Visa alla inlägg skrivna april 2020
3 stories från idag.
Jag är, som jag nämnt mååånga gånger nu, mer aktiv på instagram. Som småbarnsförälder där man knappt hinner kamma sitt eget hår, så är det helt enkelt lättare att ta till telefonen och uppdatera med en bild / storie, än att sätta sig ner vid datorn och försöka få ner mer text än hjärnan orkar producera fram.
Följ mig på instagram, carloine heter jag där.
Dock har jag svårt att släppa taget om bloggen. Även om det kan ta länge, om någonsin, bli som det var förr. Jag väljer helt enkelt att prioritera annat nu. MEN MEN MEN.
Tänkte visa dig vad som pågår på instagram när jag är där, och presentera dagens hittills 3 uppdateringar i stories. Allt i ordningsföljd.
Jag började med att scrolla runt på facebook, och som vanligt var det uppdateringar om corona. Det var artiklar som hyllade flygpersonal som blivit permitterade, och som nu skolar sig för att kunna hoppa in i vården. Och om vårdare som redan i flera år, alltid, krupit på sina knän, och som nu ber om att få lön.
Det är konstigt hur det ska krävas att flygpersonal eller ingenjörer ska hoppa in i vården, för att människor / politiker för att folk ska inse vilken personalbrist det råder inom vården.Hur folk arbetar i flera år som vikarier, innan de kan få en fast anställning. Om de ens får det.
Som arbetar obekväma arbetstider och i vissa fall även i farliga arbetsmiljöer.
Det är de permitterade ingenjörerna och de obehöriga som blir kallad "hjärtar" nu.
Medan allt det här har varit en vårdares vardag i många år.
Nej, ge vårdarna mer än en high five och ett hjärta på internet. Ge dem den lönen de förtjänar och alltid har varit berättigad.
Jag gjorde min första meme när Stina Wollter bjöd sina följare att hitta på en text till denna bild.
Det här är mitt bidrag.
Och nu är tiden ute för att blogga, för barnet har vaknat och jag väljer att umgås med henne.
Så länge kan du söka efter henne på bilden. Hittar du barnet?
Vad finns i mitt badrumsskåp?
Jag är medveten om att det finns människor som tycker det är intressant att snoka i andra människors badrumsskåp, och att det finns fler som mig som aldrig skulle göra det. Men för den första nämnda grupp: idag är det din lyckodag. Jag tänker visa upp mitt wc, och vad som finns i mitt badrumsskåp.
Välkommen till mitt wc!
Eftersom vi har två toaletter i huset, så blev det automatiskt så att jag och Fredrik paxade varsitt. Skönt att få ha varsitt skåp i varsin ända av huset som man kan hålla ordning (eller oreda i) bäst man vill.
Dock kommer nog att Nova sakta men säkert ta över denna toalett ju äldre hon blir. Men för tillfället har hon grovköket.
Jag tror det var från Tyskland mina matchande handdukskrok och toapappershållare kom ifrån. Fint med gulddetaljer, som du hittar lite här och där i vårt hus.
I mitt badrumsskåp hittar du fyra stycken nagellack, varav ett av dem är glittrigt och det andra är genomskinligt. När jag var gravid så var näskannan min bästa vän, och det känns lite som att jag går runt och är lite konstant nästäppt efter graviditeten. Dock betydligt bättre än det var för ett halvt år sen.
Jag har ett litet lager på världens bästa mask för fötterna, handdesi, deo och ansiktskräm. Min hy är väldigt känslig, och LV är ett av få som jag tål fullständigt utan att få irriterad hy. Medan jag var gravid så hade jag min egna doppler, och snabbt märkte jag att det fungerade lika bra med kroppslotion för att höra det vackra ljudet av bebis hjärtljud. Speciellt Dove's kroppslotion fungerade bra till det ändamålet.
Och jag har en ny menskopp. Av märket Lunette, som jag använt nu i över sex år. I färgen orange.
För att rengöra mitt ansikte / ta bort smink, så använder jag en ögonpad från ENJO.
I över två år har jag sett detta tak flera gånger om dagen, och än har jag inte tröttnat. Att tapetsera taket var ett av de bästa valen vi gjort när det kom till färger i huset.
Att introducera mat till bebis
I samma veva som Nova började krypa / åla sig fram över golvet, och ju snabbare det gick (snart får jag upp flåset bara av att springa efter henne), så insåg jag att det kanske började bli dags att introducera mat till henne. Något som jag hade varit så rädd för, och gärna dragit ut på så länge det var möjligt. Att introducera mat är ju ett avslut på en era, och en början på en ny. Och sånt kan alltid vara lite känslosamt.
Men barnet behövde mer energi, och jag la märke till att hon var intresserad av den mat jag och Fredrik åt.
Så från att aldrig ha ens provsmakat något, så introducerade vi mat åt Nova förra veckan.
Samma som det var med den första flaskan ersättning, så var första skeden med gröt fylld av känslor. För mig. Nova bara sken upp som en sol. Men till skillnad från den där flaskan med ersättning, då jag var så slut och kände mig otillräcklig (även om jag vet att så är inte fallet när man väljer andra alternativ än helamning), så gick det om.
Jag vill att maten ska vara glädje och något roligt vi gör tillsammans. En stund att umgås och få upptäcka sina sinnen.
Och som vi provsmakar och äter mat nu. Sen Nova introducerades till mat så har hon fått smaka gröt, plommonpure, mangopure, fetaost, ägg, morot, skink- och grönsaksblandning och majskrokar.
Minst gillar hon gröten. Bäst gillar hon majskrokarna.
Jag tänker att vi ska köra med BLW blandat med att vi erbjuder puré vid sidan om. Men som det ser ut så äter hon bäst när hon får äta själv, och jag vill att hennes relation till mat ska bli fin. Att hon får klämma, känna, smaka och upptäcka maten med alla sina sinnen. För det är så barn upptäcker och lär sig om sig själva och världen.
Vi tar allt i hennes takt, och det viktigaste är hon får vänja sig stegvis med att äta. Det är bara ett extra plus nu att det verkar gå så bra *ta i trä* att introducera mat, och att hon tycker det är så roligt.
Katterna tycker även att det är en god idé att vi börjat ge barnet mat.
Gammalt fick nytt liv, loppisfyndet blev som ny!
Förra veckan fyndade jag ju en matstol till Nova, som var mycket välanvänd, men stadig. Nu har Fredrik slipat och målat stolen, som fick sig en total makeover.
Så här såg stolen ut före.
Och efter lite färg och kärlek så blev den att se ut så här.
Den blev som ny! Nova blev så glad för att få sitta i sin nya stol, och nu får hon det bekvämare när hon sitter med oss vid matbordet.
Det här var minsann ett lyckat loppisfynd. Jag är så nöjd.
2 av mina senaste fina loppisfynd
Tror jag aldrig har gjort så bra loppisfynd, som under denna pandemi. Utan att knappt lämna huset!
Önskar jag skulle kunna säga att jag är ett loppisfantast, men tyvärr inte. Inte när det kommer till att springa runt i fysiska loppisar. Genom nätet däremot, då talar vi.
I dagarna två har jag nu gjort två riktigt fina loppisfynd, och här ska du få se!
Igår fick jag hemlevererat en lång bärsjal. Jag har ju ringsjalen, som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta. Men för att bära längre stunder blir tungt för ryggen och axlarna. Så trots att jag för fyra månader sen var emot allt som hette långsjal, så tillät jag mig att prova på nytt, och ändra åsikt.
Denna sjal, i ekologisk bomull, fyndade jag för 10 euro. Den är svart, så den matchar mina kläder (och min själv, hehehe).
Medan Nova sov mittidagen-vilan, så övade jag på knyt. Med detsamma hon vaknade fick hon komma i sjalen, och en stor skillnad från fyra månader sen, då hon bara grät, så var hon nöjd nu. Jag fick henne på första försöket bra ner i sjalen, och när hon såg sig själv i spegeln gav hon sig själv ett stort leende.
Kände mig till och med så nöjd över nya begagnade sjalen att jag tog med henne på en promenad till postlådan och tillbaka. Hon älskade det. På eftermiddag / kvällen gick vi hela familjen på en kort promenad: även då älskade hon det.
Och är hon nöjd, så är jag nöjd.
Idag blev det dags för det andra loppisfyndet.
En bra tid har jag nu hållit upp ögonen för en matstol åt Nova, eftersom jag inser att det börjar väl bli dags för så smaksensationer och portioner av annan mat än modersmjölksersättning. Som hon far fram över golvet så kräver kroppen mer energi.
Hur som helst så nöjde jag mig inte med första bästa stol.
Jag ville inte ha någon stol i plast. Gärna en stol som man kan ha användning av länge. Stadig som bara den. Och då var den här som hittad.
För 20 euro blev den min, och med lite mål kommer den att bli som ny.
Den kommer att hänga med länge, eftersom det går att anpassa den så att nära Nova blir större barn så kan man montera bort babydelen så att hon kan använda den som en högre stol.
Jag är mycket nöjd över mina fina loppisfynd, utan att ens knappt behöva lämna hemmet!
ps.
Vill du ha daglig uppdatering av mig, följ mig på instagram! carloine heter jag där.
Full fart framåt!
Jag har så svårt att greppa att vi faktiskt har en 5 månader (och en veckas) bebis här hemma som tar sig fram. Nu är det inte, om det någonsin var, en lugn stund här hemma.
Idag färgmatchar vi med bok (observera boken som åker snålskjuts).
Ändå lite kul hur rädd och försiktig jag varit med att låta Nova ens provsmaka lite babymat, när hon av bokens utseende att tyda, har varit en bokslukare en längre tid.
Pekböcker är tydligen en hit, och att ta sig fram självständigt över golvet är livet.
Video från mitt instagram, carloine heter jag där.
Eat, pray, lov i eländet.
De två första veckorna i november var de längsta någonsin i mitt liv. Sen, på den trettonde dagen, förändrades mitt liv för alltid och tiden har inte varit sig lik sen dess.
När Nova var nyfödd, grät och vi inte kunde hitta något sätt att trösta på, då stod tiden stilla. En minut kändes som en timme, sekunder kändes som minuter. Sen hände det något, för nu är vi plötsligt i slutet av april. Det där lilla spädbarnet som förändrade mitt liv, har idag sån fart på när hon tar sig fram över golvet, att jag inte hinner sitta still så länge.
Även om jag försöker så gott jag kan att ta vara på varje dag, timme, minut och sekund med henne, så känns det ändå som att jag missar något. För hur kunde månaderna ha gått så snabbt?
Om inte länge alls så grönskar det för fullt vid våra bärbuskar och inne i växthuset.
För fem månader sen hade jag föreställt mig och drömt om hur dagarna skulle se ut idag. Aldrig hade jag i mina vildaste drömmar kunnat tro att en pandemi skulle härja. Så istället för att socialisera sig, gå på torg på första maj och köpa barnets första svindyra ballong.. ja, röra sig fritt utan att tänka efter mer än en annars nybliven förälder gör (och det är redan mycket!), så blev det andra planer.
Men det betyder inte att det är sämre för det.
Trappor av stenar.
Pratade med en gammal vän igår, och vi kunde båda komma överens om att i allt elände finns det ändå något slags "eat, pray, love" över hela den här pandemin. Vissa lyckligt lottade människor, som inte går ihjäl sig av ångest, lyckas finna något gott i det hela. En ljusglimt i eländet. De får mer tid till sin familj. Har de hobbyn som inte kräver andra människor eller lokaler än sitt hem, då kan man underhålla sig länge och väl. Mitt i allt så får de för första gången chansen att upptäcka sig själva och göra sånt de alltid drömt om, men aldrig hittat tiden till.
Jag har ju tidigare nämnt att det här med att distansera sig socialt inte var något problem, eftersom i stort sett hela min graviditet kändes som det. Nå, av den orsaken gjorde det inte stor skillnad nu heller. Den största skillnaden dock är att jag får ha min dotter nära, och får tid för att se naturen vakna till liv.
Från att hela förra våren och sommaren mått dåligt fysiskt (och till en liten del psykiskt), så får jag en ny chans nu.
Förra årets fynd, en gratis rottingsoffa, som har sin självklara plats i trädgårdsoasen.
Så nej, det blir inget första maj torg för mig nästa vecka. Det som jag för fem månader sen hade sett fram emot. Istället får jag duka upp med god fika hemma, gå runt i trädgården, njuta av (förhoppningsvis) vackert väder, och se mitt barn upptäcka världen.
Och det är det bästa av allt.
Vem är du i denna pandemi? Lyckas du finna några små "eat, pray, love" tillfällen?
När du föddes, började jag leva.
När du föddes, började jag leva.
När du tog ditt första andetag, började jag andas.
När du skrek för första gången, började jag höra.
När du öppnade dina ögon, började jag se.
Livet började i och med du. En kärlek som är oändlig. Så stark, oförstörbar och mäktig.
En kärlek som fick sin start redan då jag plussade på stickan, men som fick en helt annan betydelse för fem månader sedan. Allt fick en annan betydelse den där onsdagen 13 november, klockan 15:15, och den där kärleken växer sig allt större och starkare för varje dag.
Fem månader har gått så snabbt. Så svårt att greppa, för det kändes som igår, den där dagen du föddes. Idag är du en sprallig och glad typ, som redan nu tar dig fram på golvet. Lyckan att få upptäcka världen. Lyckan att få se dig utvecklas. För varje dag blir du mer och mer självständig och självsäker, och du har redan nu humor. Ditt skratt är det ljuvligaste ljudet jag vet av, och ditt rödskimrande hår är lent som silke.
Jag älskar allt med dig, och är för evigt tacksam över att få vara din mamma.
Älskade Nova Liv. Du är bäst.
Köpångest, materiell lycka och vad jag shoppat senast.
Sist jag köpte skor som inte var för en billig peng, som inte var för att slita och slänga efter en säsong, var året 2016. Ett par, och mina första, Nike. Supersköna. Kändes som att jag var gjord av miljoner och gick på moln när jag gick med dem första gången.
Sen dess har de varit mig trogna skor, som idag är välanvända. Så pass att jag har hunnit limma dem ett varv. Redan förra året hade jag planer på att unna mig ett par nya skor, men lät det vara, eftersom mina svällda gravidfötter inte tyckte om några skor alls (fick till sist inte ens på mig mina röda gummistövlar).
Men nu är mina fötter tillbaka till sin gamla storlek. Och mina gamla Nikes är fortfarande välanvända.
Eftersom jag tydligen börjat gå så gott som dagliga promenader, på grund av barnet, så vill och behöver jag ett par skor som är skonsamma åt mig. Det som har tagit emot mest att köpa nya skor är att:
- Jag behöver bra skor, och Nike's skor verkar vara de rätta för mig. Så även om de är skonsamma mot min kropp och fötter, så är det inte skonsamma mot min plånbok.
- Som förälder är det inte riktigt överflöd med pengar om man säger som så.
- Det är tråkigt att shoppa. Speciellt skor.
Men, tänkte YOLO och att jag visst får skämma bort mig själv, och klickade hem ett par Nike Air Max Motion 2. Hade som vanligt morkkis över att jag spenderat pengar som jag annars hade kunnat lägga på annat. Men den morkkisen har alltid funnits där när jag köpt något, med eller utan pengar på kontot.
Tror det grundar sig i någon jantelag eller något annat invant tankesätt som man får ta och träna bort. Såklart man är värd fina saker.
Nå hur som helst kom de på posten igår, och det sista jag känner är morkkis.
DE ÄR SÅ SNYGGA. HERRE MIN TID.
Ska impregnera dem, för bättre hållbarhet och så, men sen, SEN är jag redo att gå långa promenader med barnvagnen. De är så snygga att jag nästan kan förstå alla som har en grej med att köpa mer skor än man använder.
Ja, och så kom det hem en smart golvmopp igår också.
Under ett svagt tillfälle medan jag scrollat på facebook, så dök det en annons om denna golvmopp upp. Eftersom det var det enda som inte berörde ämnet corona så blev jag väl så till mig att jag köpte den.
Inte heller den har jag morkkis för.
Bara Fredrik dammsuger golvet så får jag prova golvmoppen idag. Hoppas den är bra.
Att vara ensam på BB / Den oro man känner inför föräldraskapet
Aldrig förr så är man så utlämnad för ödet, som inför en förlossning. Vare sig du är förstföderska eller detta är ditt sjätte barn, så kan ingen någonsin säga hur din upplevelse av förlossningen kommer att bli. Man kan jämföra förlossningar hur mycket man vill, men precis varenda förlossning kommer att vara lika unik som våra fingeravtryck.
Med det tankarna i bakhuvudet så skrev jag endast upp tre saker som jag hade som önskemål vid vår egen förlossning.
- GBS-positiv, så jag skulle få iv-antibiotika. (alla screenas vid förlossningen, men jag hade redan vetat av detta halva graviditeten)
- Att det fanns en risk att barnet låg i vidöppet läge.
- Familjerum på BB.
För min personliga del så var det familjerummet som hade känts som det viktigaste när jag tänkte på hur min egen förlossning och tiden efteråt skulle bli. Jag visste att hur mycket jag än velat föda vaginalt, i vatten eller fånga mitt eget barn i armarna (som man läst i många vackra förlossningsberättelser), så är man i en sån situation då man får känna tillit till sjukvården och våga släppa på de föreställningar man har om hur en förlossning ska vara.
Och har du läst min förlossningberättelse (här kan du läsa del 1 och här kan du läsa del 2) så vet du kanske redan hur det gick.
”Jag har fått flera gånger frågan om det känns som att jag blev snuvad på en förlossning, i och med det akuta kejsarsnittet, och mitt svar är "nej".
Nej. Det gick inte som på Strömsö, och ingen föreställer sig väl att en förlossning ska vara som min. Den var ju lite väl dramatisk, och ingenting vi hade föreställt oss, även om vi inte hade några skilda önskemål över hur vi ville ha det under förlossningen.
Men det är fortfarande min förlossning, och tack vare det akuta kejsarsnittet så får vi ha vår dotter med oss idag. Jag kunde inte ha gjort något annorlunda, och jag är bara tacksam att allt slutade så väl som det gjorde.
Jag blev inte snuvad på någonting. Jag blev endast rikare.”
- Ur min förlossningsberättelse, del 2
Vid uppvaket, i väntan på att mina ben skulle återfå känsel, så fick jag det förstått att det inte skulle bli något familjerum. Fredrik skulle alltså inte vara med oss dygnet runt, det första dagarna. Istället väntade det ett litet rum åt mig. Ett eget rum, med egen dusch och toalett, och det kändes så lyxigt. Även om jag inte fick tryggheten i att ha Fredrik nära hela tiden, första tiden av vår dotters liv, så fick jag i alla fall tryggheten av att få vara ensam.
Där satt jag och lärde känna barnet, samtidigt som jag filmade och tog bilder och sände till Fredrik via telefon.
Nova, några timmar ung.
När jag nu läser om att BB-avdelningen från och med idag inte tillåter partner eller stödpersonen att vistas på avdelning i dessa coronatider, så känner jag med alla som ska föda inom snar framtid. Alla som redan känt oro och ångest inför förlossningen, och som nu står inför detta. Att vara gravid, föda och dagarna efter en förlossning är så omtumlande redan ändå.
Jag känner med alla barnmorskor som redan krupit på sina knän, och vars arbetsmiljö blir något med krävande och arbetsbelastningen något större.
Det är chockerande beslut, men inte så oväntade. Jag förstår att detta beslut har blivit tagna av en orsak. Att det är på allvar nu. Att alla sitter i samma båt tröstar ingen, och de föräldrar som berörs kommer att få en annorlunda start på sitt föräldraskap.
Personalen på Vasa Centralsjukhus förlossning och BB är guld värda och alldeles underbara. Även om jag inte själv hade behovet att ha någon vid min sida dygnet runt, så kände jag mig trygg de 3 dagarna jag var där, för jag visste att hjälpen var nära till hands om jag hade behövt den.
Till er i personalen vill jag bara säga tack från djupet av mitt hjärta att jag fick en fin start på mitt föräldraskap, även om ingenting blev som man hade tänkt sig.
Och till alla som ska föda snart; kram.
Försök att inte ta någon stress (även om det är lättare sagt än gjort), men du är i trygga händer. Även om det är riktigt förjäkligt nu.
Nova 3 dygn ung, samma dag vi fick åka hem.
Läs även:
Förlossningsberättelse del 1