Visa alla inlägg skrivna maj 2019
Bloggen, slutet av en era?
Det känns nästan konstigt att logga in på bloggen för att ja, blogga. För sen mars-månad har det varit dåligt med bloggandet, och ser inte ut att bli bättre. Tretton inlägg i mars. Tio inlägg i april. Det här blir mitt nionde blogginlägg i maj. Ser du liksom vartåt det barkar?
Jag har bloggat i tretton år, minst. Mitt svar när någon frågat om jag kommer blogga för evigt, har alltid varit "Ja, för jag vet inte hur man gör annars". Men tydligen går det att leva utan att blogga om precis allt.
Det är mycket på gång i mitt liv. Förutom att jag snart är halvvägs i min graviditet, och nu *ta i trä* inte spytt på ett par dagar (för första gången på över 12 veckor), så väntar vi ännu mer tillökning i vår familj. För ett par veckor sen så sa Fredrik att han skulle tycka det vore roligt om vi hade fler hönor, i andra raser, som också sprang runt på vår gräsmatta. Sagt och gjort. Har jag fått över Fredrik till den där sidan som tycker höns är ett av de roligaste djuren som finns, så hämtade vi hem sex ägg i tre olika raser, och la under Gullefjun.
Houdan, som ser ut som vilda punkare med sin vilda frisyr. Faverolle som är stora så de går till mina knän, och har gulligt skägg. Och så någon silkesblandning som är lika små som de vi har nu, bara mjukare och med en rolig frisyr. Beräknad kläckning är nästa helg, och alla väntar ivrigt.
Och jo, på grund av att vi ska utöka flocken, så kommer vi även att byta ut lilla hönshuset till en större barack där de får bra med plats (och vi säkert får plats med ännu fler höns om vi vill).
Vår trädgård börjar ta sig, och vi har nu fler fruktträd, bärbuskar och en plats för ett växthus. Vi har även tio odlingslådor med gott att äta av i slutet av sommaren. Fredrik har arbetat i ur och skur, och det börjar bli riktigt fint med fina stenmurar han plockat för hand, och alla bärbuskar som jag längtar efter att gå och äta bär från.
Jag ser så fram emot denna sommar, och somrar efter denna, där man får njuta av en riktigt trädgård.
Så här goda pavlovas med grädde, banan och jordgubbe har jag och Fredrik njutit av.
Fredrik fyllde också år häromdagen, och jag passade på att överraska med att baka goda bakelser. Jag hade bestämt mig för att pavlova lät gott, och trots att jag aldrig gjort det förr, och trots att många sa att det är svårt så gav jag mig in på det. Och vet du vad? Det var inte så svårt att baka goda pavlova-bakelser, som ryktet säger. Betyget blev full pott.
Jag har tagit på mig ett fotojobb för att fotografera en konfirmand, och ser så fram emot att få göra det jag verkligen tycker om. Att fotografera och fånga glada människors leenden på bild för evigt. Varje år är det minst ett par glada typer jag får äran att fotografera, och är glad att folk hör av sig till mig och vill bli fotograferade.
På grund av att jag spytt så mycket, och inte ville trigga igång mer illamående, så fick jag tack och lov skippa sockerbelastningen för gravida. Istället får jag nu mäta mitt blodsocker före och efter måltider i några dagar (helt slapp jag inte undan). Mitt socker är precis som det ska vara, så någon graviditetsdiabetes behöver inte sjukvården oroa sig för.
Och nu när jag rabblat upp allt detta så inser jag ju att kanske det inte är slutet av en era. Att kanske bloggen nog får hänga med ett tag till. Men att det kanske kommer att se lite annorlunda ut.
Vill du dock hjälpa mig på traven, och fortsätta läsa min blogg,
Vad vill du läsa om?
Har du några frågor?
Hjälp mig gärna, så blir det lättare för mig att sätta mig ner och skriva om allt mellan himmel och jord. Nu ska jag ut i solen och se vad hönsen har för sig. Följ mig på instagram (carloine heter jag där).
Bebis första saker och kläder.
Jag förstod att jag var gravid redan innan jag kissade på graviditetstestet. Eller ja, jag hade en känsla. Därför upplevde jag aldrig riktigt den där chocken man ser i tv och på youtube när folk kissar på graviditetstest och får positiva resultat. "Hur hände det här liksom?" samtidigt som de gråter hysteriskt, är alltså inte meningen som jag yttrade eller hur det gick till för oss.
Men trots att jag vetat från dag ett att jag är gravid så finns det vissa saker som får det att kännas mer verkligt (förutom att man spyr och mår illa som om man fick betalt för det). I början är det graviditetstesten, som jag kunde ha kissat hur många som helst på. Sen är det första besöket vid mödrarådgivningen. Första ultraljudet. Första gången man hör bebis hjärtljud.
Och så är det bebis första kläder.
En amningskudde och en stor papperspåse med babykläder.
Jag var ju till Jakobstad förra vecka, och jag har sagt det förr och säger det igen: Jeppis är loppisens mecka. Speciellt om du är ute efter barnkläder och saker. Mamma hade fyndat lite åt mig, med orden att jag inte behövde känna mig tvingad till att använda något av dem på bebis eller så. Men alla kläder var så fina och vissa av dem helt och hållet oanvända, så jag tror bebis kommer att ha nytta av dem i framtiden.
När jag dessutom var på plats i stan så passade jag själv på att gå runt och se om det kunde finnas några fina fynd, och *spoiler alert*,
jag blev inte besviken.
Amningskudde från Rätt Start, ett av de bästa fynden.
Det som jag fyndade själv och tycker är ett av de bästa fynden någonsin, är vad som verkar vara en så gott som oanvänd amningskudde (fortfarande hel, ren och fast) från Rätt Start. Den är ljusgrå med elefantmönster. Nypris så kan du köpa denna för 50 euro (vem gör ens det?), och jag fyndade den för 2 euro. TVÅ EURO.
Den är ekologisk och gjort av allergivänliga material.
Byxor i olika storlekar, mönster och färger.
Jag har lite krav på bebis framtida kläder (tills ungen får och kan bestämma själv):
1. Det ska inte vara något typiskt könsbestämmande kläder. Alltså undanbedes rosa tyllkjolar eller tröjor där det står att man är "världens tuffaste kille". Jag vill hellre klä barnet i glada färger och mjuka material.
2. För släktas barnet på mig och Fredrik (dah) så kommer barnet helst klä sig i mjukiskläder dygnet runt, året runt.
3. He va väl ba he.
Och här har bebis åtta par byxor och leggings som bebis kommer att kunna använda i olika åldrar.
Världens sötaste fickor på baken.
Jag har ingen aning om hur liten eller stor en bebis är, och hur små kläderna behöver vara, men tänker att de flesta kläderna kommer vi att köpa på loppis den första tiden av levnadsåret. Mest för att barn växer så otroligt snabbt. Det innebär att folk säljer så gott som oanvända kläder på loppis, som du kan köpa för billig peng, och sedan sätta pengar (eller spara) på annat roligt istället.
Mina favoritbyxor är dessa gråa med fickor på baken. Så mjuka, så söta.
Leggings som påminner om smurf-byxor.
Dessa leggings har som fastsydda sockor på sig, och såg hysteriskt roliga ut. Jag började nynna på "Smurf-låten" och skrattade så tårarna sprutade när jag såg dem. Fick lite blickar på loppiset, men vad gör det.
Dregglisar från newbie.
För att skydda fina bodysar och tröjor från spyor och dregel, så kan bebis ha dessa "dregglisar" från märket Newbie. Mycket fina.
Två bodys i retrostil.
De här är för stora för att bebis ska kunna använda dem på många månader, men mycket fina. Speciellt den gula. Gul är en favoritfärg när det kommer till babykläder och saker.
Sist men inte minst, en halare med fint prickigt mönster.
Sist men inte minst lyckades mamma fynda en oanvänd halare från mammalådan från 2017. Mycket fint mönster, och den här kommer bebis att kunna ha när hen kan gå.
Och det här var det som bebis har för tillfället. Även om jag kunde tycka att det var lite tidigt att köpa något åt bebis, så är det bara att inse att vi är över 40% gången i denna graviditet, och är nästan halvvägs. Helt otroligt. Underbart.
Vad har du haft absolut mest nytta av
i början av bebistiden?
Kropp, konst och motstånd. Stina Wollter.
Under åren har mitt flöde på instagram ändrat skepnad. Jag har följt, avföljt (obs, inte redan dagen efter som många sportar med, bara för att själva få någon extra följare på köpet) och fyllt upp tomrummet med konton som jag upplever ger mig mening med scrollandet.
Bland de jag följer finner du inte några typiska influencers som gör reklam i var och varannan post. Inte heller ser du hälsokonton som enbart fokuserar på kalorisnål kost, med målet att få en kropp där du kan räkna revbenen.
Förutom nära, kära och bekanta, så kan du hitta;
en och annan bröstvårta om du scrollar genom mitt instagram. Glada kroppar som dansar, simmar och springer – utan att bry sig om hur de ser ut eller vad de har på sig. Utan att bry sig om magen korvar sig. De bara är och lever, precis som de är. Du kan finna arga feminister, som har en god orsak att vara arga. Du finner humor, kärlek och Stina Wollter.
Trots att jag följt och avföljt konton genom åren, så är det ett som varit konstant bland de jag följer. Stina Wollter. Av alla konton så är det hennes som fått mig att känna mig okej, rent ut sagt perfekt som jag är, i en värld som annars arbetar bara på att nå perfektion. Där det gäller att passa inom en viss ram, när det i verkligheten är så mycket mer roligt och befriande att få gå utanför den där ramen. Måla utanför linjerna. Vara sig själv fullt ut. I kärlek.
Det är nu fem, fyra, år av Stina i mitt instagramflöde, och det har varit fina år.
"Var du än är i livet, var du än har varit och vart du än är på väg, så är det en bok som kommer att beröra och ge dig någonting, på något plan."
När jag tidigare i år fick reda på att Stina Wollter skulle föreläsa i Pedersöre, bara ett stenkast ifrån min hemstad, så blev jag lycklig. Ännu lyckligare när mamma ville bjuda mig på föreläsningen, så jag skulle få se min stora idol. Ungefär samtidigt köpte jag och beställde hem Stina Wollters bok, Kring denna kropp, och samtidigt som jag började läsa så blev jag gravid.
Har du inte läst boken ”Kring denna kropp” så ber jag dig att göra det. Var du än är i livet, var du än har varit och vart du än är på väg, så är det en bok som kommer att beröra och ge dig någonting, på något plan.
För mig gjorde boken den förändring min kropp skulle och kommer göra mer accepterande. Att ens behöva ha kroppshets medan man skapar liv är ju tokigt. Ännu tokigare att fortsätta med den kroppshetsen när du har ett litet liv vid din sida som tar efter dig. Tänker som att det är nya tider nu, och kroppshets har inte plats där.
Jag har skrattat, gråtit och skrattat lite till under tiden jag läst boken. Och jag såg så fram emot att se föreläsningen, som var förra tisdagen.
Stina Wollter och föreläsningen "Kropp, konst och motstånd - om skapande och livslust"
Förra tisdagen spenderade jag sammanlagt 320 km bakom ratten, för att ta mig till hemstaden (och hem igen till byn när dagen var över). Jag umgicks med mamma, åt gott, fyndade på loppis (som jag visar i ett annat blogginlägg) och så åkte jag och mamma på Stina Wollters föreläsning.
Och föreläsningen då?
Jag skrattade, grät och skrattade lite till. En sån närvaro kvinnan har. En sån utstrålning hon utstrålar. Jag tror att varenda en ur publiken gick därifrån med kärlek och värme, speciellt till sig själv, efter föreläsningen.
En kväll lever länge på.
Dagens tips:
Följ Stina Wollter på instagram.
Läs hennes bok ”Kring denna kropp”.
Dansa till låten ”Leave my shame” och låt din kropp ha roligt.
Lev.
Ett dygn på Vasa Centralsjukhus
Det är länge sen jag gråtit så mycket som jag gjorde igår.
Från att förra veckan , för första gången på tio veckor, varit spyfri i tre dagar, så avslutade jag veckan med att ta igen de dagarna. På lördagskvällen medan melodier från Eurovision Song Contest spelade från tv'n, låg jag på badrumsgolvet. Spydde, grät och spydde lite till. Jag trodde att det skulle vara övergående, och att nästa dag vore en bättre dag. Tvärtom, det fortsatte, och när jag räknade att jag inte fått i mig varken mat eller vatten på ett dygn så började jag känna mig uslig.
Minsta lilla vattenklunk spydde jag upp tillbaka, och lite till. På måndagsmorgonen var jag så ynklig att jag ringde till min hälsovårdare vid mödravårdspolikliniken och grät. Inte länge efter samtalet satt jag och väntade på läkaren.
Jag hann knappt öppna munnen åt läkaren innan jag grät igen. Känsligt det här med att inte fått mat i sig på flera dagar. När han dessutom tyckte det bästa för mig vore att bli inlagd på avdelning och få dropp, en dag eller fler, så sprutade tårarna.
”Neeeeej, jag vill inte!”, snyftade jag, samtidigt som jag förstod att det vore det bästa.
Fick remiss, gick gråtandes ut från HVC och när jag satte mig i bilen för att ringa Fredrik som var på jobb, så sprutade tårarna ännu mer.
Fredrik följde med mig till Vasa, och var vid min sida från att vi steg in på sjukhuset till att jag blev inlagd på avdelning. Utan honom vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Han var, och är, min trygga punkt när jag känner mig som mest sårbar. Jag är så otroligt tacksam att ha honom vid min sida.
Fick började med att träffa en kunnig läkare som gick igenom mina blodprov, som nämnde hyperemesis, informerade mig om att jag var väldigt uttorkad och lät oss sedan se bebis på ultraljud.
Trots att jag mått rent sagt förjävligt från start, så har bebis hållit takten och vuxit precis som hen ska. Perfekta mått. Perfekt ryggrad. Perfekta ben och armar som sparkade omkring i magen.
Jag fick en bild, och den bilden höll jag i min hand när jag rullades in på avdelningen.
Samtidigt som jag smälte in i inredningen och fick dropp, så höll jag det värdefullaste i min hand.
I ett dygn har jag legat på avdelning. Fått dropp dygnet runt, och mediciner som hjälpt mig mot illamåendet. När jag spytt och gråtit lite till, så har underbara sjukskötare suttit vid min sida och hållit om mig. Tänk att vara på en avdelning där alarmen går i ett, och ändå ta sig tiden att sätta sig ner och hålla om någon. Inte någonsin kände jag mig vara till besvär. Jag har känt mig trygg, och börjat se ett ljus i mörkret.
Har fått träffa på så många kunniga sjukvårdspersonal, att jag vet med säkerhet att vi är i trygga händer när dagen väl är kommen att återvända till avdelningen för att få hem bebis.
Efter ett dygn fick jag färg tillbaka på kinderna, och fick åka hem med Fredrik. Till katterna. Till hönsen. Till huset, trädgården och lugnet. Är sjukskriven och kommer inte ha bråttom någonstans. Nu är det viktigaste hälsan, och att jag börjar sätta mig själv mer på första plats. Vågar söka och ta emot hjälp snabbare om detta återupprepas.
Och hej. Det är helt okej, och rätt så befriande, att gråta mellan varven. Släppa loss känslorna, du vet.
Tack Vasa Centralsjukhus, och tack underbara människor jag fått träffa det senaste dygnet. Ni är värdefulla.
NY FRISYR, över halva håret är borta!
Igår spenderade jag sammanlagt 320 km bakom ratten, vilket var så värt det när jag elva på kvällen rullade in på egen tomt igen. Jag var alltså en heldag i min hemstad Jakobstad, för att umgås med mamma, äta gott, fynda på loppis och på kvällen få se min största idol Stina Wollter, där hon föreläste vid Sursik skola. Bilder från föreläsningen kommer sen, det är inte det jag ska blogga om nu.
Senast jag träffade mamma, i februari, så pratade vi om att mitt hår borde klippas. Mamma är frisör, och hon är den enda som har fått röra mitt hår under hela mitt liv, så jag kunde gott vänta tre månader i väntan på att få topparna klippta. För det var det vi första bara hade tänkt skulle göras. Topparna.
Jag har inte haft så här långt hår som jag haft nu, sen jag var 12 år. När jag var yngre kunde jag sitta på håret, och även hur vackert det är med långt hår, så är det inte bara solsken och glädje. Jag har haft ont i nacken, eftersom mitt hår är tjockt och tungt. Jag har vaknat flera nätter av att håret snurrat sig runt halsen, som en halsduk, och svettats. Jag har sett hårtvättning som ett stort projekt, eftersom det tar en evighet att få det torrt efteråt.
Och när Fredrik, som fått ta bort mitt hår från reningsverket ofantligt många gånger, kom med förslaget att det var snyggt när jag hade kort hår för ett par år sen tillbaka, så väcktes en idé.
Såklart håret ska bort. Ny tider, nytt hår.
Så igår började jag min Jakobstadsvistelse med att fara till mammas nya salong Style by Stina, och det tog inte länge innan jag hade en helt ny och snygg frisyr.
Känner mig så fräsch och snygg i mitt nya hår.
Det här är alltså slutresultatet. Från att ha håret ner till svanken, så har jag nu axellångt hår som känns fräscht och snyggt. Banne mig, hela jag känner mig fräsch och snygg. Som en ny människa. Vanligtvis brukar det kännas annorlunda när man gjort något nytt med utseendet, men jag blev förvånad över min egen reaktion igår.
Trodde att jag skulle går och dra i håret konstant, bli chockad över att 30 cm fattades eller konstant spegla mig i skyltfönster,
men det kändes som att den här frisyren alltid varit på mitt huvud, och att det är så här jag ska se ut.
Bästa betyget alltså.
Det känns så luftigt och håret känns så friskt nu. Tack världens bästa mamma och frisör för den vackra frisyren. <3
Saker att tacka en feminist för.
Det var feministvecka på Sevendays förra veckan, men på grund av graviditetsillamående (som det så fint heter när man spyr så man tror att magsäcken ska följa med) fick jag satsa på att bara vila och ta en minut åt gången. Och då låg jag hellre och tittade på gamla serier än att sitta vid datorn.
Men jag är trots allt i fjärde graviditetsmånaden och det där illamåendet måste väl gå om någon gång, så jag tar nya tag, idag igen.
Men det var inte graviditet jag skulle skriva om i detta blogginlägg, utan det jag hade velat skriva förra veckan. Varför jag är feminist.
Låter kanske lite konstigt varför man inte skulle vara feminist, och kanske är det på grund av okunskap som många räds ordet. Som tror att feminismen endast går ut på att hata män och ha håriga armhålor. Och visst, jag kan hata de patriarkala strukturer som existerar (inte alla män!, höhö) och förstår inte vad normal kroppsbehåring ska beröra andra människor, men feminismen är ju så mycket mer.
Så mycket djupare.
Har man gått runt med rosaskimrande glasögon och tappar dem för tillfället, bara för att se hur det är ställt och fungerar i denna värld, så är det inte som så att man tar på dem igen och glömmer orättvisor och de strukturer som existerar.
Förhoppningsvis får det här blogginlägget dig att vara tacksam för att du är feminist. Kanske får det dig att tacka en feminist.
Som får dig att inse hur långt vi har kommit, tack vare eldsjälar, men även hur mycket vi har kvar att göra.
Tacka en feminist om du är kvinna och kan rösta.
Tacka en feminist om du är kvinna och får studera.
Tacka en feminist om du är kvinna och får använda byxor.
Tacka en feminist och du är kvinna och får behålla din lön från jobbet.
Tacka en feminist om du är kvinna och kan ha ett jobb.
Tacka en feminist om du är kvinna och kan äga en bostad.
Tacka en feminist om du är kvinna och har rätt att läsa vilka böcker du vill.
Tacka en feminist om du är kvinna och kan ta ut skilsmässa om du vill.
Tacka en feminist om du är kvinna och kan använda preventivmedel.
Tacka en feminist om du är kvinna och inte mister ditt arbete på grund av att du blir gravid.
Tacka en feminist om du är kvinna och kan gifta dig med vem du vill.
Tacka en feminist om du är kvinna och kan bli president.
Tacka en feminist om du är kvinna och kan anmäla sexuellt ofredande.
Tacka en feminist om du är kvinna och kan ta lån från banken.
Tacka en feminist om du är kvinna och kan idrotta.
Tacka en feminist om du är kvinna och kan tala öppet om mens.
Tacka en feminist om du är kvinna och kan göra en abort.
Tacka en feminist om du är kvinna och kan tjänstgöra i militären.
Tacka en feminist om du är kvinna och kan amma ditt barn till exempel på ett café.
Tacka en feminist om du är kvinna och kan välja om du villa visa din kropp eller inte.
Och du kanske tycker detta är självklara saker?
Men fortfarande är min euro inte lika mycket värd som Fredriks. Än idag blir folk tillfångatagna, torterade och mördade på grund av sin sexualitet och hudfärg. Små flickor blir bortgifta till gamla män, och blir bortskickade till hyddor där de dör, under tiden de har mens. Som får sina underliv vanskapta vid könsstympning. Som blir fängslade eller dör på grund av att de inte har rätt till säker abort. Som inte kan lämna ett förhållande där de blir misshandlade, på grund av att ”det är mannens rätt att göra vad han vill med kvinnan”.
Och jag skulle kunna fortsätta, men vill försöka få en fin start på veckan. Men du vet, det var ju de där rosaskimrande glasögonen. När du väl blir av med dem, så ser du inte världen på samma sätt. Och då är ett par håriga armhålor som en fis i rymden, jämfört med de verkliga problem som fortfarande existerar.
Närmre än du tror.
Källor:
21 saker som visar vad du kan tacka feminismen för.
Georgia håller på att kriminalisera abort. Nu. 2019.
Mansdominerande yrken har fortfarande högre lön, och har större chans till löneförhöjning.
Kvinna och två barn dog i "menshydda".
Finländska flickor utsätts för könsstympning.
I vår blivande drömträdgård
Det här med tid är något man inte alltid kan förstå sig på. Hur den ibland går så långsamt, samtidigt som det finns stunder då man inte hinner med. Då tiden flyger iväg och du undrar hur det var möjligt. Så känner jag när det kommer till vårt hus och årstiderna. Det här kommer att bli vår andra sommar vid huset, även om det samtidigt känns som om det var igår vi flyttade in.
Det här med att skapa en drömträdgård har, kommer och ska få ta sin tid. Att plantera en massa växter och planera ens drömträdgård är inte något man gör över en dag.
Förra sommaren monterade jag och Fredrik upp vår flaggstånd och sådde gräsmattan den första varma dagen. Trots att det inte regnade på över en månad så började gräset gro, och idag har vi en grön gräsmatta.
HEJ! Jag kommer att behöva din hjälp att identifiera en växt i detta blogginlägg.
Vårt underbara hus, igår på eftermiddagen.
Nu börjar det dock kännas som att jag och Fredrik vågar göra lite mer med vår trädgård, och vi har planterat fruktträd, bärbuskar och mycket mer är på kommande. Så jag kände att det vore en bra idé att gå runt och fotografera igår, just innan regnet öste ner, för att fånga på bild hur det sett ut, för man glömmer så lätt.
En massa stenar är vår röda tråd i trädgården.
Tänk att Fredrik frivilligt spenderade tid till att plocka och rada ut stenar vid vårt hus. Det bevisar bara vilket tålamod han har. Snyggt blev det.
Och ja, mellan vissa av dessa stenar växer det vildhallon. De finns lite här och där över hela gården.
Hönsen njuter av att springa fritt på den stora gården.
Det här är alltså vad vi har att arbeta med, samt en gräsplätt på andra sidan huset. Vi som inte skulle ha så stor gräsmatta fick ändå en enorm en. Dock ingenting jag ångrar. Det ska finnas plats för djur, barn och mig själv att springa runt på.
Hönsen har dessutom fått börja springa fritt på gården dagtid (medan vi är hemma), och jag som varit nervös hur det skulle gå med katterna hade ingenting att oroa mig för. Katterna och hönsen är vänner, och hönsen håller sig inom tomtens gränser. De har så fullt upp med att sprätta runt att de inte hinner med något annat.
En dröm om en massa fruktträd håller på att bli verklighet.
En dröm jag haft är att ha en trädgård full med fruktträd och bärbuskar. Och som det ser ut nu så kommer den drömmen att bli verklighet. Jag och Fredrik har köpt och grävt upp flera olika fruktträd, och nu är det en fin samling på gården av det vi tycker är gott och som är fint.
Det vi har just nu är två äppelträd (två olika sorter), tre stycken körsbärsträd, ett plommonträd, ett päronträd, en syrenbuske, en brudspirea, en rödvinbärsbuske och något som vi inte riktigt har koll på vad det är. Bild på det lite längre ner.
Mycket utrymme att göra vad man vill med trädgården.
Vi har även skaffat odlingslådor som vi ska måla med en ekologisk och snärtig färg, och sedan ha mina odlingar i och jordgubbsplantor. jag ser framför mig hur den här sommaren kommer att bli mysig där jag får gå runt som någon värre Ernst Kirchsteiger och äta frukt, samtidigt som hönsen springer efter en som en svans.
Plommonträd på g.
Det ska bli så häftigt att få egna plommon, päron och äpplen. Och körsbär, som jag älskar körsbär.
Den mystiska växten.
Jag och Fredrik fick lov att åka till en plats och gräva upp lite körsbärsträd, och fann även någon som påminde enormt mycket om en bärbuske. Även om vi inte hade någon koll på vad det var, så fick den följa med hem, och är nu nere i marken planterad bredvid min rödvinbärsbuske.
Vad är det här för växt?
Fantomen väntar på soliga sommardagar.
Och det var en "liten" uppdatering om hur vår trädgård ser ut just nu. Det kommer att vara så kul att om bara ett par veckor kunna fotografera nya bilder, och visa vilken förändring vår blivande drömträdgård fått vara med om.
Vad är din absoluta favorit i din egen drömträdgård?
Måste livets bitar vara på plats för att bilda familj?
"Tänkte fråga om du skulle vilja dela med dig några tankar om att bilda familj - behöver ”livets alla bitar” falla på plats innan man försöker få barn? Ha ett bra jobb, god ekonomi, stort boende osv? Det är ju verkligen privata funderingar så jag förstås ifall du väljer att skippa detta. :) grattis igen!"
Behöver livets alla bitar falla på plats innan man försöker bilda familj?
Det korta svaret:
Nej.
Det långa svaret:
Jag anser att livet är i ständig förändring, och om man ska vänta på rätta stunden, ha allt på klart och planera minsta steg framåt, så hinner livet rusa ifrån en.
Nu råkade det sig att jag och Fredrik hunnit få fasta anställningar, en trygg ekonomi och byggt oss ett hem som är vårt att göra vad vi vill med. Vi har hunnit vara tillsammans i åtta år denna månad (!!) och känner varandra in och ut. Han är min bästa vän, och jag är tacksam att det är han jag gör denna resa med.
Men det betyder inte att det ena sättet skulle vara bättre än det andra, eller att alla livets bitar hunnit falla på plats.
Att bara för att du har arbete och hus så betyder det inte att alla pusselbitar är på plats. Alla värderar vi olika här i livet.
Däremot kan det anses som en stor trygghet i att ha arbete som ger en en stadig ekonomi, och ett hem man inte behöver vara rädd att flytta ifrån,
men det är väl det enda.
Sen har boende och ekonomi en ganska liten del i vad som gör en människa lycklig. Visst, livet kanske blir lättare på vissa plan med pengar, men det viktigaste av allt är trygghet, glädje och kärlek.
Och det har vi massor av.
Ps. Så här schnajdig såg jag igår, efter att ha lockat håret och lagt smink på mitt ansikte.
Vill du ha en daglig uppdatering av mig så rekommenderar jag att följa mig på instagram, carloine heter jag där, eftersom det inte kräver så mycket från mig att göra ett litet filmklipp bland mina stories. He va ba he ja vila säg.
3 frågor om min graviditet
Först och främst; tack för alla lyckönskningar om graviditeten. Att äntligen våga logga in på bloggen för att meddela omvärlden om att jag just nu skapar liv, var riktigt läskigt. Inte för att det skulle ha varit möjligt att hålla hemligt för evigt, och inte heller för att jag hade velat hålla det hemlig heller för evigt, men för att man just då i den stunden la alla kort på bordet och blev väldigt sårbar.
En hel trimester har varit och farit utan att jag skrivit något om det på bloggen, och här är vi nu. Nya tider, där jag vågar skriva om det stora som händer i våra liv just nu. Tänkte svara på tre vanliga frågor, samtidigt som jag visar dig det gulligaste vi har.
Är det något du undrar över så ska du inte vara rädd för att fråga.
Har jag några cravings?
När jag var ogravid så kunde jag fantisera om vilka framtida cravings jag skulle kunna ha som gravid. Skulle jag plötsligt få sug efter något jag aldrig tyckt om, eller skulle det jag redan tyckte om förstärkas?
Ingen speciell craving som utmärker sig. Mera att jag har mindre tycke om sånt jag gillat förr, som choklad, chips och kött. Surmjölk däremot, det är gott och lindrar illamående för en halvtimme, så kanske är det lite av en craving.
När är bebis beräknad?
Ett par få människor vet exakta datum, men eftersom det där datumet inte är något som är ristat i sten (såvida inte bebis är en typ som tycker det är viktigt att hålla tider) så tycker jag inte det är så viktigt att skriva det på bloggen. Kan säga som så att i början av november så borde vi vara en person till i familjen. Det kan komma snabbare, det kan komma senare, men förhoppningsvis är ”dagen d” när barnet är redo för världen.
Hur mår jag?
Nu har inte så många frågat rakt ut hur jag mår, utan bara grattat och önskat jag fått må bra. Men hur jag egentligen mått?
Redan från start var jag mycket illamående. Inte bara en liten stund på morgonen, utan från morgon till kväll, från natt till morgon. Jag försökte hitta sätt att komma över illamåendet, men insåg ganska snabbt att det inte fanns så mycket att göra. ”Jag spydde ju åtminstone inte”.
De där två första veckorna.
Nu har jag spytt så gott som varje dag, och mår fortfarande illa dygnet runt. Det har pågått så länge att jag har slutat hålla räkningen. Det var fortfarande minusgrader och snöoväder i alla fall när det började.
Har ju ingen annan graviditet att jämföra med, och kan lyckligtvis behålla någon mat och vätska, så jag är inte orolig på det viset. Tar en dag (ibland timmar och minuter när det är som värst) åt gången, och är tacksam för att bebis i magen växer som hen ska och är en livlig unge som mår bra.
Och jo. Har börjat känna av foglossning, redan. Speciellt efter ett arbetsskift där jag rört mig mer. Jag försöker ta det lugnare.
Världens gulligaste mirakel som på bilden ligger med benen i kors.
Här är bild från vårt första ultraljud. Att gå på ultraljud är säkert något man kunde bli beroende av, eftersom det var sån häftig känsla att få se bebis sparka omkring i magen. Den där lättnaden över att höra att allt ser ut som det ska, och att det är en livlig bebis i magen som trivs.
Och det är det viktigaste.