper (han från Hangover-filmerna) och Lady Gaga (hon som slog igenom samtidigt som Justin Bieber föddes) på Oscarsgalan.
Först tänkte jag att det inte var något som skulle fastna hos mig, men efter att ha gått runt och nynnat på ”Shallow” låten (jag tycker inte ens om den), och insett att det var mer bakom det där uppträdandet på Oscarsgalan, så väcktes mästerdetektiven inom mig.
Det här är allt det galna som pågår om Lady Gaga och Bradley Cooper.
1. Allt det här började med en film. En vanlig film med Gaga och Bradley i huvudrollerna. "A star is born" kanske filmen heter.
2. Den här filmen blev nominerad i flera kategorier i Osarsgalan.
3. Under Oscarsgalan sjunger Bradley och Gaga tillsammans den där radioplågan Shallow som jag går och nynnar på nu. Under framträdandet så verkar det slå gnistor mellan båda parterna, och folk blir helt till sist. För i publiken sitter Bradleys flickvän Irina. ”Om jag vore Irina skulle jag vara svartsjuk!”, ”Åh, såna själsfränder!”, ”Det är som om de bara har ögonen för varandra”.
"Oh my gaaad, drama!"
4. Huvudnyheten blir alltså här att Bradley är otrogen mot sin flickvän med Lady Gaga.
Jag tror istället att folk läser för mycket in i saker och ting, utifrån sina egna osäkerheter och drömmar om att filmer vore verklighet. Dessa människor tyckte så mycket om filmen att de önskar det vore verkligt med en kärlekshistoria mellan dem.
5. Dessa typer går in på Lady Gagas instagram och ber henne ”följa sitt hjärta, och bli tillsammans med Bradley”. Att de inte kan se hennes med någon annan. Det finns ingen som är mer rätt för henne, än Bradley.
6. Som om det inte vore nog att dessa främlingar försöker föra ihop Gaga med någon, så går de vidare in på Irinas (Bradleys flickvän) instagram, och skriver elaka saker åt henne. De ber henne att dra åt pipsvängen. Att hon borde vara orolig för att bli singel. Som menar att Bradley har en mer intellektuell relation med Lady Gaga än med henne.
Och kom ihåg. Dessa typer som skriver detta verkar ha tappat verklighetsuppfattningen, eftersom de tydligt tror att filmen är verkligen.
7. En kvinna skriver bland alla elaka kommentarer ”Åh, kvinnor som trycker ner andra kvinnor. Otippat!”, och blir med detsamma ombedd att vara tyst av tiotals typer.
8. Under tiden blir Bradley en massa hyllningar, och blir nästan lyft till skyn.
9. Låten tar slut, och framträdandet är över. Alla gråter, ler applåderar. Även Bradleys flickvän ser stolt ut.
10. Internet rasar över det som nyss har hänt.
Om det här nu vore mer än ett framträdande, skådespel, arbete (och listan fortsätter) så är det ändå ett spännande fenomen som sker. Här är det inte mannen, han som är i ett parförhållande, som får skiten. Vore det normala människor så skulle Gaga, ”den andra kvinnan”, få skit medan mannen kanske blir förlåten och får en kram.
Nu är det här inget normalt förhållande, och tydligen var Gaga bra i filmen, eftersom folk hejar på henne att bli tillsammans med Bradley. Typ på samma sätt som folk önskade att "Jack och Rose" från Titanic-filmen skulle vara ett par i all evighet utanför filmduken.
Men vet du vad?
Jag bryr mig inte. Vilket kanske är svårt att tro på efter att ha läst denna radiramsa. Hoppas bara att folk tar det lite lugnare. Inser att det bara är en film. Ta det lugnt.
Att när det kommer till kritan, så gjorde Gaga och Bradley sitt arbete. Och de gjorde det bra, eftersom de fick så många engagerade. Det du såg på Oscarsgalan var alltså högst troligt bara ett arbetsskifte, och inget mer.
Huhhu. Jag är för gammal för det här.
"Snipp, snapp, snut så var arbetsdagen slut."
När det blir problem att tala svenska i Finland
Innan det blir vår, bättre tider och bättre vägar, så ska vi alla (genom)gå på hala vägar, där du kan räkna sandkornen på en hand. Men vad gör det, när du kan spegla dig i vägen?
Igår var en sån dag, då jag fann mig på en väg som orsakade hjärtat i halsgropen. Efter att ha överlevt så tog jag och ringde NTM-centralen för att uppmärksamma dem om att det kanske skulle vara en idé att underhålla vägen, innan något värre sker.
Jag har en gång tidigare, ett annat årtal, ringt NTM-centralen. Då blev jag ombedd att tala finska (trots att jag valt svensk betjäning). Blev inte förvånad nu heller när jag knappt hann presentera mig, och kvinnan i telefon avbröt mig för att be mig tala finska.
Och visst kunde jag ha försökt säga vägnamnet på finska. Förklarat med enstaka ord att det är en ”liukas tie”, ”huono kunnossa”, ”perkele”,
men jag gjorde det inte. Jag bad typen av vänta, och snabbt innan personen i telefon hann slänga på luren (talar av erfarenhet), gav jag vidare telefonen till en person som har det finska språket i sina blodådror.
Men jag hade valt svenska som språk när den automatiska telefonsvararen bad mig välja språk. Enbart väntat åtminstone tio minuter för att få tala mitt eget språk. Bara för att få höra någon be mig tala finska. Och det är det som skaver i mig.
Bildkälla: pixabay.
Att ta sig fram på svenska i Finland är tyvärr inte en självklarhet. Speciellt inte om du tänker röra dig utanför din by, där det kanske bor högst två finska familjer. När du behöver uppsöka sjukvård vid ett större sjukhus. När du behöver avsluta eller ändra ditt telefonabonnemang.
Det är inte en självklarhet att du ska kunna uttrycka dig på ditt eget modersmål, vare sig du behöver beställa en kaffe eller kalla på en ambulans.
Har tappat räkningen på hur många gånger jag blivit ombedd att tala finska. Eller engelska. Där man frågat om jag ens är finsk medborgare. Där jag fått läsa journaltexter från sjukhus på finska. Fått förklarat för mig att "i Finland talar vi finska".
Har du varit med om att det varit problem att ta sig fram på svenska i Finland? Att någon bett dig tala finska? Eller ”flytta tillbaka till Sverige”?
Eller har du erfarenheter av att bli positivt överraskad, och fått service på ditt eget modersmål?
Du kanske även gillar: "Nödcentralen och svenskan."
Sex fina bilder
Goda nyheter!
Det är äntligen frid och fröjd i hönshuset, då hönan Fleur bestämde sig igår för det var dags att sluta ruva på luft. I så gott som tre veckar har hon surat och velat ha kycklingar, men tack och lov är det över nu, och ställningen är återställd i hönshuset.
Finns det hjärterum så finns det stjärterum.
Det betyder att båda reden är nu lediga för de andra hönorna att värpa i, och idag på eftermiddagen möttes jag av denna syn. Gullefjun och Luna som delar rede. Man behöver inte ha så många reden åt ett par hönor, eftersom de sist och slutligen vill alla ha samma rede. Hönor har inte heller något emot att dela reden och värpa tillsammans.
Häromdagen låg tre stycken hönor i ett och samma rede, medan Fleur fortfarande låg och surade i den andra redet.
Blondie som tycker om att kramas.
Blondie, som är den största av alla mina hönor, är så mysig. Här ligger hon och värper ett ljusbrunt ägg åt mig.
För en höna att värpa ett ägg kan det ta allt från en halvtimme till över en timme. De har inte bråttom att värpa, och ligger gärna och myser i redet.
Luna som myser i redet. I mina reden har jag både kutterspån och halm.
Luna som också är så mysig. Äh, vem försöker jag lura? Precis alla mina hönor är alldeles underbara och smarta. Jag har till exempel bytt ut deras vattenautomat, som frös sönde,r till vattenkoppar som hönorna får fylla på själv med näbben. Det tog ett par dagar, och sen lärde sig alla hur de fungerade.
Här finns en länk på hurudan vattenkopp jag har. Jag har fäst tre såna här i ett fem liters ämbar, och det har fungerat riktigt bra, även när det var -20°c.
Fleur är en mycket nyfiken och mysig höna som alltid vill vara nära. Förutom när hon surar och vill ha kycklingar.
Det här är Fleur. Hon som flög upp flera meter upp till ett ladugårdstak igår, och hon som ruvat på luft i tre veckor.
När en höna surar och vill ha kycklingar så slutar de samtidigt att värpa. De äter ochdricker knappt, och spenderar största delen av sin tid i ett rede. Jag har under dessa tre veckor fått lyfta henne ur redet, tagit med henne på promenader i friska luften, gett henne mat, vatten och bara sett till att hon inte blivit tokig på riktigt.
Och därför är jag så glad att ha tillbaka den pigga och nyfikna Fleur som jag är van med igen.
Gullefjun säger hej!
Jag ser fram emot våren av flera orsaker, och en av dem är att få se mina höns gå ute på bar mark igen. Då de inte behöver oroa sig för att fyra om fötterna eller halka omkull på is. Där de får går runt och sprätta i ogräs, ha sandbad i gruset och jaga flugor.
Helmi som är så har sin alldeles egna personlighet. Hon påminner inte om någon av de andra hönorna, och även om hon vill mysa (så länge det är på hennes egna villkor), så trivs hon bäst när hon får gå runt själv och undersöka världen.
Och det var sex fina bilder av mina hönor som jag har fotograferat idag. Hopas du har haft en underbar dag.
Utmaning: 24 timmar utan att klaga.
Måndag, måndag, måndag. En dag för förändring. En dag för att kunna klaga på hur otroligt trött man är på måndagar, och hur man gärna hade förlängt helgen med minst två dagar till. Vem du än är, och vilken inställning du väljer att ha, är helt och hållet upp till dig.
Det här är den väg jag kommer att ta.
För ett år sen bloggade jag om en utmaning som handlade om att inte klaga på tjugofyra timmar. Känner att det kunde vara läge att göra det igen. Inte för att det skulle vara svårt att inte klaga, men för att det blir så lätt att man klagar helt i onödan. Att man drar ner sig själv och andra ner i en negativ grop, bara för att man inte kommer på något att positivt att säga. Och att man till sist hamnar i ett ekorrhjul där man inte ens reagerar på ens egna tankar och beteende. Man ba går per automatik runt och lever i ingrodda vanor. På gott och ont.
Min favoritblomma, även när den inte blommar; nejlika.
"Vi kan själv bestämma hur vi väljer att bemöta en situation.
och även samma sätt vi väljer påverkar de omkring oss."
24 timmar utan att klaga, hur gick det?
Så idag tänker jag "utsätta" mig för exakt samma som jag gjorde för ett år sen. Om en halvtimme (när detta blogginlägg publiceras) kommer mitt alarm att yla i sovrummet. Fredrik kommer att väcka mig, och jag kommer att gå yrvaken till kaffekokaren, i hopp om att bli redo för dagen.
Och sen ska jag vara medveten om mig själv och mina tankar resten av dagen. Tänka innan jag talar, och inte klaga för småsaker. För det är helt onödigt att klaga eller stressa upp sig för sånt som inte har eller kommer att ske.
Jag kommer att vara lugn, glad och positiv. Och går det riktigt åt skogen, så är det en ny dag i morgon.
Är du med i denna utmaning om att
inte klaga på 24 timmar?
Supermåne, dramatiska hönor och grillsäsong.
Det är ett par dagar sen sist jag varit aktiv på sociala medier (för insta-stories räknas väl inte?), och det har varit så skönt. Jag har fyllt mina lediga dagar med telefonen på ljudlöst, och bara tagit dagen som den kommit.
Det här är lite av allt det jag fått vara med om de senaste dygnen.
Supermånen på torsdagskvällen.
Skådat och fotograferat fullmånen.
På torsdagskvällen hann Fredrik åka iväg hemifrån, på väg till nattskiftet, när min telefon ringde. Det var Fredrik som ville uppmärksamma mig om att det var ovanligt stor fullmåne, och jag klädde på mig varma kläder och gick ut för att fotografera. Medan jag stod ute i mörkret och frös, så surade jag över en trädkvist som var mitt framför månen. Så här i efterhand så gav den bara lite mer karaktär åt bilden.
Astrid Lindgren.
Sett filmen "Unga Astrid", som handlar om Astrid Lindgrens ungdom och unga vuxna år. Om allt det man kanske inte visste om henne, eller en film att se även om du kan hennes hela historia. En mycket bra film som berörde. Alba August som gestaltar Astrid i filmen gjorde ett otroligt fint jobb!
Organiserat datorn.
Borde ha gjort det för evigheter sen, men nu är tusentals bilder och dokument sorterade och organiserade på externa hårddiskar, och jag känner en lättnad i bröstet. Det är skönt med ordning och reda.
Morgonsolen i lördags.
Vaknat av solens strålar.
På lördagsmorgonen hade jag sett fram emot och framför mig hur jag sov bort halva förmiddagen, bara för att jag kunde det. Istället vaknade jag innan klockan slog åtta, av att det var dagsljust och solens strålar hade hittat in i vårt mörka sovrum.
Istället för att ligga kvar steg jag upp och njöt av en lugn och vacker morgon. Solen värmde kropp och själ, och jag är så tacksam att vi är på väg mot varmare tider.
Skrattat så tårarna sprutat.
Igår kväll hade vi ett par vänner över till oss, och tillsammans tittade vi på Melodifestivalen. Det här med mellon är ingenting som annars hör till mitt liv, eller som väcker något slags intresse hos mig. Men vi hade så roligt när vi såg på Melodifestivalen, eftersom vi alla har samma sjuka humor, och sömnframkallande ballader fick oss alla att skratta så tårarna sprutade.
Hönsen skrämde slag på mig.
I morse när jag gick till hönshuset kunde jag höra på långa vägar hur hönsen kacklade. Mina hönor är annars så lugna och tysta av sig, så jag förstod att något var på gång, och när jag kom in i hönshuset fick jag panik. Helmi, hon som varit på SPA några gånger, gick runt och såg ut att hon hade svårt att andas. Hennes öga såg irriterat ut, och jag tog med detsamma upp telefonen och ringde Fredrik.
Bar in hönan, som vid det här laget var lugn som en filbunke, och tog in henne på toaletten. Undersökte henne och såg att det där ögat som äcklat mig några minuter tidigare nu såg perfekt ut. Hennes andning var som vanligt igen, och hon verkade ba tycka att det var mysigt att få vara inne i huset fram och tillbaka.
Efter detta så var det som om ingenting hade hänt. Säkert hade hönorna gjort upp om rangordningen. Helmi hade fått sig ett hack av en annan höna och fick en liten panikattack. Eller något. Huvudsaken är att hon mår bra nu.
Jag skrämde slag på hönsen.
Det var dags för en storstädning av hönshuset idag, och det är inte svettigt enbart på grund av att det är fysiskt arbete. Utan även för att hönor är så otroligt kränkta varelser, och de tror att hela deras hem och trygghet ska försvinna, ba för att man mockar ut lite kutterspån och halm.
En höna flög ut från hagen samtidigt som hon förbannade mig och grepen. Hönan Fleur följde efter och flög raka vägen upp på taket till ladan som finns på vår mark. Där satt hon och funderade på livet. Jag var mycket imponerad hur högt hönan kunde flyga.
Även om det kan vara ganska svettigt, dramatiskt och verkligen händelserikt med höns, så är jag så glad att ha dem i mitt liv. De är ju för det mesta roliga.
Grillsäsongen är startad.
Jag har även ätit grillad mat, i dagarna två. Kanske jag och Fredrik äter grillat nu i ett halvår, innan vi äter "normal mat" igen?
Kommentera inte min kropp, eller någon annans för den delen.
(Nästan) hela natten har jag drömt mardrömmar om gravida kroppar som varit förbannade på mig. Först en ilska över att jag inte kommenterat personens yttre, och sedan en ilska för att jag yttrat mig. Kan säga att det var något förvirrande.
Andra halvan av natten satt jag i hönshagen med alla höns i min famn, och vi njöt av solens värmande strålar tills dagen blev natt. Det var bara avkopplande.
Den första delen av nattens drömmar beror till stor del på ett blogginlägg jag läste innan jag somnade. Christina har bloggat om hur människor kommenterat hennes gravidmage, och förväntat sig att den ska vara större.
För det första: sluta kommentera andras kroppar. För det andra: jag upprepar, sluta kommentera andras kroppar. För det tredje: sluta kommentera andras kroppar.
Jag är en kvinna, och jag har en kropp. Vilket också innebär att den kropp min själ befinner sig i har blivit kommenterad sedan barnsben. Är rädd för att ens skriva orden att jag borde och har blivit van. Att jag får akta mig för vad jag klär mig i eller vad jag säger, för lika snabbt kan någon kommentera min kropp med orden om jag endera gått upp eller ner i vikt, eller om jag ”inte är säker på att jag är gravid?”.
Men jag har blivit van, och jag aktar mig. Medvetet och omedvetet.
”Såvida du inte befinner dig i en förlossningssal och ser en baby komma ut ur en kvinna, fråga inte om hon är gravid.”
Inte bara för att det skulle vara jobbigt att vid dessa stunder få sin egen kropp kommenterad. Men även för att jag inte räds att säga ifrån, och att det då uppstår en lite obekväm situation för där den som frågat frågan. Varför? Jo, personen tar illa vid sig, och det plötsligt blir mitt ansvar att reda upp situationen. Att be om ursäkt för att någon kommenterat min kropp. Min kropp.
Jag läste någonstans en så viktig och sann mening:
”Såvida du inte befinner dig i en förlossningssal och ser en baby komma ut ur en kvinna, fråga inte om hon är gravid.”
Återgår vi till den gravida kroppen så är det så sorgligt att en kvinna inte kan få vara gravid, och inte heller då få ha sin kropp som sin egen. Att inte ens då ska du få ta paus från idealen om en smal kropp, och om en kropp som ska passa in i ett fack.
Du är endera för smal. ”Är du säker på att du ska föda snart?” En kropp som tar för mycket plats. ”Är du säker på att det bara är en i magen?”
Det känns som att en kvinnas kropp aldrig är hennes egen,
och det måste få en ändring. Nu.
Kommentera inte min kropp, eller någon annans för den delen.
He va ba he ja hadd på hjärtat. Ha en underbar dag.
Alla goda tre ting från idag
Alla goda ting är tre,
och det här är tre bilder från idag.
Gullranka "Marble Queen". Min favorit.
När jag berättade "5 saker du inte visste om mig", så avslöjade jag en liten dröm om att få arbeta med växter. Trots att jag inte ser skillnad på olika blad, och väldigt få växter hålls vid liv i mitt sällskap.
Men gullranka är en trogen typ som inte ger upp i första taget, och därför är det min favoritväxt.
När jag och Fredrik var och handlade i Malax idag så fann jag denna Marble Queen för en billig peng. Trots att vi redan har fyra olika gullrankor här hemma, så fick drottningen följa med hem. Grönt är skönt, och man kan inte ha för mycket av växter.
Jag är mästerkock när det kommer till soppor.
Inte för att skryta, men tänker ändå göra det; jag är suverän på att göra soppor. Goda soppor som man inte kan få nog av. Sen jag vaknade i morse har hela min kropp och själ längtat efter korvsoppa, och det blev dagens, och morgondagens, middag.
Från Marble Queen till Drama Queen. Fantomen hade varit ute i tio minuter, inte tio timmar, när jag fotograferade denna bild.
När vi bodde i lägenhet var det alltid dålig sikt en bit ner på fönstret, eftersom alla våra katter satt på fönsterbrädet och nös på fönstret. Nu när vi bor i vårt hus så har vi inga fönsterbräden, men istället har vi fönster och dörrar som går ner till golvet, så nu kan katterna sitta på golvet och skita ner våra fönster.
Börjar annars märka av vårkänslor hos katterna. De går ut flera gånger om dagen, och busar med varandra inomhus. Tänk. Det är bara åtta dagar kvar av den här månaden. Sen är vi inne i första vårmånaden.
Halleluja.
Varför jag grät idag, och en viktig bok
I maj kommer jag att få närvara på Stina Wollters föreläsning i Sursik skola, där jag som ung har dansat flera fredagar på disco. Ser så fram emot att få återvända, och få möta och höra till Stinas kloka ord. Jag har följt Stina i så många år via instagram, och hennes bilder och texter förgyller min dagar. Ger dagarna en krydda av verklighet, i ett flöde som annars kan verka påklistrat och plastigt.
Som bäst håller jag på att läsa Stinas bok ”Kring denna kropp”, och känner redan nu, femtioen sidor in i boken, att det här är en bok jag kommer att läsa fler gånger och hålla nära mitt hjärta.
Idag satt jag i vardagsrummet och läste, när jag plötsligt kände ett behov att låta boken vila och gå till kontoret. Jag hade inget mål, utan behövde bara gå in. När jag står vid mitt skrivbord ser jag två rådjur springa utanför fönstret. Jag vet inte vad det var som fick dem att springa, men jag visste att jag var tacksam över att stå just där och då. Jag har inte sett rådjuren på snart ett år, och idag var de här.
Började skriva i min bullet journal, och la samtidigt på ett youtube-klipp att spela i bakgrunden. När första klippet var över så startade automatiskt ett nytt klipp.
Kvinnan som filmat videon är i samma ålder som mig. Hon har över 200 000 prenumeranter. Majoriteten av hennes följare är flickor i 8 – 12 års åldern. Alltså barn. Utan att se på videon hör jag hennes säga hur trött hon är. Hon har sovit i tio timmar, och kunde sova två timmar till. Minst.
Sen handlar resten av videon om en ny diet hon går på: juice-detox, och jag börjar få en aning om varför denna kvinna är så trött. Medan kroppen får inte tillräckligt med näring, står hon nu och höjer juicerna till skyarna och menar att de förändrar hennes liv.
Samtidigt som hon är så trött, för hon varvar juicerna med den meningen.
Jag låter denna bok omfamna mig.
Jag avslutar videon, går tillbaka till Stina Wollters bok, och läser kapitlet om Ylva. Jag skrattar. Jag gråter. Skrattar lite till, och sen slutar inte tårarna att rinna. Det är som att någon vridit på kran och sedan lämnat rummet.
Samtidigt som tårarna bränner i ögonvrån, gör unga kvinnor reklam för juice-detox och dieter på sina sociala medier. Som låter det kosta vad det kosta vill, trots att kroppen tar stryk. Med en kropp som skriker efter hjälp, återhämtning och näring. Den här världen är så ätstörd och skev, och det hjälper inte ens att rensa kraftigt i sitt flöde, då de där juicerna och dieterna ändå hittar sina kryphål.
Skit i juicer.
Skit i normer.
Skit i att vara så där perfekt och pinnsmal.
Skit i mycket, för det är få saker som sist och slutligen har betydelse.
Det här livet är för kort för att svälta,
så se till att njuta utan att behöva oroa dig för hur du för din kropp och hur den ser ut.
Du har en kropp och en själ, och det är banne mig allt. Du betyder något. Lev.
När jag läst klart kapitlet om Ylva och kramat om katten befinner jag mig i kontoret igen. Istället för att ta fram youtube söker jag fram rådjurens betydelse på Google.
”Bejaka kärleken i ditt liv. Min gåva till dig är att få kärleken att växa. Rådjurens visdom är att se med kärlek på världen. För dig gäller det att begagna dig av deras synsätt och att stärka kärleken i ditt liv genom att ge kärlek till dig själv och till andra.”
- Solöga