Visa alla inlägg skrivna mars 2020
Hur hinner man blogga, och vad vi gjort de senaste dagarna.
Förstår inte hur jag lyckades blogga så aktivt under tiden vi byggde hus, samtidigt som jag jobbade treskiftes arbete. Då kunde jag få ihop 58 blogginlägg på en månad då vi gjorde mycket arbete med huset. Hur lyckades, och framför allt orkade, jag? Tycker ju att ett husbygge borde ta upp mer tid, men hur jag (inte) bloggar menar något annat. Sen jag blev gravid för ett år sen och hyperemesis gjorde mig illamående och redo att kräkas dygnet runt så minskade blogginläggen drastiskt.
Som mest bloggade jag 17 gånger på en månad, under all tid jag var gravid.
Sen Nova föddes så har jag försökt hålla bloggen vid liv, men det är svårt. Att sova dagtid är inte något som står högt uppe på hennes priolista, och de korta stunder hon sover så vill jag hellre spendera tiden till att äta eller glo rakt in i väggen.
När hon är vaken så säger det ju sig själv: jag vill spendera tiden med henne.
Så av naturliga orsaker så får bloggen ta ett steg tillbaka. MEN.
Instagram är jag mycket aktiv på. Speciellt stories. Instagram fungerar som en mikroblogg för mig. Det sätt som fungerar optimalast för mig att få uttrycka mig i bild och text, samtidigt som jag får tid över till annat.
Följ mig på instagram, carloine heter jag där!
Bli inte rädd för att jag har kontot privat. Det är en trygg plats att vara på, så bara att skicka en förfrågan att följa, så godkänner jag dig.
Men för att inte bara komma hit och babbla om sånt jag inte bloggar om, så kan jag visa det som hänt den senaste veckan.
Det här hände så tidigt som igår: Nova somnade i ringsjalen!
Jag är så glad att jag gav sjalandet en andra chans. Igår kändes det som när Nova var riktigt nyfödd och endast kunde somna tätt intill på ens bröst. Jag var redan så känslosam igår, som om man hade varit nyförlöst eller PMS, så jag kanske råkade fälla en liten tår av lycka innan jag fick till en lyckad transfer från sjal till vagn.
Nova vet vad ringsjalen betyder, och hon väntar tålmodigt och glad på mig medan jag förbereder så hon kan få komma nära. Tänk så mycket kärlek och närhet som det kan finnas i ett tygstycke. Wuuäää.
Vi tog ner två träd förra veckan. Eller vi, skogshuggaren. Men vi fick städa upp kvistar och ris efteråt. Eller vi, Fredrik. Jag och Nova var med som sällskap utomhus i alla fall. Nöjdare brud har jag inte sett, som när hon fick halvsitta i vagnen och se omkring sig. Ett stort leende enda upp till öronen.
Säga vad man vill om coronan, för det är förjävligt. Men vill man och orkar ser något positivt i allt, så blir jag varm i kroppen av att få se hur människor på sociala medier nu gör saker tillsammans som en familj. De går ut i naturen på vandringsleder. De pysslar. De bakar. De gör precis allt som man tänker sig att man ska göra som en familj, men som sen kanske tiden inte räcker till för, på grund av arbete, prioriteringar, träningar och ja... livet.
Fortsätt ta hand om varandra. Spendera tid i naturen. Tvätta händerna. Och gör allt för att hindra att alla smittas på en och samma gång.
MEN. Våga var positiv och njut av det fina som finns omkring en.
Ja, i fredags så var det planerat att skogshuggaren skulle hit på eftermiddagen för att ta ner två träd. Men efter att jag vaknat, klätt på mig (lyckligtvis) och gick ut i köket så såg jag honom stå redo vid första trädet. Det var en vindstilla och solig morgon, och han var väl redo att ta vara på dagen, så lika bra så.
Nova fick första parkett till att se träden falla, och nu har vi ännu mera sol på gården till både oss och hönsen.
Och här är vi, jag och mitt hjärta. Jag köpte ju ny vinterjacka förra vintern, men den passade inte längre min kropp efter förlossningen. Så denna vinter köpte jag mig en ny vinterjacka på REA, och det är den bästa jacka jag någonsin ägt.
Den är lång, varm, vindtät och så rymlig att min bebis ryms innanför när vi har ringsjalen och är utomhus.
Och det var den uppdateringen från mig. Nu loggar jag ut och umgås med mitt barn,
men som sagt. Följ mig på instagram (carloine) om du vill ha dagliga uppdateringar.
Det man sår får man skörda
Igår fick jag ett efterlängtat paket i brevlådan. Årets frön och allt vad jag vill och ska odla i år.
Förra året var första året jag testade på att odla, och det gick över förväntan. Hela sommaren fick vi äta egna tomater och gurkor. Till och med så pass att hönsen fick äta också.
Frysen är full av chilipaprika, eftersom jag trodde det var vanlig paprika jag sådde.
Så jag har länge planerat och drömt om vad jag vill så i år i vårt växthus. Tomat och gurka är en självklarhet. Det gick så bra förra året så jag hoppas det går lika bra i år.
Paprika (och riktig paprika denna gång!) är något jag ska testa på, och även sallad och kål i olika former. Blomkålen som jag sår sedan i våra odlingslådor bakom huset blir spännande att se resultatet på.
Så nu har jag i dagarna två passat på att så här hemma när barnet sovit. Snabb som en duracell kanin var jag föraatt hinna med i tupplurerna. Liten skillnad från förra året då jag sådde och inte ens visste om att jag själv hade ett frö i magen.
Köksbordet som har den bästa potential för morgonsol och värme har nu ockuperats av allt jag odlat, i väntan på att plantorna ska bli starka och varmare väder så de kan flytta ut till växthuset.
Ska du odla i år? Vad ska du odla?
Att leva isolerad från människor och visa respekt.
Jag läser om att Finland torde ha över 400 bekräftade coronafall nu, varav fyra av dem är i intensivvård. En av dem är född på 80-talet. Än har jag ingen värre panik över läget som råder, men om det är något som oroar så är det människor som inte tar detta på allvar. Som sitter och fikar på cafén med vänner. Efterlyser kompisdejter till sina barn. Och samtidigt går regeringen ut med att utlysa utegångsförbud om inte människor följer riktlinjerna som nu ges. Kanske det är det som behövs?
Jag tycker det är så respektlöst av människor att inte följa det nya som gäller. Det är dags att skärpa sig, om man nu tänker tanken på att bli drastisk och införa utegångsförbud.
Att bara för att man inte själv är i en riskgrupp eller känner av symptom, så skulle det vara mindre riskfyllt att fortsätta livet som om ingenting skett eller pågår just nu i världen.
Ingenting är eller kommer att vara som förr.
Folk mister sina jobb, står inför ekonomisk kris och kan bli allvarligt sjuka i Corona, och jag ser folk på internet som ba: ”Regeringen har gått för långt”.
Det har inte ens börjat.
Undantagstillståndet och beredskapslagen är inte till för att jäklas med dig. Den är till för att skydda oss.
Och just på grund av läget som är så blev även våra planer ändrade för helgen. Det var tänkt att min mamma skulle komma och hälsa på sitt enda barnbarn Nova, och förstås vi, i helgen. Men redan i början av veckan så bestämde vi oss för att avboka och avvakta tills läget har lugnat ner sig.
Det känns tråkigt, självklart. Men ändå inte så pass tråkigt att man vill riskera något eller ta regeringens riktlinjer och beslut på mindre allvar.
Vi undviker att träffa människor och minimerar möjligheterna att utsättas för eller sprida smitta nu. Fredrik arbetar ju inom vården, så han behövs på jobbet. Han är även den som handlar åt oss alla för tillfället, istället för att dra med hela familjen till butiken.
Vi måste alla ta vårt ansvar nu.
Igår promenerade vi till postlådan (250 meter en väg) för första gången i ringsjalen. Nova var nöjdaste bebisen i byn.
Vädret är dock på vår sida, så flera dagar nu har jag tagit långa promenader med Nova. Njutit av att byn är (om möjligt) ännu lugnare. Tänk att kunna gå över sju kilometer på en dag, och inte se en enda människa! Höll nästan på att skriva "drömmen".
Ja, förutom den där bilen som passade på att tuta när den körde om oss.
Jag gick på rätt sida av vägen, som man ska göra, så långt till sidan som möjligt. Och bilen tutade så att barnet som kämpat att få (och verkligen behövde) sömnen vaknade, blev rädd och klarvaken. Och så var den sömnen för dagen förstörd.
Ja, jag vet att bilen säkert bara ville vara trevlig, men vem tutar ens åt en människa med barnvagn?
Så dagens tips: håll dig isolerad, tvätta händerna och tuta inte åt folk.
Det är nya tider nu
Just nu är det nya tider. Något okänt och som vi inte varit med om förr.
Skolor stängs, man begränsas i sitt umgänge med andra människor, offentliga sammankomster begränsas till 10 personer och besöksförbud vid sjukhus / boenden. Här kan du läsa om alla nya regler som råder.
Själv så känns det som att jag har levt i social karantän i princip från att jag blev gravid och nu som småbarnsförälder. Kanske längre än så, men det är bara sån jag är som person. Så på den fronten är "allt som vanligt".
På andra plan kommer inte livet att bli sig likt. Fredrik som jobbar inom vården är utsatt, och nu tänker jag på alla som är i riskzonen och nu skyddas av dessa nya lagar som råder.
Jag tänker på alla som inte har möjlighet att jobba distans. På alla egenföretagare. På alla föräldrar som nu högst troligen måste låta sina skolbarn vara ensamma om dagen, då det inte är en möjlighet att ha äldre folk och glada pensionärer som barnvakt.
Jag tänker på alla som nu känner enorm ångest. Ångest över ekonomi, hälsa och en osäker framtid.
Jag känner mig trygg med regeringens beslut, och tror att detta är den rätta vägen att gå. Jag är tacksam för att jag nu är i en livssituation där jag har möjlighet att vara hemma i trygghet. Inte alla som har det så.
Ingen har facit i hand, men det här är nog den bästa regeringen någonsin skådad och det bästa beslutet som kunde göras. Även om det innebär att våra liv kommer att förändras för en tid, men det är så värt det. Nu är det dags att visa solidaritet (i mån av möjlighet). Ta hand om äldre och ensamma. Erbjud dig att handla mat / medicin åt dina grannar. Ta hand om skolbarn som annars hade behövt vara ensamma. Bara ställ frågan: "Kan jag hjälpa till med något?".
Viktigt nu att faktiskt följa de regler som råder, för att sakta ner / minska smittspridningen, så att sjukvården hinner med och kan använda sina resurser där det behövs.
Det här kommer vi att klara av.
Tillsammans.
Och som avslut på detta lite allvarliga blogginlägg, för det är dumt att inte ta detta på allvar, så tänkte jag visa hur det såg ut här hemma igår (och alla andra dagar av veckan och året).
Fredrik ba: "Nej vad har du fast på röven?"
Ja ba: "Åhå!"
Karantän eller inte så illustrerar denna dregglis på min rumpa föräldraskapet och jag just nu. Okammat hår, kläder med torkade mjölkspyor, nappflaska med mjölk, barnvagn med sovande bebis i och en dregglis fastklistrad på rumpan.
Så tacksam att få vara din mamma
"Nova Liv, 4 månader idag.
För 121 dagar sedan förändrade hon mitt liv för alltid.
Med sin största leende värmer hon våra hjärtan varje dag. Hennes hjärtliga skratt är det vackraste ljudet jag vet av, och när hon håller om en vill man aldrig släppa taget.
Och jag kommer aldrig att släppa taget.
Hon är envis som bara den, och kommer komma långt på det, även om hon för tillfället inte kommer fram så snabbt som hon önskar när hon övar på att krypa.
Hennes favoritlåt för tillfället är "I'm gonna be" av The Proclaimers (om jag sjunger), och Bobo i Babblarna är roligast.
Jag älskar att få vara en del av hennes liv och att för varje dag få se hennes personlighet växa och hur färgrik och underbar hon är.
Av alla människor är hon min absoluta favorit, och den jag älskar mest av allt.
Till månen och tillbaka, tusen gånger om.
13 / 03 / 2020"
Så skrev jag i fredags om världens bästa människa. Nova, älskade dotter.
Helt otroligt hur snabbt tiden går, även om det känns som igår när jag fick henne till mitt bröst. Det har varit de mest omtumlande och kärleksfullaste dagarna i mitt liv. Jag känner mig så priviligerad att just jag får ta del av hennes liv. Att just hon valde oss.
Jag är evigt tacksam att få vara din mamma, Nova Liv. Varje dag, varje minut, varje sekund.
Jag älskar dig.
Corona, vad du SKA och INTE ska göra.
Jag är mer aktiv på instagram just nu, (carloine heter jag där) men ville kika in för att sprida ordet lite.
Ingen kan ju ha missat att just nu härjar viruset Corona. Något nytt och skrämmande, och det som började som en epidemi kan nu börja liknas pandemi. Jag ser bilder av butikshyllor som gapar tomma och läser om människor som är i panik och inte vet hur de ska hantera denna situation.
Det känns ju knasigt att behöva påminna andra vuxna om självklara saker som det här men:
Corona, vad ska du INTE göra?
Få panik.
Vad SKA du göra?
- Tvätta händerna, tvätta händerna och än en gång: tvätta händerna.
- Nys och hosta i armvecken.
- Stanna hemma om du är sjuk. Hit hör även förkylning, feber och magsjuka (inte bara Corona). Ingenting är så viktigt att du måste ut och smitta andra.
- Bara för att DU klarar av en förkylning så tänk på andra.Spädbarn, äldre och de som redan har grundsjukdomar är i riskzonen och som inte klarar av vanliga förkylningar lika bra.
- Pussa och ta INTE på spädbarnshänder. Hur gulliga de än är.
- Behåll lugnet.
Lugn och saklig information är vad som behövs.
Det som skrämmer mig mer än viruset Corona, är människor som anser såna här självklara saker som något nytt. Något som kräver någon uppoffring.
Nej. Keep calm och tvätta händerna.
3 citat som passar till denna kvinnodag.
Each time a woman stands up for herself, without knowing it possibly, without claiming it, she stands up for all women.
-Maya Angelou
Teach her that the idea of 'gender roles' is absolute nonsense. Do not ever tell her that she should or should not do something because she is a girl. 'Because you are a girl' is never reason for anything. Ever.
- Chimamanda Ngozi Adichie
What is feminism? Simply the belief that women should be as free as men, however nuts, dim, deluded, badly dressed, fat, receding, lazy and smug they might be. Are you a feminist? Of course you are.
- Caitlin Moran
Från barnets synvinkel
Föräldrar ba:
"Åh vilken gullig mobil barnet får titta på!"
Barnet ba:
"Jamen snygg rumpa nallebjörnarna har,
och det är ju bra med brandvarnare."
Att bära nära
Jag och kärleken i mitt liv myser.
Det här är en bild från någon vecka sen tillbaka, då jag och världens bästa bebis gjorde premiär utomhus i ringsjalen. Det var bara för någon minut, men åh så mysigt det var. Längtar till våren, sommaren och helst lite värme och bara vägar, så man kan sjala mer utomhus.
Vinterjackan jag köpte i vintras är så pass stor att hon skulle rymmas innanför, och således skulle ha riktigt mysigt, men skulle inte känna mig så trygg att trippa runt på hala vägar med bebis. Tur att våren är nära.
Vi testade olika bärdon och sjalar för länge sen, men fann inget som riktigt kändes rätt till 100%. Men för just ett par veckor sen så kunde jag inte släppa tanken på att få bära nära och använda sjal i det dagliga livet. Jag vaknade upp en dag och bara behövde en sjal i mitt liv. Av alla bärdon jag testat så var det ringsjal som hade känts mest bekvämt, och det var just ringsjal jag ville ha. Jag gjorde en snabb sökning på facebook, och fann en ringsjal i regnbågens färger alldeles i närheten av oss.
Som hittat!
Lite varje dag har vi gått runt här hemma för att vänja oss med sjalen. Och visst är det så att övning ger färdighet.
I början när man ska sjala känns det som att inget knyt ska hålla, och man går som en stel pinne för att allt riktigt ska hållas på plats. Det blir ju inte bekvämt för vare sig förälder eller bebis då.
Idag vågar jag nog slappna av mer, och märker att bebis även börjar bli van med sjalen. Hon ler och skrattar medan jag "knyter" den, och tycker säkert att det är vackra färger i tyget. Sen är hon så nära som hon var som riktigt nyfödd, och går runt med mig här i huset och ser till våra ägor.
Har tänkt ibland om en långsjal hade varit ett bättre alternativ för oss, men vartefter och för varje gång vi använt ringsjalen så känns det nog som att ringsjal är bra för oss. Det går så snabbt att få på den och bebis på plats, och lika snabbt slipper man ur den. Den tar inte mycket plats, så den går att ha med i väskan om man ska någonstans och bebis vill vara nära.
Riktigt behändigt också att kunna ha båda armarna fria om man så behöver, typ om man vill tillaga en flaska mjölk eller borsta håret, så är glad att vi börjar komma mer överens med ringsjalen.
Jag trodde inte att jag skulle bli den som sjalade, men här är jag och börjar nästan bli sjalfrälst.
Har du sjalat ditt barn?
Att sluta amma
Aldrig kunde jag tro hur viktig amningen skulle bli för mig. Det föll sig så naturligt när jag fick min nyfödda dotter till bröstet, och från första sekund så fungerade det. Självklart skulle jag helamma mitt barn. Så länge som hon vill, så länge som det är möjligt.
Men allt går inte alltid som man har tänkt sig.
Amningen fungerade om man ser till att barnet hade ett bra grepp, åt, kissade och gick upp i vikt. Men på andra plan fungerade det inte. I perioder har amningen krånglat sen hon var fyra veckor. Då kom den första amningsvägran, och jag satt med barnet i famnen visste inte vad jag gjorde för fel. Testade alla goda tips, rådfrågade kunniga och efter en tid så lugnade sig allt. Tills det började igen.
Senaste månaden var en enda amningsvägran. De gånger jag lyckats ge barnet mat är när hon sovit eller varit nyvaken. Jag har gått runt, ammat i mörka rum och framför tvättmaskinen. Hud mot hud, amningsnapp och pumpat innan. Inget fungerade. Dygnet runt ammade vi minst en gång i timmen, med bråk vid bröstet.
Ännu längre var det enda som fungerade att liggamma. På slutet fungerade inte ens det. Hon förknippade helt enkelt bröstet med obehag, då hon allt som oftast bara satte i halsen.
Min överproduktion av mjölk och starka flöde försvårade allt. Så jag pumpade och gav på flaska, men kunde inte pumpa tillräckligt. Jag grät för att jag kände mig otillräcklig. Grät för att jag visste vart vi var på väg.
För jag har kämpat för att inte sluta amma. Kämpat från start.
Att sluta amma efter 3,5 månad var en stor sorg för mig.
Första flaskan med ersättning blandad med min mjölk kommer jag aldrig att glömma. Hur hon kunde äta i lugn och ro med god aptit. När hennes ögon mötte mina, och hennes små händer tog tag i min hand, rann alla känslor av skam och ångest av mig. Har nu även slutat att pumpa. Mitt psyke hade inte räckt till att pumpa dagarna i ända.
Även om det var viktigt för mig att få amma, så är det ännu viktigare att kunna orka. Mår mamma bra, så mår barnet bra.
Sen vi började med ersättning så sover hon längre än 50 minuter. Hon äter bättre, kissar mer, går upp mer i vikt. Hon är gladare och jag ångrar mig inte en sekund att jag slutade amma.
Att sluta amma efter 3,5 månader var en stor sorg för mig, men jag är tacksam ändå. Nu blickar jag framåt mot fina dagar tillsammans med min familj.
p.s. Det har inte varit konstant jobbigt, för då hade jag inte kämpat i 3,5 månad. Det var denna sista månaden som det märktes att en förändring behövdes på alla plan, för alla.
Jag ser inte mitt avslut med amningen som ett misslyckande. Tvärtom så ser jag det som en stor vinst att jag kunde ha möjligheten att amma så pass länge, och att det finns flera sätt att kunna ge sitt barn mat och närhet på.