Visa alla inlägg skrivna juni 2019
Livstecken
Efter att ha varit på ultraljud (sista innan förlossning!) igår så är jag idag fylld av kärlek och lugn. Och massor att skriva om. Kan också bero på att det är första semesterdagen och jag fått sova tio timmar i sträck som jag känner av någon slags energi. Och med ”i sträck” menar jag några kisspauser, för det är tydligen en ninja som gillar att sparka på kissblåsan.
Tänkte hur som helst komma med lite livstecken från mig, för att visa att bloggen, ni och du nog är i mina tankar. Men att det kanske tar till nästa vecka innan jag kommer igång på riktigt.
Till att börja med ska jag nu fylla mina första semesterdagar med att bara ta dagen som den kommer. Skulle vilja börja boa och skapa saker nu till bebis, men känner mig även för väl för att börja på med alldeles för stora och nya saker. Som babykläder. Ser ju ut som världens lättaste sak att sy, men när jag läser instruktioner och ser på videor på youtube får jag nackspärr. Är det faktiskt så invecklat att sy babykläder?
Skulle även vilja sy ett babynest. Har ju lyckats sy en kattbädd för många år sedan, så hur svårt kan det vara? Men även där. Ser lätt ut på bilder. Instruktionerna förstår jag mig inte på.
Kan även bero på graviditetshjärnan som gör att jag inte riktigt är lika på topp och med i svängarna.
På min sista arbetsdag innan semestern sa jag åt en innan jag gick iväg: ”Hej då, nu ska jag fara och se om jag hittar några kycklingar!”. Vet som inte varifrån det kom, men jag började gapskratta så tårarna sprutade.
Som att på den nivån är det.
Höhö.
Och det var min uppdatering från mig. Hoppas du får en underbar dag och helg.
Vår vackra trädgård.
Vår drömträdgård är i ständig förändring, och trots att jag tyckte den var vacker innan vi ens hade planterat något, så blir den vackrare för varje dag. Speciellt nu när det är liv i trädgården och man ser att det kommer att komma frukt på det man planterat.
I morse var det perfekt väder att fotografera trädgården, så förbered dig på en massa bilder av den plats jag går runt vid varje dag.
ps innan jag börjar med något allt. Lite stor skillnad det du kommer att få se nu, från det du fick se åttonde maj.
Nåja, nu börjar jag vår rundtur.
En överblick av en liten del av vår gräsmatta.
När jag går ut på terrassen och vänder blicken till vänster, så är det det här jag ser. Även samma vy jag har om jag tittar ut genom vardagsrumsfönstret. Vår flaggstång som har några vackra växter planterade omkring sig (fråga inte om namn, jag kan inte sånt), våra odlingslådor och den ställning som Fredrik byggde åt hönsen (i högra hörnet).
Hönsen håller sig gärna bakom stenmuren i skogen när det är som mest soligt, men när det blivit svalare närmre huset så kommer de gärna upp för att få något gott att äta, och sitta på ställningen och filosofera över livet.
Äppelträd, körsbärsträd, päronträd och plommonträd kan du hitta i vår trädgård.
Runt om gräsmattan och trädgården är det en massa fruktträd planterade. Redan i år ser det ut som att jag och Fredrik kommer att få smaska på egna äpplen och varsitt plommon, trots att det såg sämre ut med körsbären.
Kanske bättre lycka nästa år med körsbären.
Jordgubbar, smultron, frilandsgurka, majs och ärtor kan du bland annat hitta i odlingslådorna.
Tidigare i vår / sommar så såg jag en annons på facebook där en kvinna gav bort "polka" jordgubbsplantor. Ett par dagar efter att jag sänt iväg ett meddelande till henne så fick jag hemleverans (!!!) med en hel stor papperspåse, full av jordgubbsplantor. Gratis!
Det räckte fint till att fylla fyra odlingslådor (kom ihåg att Fredrik är den som planerat allt), och nu blommar det för fullt. Som det ser ut nu så kommer vi att få massor av jordgubbar.
Dessutom finns det allt från ärter, till smultron och någon enstaka majs som är planterad i lådorna. Runt om odlingslådorna har Fredrik grävt bort gräsmatta, täckt med marktäckningsduk och sedan fyllt på med flis omkring. Ser så mycket finare och ordningsamt ut.
På ett av alla våra plommonträd (vi har många) växer det varsitt plommon åt mig och Fredrik.
Det var svårt att hitta plommonen i trädet, eftersom de är så fint kamouflerade. Hoppas de tar sig genom hela sommaren så jag och Fredrik får njuta av varsitt plommon sen när de mognat.
Nere vid växthuset växer det krusbär, svarta- vita- och röda vinbär och hallon (trädgårds och vilda).
Min absoluta favoritplats vid vår trädgård är nere vid växthuset. Här växer goda bärbuskar i alla färger och former. Hallon, vilda och tama. Rabarber. Och självklart vårt växthus som Fredrik hade tålamod att bygga ihop (även om han än idag säger att "han ALDRIG gör om det igen!").
Även här är marken täckt med marktäckningsduk, för att sedan ha fått flis på sig. Ser så mycket mer fint ut, och är behagligt att gå på. Dessutom doftar nyflisat flis otroligt ljuvligt.
Vi har en smart lucka på växthuset.
Sen sist du hörde något om växthuset, så har Fredrik beställt efter en smart lucköppnare till växthuset. Lucköppnaren innehåller vax, vilket gör att det expanderar och vädringsluckan öppnar sig själv när det blir varmt. När det blir kväll eller vädret är svalare så stängs luckan. Den anpassar sig efter temperaturen, och eftersom det är så varmt idag så står luckan på vid gavel.
Så smart och behändigt, och framförallt skönt, när man slipper springa och stänga och öppna luckan själv.
Inne i växthuset mår tomater, paprika, chilipaprika, vindruvor och gurka bra. Fantomen också.
Tack vare att luckan sköter sig själv, så mår även det vi odlar bra inne i växthuset. Jag, som har fått dille på tomater, kommer att få många egna tomater i år.
Om något år får vi egna vindruvor.
När jag och Fredrik var till stan för att handla för ett par veckor sen, hittade vi vindruvsplantor. Den finaste av dem fick flytta hem till oss, och mår nu så bra i växthuset. Den är gjord för det finska klimatet (tur om nu någon är det), och ville bli planterad på fast mark. Så Fredrik fick ta och gräva ner den i växthuset, och placerade fint stenar omkring.
Snart får vi ta och binda upp den, då den vuxit så mycket sen den kom hit.
Chilipaprika (eller vanlig paprika, har glömt) trivs i växthuset.
Och snipp, snapp, snut, så var rundvisningen av vår trädgård slut. Här trivs vi.
Vad är din favoritplats i trädgården?
(din egen alltså, men har du ingen trädgård får du nämna min också, hehe)
10 saker om min graviditet
Över hälften av graviditeten har gått, och inser att jag inte delat med mig så mycket av graviditeten som jag trodde jag skulle göra. Har inte fotograferat en enda magbild. Har inte uppdaterat om minsta lilla förändring, utan har bara varit och tagit en dag åt gången. Och det har tydligen varit mitt sätt att vara gravid på.
Men det här är ändå något man kanske vill dokumentera, åtminstone lite i alla fall. För en dag kommer jag inte vara gravid längre, och då kanske jag glömmer hur det har varit. Så här är tio saker jag kan komma att tänka på just nu som rör min graviditet. Är det något du undrar över, eller vill veta om min graviditet, skriv en kommentar.
1. Jag visste med detsamma att jag var gravid, eftersom det tog så ont. Typ som att gå med mensvärk, men på ett annat sätt. Dagen före jag plussade kröp jag på golvet av smärta och sa till Fredrik; ”Är jag inte gravid nu så vet jag inte vad som är på gång”.
2. Det är först nu som jag kan börja tycka det är roligt att vara gravid. Missförstå mig inte, jag har från dag ett varit tacksam och lycklig att ha förmågan att tillsammans med Fredrik kunna skapa liv, men. När man har spytt dagligen fram till vecka 18, blivit inlagd på avdelning och till på köpet dras med foglossning, då tänker man tanken om det ”inte skulle vara roligare än så här?”. Istället ville jag bara föreställa mig vara en sköldpadda som gömde sig i sitt skal tills allt lugnat ner sig.
Och nu *ta i trä* ser det ut som att det har vänt, och det enda jag får ta och acceptera är foglossningen som jag inte blir av med. Men största skillnaden är att jag nu ändå kan njuta av graviditeten till fullo.
3. Ibland undrar jag om katterna vet vad som pågår, för från att alltid velat ligga på min mage och sova, så är de nu istället vid min sida. De rör sakta vid magen med tassen, trycker sig emot den och ”tvättar” den ibland. Eller så är jag bara smutsig.
4. Jag förvånad över hur lite chips jag ätit denna graviditet. Sånt man tyckt varit gott förut smakar inte alls idag. Det enda som kanske skulle få mig att vilja äta chips är ostbågar eller nacho cheese balls, men ändå får inte tanken på det att vattnas i munnen.
5. Istället så har jag fått dille på bärkräm, och nu utsett mig själv till expert på att koka kräm.
6. Jag har fått fem små bristningar på magen (trots att jag smort magen varje dag), och det stör mig inte alls. Är det tänkt att jag ska vara en tigermamma, så är det väl så.
7. Och den där magen började synas nu, i vecka 21. Man ska ju inte jämföra sig med andra, men jag har kunnat se andra gravidmagar i mindre veckor än mig, med större, rundare och finare mage. Själv har jag bara sett jämntjock ut med en mage som gått rakt ut från höfterna.
Men det är min mage och den är perfekt som den är. Precis som alla andras.
8. Det här med att känna bebis sparka som något bubbel eller fjärilar i magen upplevde jag aldrig. Högst troligt för att jag bortförklarade det som tarmrörelser. Nu känner jag dock starka sparkar som inte går att ta miste på.
9. Är inte nervös överhuvudtaget för någon förlossning, utan försöker tänka att kroppen vet ganska långt vad den ska göra. Att det som är meningen kommer att ske. Viktigaste är bara att inte kämpa emot, vad det än handlar om här i livet, utan ba ”go with the flow”. Och får jag panik eller blir rädd så måste jag ju bara prata om det med någon.
Läste någonstans att de har badkar och bastu för födande mammor vid Vasa Centralsjukhus, så jag föreställer mig hur jag ska ta ut allt av upplevelsen och testa på allt (även om jag är mycket medveten om att inget sist och slutligen blir som man tänkt sig, men hej, låt mig få drömma).
10. Nästa vecka ska jag och Fredrik få se bebis för tredje gången. När jag blev inlagd på avdelning fick vi ju se bebis på ultraljud (det var då andra gången), och trots att jag mådde förjävligt så var det en livlig unge som sparkade runt i min mage. Att få se sin bebis på ultraljudet är en mäktig känsla.
Idag fotograferade jag mig själv och magen för första gången sen jag blev gravid.
Undrar du något angående graviditet,
hemmet eller livet överlag?
Skriv en kommentar, jag svarar på allt och uppskattar att höra av dig.
Dessa graviditetshormoner
Du vet att du har graviditetshormoner till 1000 när du börjar gråta av glädje när du får se hur glad en gubbe blev av att en ung tjej stannade för att hälsa och krama om hans hund. Han satt och log länge och pajade sin hund efter att hon gått, och där var jag ett par meter ifrån och grät så tårarna sprutade. Dessutom hade jag en söt liten fågel som trippade runt fötterna och ville ha bröd från min hamburgare.
Tårarna sprutade. Mitt på torget i stan.
Kunde dessutom ha släppt en tår när jag hittade glutenfritt och alkoholfritt öl i butiken. Livet, det här livet.
Att återuppliva en kyckling
Att ha djur är inte alltid roligt. Det är ett ansvar, och med det ansvaret följer det att man kommer att vara med om situationer då du endera får välja att avliva djuret, eller söka hjälp till djuret. Att det är du som människa och ägare att se till att djuret har det bra, trots att det kanske går emot ditt ego.
Det du ska få läsa nu handlar om det jag fick vara med om igår.
En vecka efter att kycklingar kläckts fram under Gullefjun, hämtade jag och Fredrik hem två maskinkläckta kycklingar till flocken. På grund av dålig kläck och att vi ville ha fler olika raser i vår flock, så kom vi hem med ännu en silkesblandning och en faverolle kyckling.
Tanken var att någon av de två resterande surhönorna skulle få varsin, men ingen av dem var redo för att få kycklingar. De gillade väl bara mest att sura.
Gullefjun däremot tog emot de båda nykläckta kycklingar under sina vingar, och lät alla små kycklingar vara under henne. Så efter att ha observerat henne en halv dag och sett det gått bra, så tänkte jag att det skulle fortsätta gå bra.
Till igår morse, då jag skulle släppa ut hönsen. Öppnade upp hönsluckan och såg de vanliga hönsen hoppa ut en efter en. Kikade genom fönstret och får se något gult ligga halvt begravt i spånet. Rusar in genom dörren, och ser att min faverolle kyckling ligger livlös framför mig i spånet.
När jag tar upp kycklingen i händerna känner jag hur den rör sig något, även om det lika gärna kunde ha varit mina händer som skakade så mycket av panik. Nacken var så lös att jag var övertygad om att den brutit nacken, och den lilla kycklingen kändes plötsligt så stor när den låg raklång i min hand.
"Jag var inte redo att ge upp."
I den här stunden har jag panik och ångest på högsta nivå. Jag skyller på graviditetshormoner, även om jag säkert skulle ha gråtit som icke-gravid, och sprang in med kycklingen med tårarna som rann längs min kind. Tog en liten handduk som jag lindade runt kycklingen, och Fredrik som vaknat av mitt gråt fann mig mitt på vardagsrummet med en kyckling i famnen.
Kycklingen andades, men mycket ytligt och utan någon rytm. Att låta den ta sina sista andetag ensam var inte något jag ville, så jag började föra mina fingrar över den och kände fingrarna röra vid de mjuka fjunen, på den kalla kroppen.
Det var som det eller att hjälpa till att avsluta lidandet, och jag var inte redo att ge upp.
Kycklingen som blev så fäst vid mig, efter att jag återupplivat den.
All beröring verkade göra något, för även om det var så gott som en livlös kyckling i mina händer, så tyckte jag se att den reagerade vid varje beröring. Jag la mig i soffan och lät kycklingen ligga mellan mina bröst. Varmast där. Huvudet var fortfarande något man fick hålla koll på, och förutom att jag rörde vid kycklingen och stabiliserade kroppen, så var jag fortfarande säker på att detta var slutet för den.
Men efter en timme låg inte längre kycklingen raklång, utan hade fört benen under sig, och efter ännu en timme så började jag höra små pip komma från den lilla kroppen.
Jag spenderade alltså så gott som hela dagen igår med återuppliva en kyckling. Det tog tid och tålamod, men jag vägrade ge upp hoppet om kycklingen. Från åtta på morgonen till fem på kvällen gick jag runt med kycklingen mellan mina bröst eller i mina händer, för den fick panik om den inte var nära konstant.
Jag försökte återföra kycklingen tillbaka till flocken när den piggnat till och druckit (efter sju timmar), men Gullefjun attackerade kycklingen med detsamma. Förstår inte varför hon hade något emot faverollen, när den maskinkläckta silkesblandningen var lika accepterad som de hon kläckt fram själv. Men tänker att djur vet ibland mer än vi människor kanske ser.
Vid det här laget var kycklingen så fäst vid mig att den bara ville ligga under hakan, och som sprang till min kupade hand om jag hade kycklingen att springa fritt. Jag visste att det var omöjligt att ha den med flocken, eftersom den skulle innebära döden. Och jag visste att en ensam kyckling kan även dö av ensamhet, och jag har inte möjlighet att bära runt på en kyckling dygnet runt. Tror inte man får mammaledigt på grund av en kyckling.
Så jag grät lite till, för jag visste vad det skulle innebära, och skrev ett meddelande i hönsgruppen för österbottningar.
En timme senare hämtade en familj hem den lilla kycklingen. De hade lyckligtvis dagen före också hämtat faverolle kycklingar av samma uppfödare jag hämtat min ifrån, så min faverolle fick komma tillsammans med sina syskon.
Sent igår kväll fick jag ett foto skickat till mig, där jag fick se kycklingen stå och mysa med sina fyra syskon. Jag grät då också, men av lycka.
Dagen och historien som började lite väl dramatiskt och traumatiskt, fick ett fint slut.
Vi har tillökning!
För exakt 21 dagar sen hämtade jag och Fredrik hem befruktade ägg att lägga under Gullefjun. Idag är vi tre kycklingar rikare.
Igår hade jag sett hålslag på alla ägg, och hade hoppats att det skulle kläckas kycklingar innan dagen var slut. Men det är ju inte första gången jag kläcker fram kycklingar, och vet att processen från första hålslag till att en kyckling är utanför ägget kan ta tid.
Men i morse hade jag bråttom till hönshuset, och ju närmre jag kom Gullefjun, desto mer små pip hörde jag.
Små underbara liv.
Gullefjun har blivit mamma till tre små kycklingar. En houdan (den till höger), och två silkesblandningar (de till vänster). Den som är helsvart (även benen är helsvarta) hade just kommit ut ur ägget i morse, för den var fortfarande blöt när jag tittade till dem första gången. Nu är alla tre fluffiga, pigga och glada.
Jag och Fredrik är så glada,
och Gullefjun är stoltast av alla.
Att höra bebis hjärtljud
Att endera vara gravid eller en blivande förälder innebär högst troligt att du kan börja oroa dig över det ena och det andra. Det är väl en naturlig reaktion när det enda man vill är att allt ska gå bra.
Nu är det kanske lättare sagt än gjort att säga åt någon att inte oroa sig, men ändå: oroa dig inte i onödan. Och med onödan menar jag något som inte pågår, har hänt eller ens kommer att ske.
Men ändå, försök att inte oroa dig. Tippar du kommer ha ett helt liv att oroa dig över barnet när barnet väl är i ditt liv.
Men med det sagt så hann även jag vara orolig. Speciellt i början, innan någon ens visste om vår hemlighet. Trots illamåendet som påverkade mina dagar dygnet runt, så önskade jag något mer konkret att lugna min nerver. Att om det inte var en ultraljudsbild man kunde röra vid, så ett ljud man kunde höra.
Vi hann vara på ultraljud innan vi fick höra bebis hjärtljud vid hälsovårdaren, och endera var det för att vår upplevelse vid ultraljudet var så häftig, eller för att hälsovårdscentralens dopplermaskin är så föråldrad, men jag fick inte samma känsla av att höra bebis hjärtljud som det var att få se bebis på en skärm.
Jag hade som föreställt mig att en tår skulle rinna ner för min kind, men istället fick jag kämpa för att känna igen något slags hjärtljud.
Men hjärtat slog, och allt var som det skulle.
Ändå lämnade den där händelsen kvar hos mig, och jag ville ha mer. Inte HVC's dopplermaskin, men min alldeles egen.
Sagt och gjort så beställde jag efter ett par veckors eftertanke min egen dopplermaskin, och nu så här i efterhand är jag tacksam att jag gjorde det.
För även om folk varnade mig att jag kunde bli orolig om jag inte fann bebis hjärtljud med dopplern, så ville jag testa själv. Och på första försöket hörde jag hjärtat. Så mycket starkare, och så mycket häftigare känsla än första gången jag hörde hjärtljuden.
Inte för att det föll någon tår ner för min kind, men det var inte långt ifrån.
Den här manicken är en dopplermaskin som heter AngelSounds. Men den kan du höra bebis hjärtljud och karatekickar.
Den här dopplern har jag haft mycket användning av sen jag fick den. Inte så att jag lyssnar i timmar på bebis hjärtljud, men någon minut nu som då räcker för att ge en kick. Och på tal och kickar. Man hör så tydligt när bebis sparkar på i magen, och det är en livlig bebis, så det är massor av sparkljud.
När man har mått dåligt, speciellt den där helgen innan jag hamnade in på dropp, så var det lugnande att veta att fastän jag själv trodde slutet var nära så var det ett starkt hjärta som slog inom mig.
Det går att koppla i två hörlurar i dopplern, så Fredrik har också kunnat lyssna på bebis hjärtljud. Dessutom kan jag koppla dopplern till min iPad för att spela in hjärtljuden, där en app också räknar ut bebis hjärtslag åt en.
Jag har som helt enkelt blivit en lite mindre orolig människa, tack vare denna apparat.
Det här är inte ett sponsrat blogginlägg, men jag vill passa på att tipsa alla havande typer som vill höra sitt barns hjärtljud mer än de rådgivningsbesök man gör, att söka upp en sån här liten manick. Det är så värt det.
Mästerfotografen
Tack för all respons från blogginlägget "Bloggen, slutet av en era?". För era kommentarer, och alla ni som hört av sig privat för att meddela att ni tycker om min blogg, och vill se den fortsätta. Tack vare er känner jag mig mindre ensam i detta bloggande, och det blir lite lättare att fortsätta.
Handlar väl mycket om att sänka ens krav för att blogga, och att nog dela med sig av det man tycker är viktigt, men också det som man tycker är kul. Det där lilla i livet som gör ens dag.
Idag var det denna ekorre som gjorde min dag (okej, nog att jag idag också klarade läkemedelstenten som vårdare måste göra med jämna mellanrum, men är man ett mattegeni så är man, höhö).
Ekorrn satt i granen.
Vi bor ju i skogens början, eller slut (hur man nu ser på livet), och det innebär att vi har ett rikligt djurliv. Är det inte rådjur som tar en genväg förbi vår gårdsplan, så det söta ekorrar som denna som man får se. Fredrik uppmärksammade mig om att den här sötnosen satt och käkade en kotte idag, och för första gången på länge så pirrade riktigt i mina fingrar att få fotografera något.
Fotografera för min egen skull.
Jag gick ut, fortfarande klädd i pyjamas, med tofflor på fötterna. Smög så sakta och försiktigt jag bara kunde, och någon meter ifrån ekorren lyckades jag få till denna bild.
Det var roligt. / Med vänliga hälsningar, Mästerfotografen.
Vår vackra oas i trädgården, växthuset.
Man brukar väl säga att par som är lite olika kompromissar varandra bra. Är det inte ett talesätt så inför jag det, nu. Även om jag och Fredrik är lika på många sätt (typ lika snygga, intelligenta och humoristiska), så är det på vissa plan vi är helt olika.
Till exempel: när jag endast ser skog, ser Fredrik möjligheter till en vacker oas i trädgården. Jag har som lärt mig att bara låta Fredrik börja på, för det bli alltid bra. Även om jag kanske haft svårt att kunna se framför mig hur början av en skog kan bli något mysigt. Så han visualiserar och har tålamod att arbeta fram något, medan jag helst bara hade velat ha allt med detsamma.
Att ha ett växthus är kanske inte en dröm som någon av oss har haft så värst länge, men något som både jag och Fredrik känt vore bra att ha. Speciellt om man vill odla fram egna grönsaker, eller bara ha ett mysigt gömställe när sommarregnet öser ner. Så för några veckor sen började Fredrik gräva för hand upp ett område i skogen, där han såg framför sig hur vi skulle ha bärbuskar och växthus.
Som sagt; visualiserar. Han såg det framför sig. Jag såg skog.
I tre veckor försökte han ropa in ett splitternytt växthus på huutokaupat, men alltid har det varit någon som budat över. Så när Fredrik i fredags vann sitt bud (jag satt och mediterade hela morgonen) så mötte jag upp honom när arbetsdagen var slut, och så åkte vi iväg till Tervajoki för att hämta hem växthuset.
Nu ska du få läsa och se helgens projekt.
Allt det här har Fredrik grävt upp för hand, radat stenar och planerat för sitt växthus.
Under alla veckor som Fredrik försökt ropa in ett växthus på huutokaupat, så har han haft tid att gräva upp ett område vid skogens början, för att göra plats för växthuset. På vår mark är det så gott som endast sten, så det har tagit tid och säkert varit en prövning för tålamodet att gräva upp alla stenar och rada dem till en fin mur.
Runt muren har vi (läs: Fredrik) planterat vita vinbär, röda vinbär, svarta vinbär, krusbär, vildhallon, trädgårdshallon och plommonträd. I mitten av denna oas, där det är stenar i en cirkel, finns rabarber. Jag kommer att ha mycket gott att äta.
Hönsen vill vara med.
Dessutom har vi tio odlingslådor som har nu jordgubbar i sig, majs, basilika och ärter. Hönsen vill vara med och tycker det är intressant att se oss (fortsättningsvis, läs: Fredrik) arbeta i trädgården. De håller sig nära Fredrik för de vet att de kan få en och annan daggmask att äta. Dessutom har hönsen fullt upp att gå runt i resten av skogen och sprätta omkring.
Ingen blir utan att göra på sommaren.
Marktäckningsduk för att skydda mot ogräs i växthuset.
Trots att Fredrik hackat och grävt upp allt ogräs, så är det bra att skydda marken och golvet i växthuset mot ogräs med en marktäckningsduk. Eftersom vi hade grus övers, så valde vi att ha det som golvyta i växthuset. Lugn ba, vi fyllde på mer grus efteråt.
Fantomen hittade en skuggplats.
Det var riktigt strålande väder i början av lördagsdagen, och Fantomen som ville vara med och montera ihop växthuset hittade en bra skuggplats.
Fredrik monterar växthuset i ur och skur.
Vips, så såg det ut så här. Fredrik som står och monterar växthuset i regnväder, och man kunde ju nästan tro att det skulle vara lätt att montera växthus när jag inte fotograferat mer än så här. Men låt inte skenet bedra.
Jag har aldrig hört Fredrik svära så många svordomar på finska, och ritningarna verkade ha beslutsångest då de i ena stunden ville ha fast en sak, för att i nästa moment behöva ha den bortskruvad. Det var en hel massa järnbitar som var numrerade, och på något sätt skulle det bli ett stadigt växthus, även om vi fick ha räfsor och mina händer att hålla väggarna på plats i början.
Men här har vi också en stor skillnad mellan mig och Fredrik. Medan jag högst troligt kastat någon skruvmejsel till skogs och gått in för att sura, så fortsatte Fredrik att kämpa. Han gav sig inte, och trots att det började regna, och trots att det verkade hopplöst ett tag så fortsatte han.
Man ska väl inte bara ge upp så lätt, för...
Vår vackra oas i början av skogen.
..igår blev Fredrik klar med växthuset. Tog ju inte alls länge att montera växthuset.
Det som var två lådor med en hel massa järnbitar och miljontals muttrar och skruvar, förvandlades till ett stadigt växthus. Runt om växthuset, och vid vår lilla oas, ska vi lägga flis på marken. Men redan nu, och då i samma sekund växthuset blev klart, så blev det en plats jag ville spendera massor av tid vid.
Så mysigt.
I växthuset har vi chilipaprika, paprika och tomat. Hit ska även gurka och annat gott.
Växthuset hann inte stå tomt länge innan vi fyllt det med allt jag odlat fram under våren,
Mohicana doftar på tomaterna.
Nio stycken tomatplantor bor nu ute i växthuset, och jag hoppas vi får massor av goda tomater. Mohicana väntar ivrigt.
Efter att vi skaffade höns så har alla våra katter börjat bete sig.... annorlunda. Från att tidigare inte brytt sig om sallad, så står de nästan och äter hönsen sallad tillsammans med hönsen. Kanske de är lite avundsjuka?
Mohicana beundrar växthuset.
Det utlovas regnväder idag, så tänker kanske bära in en stol och sätta mig i växthuset och njuta av att höra regnet mot växthuset. Prata med plantorna så de blir stora och fina, och ba njuta av hur fint det blev och hur duktig Fredrik har varit.
Så fint vi kommer att få det här.
Tidigare har vi haft en torkställning för kläderna just utanför terrassen, men den tog vi och flyttade till sidan av huset när växthuset började monteras. Istället för att se trosor på tork nu, har vi en vacker oas och ett vackert växthus som utsikt när vi går ut på baksidan av huset.
Det blir så fint i vår trädgård, och det kommer väl att vara ett projekt som tar flera år. Blir man någon gång klar med en trädgård? Men redan nu har vi en vacker oas på den vackraste plats vi vet. Vårt hem.