Visa alla inlägg skrivna augusti 2019
Den finaste bilden av min mage.
Inspirerad av Stina Wollter, och hennes underbara "Bodyscape" fotografier, så valde jag att fotografera mig, magen och det vackra mönstret från persiennerna (då jag försökt om stänga ute solen och värmen utanför huset. Att vara gravid och förkyld i denna värme är så där lagom roligt).
Det här är resultatet.
Kanske en av de vackraste fotografierna jag har av min mage.
Ha en fin helg. Ät gott, mys och må bra.
De små liven växer så det knakar.
Kycklingarna är 10 veckor och 4 dagar gamla (Lillis är 9 veckor), och de växer för fullt, och får allt mer en egen personlighet. De är som våra andra höns, inte som alla andra, och de ger oss så mycket glädje varje dag.
Även om jag visste tidigt att Lillis var en tupp, så är det inga tvivel om det nu. Han börjar varje dag med att gala, och har även börjat visa intresse för de andra hönorna i flocken. Det är ju så tidigt! Han är ju vår Lillis bara!
Han är, förutom att han är tidig med precis allt, mycket snäll och nyfiken.
Här är den helsvarta kycklingen som nu har en stor del av ryggen i gulbruna fjädrar. Även hur mycket jag önskar att det vore en höna, så börjar jag nog inse och acceptera att det är en tupp. Även om han ännu inte börjat gala eller visa tendenser att vara en tupp. Vilket är jättesorgligt, eftersom vi kan inte ha två tuppar i flocken.
Så vill någon ge den supersnälla svarta tuppen ett nytt kärleksfullt hem, så hör av dig! Han är lugn, lite försiktig av sig och älskar att jaga kottar och insekter. Och otroligt vacker, det är han.
Houdini kunde man skriva en bok om, eftersom hon är som hon är, och för varje dag blir hennes personlighet allt mer färgrik. Vet inte om det är vanligt för houdaner att vara lite halvt förvirrade och extremt chilla typer, men det är med de orden jag vill förklara Houdini. Verkligen en pärla i vår flock.
Hon är lite lila runt näbben för hon har varit i skogen och ätit blåbär.
Sjukskriven och ny hobby.
Sen början av augusti har jag nu varit sjukskriven, och kommer fortsätta vara sjukskriven tills mammaledigheten börjar och bebis har bestämt sig för att göra entré till denna värld.
Till en början, alltså i början av augusti, så kände jag mig uslig som inte var duglig till att arbeta. Du vet, vi har väl det inpräntat i vårt DNA någonstans att man alltid ska prestera, även om det kan i värsta fall (som i detta fall) utsätta mig och bebis för fara. Fast då är det nästan tur att man stunder som dessa har sån hemsk foglossning att du knappt kan gå, så du inte ens försöker mer än du klarar av.
Så jag har varit sjukskriven länge nu, och får finna mig i tanken att fortsätta vara det tills livet tar en ny vändning. Då jag lämnar titeln som "gravid och sjukskriven", och får kalla mig själv "mamma" åt någon annan än hönsen och katterna.
Den här graviditeten har inte varit den lättaste, så mycket har jag förstått, trots att jag inte har något att jämföra med. Men jag är innerligt tacksam ändå att trots att det inte varit en dans på rosor, och jag än inte är i mål, så har jag kunnat behålla humöret. Att jag kan känna någon slags kärlek till barnet i min mage, trots att jag är medveten om att den kärleken kommer att vara helt annorlunda och starkare (och för alltid fortsätta växa i styrka), när jag har barnet i min famn.
Är tacksam för att jag ändå lyckas njuta av att vara gravid, trots att hälsan inte har varit eller är på topp, och tacksam för att jag har så pass mycket förstånd att jag förstår att ta det lugnt nu. För både mitt och barnets bästa.
Men rastlösheten, åh denna rastlöshet. Efter att ha läst ofantligt många böcker, insåg jag att det var dags att hitta en hobby där jag får göra något, samtidigt som jag inte anstränger min kropp.
Så i fredags började jag en ny hobby: att sticka.
Jag har stickat förr. Men aldrig på riktigt allvar, eller med ett resultat som jag varit riktigt nöjd med. Tålamodet har tagit slut innan jag ens börjat, vilket resulterat i att strumpor fått alldeles för korta skaft. Och trots att du knappt behöver tänka när du stickar rätstickning, så har sockorna blivit för korta, ba för att jag har velat bli klar någongång.
Men nu har jag både tid och en människa med små fötter, så jag köpte i fredags garn och började på att sticka. Att sticka babysockor och babyvantar är så roligt, och går så snabbt! Kanske för att just en babys fötter inte är så stora.
Jag vill ju ge hela världen åt denna människa vi väntar och längtar efter, men kan ju börja med att ge sockor och vantar.
Som nästa projekt blir nu att sticka en babyfilt, men innan jag börjar på med den så tänkte jag dela med mig av instruktionerna till dessa sockor och vantar jag stickat till bebis. Jag har använd mig av mönster till "tågsockan", och gjort lite ändringar, för jag kan tydligen inte följa instruktioner.
Dessa mönster du kommer att få ta del av nu är busenkla! Jag som inte stickar annars tyckte det var hur roligt som helst att sticka dessa.
Tågsockor till nyfödd.
Du behöver:
- Valfritt garn. Jag använde mig av Novita Nalle (75% ull, 25% polyamid).
- Strumpstickor storlek 3,5.
Gör så här:
Lägg upp 32 maskor, och dela upp på fyra stickor. Sticka 12 varv resår (rm, rm, am, am). Sticka därefter fyra varv aviga maskor, fortsätt med fyra varv räta maskor, och fyra varv räta maskor igen. Fortsätt därefter att sticka 8 varv resår (rm, rm, am, am).
Sticka igen fyra varv med aviga maskor, fyra varv med räta maskor, och fyra maskor med aviga igen. Det är när du gör så här som du får "korvarna" på strumpan.
Fortsätt med tre varv resår (rm, rm, am, am) och börja därefter med att sticka hälen på fjärde och första stickan.
När jag stickar hälar så följer jag denna metod (youtubevideo). Sticka hällappen fram och tillbaka enligt denna metod. Jag stickade hällappen med 12 räta maskor (du behöver ju använda dig av am när du vänder arbetet), men du anpassar hällappen enligt hur stor du vill sockan ska vara. Eftersom dessa strumpor är tänka till nyfödda fötter så räcker det väl med 12.
Efter tolfte varvet så stickar du (fortfarande enligt samma system som youtubevideon) åtta räta maskor, sticka fyra maskor, och sticka sedan ihop två maskor. För över den maska du nyss stickat tillbaka till stickan. Vänd arbetet och fortsätt så tills du har fyra maskor på varje sticka.
Plocka upp sju (eller hur många maskor du vill ta upp) och sticka räta varv tills du har 8 maskor på varje sticka (avmaska för att få rätt antal maskor på stickorna).
Sen är det dags att hålla koll på de två stickor som är sockans övredel, och där börjar du igen med att göra 4 varv med aviga maskor, fyra varv med räta maskor, och fyra varv med aviga maskor. Så här håller du på tills du har önskad längd på sockan.
Avmaska och fäst tråden. Tadaaa, du har stickat dig din alldeles egna tågsocka.
Tågvantar.
Du behöver:
- Valfritt garn. Jag använde mig av Novita Nalle (75% ull, 25% polyamid).
- Strumpstickor storlek 3,5.
Gör så här:
Lägg upp 32 maskor och dela upp på fyra stickor. Sticka fyra varv med aviga maskor, fyra varv med räta maskor och så fyra varv med räta maskor igen. Fortsätt sedan med att sticka tolv varv resår (rm, rm, am, am).
Därefter stickar du 22 varv med räta maskor, eller så långt så du når önskad längd.
Avmaska och tadaaa, du har skapat dig ett par söta tågvantar som matchar tågsockorna.
Nåja, nu kliar det i mina fingrar, så jag ska fortsätta handarbeta. Nu börjar jag på med babyfilten.
Niitytila - Änggård, Bergös vackraste plats.
Jag älskar de dagar som börjar som vilken som helst. Du har inga planer, och planerar inte att göra något extra. Men så plötsligt så får du en fråga, och om du svarar jakande på den så är du plötsligt mitt i ett äventyr.
I lördags så hann Fredrik ba komma hem från jobbet, sitta ner en stund och sen frågade hade mig om vi skulle ta en roadtrip till Bergö. Tydligen existerar det en plantskola där, som åtminstone jag inte hört talas om, och Fredrik som är intresserad av trädgård och vill fylla vår gård med olika fruktträd ville besöka den.
"Absolut!" sa jag, och har nog aldrig varit snabbare att göra mig i ordning. Inte länge efter satt vi bredvid varandra i bilen, och åkte iväg mot Bergö. Vi hann precis innan färjan lämnade hamnen.
Tillsammans skulle vi nu få se en otroligt vacker trädgård, och plantskola.
På Bergö hittar du Niittytila - Änggård, som är en plantskola, med egenodlade plantor med både traditionella plantor och exotiska plantor. Eftersom jag vetat av plantskolan i typ en halvtimme, visste inte riktigt vad som väntade oss.
Och det vi möttes av var en härlig gård med höns, katter och ett härligt par med bebis som välkomnade oss.
Det fanns så mycket plantor, fruktträd och annat att se på, att jag som inte ens är så värsta intresserad av att plantera och sånt - kände att jag plötsligt funnit mitt kall i livet. Tänk att få bo så här, och ha en alldeles egen plantskola som ger en frukt och mat att äta av. Att få låta sina barn växa upp mitt i en idyll och ha katter och höns som springer fritt på gården (okej, det där sista har jag ju).
Men du förstår, hela platsen gav mig en så härlig känsla. Det syntes att plantorna mådde bra, och det kändes väldigt exotiskt att se päron, persikor, aprikoser och äpplen frodas på de små träden.
Jag och Fredrik fick en ordentlig personlig rundtur av plantskolan, och fick se växter vi aldrig tidigare sett. Vår gemensamma och absoluta favorit blev ett japanskt kastanjträd, som fick lämna kvar på Bergö. Men nog skulle det vara häftigt att ha ett stort japanskt kastanjträd att mysa under heta och soliga sommardagar.
Med oss hem köpte vi istället ett päronträd, ett körsbärsträd som ger söta frukter, aprikosträd och persikoträd.
Alla frukt- och bärträd du hittar vid Niittytila - Änggårds plantskola ger söta frukter, eftersom det är det paret som äger plantskolan själv tycker om.
På gården såg jag kanske den vackraste tupp jag någonsin sett, och hans två brudar.
Vid plantskolan fanns även en provträdgård där man fick gå runt och verkligen ta in känslan av harmoni och frid. Fredrik la en beställning på att få återvända till våren och köpa hem körsbärsplommon, som vi tyckte såg speciella och goda ut.
På bild ser du ett helt växthus fyllt av vindruvor. Än tar det nog några somrar innan vår vinranka ger oss så mycket vindruvor, även om hon redan vuxit enormt mycket sen vi skaffade henne.
Efter att ha gått runt (vankat) någon timme, så kände jag mig som en ny människa. Jag var så tacksam att Fredrik föreslog att vi skulle spendera lördagseftermiddagen med en roadtrip till Bergö, och jag blev så glad av att få se fin omgivning och träffa människor som brinner för det de gör.
Även om jag knappt ser skillnad på träd i skogen, så blev jag så pass inspirerad att jag skulle kunna starta min egen plantskola. Eller bara finna något som får mig att bli så inspirerad dagligen som den känsla plantskolan gav mig.
Hemma började Fredrik med detsamma plantera våra nya fruktträd, och som du se kommer vi att redan i höst få skörda våra egna aprikoser och persikor. Aprikoserna och persikorna planterades på en plats som skulle ge dem tillräckligt med sol, men även skydd från väder och vind.
Har du ärende till Bergö så rekommenderar jag dig verkligen att besöka Niitytila - Änggård, för att få se på friska och välmående fruktträd till bra pris. Eller ba njuta av vacker omgivning. Det här är en plats man bara måste uppleva.
Igår var jag vacker som en gudinna.
Tack för all respons till blogginlägget ”För fet för en bild”. På bloggen, instagram och facebook har jag fått kommentarer som bekräftade att det är ett viktigt ämne och en riktigt problem som vi måste våga lyfta fram till ytan.
Jag tror många vill hitta en förklaring till varför så många tycker illa om sig själv (och andras) kroppar, och kan skylla ifrån beteendet på bristande av ålder eller självförtroende. Och kanske är det så att vi blir klokare ju äldre man blir, även om jag är mycket medveten om att brist på självkänsla och ätstörningar existerar i alla åldrar.
"Du är en helt egen individ, och inte enbart de omkring dig och de som fostrat dig. Speciellt inte om de värderingar du vuxit upp med får dig att må dåligt idag."
Kanske beror mycket av den syn vi har på omvärlden av de grunder vi får som barn hemifrån, och därför är det så viktigt att man som vuxen verkligen biter ihop och ser till att vara den där goda förebilden åt barnet. Att trots att man kan och får hemskt gärna ändra hur man ser på världen i vuxen ålder, så är det trist att man ska behöva leva länge innan man kommer till den insikten.
Att du är en helt egen individ, och inte enbart de omkring dig och de som fostrat dig. Speciellt inte om de värderingar du vuxit upp med får dig att må dåligt idag.
Hur som helst så kan vi fundera i evigheter på vad det är som orsakar bristen på självkänsla och en felaktig syn på oss själva, och jag har en misstanke om att vi alla har våra egna orsaker. Det är som inte något man bara löser genom att ordinera c-vitamin åt var och varannan människa, eftersom grunden till problemet är så mycket djupare än så.
Men bara vi blir medvetna om problemet så blir det lättare för oss att se hur vi själva ser på oss själva, och kan börja förändringen där. Typ det viktigaste. Sen följer det liksom automatiskt med att vi ser hur knasigt systemet fungerar överallt, och vi faller inte lika lätt för den där fällan att till exempel övertyga en smalis om att hen ”inte alls är tjock, utan rentav snygg”.
Vi inser istället problematiken i beteendet.
Inser att det påverkar så många negativt, när vi kunde fokusera på att få oss själva och andra att må bra.
Sneak peak på gårdagens gravidfotografering. Kände mig som en vacker gudinna. Fotograf: Cecilia Calrén.
Och bra. Det mådde jag minsann igår.
Jag nämnde ju i förbifarten i tisdags om att jag skulle få vara med om en gravidfotografering denna vecka, och igår kväll hände det. Måste ärligt säga att jag hade varit nervös. Först och främst för att träffa en helt ny människa, som dessutom skulle fotografera mig. Trots att jag är van framför kameran, så är det endast när jag själv håller i fjärrutlösaren. När jag får bestämma över slutresultatet av bilden.
Därför har jag en tendens att förvränga mitt ansikte och göra roliga miner när någon ska fotografera mig, bara för att det inte ska synas hur obekväm jag är framför kameran.
Men så har jag nu fått vara förberedd på fotografering, och hann ge allt på att verkligen möta min rädsla att bli fotograferad. Jag gav tusan på att vara avslappnad, bara känna mig fin och bortskämd med att faktiskt ha någon som enbart fokuserar bara på mig.
"Kände mig som en vacker gudinna."
Så när det väl begav sig så var jag endast lite nervös över att bebis skulle sparka på urinblåsan och jag skulle bli akut kissnödig, och den nervositeten försvann med detsamma jag träffade Cecilia.
Cecilia Calrén är en pedersörebo (så härligt att prata med någon som talar liknande dialekt som mig) som är specialiserad på gravid- och nyföddfotograf. När många av hennes bilder av de jag följer, både av gravida och nyfödda, började dyka upp i mitt instagramflöde så visste jag att om jag någon gång skulle låta någon fotografera mig eller bebis, så är det hon.
Och jag kan säga som så att jag har nog inte känt mig så vacker på snart åtta månader, som jag gjorde igår. Kände mig som en vacker gudinna. Rentav magisk. Det är ett väldigt bra betyg.
När jag vaknade upp idag så fick jag ett mejl av henne med en liten sneak peak från gårdagens fotografering, och det gjorde att hela jag förvandlades till en solstråle. Så otroligt vacker bild! Är det faktiskt jag på bilden?
Ja.
Och så fin som jag kände mig igår, och så fin som jag tycker att bilden av mig är, önskar jag att alla kunde känna om sig själva.
För fet för en bild
Häromdagen scrollade jag runt på instagram, och fastnade på en bild som gav mig en olustig känsla i magen. Först hade jag inte tänkt blogga om det alls (ärligt talat hade jag tänkt ta en bloggfri vecka, men så bra gick det). Eftersom det inte var första gången jag scrollat förbi en liknande bild, med liknande bildtext, så var det nära att jag skulle bli härdad och låtit det vara.
Men så var inte fallet. Den olustiga känslan efteråt lämnade inte riktigt min kropp, och eftersom det inte var första gången jag fått se något liknande så ville jag inte låta det vara.
Jag ville uppmärksamma det.
Bilden föreställde alltså en mycket vacker kvinna, som i sin bildtext valde att meddela sina följare att hon inte tänkt publicera bilden, på grund av att hon tyckte att hennes mage såg fet ut.
Saken var bara den att hennes mage inte var fet. Den var så platt den bara kunde vara (för vi alla har organ som måste få plats inne i kroppen). Den feta mage hon upplevde var fullständigt och helt och hållet hennes egna felaktiga uppfattning om sig själv.
I kommentarsfältet hejade folk på henne att ”Du är inte alls fet, du är ju vacker!”.
Och nu lämnar vi denna enskilda kvinna, och ser till detta fenomen som pågår överallt, så vill jag få skriva av mig i hopp om att slippa denna känsla. För det är några saker jag tänker på.
"Vi har alla ett ansvar när det kommer till hur vi talar om oss själva och vår kropp."
1. Varför är människor första reaktion att försäkra någon om att ”du inte är fet, du är vacker”? Är man mindre vacker för att man är tjock? Nej.
2. Om du nu är är tjock, betyder det att du inte får publicera bilder av dig själv på internet? Känna dig vacker? Få bekräftelse? Nej.
3. Bilder och bildtexter som dessa kan vara otroligt triggande. Speciellt om du har haft eller har en pågående ätstörning. Nu är ju jag gravid och har en mage som tar i överallt. Jag har gått upp i vikt och kroppen har genomgått förändringar som den aldrig varit med om förr. Men jag vet ett som är säkert, och det är att min mage kommer knappast aldrig att bli så platt som hos den kvinna som just kallat sig fet. Och för mig är det okej.
Men hade jag nu varit i en svacka och varit mer lättillgänglig för att trycka ner mig själv, då hade jag med stor sannolikhet sett på mig själv med annorlunda ögon i spegeln.
Det hade inte varit kvinnans ansvar, eftersom det hade varit mitt val och mitt ansvar hur jag behandlar mig själv och min kropp. Men vi alla har ett ansvar vad vi väljer att dela med oss av, och hur vi väljer att tala om vår kropp när andra hör. Just på grund av hur triggande det kan vara. Speciellt om vi har yngre människor i vår närhet eller som följer oss, men även för att självhat och ätstörningar finns överallt, i alla åldrar.
"De flesta av våra osäkerheter beror med stor sannolikhet endast på våra felaktiga föreställningar om oss själva."
Helt ärligt blev jag så trött på sociala medier och fenomen som dessa, där vi förväntas vara så perfekta och där vi har så lätt att tveka på oss själva som människor, att jag bra ville ta och logga ut. Säga ”F*ck it!” och ta ledigt från blogg, instagram och facebook i minst tio år framöver.
Men så loggade jag in ändå. Och här är jag. Men en kropp som inte är modellsmal. Med ärr, bristningar och en mage som för alltid kommer att vara mjuk. Men den är min kropp, och jag har lärt mig att leva med den (och till och med tycka om den för det mesta).
För om vi ska få en förändring så gäller det att ta fram problemen till ytan.
Inse att de flesta av våra osäkerheter beror med stor sannolikhet endast på våra felaktiga föreställningar om oss själva.
Och att vi alla är värda kärlek, bekräftelse och att få leva och ha kul, vare sig vi har platta magar eller är tjocka. För sist och slutligen är nog utseende det minsta problemet eller något som har betydelse när det väl gäller.
Den här bilden är från förra veckan, då jag officiellt gick in i tredje trimestern. Den här veckan kommer jag (om vädret tillåter) att bli fotograferad av en duktig fotograf. Det kommer att på många sätt bli något nytt för mig, men framför allt lärorikt och viktigt.
Jag som är van att fotografera och se mig själv genom mina ögon, kommer nu att låta någon annan fånga mig på bild. Och jag ska göra det utan att ens enda gång yttra något negativt om mig själv eller den kropp min själ lever i.
"Det är inte alltid lätt, det säger jag inte. Men för att inte göra det svårare för mig och andra så gör jag ett val att försöka."
Det är inte alltid lätt, det säger jag inte. Men för att inte göra det svårare för mig och andra så gör jag ett val att försöka.
Det ska bli kul och jag ser fram emot att få känna mig fin under denna graviditet.
Så hej, dagens tips.
Var lite uppmärksam hur du talar om dig själv och din kropp. Det påverkar inte bara dig själv, utan många omkring dit. Och du är aldrig för fet för en bild.
När alla inte har råd med klassresa.
Börjar varje dag med att scrolla på facebook, för att se vilka nyheter morgonen har att erbjuda. Idag var det skolbarn i Korsholm som känner sig orättvist behandlade. För att göra historien kort om varför, så handlar det om skolresor. Ett älskat och hatat fenomen, eftersom vissa längtar efter resorna och att komma bort, medan andra hellre stannar hemma.
Jag var, och är, av många anledningar den som hellre hade stannat hemma.
Hur som helst så blir det inga skolresor för Korsholmsbarnen nu, eftersom att är lagt på is till slutet av september. Deras planerade resa till Helsingfors som alla nior gör varje år, blev alltså inhiberad tills vidare. Orsaken till det är att en förälder ifrågasatt varför man samlar in pengar till klassresor, då en skolgång ska enligt lag vara gratis, och inga penninginsamlingar kan således komma från skolan.
"Skolan ska vara gratis och för alla,
på samma villkor."
Nu vet jag inte hur mycket pengar insamlingen till klassresan hade blivit att kosta,
men jag vet att alla inte har råd.
Kan även slå vad om att jag säkert i framtiden blir den där ”jobbiga föräldern” som ifrågasätter om en skolresa blir att kosta flera hundra euro, när det redan finns så mycket annat omkring som kostar. Skolan ska vara gratis och för alla, på samma villkor.
Men så är det inte. Om vi fokuserar på pengarna så kanske det känns ofattbart hur man inte kan betala en peng för att låta sitt barn åka iväg på klassresa. Men saken är den att jag förstår. Alla har inte råd.
Kan vi inte då bara låta skolan vara en plats där vi åtminstone försöker göra den så jämlik och för alla,
där ingen ska känna sig utanför?
Medan det blir allt dyrare att leva med t.ex bostadspriser som skjuter i höjden, så märks det varken bland stöd och löner som stannar på sin plats. Du kan vara ensamstående, eller helt enkelt inte bara ha en chefsposition med en lön som räcker till tre. Lägg även till hobbyn och föreningar som kostar, och dagisbarn som springer runt med sin första iPhone 8, medan du som förälder försöker göra allt i din makt att ditt barn inte ska känna sig orättvist behandlad.
Kan vi inte då bara låta skolan vara en plats där vi åtminstone försöker göra den så jämlik och för alla, där ingen ska känna sig utanför?
Vilken orsak du än har att inte samla in flera hundra euro till en klassresa, så ska det inte innebära en skam, för varken dig eller barnet.
Och det ska inte behöva gå ut över barnet om du som förälder inte har råd att spendera flera hundra euro på en klassresa.
"En klassresa ska inte behöva kosta flera hundra euro för att vara en rolig paus i vardagen."
Så vad har jag kommit fram till? Skolan ska enligt lag vara gratis, och det tycker jag den ska fortsätta vara. Skolresor behöver inte heller vara pampiga eller kosta flera hundra euro för att de ska upplevas som en rolig paus i vardagen.
Barn ska tidigt behöva lära sig ekonomi och pengars värde, utan att det ska få dem att känna sig ansvariga för familjens och föräldrarnas ekonomi. Och ja, jag är säker till 99,9% att korsholmsbarnen kommer iväg på sin klassresa, förr eller senare. Nu fick de helt enkelt spendera första veckan i skolan i just.. skolan.
Sen är väl tanken också att skolbarnen ska sälja toapapper och muffins för att samla in pengar till just klassresor och annat roligt (inte att det ska komma en räkning i postlådan), men ändå ser jag många föräldrar som sitter och säljer åt sina barn på t.ex facebook.
Men det är en helt annan diskussion.
Ett, två, tredje trimestern börjar nu.
Redan förra veckan meddelade vissa gravidappar och gravidsidor på internet om att tredje trimestern är kommen. Slutspurten har börjat, och det börjar närma sig beräknad födsel med stormsteg.
Men eftersom inte alla appar var riktigt överens så väljer jag att fira tredje trimestern då alla är överens. Och där är vi nu.
Jag är alltså i tredje trimestern. TREDJE TRIMESTERN. Måste liksom upprepas för att bli verkligt. Köpte igår något tillskott som kan vara bra att äta när man är gravid, och fick ett litet pirr i magen när jag insåg att bebis varit med oss länge redan innan jag hunnit äta upp alla kapslar.
Nu har jag ju inte sett bebis sen vecka 21 (ultraljudet), men tippar att h*n växer för fulla muggar. Så känns det i alla fall, och enligt apparna borde bebis väga över 1,2 kg nu och vara 40 cm lång. H*n borde se ut som en ”riktig” bebis nu, men ännu får bebis lägga på sig mer vikt, längd och utvecklas i magen.
Jag kan bebis schema när h*n är vaken och vilar, och trots att det kan ibland kännas obehagligt när man får en stark spark mot urinblåsan eller revbenen, så är det den härligaste känslan jag vet av för tillfället. Speciellt om bebis varit lite lugnare, och jag försökt få igång någon aktivitet genom att spela musik, dricka kall juice, ligga på sidan eller ba buffa på magen. Då är de där sparkarna extra härliga.
Jag vill känna bebis sparka, och för det mesta är bebis en ninja.
På tal om sparkar så skojar vi lite här hemma om att bebis får prestationsångest. Bebis har nu sparkat i tio veckor (som jag känt av det), och länge nu har jag sett hur magen rör sig när bebis sparkar. Ibland ser den riktigt deformerad ut, om en rumpa sticker fram (syns ju inte att det är rumpan, men inbillar mig det). Lägger jag en hand mot magen så får jag en spark tillbaka, men än har inte Fredrik lyckats se eller kännas bebis medan det händer som starkast.
Så här brukar det se ut:
Ja ba: ”Fredrik, Fredrik! Se nu vilka starka sparkar!”
Bebis ba: ligger så stilla h*n ba kan.
Fredrik ba: ”Du måste sluta säga 'Se vilka sparkar!', h*n får ju preformance ångest.”
Senast igår kväll innan vi somnade så la jag Fredriks hand mot magen för att han skulle känna. Tror att både jag och bebis somnade lika snabbt.
Jag och bebismagen idag, firar att tredje trimestern är här.
Bebis ligger på tvären, och har gjort det i evigheter. Säkert mysigt att vara så, men jag hoppas h*n hinner vända sig rätt innan det blir alldeles för trångt. Kände tydligt förra veckan hur bebis svängde sig, och trodde att h*n kommit sig tillrätta, men icke. Svängde sig ba på andra sidan tvären.
Jag har fortfarande foglossning, för den kommer jag inte att bli av. Testar att tejpa med kinesiotejp, men liksom åksjukearmbanden som jag hade när jag spydde och mådde illa, så känner jag ingen skillnad nu. Men det skadar ju åtminstone inte.
Däremot har jag fått sova bättre nu ett par nätter. Från att ha varit på wc upp till tre gånger per natt, så är jag högst en gång per natt nu. Hoppas det håller i sig.
Annars så är jag nog ba trött, glad och ser fram emot den här sista slutspurten. Jag längtar efter att få hålla bebis i mina armar, och se vad det är för härlig typ som ska bli en del av våra liv för evigt.