bloggheader copy

Visa alla inlägg skrivna juli 2020

Ett varmt tack och om vår lilla bebis som steg upp helt själv.

Skrivet av Caroline Eriksson 28.07.2020

Först och främst: TACK TACK TACK till all respons för gårdagens blogginlägg. Det värmer mig så mycket för att få läsa andras erfarenheter, tankar och att känna man inte är ensam om dessa tankar och känslor. Tack för att du skriver en kommentar här på bloggen, eller hör av dig via privatmeddelanden på instagram. Mitt hjärta svämmar över av kärlek och värme.

 

Vill förtydliga att det inte är förlossningen i sig som är det största som skaver hos mig. Jag skulle göra om den 1000 gånger om, för Novas skull. Från att vi steg in på förlossningen och Nova föddes ett dygn senare så kände jag mig trygg hela tiden. Jag tänker fortfarande på min barnmorska och vilken ängel och trygghet hon var för mig. 

Visst, det kunde ha gått smidigare, men varken jag eller vården kunde ha gjort annat vid min förlossning. Där och då gjorde vården allt vad de kunde för mig och Nova. Jag ser inte heller kejsarsnittet som ett misslyckande, eller något jag vill ha "revansch" för.

 

Det är allt annat, speciellt graviditeten och hur jag mådde fysiskt och psykiskt, som är det som kan ge mig dessa känslor idag. Och det är inget jag kommer att sopa under mattan med. Jag tar inte till bloggen i första tag, utan har berättat mina känslor åt utomstående. Jag kommer att begära extra samtalsstöd och undersökningar / ultraljud OM, OM, OM vi någongång vill försöka oss på ett syskon till Nova. Och jag kommer helt klart att vara snabb med att byta vårdare ifall jag inte känner mig trygg eller väl bemött, ens för en sekund.

 

Men inget av dessa känslor eller händelser jag varit med om är något som hindrar mig från att njuta av livet, nuet och Nova.

 

 

Människor, vad de än har för relation till en annan, borde helt enkelt ba sluta ta och ställa frågor om när och om man ska skaffa barn. Att sluta stressa och pressa en nyförlöst kvinna på att göra syskon, när de inte har någon aning om hur situationen ser ut (ännu värre om personen faktiskt vet om t.ex tidigare missfall, infertilitet m.m). 

Sen kan det också helt enkelt vara så att vi "nöjer oss". Helt enkelt inte vill ha fler än ett barn. Att man som familj kan känna sig komplett, trots att man inte har fler än ett barn. Och det har inte heller någon annan med att göra.

Man tycker det borde vara självklara saker, men som era kommentarer och privata meddelanden om hur ni själva blivit bemötta och upplevt allt, så har många en lång väg att gå innan de når den insikten.

 

 

Men till något helt annat...

 

116090078 2575196765917202 223201568983361541 n

 

..förra veckan steg Nova upp. Helt själv. Utan stöd av något (hon har ju gått och stått länge redan med stöd). 

Mitt på vardagsrumsgolvet steg hon upp, och jag missade det.

 

Jag var på wc, och hörde Fredrik tjoa:

"Åh, nu missade mamma det där!".

Jag kastade upp wc-dörren och ropade "VAD HÄNDER?!", och ser en lycklig Nova komma krypandes emot mig.

"Hon steg upp!", sa Fredrik, med lycka i sin röst.

"UTAN ATT HA HJÄLP AV NÅGOT?!" (ja, jag är ganska högljud).

"JAAAA!!!!"

 

Så får jag lov att presentera Nova Liv. 8 månader, 1 vecka och 5 dagar. Då hon steg upp helt själv. Utan stöd.

 

Nu efteråt har jag fått se det själv med egna ögon när hon ställer sig upp och balanserar på sina två små, underbara ben, och ler sitt största leende. Och det är banne mig det vackraste jag har sett.

 


Ska ni skaffa fler barn?

Skrivet av Caroline Eriksson 27.07.2020 | 10 kommentar(er)

Nova var inte många veckor ung innan jag fick första frågan: ”Vill ni ha fler barn?”. Sen dess har jag fått frågan med jämna mellanrum. Senast förra veckan, fast då var det inte längre en fråga. Det var en uppmaning.
”Och nu är det dags att göra ett syskon! Låt det inte gå alldeles för länge mellan, det är så viktigt att hon får ett syskon!”.

 
Själv satt jag och försökte ta emot orden. Hitta på något att svara, men kunde bara få ur mig ett halvt påtvingat leende, och ba: ”Men alltså, hon föddes ju nyligen.”


Och så känner jag. I endast åtta månader har jag fått vara mamma till Nova. I åtta månader har jag levt ett liv som jag aldrig tidigare känt av. Känt känslor man endast kan känna som förälder. Upplevt en kärlek som inte går att beskriva.

Samtidigt som föräldrarollen kändes självklar, så är det här föräldraskapet en stor omställning för alla inblandade.

 

20191101 144159

5 dagar innan beräknad födsel, 12 dagar innan Nova föddes.

 
Det är åtta månader sen jag fick vara med om en dag jag sent, aldrig, kommer att glömma. Även om jag inte minns särskilt mycket själv av dagen. Samtidigt som det är världens lyckligaste dag, för det var dagen jag äntligen fick möta Nova, så är det en dag jag kan minnas tillbaka med sorg. Sorg för att ingenting blev som tänkt. För de händelser som ledde till mitt livs lyckligaste stund.

Jag tänker på de som vågar sig på fler graviditeter, vissa innan deras första barn ens hunnit fylla ett, och misstänker att vi inte delar samma känslor.

 
För jag är rädd.

 

"Det som skaver är den oro jag kände som gravid.

Hur det brast i vården."

 

 
Förutom hyperemesis, som gjorde att jag spydde så gott som varje dag och mådde illa dygnet runt i nio månader. Foglossningen som gjorde att jag inte kunde knappt gå till sist. Men det som skaver den oro jag kände som gravid. Hur det brast i vården. Och ångesten jag kände mellan varven.


Speciellt då mitt SF-mått slutade växa efter gravidvecka 29. Trots att jag upprepade gånger visade och sa min oro över att det inte steg, så blev det bemötande jag fick inte något som lugnade mig. Istället kände jag ångest. Hade jag inte haft min doppler, som gjorde det möjligt att lyssna till Novas hjärtljud varje kväll innan jag somnade, så vet jag inte vad jag hade gjort.

När mitt blodtryck steg i höjden och urinstixet visade positivt på protein, så blev jag där inte heller lugnad eller fick kolla upp mig extra.

 
Jag vet inte när fostervattnet hade gått (hög vattenavgång, så det sipprade väl lite hela tiden), men misstänker det hade gått två veckor tidigare, då jag fallit i trappan.

Ibland tänker jag på vad som hade hänt om jag inte blivit arg dagen innan Nova föddes, och fick remiss till förlossningen. Om inte läkaren på förlossningen faktiskt var den första som tog mig på allvar och gjorde flera test som visade positivt för vattenavgång.

Ifall jag hade fått kejsarsnitt lite snabbare, istället för att ha varit halvt avsvimmad i tolv timmar. Inte varit så utmattad.

 

"Någongång måste man ju släppa taget,

acceptera läget och gå vidare." 

 


Och det är det man inte ska göra. Tänka om. Någongång måste man ju släppa taget, acceptera läget och gå vidare.

 
Men när jag ser vänner och bekanta som går igenom graviditeter nu så är det det enda jag tänker på. Hur olika vi upplever livet, och hur olika falla ödets lotter.

 

IMG 20191115 180657 6672 dagar efter att hon föddes, världens mäktigaste känsla. 

 

Jag hade velat ha hundra av Nova, för trots sömnbristen är hon det bästa som hänt mig. Den viktigaste människan i mitt liv, och den jag skulle göra allt för utan att blinka.

Och även om jag är medveten om att inte skulle ha samma hälsovårdare som skulle följa eventuell graviditet, och ha rätt till ett planerat snitt, och inte ett som slutar i akut och drama, så kommer det ta en tid att bearbeta.

 

"Jag hade velat ha hundra av Nova, för trots sömnbristen är hon det bästa som hänt mig. Den viktigaste människan i mitt liv, och den jag skulle göra allt för utan att blinka."

 

Så nästa gång jag får frågan, eller uppmaningen, om att ”skaffa ett syskon till Nova” (som om barn vore något man handlade i butiken), så kanske jag ler ett framtvingat leende med bortförklaringar. Eller så säger jag bara som det är: jag är inte redo på långa vägar.

Och jag vet att jag inte är ensam, vare sig att känna dessa känslor (även om det inte är sånt man vågar eller vill tala högt om), eller att få frågan om när man ska skaffa fler barn. Hoppas fler kanske börjar tänk till en eller två gånger innan de ställer frågor de kanske inte vill höra svaret på, för ingenting och någonting är så personligt som när det kommer till ens personliga val att ”skaffa” barn, genomgå graviditet, förlossning och tiden efteråt.

Det har inte någon utomstående med att göra.

 


Och Nova. Hon är så älskad. Redan nu så trygg, i sin omgivning, och som person. Vare sig hon får syskon eller inte, så kommer hon alltid alltid alltid att vara så djupt älskad och få den bästa möjliga uppväxt och barndom vi kan ge henne.

För vi gör allt och lite till för henne.

 

 

Tack, tack bloggen för att du idag fick agera mitt samtalsstöd. Nu känns det redan bättre.

 

Läs även:

Förlossningsberättelse, del 1.

Förlossningsberättelse, del 2.


Den stora överraskningen som fick mig att gråta.

Skrivet av Caroline Eriksson 21.07.2020

Innan jag och Nova åkte iväg på en minisemester i Jakobstad sa Fredrik att en överraskning väntade oss när vi kom hem igen. Försökte få ut någon ledtråd från honom, men som den hemlighetsmakare Fredrik är, så var hans läppar förseglade. Jag fick helt enkelt vänta två nätter och tre dagar innan jag fick reda på vad som väntade oss.

 

Nu är det tre saker du borde veta om mig. 

  1. Jag älskar överraskningar.
  2. Jag är otålig.
  3. Jag har vild fantasi.

 

Så under vår semester i Jakobstad så hann jag fantisera ihop ett och annat vad som kunde vänta oss. Jag trodde på en lekställning eller sandlåda åt Nova. Kanske en ny grill, som vi verkligen är i behov av? Mitt i allt en pool, som jag nämnt åt Fredrik vore roligt att ha. Jag var till och med fem före att köpa en simdräkt i Jakobstad.

Fredrik sände en bild på paketet som blivit hemlevererat, och hur jag än zoomade och försökte mig på röntgensyn, så visste jag inte vad som väntade oss.

 

Fredrik jobbade kvällskift när vi kom hem på fredagskvällen, så vi fick ta och upptäcka överraskningen själva. Jag packade ur all packning ur bilen och bar upp allt + bebis till huset. Under tiden kunde jag se att det var nog inte lekställning eller sandlåda som var överraskningen. Inte heller en pool. 

Inne i huset kunde jag snabbt skymta att allting såg ut att vara som det skulle i både Novas och vårt sovrum, så inte var det något nytt där (sist han överraskade mig så hade han köpt en ny säng när jag och Nova kom från BB).

Det var först när vi kom in i vardagsrummet som jag såg vad som väntade oss.

 

FREDRIK HADE KÖPT EN SPLITTERNY CYKEL ÅT MIG!

 

109833060 278159969945867 5473246334131854049 n

 

Bara dagen innan hade jag gått runt på Prisma med mamma och sagt att "jag borde nog köpa mig en ny cykel åt mig själv till 30 års present", och framför mig stod nu världens finaste cykel. Precis vad jag önskat mig. Vit med turkosblå detaljer. En cykelkorg! Tre växlar och en ringklocka så alla kan höra mig.

 

Jag stod och grät, att Nova till sist tog och pajade på min axel. Förklarade att det är av glädje jag gråter, och rullade sen ut cykeln på terrassen. Med detsamma Nova somnat för natten tog jag och cyklade runt runt runt på gräsmattan och ringde i ringklockan.

 

109687980 285033409229345 3815037859451785796 n109738376 607354370157618 4135383609293489949 n

 

Dagen efter, i lördags, var det dags för premiärturen med min nya och fina fina fina cykel. Folk hade sagt åt mig att man kanske vill testa cykla en sådär 500 meter först med bebis, men vi slog på stort med detsamma och cyklade ner till byns butik. Sammanlagt blev det 3 / 4 km, och det gick så bra.

 

På vägen dit somnade Nova, och hon var nöjd hela hemresan igen. Trots motvind och tandsprickning. 

Så att cykla fick bästa betyget.

 

109724675 2682712761948449 1005706797575942375 n109717957 292175708763023 9221573512624624454 n

 

Sen lördagen har jag cyklat varje dag nu med Nova. Beroende på vädret så får vi se om vi tar en sväng idag också.

 

Igår cyklade jag ensam med Nova nästan 7 km. Jag tänker inte bli den som delar med mig av hur långt vi cyklar, bara för att inte i misstag trigga någon, men jag är stolt över mig själv.

Har aldrig varit den som motionerat, och inte heller har jag varit den som cyklat mycket tidigare. Sen 2008 är det minimalt av vad jag cyklat. Hela 2019 mådde jag så illa av hyperemesis och kunde knappt gå av foglossningen, så att kunna idag ta en promenad eller utforska byn från cykeln med mitt barn: DET ÄR LIVET. Något man annars kanske tagit för givet. 

Är så tacksam för att min kropp orkar. Kan.

Nova tycker det är så kul att sitta på där bak i sin nya cykelstol, och jag ser fram emot många cykelturer tillsammans med min familj*.

 

Och mest av allt är jag tacksam att dela livet med Fredrik, som gång på gång överraskar mig. Som vet vad jag skulle känna glädje av, och som är så snäll. Min bästa vän.

 

 

* Fredrik hade köpt en egen cykel åt sig från HobbyHall. När han öppnade paketet såg han att det var fel färg på cykeln, än den han hade beställt. Tydligen hade den färg på cykeln han köpt tagit slut, och de hade sänt iväg en annan färgs cykel åt honom, utan att meddela eller fråga om det ens var okej. 

Nu har han en annan modell cykel på väg hem till sig, och jag hoppas han får den snabbt. Så trist när det blir så där. 


Minisemester i Jakobstad

Skrivet av Caroline Eriksson 20.07.2020 | 1 kommentar(er)

När jag fick se Fredriks arbetslista, och att han hade tre kvällar på raken, så väcktes den impulsiva sidan hos mig. Ja, så impulsiv man nu kan vara med småbarn. Trots att jag älskar hemmets lugna vrå, så blir man till sist utan att göra här hemma. Och de där tre dagarna hade jag varit i princip ensam med Nova, så varför inte vara ensamma i Jakobstad då? 

 

Två veckor innan fixade jag boende åt mig och Nova, så vi fick vara själva på morgon, kväll och natt. Trots att tiden skulle bli knapp, för man vill ju spendera all tid man kan med familjen man inte ser så ofta, så bokade jag in träffar med vänner jag inte kunde lämna osedda. Skrev packningslista, fasade för allt man behöver ha med sig som småbarnsförälder, och fick låna svärmors bil.

Packade in vagn och packning i bilen och åkte i på onsdagsmorgonen iväg till Jakobstad, med Nova i bilen.

 

Nu skulle min och Novas första minisemester tillsammans börja.

 

109750640 1193137741054642 7417162368569918821 n

 

Första stoppet blev hos min barndomsvän Pamela. Vi har inte träffat varandra på många år, men ändå kändes det som om det var igår senast vi kramade om varandra och pratade i timmar om allt mellan himmel och jord. 

Ja, ba att vi hunnit båd få hus och barn sen sist vi träffades, så inte var det igår om man säger som så.

 

Vännens son är fyra månader yngre än Nova, och Nova blev så lycklig att få se annan bebis. Hon skrattade och ville vara nära nära nära hela tiden. Jag tyckte det var så kul att få träffa min vän efter all denna tid, och hade riktigt fina timmar innan vi åkte vidare till nästa ställe.

 

109767610 206160110774889 2220928565672973019 n

 

Andra stoppet blev min mamma, Novas mommo. Vi handlade mat och gjorde en god middag. För Nova var det första gången hon var i Jakobstad och hos sin mommo, men det märktes ingenstans. Hon kröp fram i lägenheten och utforskade den nya platsen. Läste i sin nya bok, myste i famnar och var hur nöjd som helst. 

Och sån är hon, vår älskade Nova. En nöjd och pigg en, som älskar att vara med där det händer.

 

109791288 3580190352009264 3642556084231008293 n

 

Novas moster, min syster, hälsade på och Nova fick ännu en famn att mysa i.

Hon har så många som tycker om henne, älskade Nova.

 

Och vips, så blev klockan så mycket att jag och Nova fick packa upp i lägenheten vi skulle sova i, duscha och sen ta natten för att orka med en ny dag. Tror både jag och Nova var på övervarv efter en dag med timmar i bil, och massor av nya intryck, för det tog en stund innan vi somnade.

 

109796401 596051397988137 5956263503141860117 n

 

Torsdagen började tidigt, vilket betyder att vi hann med mycket också. Efter Novas första vila för dagen så shoppade vi loss på Prisma. Nova fick en Babblarna-bok av mammamommo, och skrek rakt ut de där tre sekunderna kassörskan skulle ta betalt av boken. Sen somnade hon gott i bilen, med boken fortfarande i sina händer.

Vi åt på restaurang, första gången för Nova, och det gick över förväntan. Nova åt av allt hon fick äta, och var nöjd.

Mätta och belåtna åkte jag, mammamommo och Nova till Nykarleby för att träffa Sandra med de gröna fingrarna och Floristgaraget.fi.

 

Sandra är en som jag lärde känna via bloggen, och även om vi träffar varandra typ en gång per år, så är det en kär vän för mig. Vi talar desto mer med varandra över internet, och jag är glad att få ha så fina människor i mitt liv.

Nova älskade hennes två barn, och alla leksaker som fanns att leka med. Medan vi åt tårta, lekte barnen med duplo, och det var riktigt vackert i sommarsolen i Sandras vackra trädgård.

109764285 208718507162204 7986231248655921427 n

 

I våras hade jag vunnit ett presentkort till Floristgaraget, i en tävling Lokaltapiola ordnade. Så nu fick jag användning av presentkortet.

"En grön bukett, med en little touch (ganska mycket) of pink", var min önskan, och en sån vacker bukett jag fick. Sandra är en riktig konstnär med sina vackra blommor.

 

109722183 308197973650121 9113185404931827202 n

 

Fredagsmorgonen, och den tredje dagen, var den mysigaste. Jag och Nova sov länge. Myste halva morgonen och jag njöt riktigt av att få bara vara. Hade nog varit lite orolig hur det skulle gå att resa ensam med Nova, eftersom det var något helt nytt, men det gick så bra. Bättre kunde det inte ha gått.

Även om det är ovant att vara tillbaka i en stad, efter att ha bott på landet i 7 / 8 år, med människor omkring en dygnet runt (man hör ju grannarna även om man är inne själva i en lägenhet), så var det en riktigt lärorik resa för oss båda. Nova har fått träffa många härliga människor, har fått sett annat än vårt hus och våra djur. Jag har fått se annat. 

Vi har ätit gott, jag har shoppat kläder åt mig så jag kan ha annat än leggings och en och samma tunika, umgåtts med fina människor och bara haft det bra.

 

Man behöver nog få komma iväg på en minisemester nu som då.

 

109770118 2726158947615749 722320270101804498 n

 

Innan vi åkte så tog vi ut det sista och myste för fullt med mommomamma. Nova fick sin nya älsklingsbok läst till sig, och just där och då knep det nog till i magen att vi bor så långt ifrån min familj. Att det kommer att krävas planering och lediga dagar för att Nova ska kunna umgås med sin mommo, istället för att ba kunna bestämma att "idag vill jag se mommo".

Men jag tror att man tar tillvara på, och är lite mer tacksam (inte tar för givet), de där gångerna och stunderna man får tillsammans.

 

Jag är så tacksam för dessa dagar. Alla fina människor vi mött. Allt gott vi ätit. Alla nya minnen vi fått för livet.

 

 

Hemresan gick hur bra som helst. Nova sov hela vägen, med Babblarna-boken i sina händer, och jag var ba fylld med tacksamhet. När vi kom hem så väntade en stor överraskning på oss här hemma, som resulterade i att jag grät länge. Men det får du läsa om i morgon.


8 månader

Skrivet av Caroline Eriksson 13.07.2020 | 1 kommentar(er)

"För exakt 8 månader sen låg du nyfödd i mina armar. Idag står du och ler som bara du kan.⁣
Så otroligt underbar. Vacker och stark. Sån humor redan, och världens härligaste skratt.⁣

Jag älskar dig av varje cell i min kropp. Du är mitt allt, Nova Liv.⁣"

 

Idag har jag alltså varit mamma i åtta månader. Vad var livet innan jag blev mamma? Vem var jag? Dessa månader har känts som det enda liv jag känt av, samtidigt som det känns som ett ögonblick. Ena stunden är hon ny, endast några timmar ung. I ett ögonblick så skrattar hon och går.

 

Nova fick förra veckan en lära gå vagn, och hon la inte mycket tid på att inspektera den, utan drog upp sig med detsamma och gick sina första steg med den. De första stegen som jag lyckades fånga på film. Jag inser att dagen när hon bara släpper taget och går kommer att komma, förr eller senare. I hennes takt gärna igår. 

Och det är då det kniper till i min mage och jag vill dra ner tempot lite. Krama om lite längre, spara babydoften på burk och känna på den mjuka huden som är alldeles perfekt. 

 

Idag åkte vi till närmsta strand och fotograferade Novas 8 månaders bilder. Hon skrattade och var lika nöjd som hon alltid är, och även om jag inte kan påverka tid och rum, så kunde jag föreviga denna stund för all framtid.

 

Nova Liv, världens bästa människa.

 

NovaLiv 13.07.2020 1 webbNovaLiv 13.07.2020 1 svartvit webbNovaLiv 13.07.2020 4 svartvit webbNovaLiv 13.07.2020 2 svartvit webbNovaLiv 13.07.2020 3 webbNovaLiv 13.07.2020 3 svartvit webb

 

 


Tillbaka till en nygammal vardag.

Skrivet av Caroline Eriksson 06.07.2020

I morse vaknade jag prick klockan 07:00 av ljudet av min dotter som talade till mig via babymonitorn. Det tog några sekunder för mig att inse att idag var dagen då Fredriks semester tog slut, och det fanns ingen annan än jag som nu skulle stiga upp för att ta emot barnet med öppna armar.

 

De här fyra veckorna har varit som en semester för mig. Att dygnet runt ha hjälp och stöd av varandra, och kunna ligga kvar och blunda några sekunder extra, medan en annan tar hand om blöjbyte och andra morgonsysslor. Nu är det en helt annan vardag som börjar för mig.

Under de här fyra veckorna som Fredrik varit hemma har det minsann hänt ett och annat, och nu när Nova kan krypa ordentligt (efter att ha ålat sig fram sen hon var 4 / 5 månader), sitta stadigt, dra sig upp och stå och gå längs med möbler, (och idag stod hon själv några sekunder!!!), så är det så mycket mer man kan hitta på om dagen (+ de sötaste tänderna som tittade fram i början av förra månaden).

 

Förra veckan hälsade vi på ett par vänner, och deras relativt nyblivna ettåring. Trots att det skiljde fem månader mellan barnen, så kunde de leka tillsammans. Nova hade så roligt att hon tjoade och skrattade, och sov efteråt längre än hon vanligtvis sover i sträck om natten, så jag insåg att vi måste se till att umgås fler gånger med fler människor med barn i typ samma ålder.

Det gjorde gott för barnen att få leka av sig, och lika gott för oss föräldrar att få umgås och äta god fika.

 

 

Så nu börjar en nygammal vardag igen, med fler möjligheter. Hoppas på att träffa vänner, nya som gamla. Kanske till och med en loppisrunda? Lek utomhus, om vädret tillåter, och inomhus har vi minsann att göra. 

Vagnpromenader, och promenader i bärselen.

 

Nog hittar vi väl på något att göra av dagarna.

 

107047861 297584568253130 7007336394492963602 n

 

Bild från då man fortfarande kunde gå ut barbent och utan strumpor. Har dock inte något emot regnet och de svalare graderna nu. Man orkar lite mer som det är nu. Känns dock konstigt att det endast är juli. När det var juliväder i juni, så känns det nästan som augusti och att man vore redo för hösten nu. 

Nästan ba. Om du frågar mig så skulle jag gärna ha sommar året runt nu.

 

På tal om vädret! Vann en tävling som Jollyroom hade på instagram. Så nu har Nova en jacka på väg hem, vilket passar ypperligt när det ska vara kallt, blåsigt och regnigt. Ibland har man tur.

 

 

Hoppas att du får en underbar start på veckan.