Visa alla inlägg skrivna november 2019
Förlossningsberättelse, del 2.
När läkaren nämnde att det skulle bli akut kejsarsnitt, och det med detsamma, gick allt så snabbt att jag hann inte reflektera desto mer över mina känslor. Kanske var det lättnad jag kände, kanske var det utmattning. Man får ju höra om hur ”varje värk tar dig närmre ditt barn”, men i mitt fall var det ju inte så. Varje värk fick mig att skrika, spy och svimma, utan att öppna mig mer än fyra centimeter. Jag påverkades, och nu började det även bli farligt för barnet att vara kvar i magen.
Det enda jag visste var att jag var redo att möta vårt barn.
"Kanske var det lättnad jag kände, kanske var det utmattning. Det enda jag visste var att jag var redo att möta vårt barn."
Så medan Fredrik fick operationskläder att byta om till så hade jag flera barnmorskor som hjälpte mig att komma i ordning för operation. De där elektroderna som tidigare fästs på Novas huvud var omöjliga att få bort, så de fick vara kvar under förlossningen.
Vår härliga barnmorska Emma, som varit med från morgonen, och Fredrik rullade tillsammans sängen med mig i från förlossningssalen till operationssalen. Där möttes vi av ett rum fyllt av människor, iklädda kläder där man endast såg ögonen, som skulle hjälpa vårt barn till världen. Alla var lugna, trevliga och trots att jag fortfarande hade värkar som tog luften ur mig så kände jag mig nu betydligt tryggare än jag gjorde innan det blev beslutat för akut kejsarsnitt.
"Jag ser på repeat framför mig Fredriks ögon, hur hans hand kändes på mitt huvud, och den känsla som omfamnade mig när läkarna hjälpte Nova till världen."
Fredrik fick vänta utanför operationssalen medan jag fick min spinalbedövning. Det krävdes flera olika försök, varav några kändes som elstötar i vänster ben, och två anestesiläkare för att få till bedövningen. Men till sist gick det. Det gjorde inte ont någonstans att få bedövningen, eftersom ingenting går att jämföra med värkarna jag kände. Det enda jag fokuserade på var att ligga så blixtstilla som jag kunde, i fosterställning med knäna upp till magen, och hakan ner vid bröstet.
När bedövningen var satt fick Fredrik komma in i operationssalen, och han fick sätta sig vid mitt huvud.
Jag fick Fredriks hand på mitt huvud och en puss, och sen var vi redo för att att möta vårt barn.
Jag var nog vaken under operationen, bara allmänt trött (med all sin rätt), men så otroligt lycklig. Nova är i sin pappas trygga händer.
Klockan 15:15 hör jag:
”Det är en flicka!”, och sekunden senare hör jag världens vackraste ljud. Ljudet av vår dotter som skriker.
Jag ser på repeat framför mig Fredriks ögon, hur hans hand kändes på mitt huvud, och den känsla som omfamnade mig när läkarna hjälpte Nova till världen. Hur hennes starka röst fyllde operationssalen och en glädje spred sig i rummet.
Jag kommer för alltid att minnas hur jag då i den stunden velat stanna tiden. Hur en kärlek jag inte ens trodde var möjlig fann sin plats i mitt hjärta.
Och hur den kärleken för alltid kommer att vara kvar.
En av läkarna som hjälpte Nova att förlösas lyfte henne ovanför skynket för att visa hur hon såg ut.
”Titta pappa!”, sa läkaren, och det enda Fredrik såg var en svävande bebis, söt och ilsken, med två antenner från huvudet. Elektroderna som ingen lyckats få bort tidigare hade tydligen trasslat in sig i Novas hår (och hon har mycket hår!), och nu fick hon göra entré till denna värld med antenner på huvudet. Hur gullig som helst.
"Jag har fått flera gånger frågan om det känns som att jag blev snuvad på en förlossning, i och med det akuta kejsarsnittet, och mitt svar är "nej"."
Fostervattnet hade varit grönt, och jag är glad så här i efterhand att Nova föddes precis då, och inte senare. Jag miste endast 350 g blod under operationen, och var världens lyckligaste människa i universum.
Jag har fått flera gånger frågan om det känns som att jag blev snuvad på en förlossning, i och med det akuta kejsarsnittet, och mitt svar är "nej".
Nej. Det gick inte som på Strömsö, och ingen föreställer sig väl att en förlossning ska vara som min. Den var ju lite väl dramatisk, och ingenting vi hade föreställt oss, även om vi inte hade några skilda önskemål över hur vi ville ha det under förlossningen.
Men det är fortfarande min förlossning, och tack vare det akuta kejsarsnittet så får vi ha vår dotter med oss idag. Jag kunde inte ha gjort något annorlunda, och jag är bara tacksam att allt slutade så väl som det gjorde.
Jag blev inte snuvad på någonting. Jag blev endast rikare.
Fortsättning följer.. I del 3 av förlossningsberättelsen får du läsa om när Fredrik fick gå iväg med Nova medan jag blev ihopsydd, Novas vikt och längd, samt läsa om hur Fredrik upplevde förlossningen.
Del 1 av förlossningsberättelsen kan du läsa här.
De allsmäktiga brösten.
Den här babybubblan och första tiden som nybliven förälder gör en lite.. speciell.
Igår var Novas mommo, min mamma, på besök för att träffa Nova för första gången. Innan mamma åkte hem igen passade jag på att ta fram "Boken om mig", så att mamma kunde skriva en hälsning till Nova som Nova kan ha sparat för evigt. Och det är här gårdagens speciella beteende hände.
Mamma undrade vad det var för datum, och jag funderade. Tydligen behövde jag hjälp från högre makter för att veta vad det var för dag och datum, för Fredrik skrattade rakt ut och frågade om mina bröst visste svaren.
Där stod jag och höll händerna på brösten och meddelade att det var 24 november.
Egentligen testade jag väl mest ba läget vilket bröst som skulle mata barnet näst, men det kan lika gärna vara så att mina bröst är allsmäktiga och har en och annan magisk kraft. Vem vet. Nu fortsätter jag med babybubblan.
Infektion och fredagskväll vid sjukhuset.
”Ere int ejt, så ere ana”, brukar man säga, och så verkar ordspråket även passa in även nu. Efter ett par dagar hemma så började jag känna mig allt mer sämre. Kallsvettades, var svag och mer blek än vanligt. Och då är jag annars blek som ett lakan. Dessutom kändes det i hela min kropp att något inte stod rätt till, och jag tror starkt på det här att man ska lyssna till sin magkänsla. Att man känner sin kropp bäst själv.
I fredags mådde jag så pass dåligt att jag ringde efter hemsjukvården, vilket kändes lite absurt. Att få hem en kollega var ju tryggt, eftersom hon kände mig. Men att vara på andra sidan och vara den som behövde vård kändes konstigt. Ingen vill ju vara sjuk.
Visade sig att mitt CRP var högt, och jag blev skickad till samjouren. Passade på att gråta massor innan Fredrik hunnit packa blöjor i väskan, barn i babyskydd och jag i bilen, så inte rutorna skulle imma igen. Att åka till akuten en fredagskväll med en niodagars bebis är inte något man vill.
Men jag mådde så pass illa att jag visste att det var något vi behövde göra.
Fick dock underbart bemötande vid samjouren. Blev med detsamma ivägskickade till BB, där vi blev emottagna av en mysig barnmorska som gjorde olika tester på mig. Vi fick träffa snabbt en läkare, som visade sig vara samma läkare som var med vid Novas förlossning. Även det en trygghet.
Det togs blodprov, som visade att CRP stigit mer under tre timmar, och ultraljud. Och för att göra en lång historia kort, så har jag endometrit. Infektion i livmodern efter förlossning.
Jag hade tur som fick åka hem med två antibiotikakurer.
Jag är så tacksam för att vi har så god förlossningsvård och eftervård vid Vasa Centralsjukhus, förlossningen och BB-avdelningen. Att fredagskvällen ändå gick snabbt undan, och jag fick den bästa hjälp jag kunde få. Jag har endast gott att säga om den vård jag fått, och hur trygga vi har känt oss.
Jag är så tacksam för att det är Fredrik jag får dela denna resa med, och att det är just han som är vid min sida. Hur stark han är, vare sig det handlar om en dramatisk förlossning, eller det att jag går och blir sjuk efteråt. Hur han tar hand om mig och vår dotter på bästa sätt.
Byter täcken flera gånger per natt åt mig när jag i min feberfrossa svettar ner hela sängen, eller hur han håller koll på medicinerna att jag får i mig dem på rätta tiderna. Att ens göra ett försök med att räkna upp allt han gör räcker inte ens till, för han gör allt. Han gör mer än jag någonsin vågat drömma om, och mer därtill.
Han är min trygghet. Världens bästa kärlek. Världens bästa pappa.
Jag är tacksamheten själv.
Del två av förlossningsberättelsen kommer när jag har med tid och ork att sitta vid datorn.
Förlossningsberättelse, del 1.
Min förlossningsberättelse börjar tisdagen den tolfte november. En förlossning som inte verkade ta någon stress, eftersom jag gått över tiden, men som skulle hastigt eskalera och sluta i akut kejsarsnitt.
Eller sluta; det är kanske fel ordval.
Det akuta kejsarsnittet blev början på det häftigaste jag fått vara med om. Det som förändrade våra liv för all evighet, och det som gjorde att vi fick möta den härligaste människan i universum. Vår älskade dotter.
Min förlossningsberättelse börjar med ett rådgivningsbesök. Jag hade veckan före varit på ett rådgivningsbesök, där det konstaterades att mitt undertryck i blodtrycket var för högt. Istället för att få hem en blodtrycksmätare för att själv kunna kolla läget, så bokades det alltså in ett besök till tisdagen. Trots vila och flera mätningar så var undertrycket ännu högre på tisdagen. Som jag hade haft på känn, eftersom jag mådde illa och var yr.
Det var då jag fick nog, och sa att ”bebis mår ju inte heller bra av det här blodtrycket”, och med mig från rådgivningen fick jag en remiss till förlossningen för kontroll.
"Jag hade en känsla som sa mig att något var fel."
Jag och Fredrik åkte till förlossningen, där det gjordes olika tester och ultraljud, som alla visade att allt vore bra. Men jag fortsatte att berätta hur jag mådde, och nämnde hur jag dagen före blivit tvungen att byta byxor och trosor. Att jag inte visste om det var svett eller vad det var, men att det var något som fick mig att reagera.
För vad man får höra från rådgivningen och andra är att ”man vet när vattnet går; man hör ett ”plopp” och sen rinner eller sipprar vattnet ut hela tiden”. Att jag som gravid skulle veta tydligt om vattnet gått hade jag fått det sagt, men jag hade en känsla som sa mig att något var fel.
Så fem före att läkaren skulle ha skickat hem oss från förlossningen gjordes det två olika tester för att se om fostervattnet hade gått, och båda testerna kom tillbaka klart och tydligt positiva.
”Ditt fostervatten har gått, och eftersom det är över ett dygn sen nu och du är GBS-positiv, så betyder det att vi kommer att starta förlossningen. Nu.”
På grund av att vattnet gått för så pass lång tid sen, och på grund av jag var GBS-positiv, så blev det till att starta förlossningen med cytotec var fjärde timme. Samtidigt fick jag antibiotika intravenöst var fjärde timme, så inte b-streptokockerna ska finnas i förlossningskanalen under förlossningen.
Den första tabletten gjorde inte så mycket, och barnmorskorna förvarnade mig om att det kunde ta tid. Efter den andra tabletten verkade det även då fortsätta gå lugnt till, trots att jag nu testat att gå flera varv i sjukhusets trappor, mediterat och hoppats på att få igång något, så Fredrik fick åka hem för att sova.
Igångsättningen skulle fortsätta dagen efter.
Men det var efter några timmar som jag började blöda, spy och få värkar på en och samma gång. Värkarna tog fart och blev regelbundna snabbt, och jag fick allt svårare att vara. Jag fick hjälp av värkmedicin och värmedynor, men det var klockan 02:00 på då jag inte klarade mig längre ensam i rummet.
En barnmorska förde mig till ett varmt bad, och samtidigt ringde hon efter Fredrik som kom med detsamma till förlossningen.
Jag låg i två timmar i badet. Tog värkar som kom regelbundet, spydde, fick massage av Fredrik och andades. När inte badet längre hjälpte, blev vi förflyttade klockan 04:00 till en förlossningssal.
”Tänk, det är här vår bebis ska födas!”, sa jag åt Fredrik, och det är ungefär efter det här som allt blir väldigt luddigt i mitt minne.
Från 04:00 till 15:15, då Nova föddes, så minns jag inte mycket. Jag har Fredrik till hjälp att minnas vad som hände, och två A4 sidor med information från sjukhuset om precis vad som hände den där onsdagen, den trettonde november.
"Värkarna kom så tätt inpå, och ovanpå varandra, att jag halvt svimmade för att sedan vakna upp av smärtan."
När morgonskiftet började fick vi världens härligaste barnmorska. Vi är så tacksamma att det var just Emma som fick äran att ta hand om mig den där onsdagen, för vi kände oss så trygga med henne. Även om denna förlossning var lite dramatisk så var vi aldrig rädda.
Vid 08:00 var jag öppen endast 2 centimeter, vilket betyder att 10 timmar med värkar, mediciner, lustgas, gåstöd, bad, aquakvaddlar och värmedynor, blod, svett, spyor och tårar endast fått mig att öppnas en halv centimeter från att jag blev inskriven.
Värkstimulerande dropp kopplades på, och jag fick även nu börja testa på tens-maskin och annan värkmedicin för att få kroppen att fatta vinken att här ska barn födas.
Dock verkade det inte som att min kropp fattade vinken.
När det hunnit bli eftermiddag så hade läget försämrats, och jag kunde vid det här laget varken gå, prata eller se människor i rummet. Värkarna kom så tätt inpå, och ovanpå varandra, att jag halvt svimmade för att sedan vakna upp av smärtan.
Vid 14:00 hade vi testat så gott som allt som går att testa vid en förlossning, förutom epiduralen. Och jag hade öppnat mig endast till 3,5centimeter.
"Jag minns inte så mycket mer än att en läkare nämnde orden ”takykardi” och ”kejsarsnitt”. Och det var då jag blev klar i tankarna på en millisekund."
För att hålla bättre koll på Novas hjärtljud så lades några ”antenner” på hennes huvud, och det är efter detta som allt blev lite mer bråttom och lite mer allvarligt.
Efter att antennerna kopplats fast på hennes huvud, så blev förlossningssalen fylld av flera läkare. På grund av att allt var som en dimma för mig, så minns jag inte så mycket mer än att en läkare nämnde orden ”takykardi” och ”kejsarsnitt”. Och det var då jag blev klar i tankarna på en millisekund.
Läkaren förklarade att hen inte trodde att jag skulle öppna mig mer, och att det vore onödigt att testa epidural.
Det viktigaste och säkraste för mig och barnet nu var ett akut kejsarsnitt.
Med detsamma.
Plötsligt var det bråttom att få ut Nova. Fredrik fick snabbt byta om till operationskäder, och jag fick hjälp att förbereda mig att möta vårt barn.
Fortsättning följer...
Ingen bebis ännu, igångsättning?
Sen i somras har jag varit sjukskriven på grund av förvärkar och hotande förtidsbörd. Jag har fått höra och förberett mig på att barnet i magen kan ha bråttom ut, och jag trodde vi skulle få en oktober-bebis, än en bebis som orkar ha tålamod att vara kvar i magen till sitt beräknade datum. En av de första dagarna av november-månad.
Och absolut inte en dag längre än så.
Nu har jag dagligen fått minst två privatmeddelanden av människor som frågat av mig om jag har fött någon bebis. Om något är på gång, och när jag tänkte föda. Det är ingen skillnad om jag publicerar något på insta-stories dagligen, eller håller mig medvetet borta från blogg och sociala medier.
Bebis verkar ha ärvt Fredriks lugn, tålamod och det här med att inte ta stress över något. Trots att det beräknade datumet har varit och farit så har jag fortfarande en vild ninja som sparkar runt i magen. Och inte verkar h*n ha bråttom någonstans.
Även om jag hoppas innerligt, och det finns en chans att förlossningen skulle starta spontant, så får jag även acceptera min förlossning kan även starta med en igångsättning. Som bäst går jag alltså och väntar på att förlossningen ska starta av sig själv, eller på datumet då jag blir igångsatt.
Tack för alla tips och råd för hur man kan starta en förlossning själv,
men jag har redan provat allt det ”man ska” göra, och det som känts säkert. Från att ta raska promenader i frisk höstluft, till varma bad i total mörker där man bara slappnar av.
Jag tror inte det finns något som kan starta en förlossning (”hemmakur”), om inte bebis eller kroppen är redo för det.
Tack för att du meddelar om alla risker det innebär med att gå över tiden och bli igångsatt,
men det är det sista jag vill höra nu. Jag är läskunnig och kan läsa nyheter och skola in mig på vad en igångsättning innebär. Jag behöver inte bli uppskrämd eller bli påmind utan att ha bett om det.
Tack för att du tänker på mig, Fredrik och bebis,
men vi meddelar nog när något har hänt.
Jag vill inte höra om
hur många dagar din kompis gick över tiden, eller hur tidigt du själv födde ditt barn. Jag vill inte höra skräckhistorier om komplikationer. Jag vill inte höra hur jag ska njuta av tiden nu och passa på att sova, när jag knappt kan vända mig i sängen utan att vakna av smärtor.
Jag vet att allt det här är övergående, och att belöningen är inom räckhåll. Men det är då, och nu är nu.
Det som får humöret att hållas något så när på topp nu är att Fredrik är underbar och ett fint stöd för mig. Att få känna vår vilda bebis sparka i magen, och det faktum att det inte är länge kvar tills vi får träffas.
Så. Det vara bara det jag hade på hjärtat. Blir det tyst här igen nu så är det endera på grund av att jag behöver det, eller för att vi har blivit en person mer i vår familj.
Månaden som kommer att förändra livet. För alltid.
Så blev det november. Månaden då livet kommer att förändras.
För alltid.
Ha en alldeles underbar helg.
