Visa alla inlägg skrivna augusti 2020
Barnets första steg, och ett avsked av sommaren.
Vilket perfekt avslut det blev på sommaren.
Bakom mig har jag nu den vackraste och lugnaste helgen, där jag till och med igår fick sovmorgon. De är sällsynta, men åh så underbara de där morgnarna.
Villaavslutningen är alltid den "högtid" jag gillar mest. Kanske för att det inte är så stor press eller stress kring helgen. Man får bara vara, om det är det man vill. Det är ett mysigt avslut på något som varit, och en fin start på något nytt.
På lördagskvällen tände vi tomtebloss, som barnet inte brydde sig vidare om, för hon ska bara gå. GÅ!
Nova Liv har tagit sina första steg utan stöd!
Tidigare under lördagen satt jag med Nova på golvet, när jag plötsligt ser hur hon går emot mig. Ett, två, tre steg och sedan i min famn. Jag blev först chockad, för såg jag riktigt? Gick hon faktiskt utan stöd?
Jag testade ha henne att stå igen, och visst gick mot mig. Om och om igen. Lyckligtvis var Fredrik också hemma så han fick uppleva hennes livs första steg, och vi var så stolta. Lika stolt som barnet, vars ögon glittrade av lycka när hon lärt sig något nytt.
9 månader och 16 dagar var hon när hon tog sina första steg. Och nu är det enda hon vill göra; gå.
”En gång började du gå
du släppte tingen omkring dej
och kastade dej ut på golvet
utan att hålla i någonting
Gör om det!
Gör om det!”
- Ingrid Sjöstrand (1979)
Igår, söndag, var vi till Övermalax för att fotografera oss och plocka vackra solrosor att ha i vas på köksbordet (kostar 0,50 € styck). Det var så otroligt vackert, och vi fick så många fina bilder bland alla solrosor och humlor. Nova skrattade högt och stod bland solrosorna och njöt.
Jag vill göra det till en tradition att i slutet av varje sommar åka till ett solrosfält för att fotografera och plocka hem en bukett.
För det blev det bästa avslutet man kunde få, på livets bästa sommar.
Och här sitter jag nu, på sommarens sista dag, med värme, glädje och kärlek i hjärtat. Jag är så redo man bara kan bli för hösten.
Hur var din villaavslutning?
Att ta farväl av en kär vän
Ett par månader innan jag skulle fylla sjutton år så fick jag en kompis att dela mitt liv med. Det var sommaren 2007 och jag minns det fortfarande som igår, då jag och min vän körde från min mamma i Jakobstad, till min lägenhet i Vasa. På min nacke vilade världens mjukaste och finaste kattunge;
Mr Fantomen.
Han föddes ur en av min mammas dåvarande katts kullar. Från att han föddes hade jag bestämt mig att han var min, för jag var hans. Vi hörde samman.
Och så blev det.
I tretton år har han varit en del av mitt liv. Tillsammans har vi upplevt sex boenden, tre städer (om man vill räkna Petalax som en stad, höhö), två utbildningar, min tonår som blev till vuxen ålder, Fredrik och en graviditet. Och så mycket där emellan, men du förstår vart jag vill komma.
Fantomen har alltid varit med, och charmat alla som varit i hans närhet. Alla tycker ju sina djur och barn är speciella, men han är speciell.
På grund av att han alltid tyckt om andra människor, stora som små, så tog jag för givet att det var han som skulle acceptera förändringen bäst när Nova föddes.
Men så blev det inte.
Från början visade Fantomen att han blev nervös om Nova grät som nyfödd. Men vartefter tiden har gått och hon blivit äldre, så har även en svartsjuka vuxit fram hos honom. Om man jämförde med de andra katterna Leila (som inte bryr sig alls / håller sig undan) och Mohicana (som älskar Nova, och går iväg om hon får nog) så har jag inte fullt ut kunnat lita på Fantomen.
OBS OBS OBS!
Viktigt att understryka här att Nova har inte gjort något åt Fantomen så han ska hysa agg mot henne. Hon älskar alla sina djur, och säger bara ”aaah” när hon får se sina katter och höns. Det här har varit sen hon föddes, och han klarade helt enkelt inte av att inte vara den enda bebisen i huset.
Även om vi försökte det mesta, allt, så insåg jag att jag kanske behövde ta ett beslut som fick mitt hjärta att värka. För ett par veckor sen blev det ett faktum, och jag gjorde en annons på facebook.
Fantomen sökte nytt kärleksfullt hem.
Att skiljas från Fantomen var det allra sista jag ville göra. Men om inte förr så när man bli förälder får man sätta sitt ego till sidan. Se till och göra vad som är bäst. Och det bästa för Fantomen vore om han fick bo på en plats där han fortsättningsvis fick vara den bebis och kunglighet han är, och få all uppmärksamhet.
Sista bilden tillsammans med Mr Fantomen.
I fredags flyttade han. Till en trevlig kvinna som bor i naturskön miljö. Hon hade andra katter från förr, men jag visste att det inte skulle bli något problem från Fantomens sida.
Även om jag var nära till tårarna, de där sista minutrarna jag höll om honom, så kände jag att allt skulle bli bra. Och så rätt jag hade.
Redan samma kväll som Fantomen flyttat fick jag bild av den nya ägaren som visade att Fantomen satt och åt god mat tillsammans med sin nya kattkompis. Så fint betyg.
Hörde även av mig på söndagskvällen för att se hur helgen gått, och han mår så gott. Precis vad man vill höra.
¨
Det känns tomt nu efter honom. Jag väntar fortfarande på att höra Fantomens tassar, och kommer lyssna efter det ljudet länge. Jag kommer alltid minnas honom, och ha en plats i mitt hjärta för honom. Men samtidigt som jag fortfarande sörjer, så gläds jag, för jag vet att han nu mår bra.
Han får fortsätta sitt pensionärsliv i vacker miljö, med andra katter och snäll människa. God mat, och mys inomhus (och utomhus) hur mycket han vill.
I 13 år, nästan halva mitt liv, var han en del av mitt liv. Det är en stor del av mig som flyttat nu.
9 månader i magen, 9 månader utanför magen.
Den trettonde varje månad minns jag tillbaka till en mycket speciell dag för mig. Dagen då Nova föddes. Datumet kommer alltid att vara speciellt för mig, och varje dag den trettonde ser jag på klockan lite extra ofta fram till klockslaget hon föddes. Försöker minnas tillbaka vad som hände. Vad jag kände. Vad klockan visade när jag fick höra världens vackraste ljud; ljudet av när Novas tog sitt allra första andetag. Första gången jag fick höra henne gråta.
Sa till och med till Fredrik på operationsbordet; "Hon låter gullig".
I torsdags var det samma visa, bara att det var en lite annorlunda känsla än tidigare. Det var Novas 9 månaders dag. En fullgången graviditet är 9 månader, och jag fick bära Nova i 9 månader och lite till i magen. Även om det på slutrakan kändes som 45 månader. 9 månader i magen, och nu 9 månader utanför magen.
Men alltid nära nära nära.
Nu var det lika långt ifrån förlossningen, som jag bar henne i min mage, och på något sätt så känns det som en ny era som börjar. Än idag kan ha svårt att greppa att det var hon som hela tiden var i min mage. Som jag fick känna sparka i min mage. Som höll mig vaken om nätterna (då och nu). Som fick mig att vilja smaka rönnbär, äta minst fyra tomater varje dag och packa ner saltlakrits och turkisk peber i bb-väskan (godiset som jag inte rörde under eller efter förlossningen).
I torsdags fotograferade vi bilder av Nova, och av Nova och mig, för att försöka jämföra bilden jag tog någon vecka innan beräknat förlossningsdatum, och idag.
Min solstråle.
Livet är så roligt med Nova. Hon är så rolig. Så smart, uppfinningsrik och helt enkelt världens bästa.
Mitt hjärta.
Mina 3 mål för augusti månad.
Första dagen av denna månad, cyklade jag runt byn med mitt barn på cykelstolen bakom mig. Halvvägs stannade vi för en vattenpaus, och för att beundra hur otroligt vackert det är just nu. Ju närmre hösten man kommer, desto mer färgrannare blir det. Lite lättare blir luften att andas.
Där och då, framför den gyllengula åkern, bestämde jag mig för att testa något nytt. Att göra upp tre mål för denna månad.
Mina 3 mål för augusti månad:
- Cykla så ofta som jag vill, och som vädret tillåter.
- Läsa mer och lyssna till ljudböcker.
- Sticka.
Helt enkelt prioritera mig själv lite mer. Göra sånt som jag tycker är roligt, avkopplande, lärorikt och givande.
Eftersom jag har ny och fin cykel, så kommer jag att cykla så ofta tillfälle ges, så länge det går. Naturligt kommer vi nog att pausa cyklandet över vinter, för jag har redan full show med att hållas på två ben, men så länge vägarna är bara så cyklar vi. Nova älskar att sitta bakom och se byn från sin cykelstol. Ibland rör hon om min rygg, nynnar och pratar en massa jag fortfarande inte kan förstå.
Men det jag förstår är att hon är nöjd, och det värmer mitt hjärta. Att cykla, det är nog grejer det.
Att bli småbarnsförälder med minimalt med sömn och händer som borde vara fria dygnet runt, om de inte håller i ett barn, var inte riktigt optimalt för min dröm om att läsa böcker detta år. Jag började året med att läsa Karin Kajjan Andersson's "Livsviktigt, en handbok i kroppspositivt föräldraskap", och den boken tycker jag fortfarande att ALLA ska läsa. Även om de själva inte har barn.
För vi har alla en gång VARIT ett barn, och det barnet behöver lika mycket vård, värme och kärlek.
Men efter den boken tog tiden och orken liksom slut. Längst ner på prioriteringslistan. Jag gav mig fina försök på, men koncentrationen tog slut halvvägs. För två veckor sen vann jag dock en tävling som Schildts & Söderströms hade på Facebook. Jag valde ut Axel Åhman's debut "Klein" som mitt pris, och läste ut den på tre kvällar. Så det var den enda boken jag läste när det fortfarande var juli.
Sen blev jag så inspirerad att fortsätta sluka litteratur, att jag nu har gjort mig medlem, och är på en 30 dagars testperiod på en app som erbjuder ljudböcker. Har nu lyssnat nästan igenom en hel bok, och ser fram emot nästa. Medan jag lyssnar på ljudbok så får jag ju själv välja tempo (den här boken, som jag tipsar om i ett annat blogginlägg, går bra att lyssna på i 1,5 hastighet), samtidigt som jag gör annat.
Som till exempel att sticka. För första gången någonsin har jag stickat mitt första par strumpor på rundsticka. Rundsticka som jag kämpat med så många år. Sist jag testade, så slutade det med att jag klippte sönder både rundsticka och garn, innan allt landade i sopkorgen.
Den här gången gick det lite bättre. Mitt tålamod var lite längre.
Mönstret är helt och hållet från mitt huvud, så det innebär också att strumporna inte har exakt samma antal maskor. Men de är fina, sköna och beviset på att jag kan.
Nu har jag redan par nummer två på min rundsticka, och känner att det är väl lika bra att fortsätta så länge man har glöden igång.
Har du några mål för augusti månad?
Vad gör du för att prioritera dig själv?