Bloggheader Caroline3

Visa alla inlägg skrivna 2020

En så fin helg, och total makeover för mig.

Skrivet av Caroline Eriksson 07.09.2020

I helgen har vi haft finbesök av min mamma. Trots att vi inte bor SÅ långt ifrån varandra, men ändå en bra bit som kräver planering och övernattningsplats, så är det nog allt för sällan vi möts. Det känns ju inte på samma sätt när man är ifrån varandra, men ändå håller kontakten så gott som dagligen via telefonen. Men när man väl möts så kommer känslan att: "Vi måste ses oftare".

 

Så denna helg var bokad endast för mamma. I fredags körde jag och Nova till stan och plockade upp mamma från bussen och åkte raka vägen till Prisma. Nova fick en supermjuk och supergullig Lama-kramdjur (som mamma förklarade heter "moomoo", för hennes mission denna helg vara att lära barnet säga "mommo"), och jag insåg att Nova alltid kommer bli överöst av gulliga och fina saker, och en massa kärlek, av sin mommo. 

Vi vuxna fick god mat och annat smått och gott till helgen.

 

På vägen hem tog vi den längsta möjliga väg man kan till Petalax, så att barnet kunde få sova, och jag fick samtidigt lite egentid med mamma, på samma gång vi såg vackra vyer.

 

118916955 969065950240725 3952002876709608139 n

En nyklippt och nyfärgad pudding.

 

Efter morgonkaffet på lördagsmorgonen förvandlades vårt hem till en frisörsalong. Jag skulle få färga mitt hår för första gången på fem år (!!!), och samtidigt klippa mig. Vi hade inte riktigt någon större vision innan vi började. Jag hade visat bilder av modeller med lite längre bob, och modeller med nästan snaggat hår, så mamma hade fria händer.

 

På insta-storie (carloine heter jag på instagram, följ mig, för där är jag mer aktiv) bjöd jag på en före bild. Osminkad, trött mama, med håret som hände nerför ansiktet. Mitt hår har fått växa fritt sen februari, så det som då var en fin frisyr såg nu ut att behöva första hjälpen. Och det fick den (jag). 

Var så skönt att få bli ompysslad och uppiffad, och förändringen blev total. 

 

Sån makeover! Så snygg jag blev. 

 

118920930 2369575386671694 8152154266050408328 n

Min vackra mamma, och världens bästa bebis.

 

Eftersom jag piffat upp mig för dagen, och klockan var ung, så åkte jag, Nova och mamma iväg till Närpes. På vägen såg vi massor av vackra solrosfält, och vi stannade för att fotografera oss vid ett. 

 

Så mäktigt med de mörka molnen som avslöjade att det skulle regna endast minuter efter att vi fotograferat oss. Tur att vi hann.

 

118894798 1165676897159228 460220464048927969 n

Världens bästa bebis och den fina mössan.

 

Nova är så pigg och glad. Förutom att hon nu bara mest vill gå, gå, gå, så har hon även börjat tala mer så att man vet att det är med mening. Och med ord som man kan förstå. 

Till exempel nyss, under tiden jag skriver detta blogginlägg, så for hon in i sitt sovrum och sa "Babba". När jag pekade på de olika Babblarna-böckerna hon har på sin hylla på väggen, och frågade "Vilken bok vill du ha?", så sa hon "Den" när fingret for förbi Diddi.

 

Hon säger även "Där", när man frågar var något är (om hon ser det man frågar efter), och det är de senaste orden i hennes vokabulär. Sen har hon en handfull andra ord hon säger, och det är så kul att få se glädjen i hennes ögon när man förstår henne. 

Min solstråle.

 

118933345 349743193018828 8583681284183012756 n

Jag och mitt hjärta.

 

I Närpes köpte jag mig en simdräkt, så tanken är nu att för första gången på 12 år (eller mer?) ta och besöka en simhall. Barnet älskar vatten, så tror hon kommer att trivas. Blir det en hit så ska vi besöka simhall oftare. Åtminstone en gång per månad. 

 

För min egen skull också. Man blir ju så bekväm av sig, speciellt i mönster som kanske inte gynnar en. Som att gömma sin kropp eller inte klä sig i baddräkter på grund av tanken att "vad ska andra tänka?". En tanke som jag säkert tänkte för tio år sen, som inte längre är min. 

Idag kunde jag inte bry mig mindre. Speciellt inte vad andra människor skulle tänka, eftersom deras tankar inte är mina, utan deras egna från egna möjliga osäkerheter.

 

Idag prioriterar jag glädje, och viktigt för mig att även få föra över livsglädje till barnet. Så för hennes (och min) skull ska min kropp ha baddräkt och besöka simhall. 

 

 

Och ja, från simdräkter och kroppskomplex, tillbaka till Närpes. Vi åt även på Casa i Närpes. Så god mat. Så MYCKET mat.  Nova är så duktig att ha med på restaurang, och hon satt och var glad för alla lampor som hängde ovanför borden, och åt sin mat så fint (även om en del hamnade på golvet).

 

118919985 621839055187132 7562799816637474277 n

Känner mig så fin i min nya frisyr.

 

Jag är så nöjd med mitt hår. Det är en så perfekt frisyr för mig. Den här bilden fotograferade jag igår, söndag, och mitt hår är inte stylat. Alls. Efter klipp och färg på lördagen, så lät jag det bara självtorka. Sov en hel natt, borstade inte ens håret på söndagsmorgonen, och så där snygg kan man vara i håret ändå.

 

Har du turen att bo nära Jakobstad, så rekommenderar jag verkligen att fara till mammas salong. Hon använder Organic Colour Systems för färgningar, och Davines för schampo och styling.

Köpmansgatan 8. Utsikt över Runebergsparken. Style by Stina.

 

118882458 315363709733001 8537812950823110318 n

Tre generationer av Girl Power.

 

Igår, söndags, tog vi det lugnt. Gick en promenad. Lunchade. Fredriks mamma, Novas fammo, hälsade på, och sen blev klockan så mycket att det blev att ta allt pick och pack och starta mot Vasa igen. Det var så kul att ha mamma här, och hoppas det inte tar länge tills nästa besök igen. 

 

Jag är så tacksam att ha henne som mommo till Nova, 

och Nova har haft så roligt hela helgen. Så värdefullt att ha flera vuxna att kunna ty sig till och skapa anknytning till.

 

 

Och det var min helg i bilder och text.  Hoppas att du hade en fin helg också.

 


Att träffa nya vänner i vuxen ålder

Skrivet av Caroline Eriksson 03.09.2020 | 1 kommentar(er)

Att träffa nya människor är inte det lättaste ju äldre man bli. Har man inte gemensamma vänner, arbetar tillsammans eller börjar studera, så känns det som att man inte har lika lätt för att få vänner på äldre dar. 

Obs, obs! Inser nu att jag skrev "äldre dar". Är nog medveten om att jag fortfarande är ung. Men det är inte lika lätt som det var i lågstadiet, då man ba cyklade iväg, knackade på hos en kompis dörr och frågade "Kan du va?".

 

Men förra veckan la jag ut på min instagram-storie (följ mig på instagram, carloine heter jag där) att jag och Nova söker kompisar att umgås med om dagarna, och fick napp med detsamma. Och i dagarna två har nu jag och Nova fått lära känna nya människor.

 

2 1

I helgen kommer Novas mommo på besök, och har frisörsaxen med. Det blir barnets första besök av frissa, och pannluggen ska trimmas till. Börjar verkligen bli dags för det. Foto: Jenni Haavisto Photography

 

Igår träffade vi Jenni och hennes son som är lite över ett år. Jag och Nova möttes av dem på deras gård, och innan vi ens hann innanför dörren gick munnen i ett på oss. Även om vi är uppvuxna nära varandra, så var det första gången vi möttes. 

Och det var ett sånt möte då det kändes som att vi känt varandra i många år.

 

Nova busade med Jennis son, gosade med hennes enorma akita-hund Freja, och blev fotograferad i Jennis hemmastudio. 

Det var så roligt, och vi kom överens om att nästa gång får de komma hem till oss.

 

3 1

Jag är så stolt över mitt barn som möter allt och alla med sån glädje och kärlek. Djur som människor. Hon är en stor inspiration för mig.

Foto: Jenni Haavisto Photography

 

Idag åkte jag och Nova iväg på ännu ett äventyr. Den här gången körde vi inte lika långt, och fick även idag träffa en människa som är lika ung som jag, och vi är uppvuxen bara tio kilometer ifrån varann. Ändå var det först nu som våra vägar korsades. Och så tacksam jag är över det.

 

Så varm och fin människa. I timmar talade vi om högt och lågt, och allt kändes så avslappnat. Våra barn, hennes son föddes nio dagar efter Nova, kom så bra överens. Så fint att se. Även idag fick Nova träffa en stor och snäll hund, och märks hur mycket hon tycker om alla hon möter. Djur som människor, hon möter alla med sån kärlek och glädje.


På väg hem igen somnade Nova innan vi ens kom ut på landsvägen, och jag valde en annan rutt så hon skulle få sova mer än tjugo minuter. 

Fick min önskan besvarad med detsamma, då jag hamnade att köra efter en vindmölla (då går det sakta), och hela vägen hem fick barnet sova och jag satt och var tacksam över dessa dagars möten.

 

 

Att även hur svårt det kan kännas att träffa nya människor, speciellt nervöst att kasta sig ut och lära känna andra, så är det så värt det. Både jag och barnet har fått så mycket utav dessa dagar, och av varje människa man möter kan man lära sig något. 

Jag hoppas att få träffa dessa fina kvinnor igen, och att våra barn ska få ha glädje av varann i många år. 

 

Tack, tack, tack.

 


1 år och 1 dag.

Skrivet av Caroline Eriksson 02.09.2020

1 år och 1 dag emellan dessa bilder.⁣

Tänk vad mycket som har förändrats. Inte bara min kropp, och det faktum att jag nu har en person i mitt liv jag skulle gå genom eld för.⁣

30.08.2019 31.08.2020

Till vänster: 30.08.2019. Till höger: 31.08.2020


Det är hur man värderar livet på ett helt annat sätt. Hur det man en gång tyckt varit viktigt, nog fortfarande har ett värde. Men ingenting är, och kommer vara, så värdefullt som ditt barn.⁣

Hur man ser världen i helt andra färger. Känner med helt andra känslor.⁣



För ett år sen kunde jag inte ens föreställa mig hur livet skulle se ut idag. Kunde bara drömma. Hoppas. Längta och vänta.⁣
Och så mycket bättre det blev, än jag någonsin vågat tro.⁣



Jag är hemma, jag är din, Nova Liv. ⁣

 

31.08.2020 2

 

Påminner om att följa mig på instagram om du vill ha en daglig uppdatering av mig. Carloine heter jag där.

 


Barnets första steg, och ett avsked av sommaren.

Skrivet av Caroline Eriksson 31.08.2020

Vilket perfekt avslut det blev på sommaren. 

Bakom mig har jag nu den vackraste och lugnaste helgen, där jag till och med igår fick sovmorgon. De är sällsynta, men åh så underbara de där morgnarna.⁣

Villaavslutningen är alltid den "högtid" jag gillar mest. Kanske för att det inte är så stor press eller stress kring helgen. Man får bara vara, om det är det man vill. Det är ett mysigt avslut på något som varit, och en fin start på något nytt.


På lördagskvällen tände vi tomtebloss, som barnet inte brydde sig vidare om, för hon ska bara gå. GÅ!⁣

 

Nova Liv har tagit sina första steg utan stöd!

 

Tidigare under lördagen satt jag med Nova på golvet, när jag plötsligt ser hur hon går emot mig. Ett, två, tre steg och sedan i min famn. Jag blev först chockad, för såg jag riktigt? Gick hon faktiskt utan stöd?

Jag testade ha henne att stå igen, och visst gick mot mig. Om och om igen. Lyckligtvis var Fredrik också hemma så han fick uppleva hennes livs första steg, och vi var så stolta. Lika stolt som barnet, vars ögon glittrade av lycka när hon lärt sig något nytt.

 

9 månader och 16 dagar var hon när hon tog sina första steg. Och nu är det enda hon vill göra; gå.

 

118616791 10158245609388880 6252429973215838946 o

 

”En gång började du gå⁣
du släppte tingen omkring dej⁣
och kastade dej ut på golvet⁣
utan att hålla i någonting⁣
Gör om det!⁣
Gör om det!”⁣

- Ingrid Sjöstrand (1979)⁣

 

118617414 10158245609223880 3945383831080895322 o

 

Igår, söndag, var vi till Övermalax för att fotografera oss och plocka vackra solrosor att ha i vas på köksbordet (kostar 0,50 € styck). Det var så otroligt vackert, och vi fick så många fina bilder bland alla solrosor och humlor. Nova skrattade högt och stod bland solrosorna och njöt.

Jag vill göra det till en tradition att i slutet av varje sommar åka till ett solrosfält för att fotografera och plocka hem en bukett. 

 

För det blev det bästa avslutet man kunde få, på livets bästa sommar. 

 

118617489 10158245609583880 2094687533742580673 o

Och här sitter jag nu, på sommarens sista dag, med värme, glädje och kärlek i hjärtat. Jag är så redo man bara kan bli för hösten. 

 

Hur var din villaavslutning? 

 

 


Att ta farväl av en kär vän

Skrivet av Caroline Eriksson 18.08.2020 | 2 kommentar(er)

Ett par månader innan jag skulle fylla sjutton år så fick jag en kompis att dela mitt liv med. Det var sommaren 2007 och jag minns det fortfarande som igår, då jag och min vän körde från min mamma i Jakobstad, till min lägenhet i Vasa. På min nacke vilade världens mjukaste och finaste kattunge;

Mr Fantomen.


Han föddes ur en av min mammas dåvarande katts kullar. Från att han föddes hade jag bestämt mig att han var min, för jag var hans. Vi hörde samman.

Och så blev det.

 


I tretton år har han varit en del av mitt liv. Tillsammans har vi upplevt sex boenden, tre städer (om man vill räkna Petalax som en stad, höhö), två utbildningar, min tonår som blev till vuxen ålder, Fredrik och en graviditet. Och så mycket där emellan, men du förstår vart jag vill komma.

Fantomen har alltid varit med, och charmat alla som varit i hans närhet. Alla tycker ju sina djur och barn är speciella, men han är speciell.

 

 

 

På grund av att han alltid tyckt om andra människor, stora som små, så tog jag för givet att det var han som skulle acceptera förändringen bäst när Nova föddes.

Men så blev det inte.

 

Från början visade Fantomen att han blev nervös om Nova grät som nyfödd. Men vartefter tiden har gått och hon blivit äldre, så har även en svartsjuka vuxit fram hos honom. Om man jämförde med de andra katterna Leila (som inte bryr sig alls / håller sig undan) och Mohicana (som älskar Nova, och går iväg om hon får nog) så har jag inte fullt ut kunnat lita på Fantomen.

 


OBS OBS OBS!

Viktigt att understryka här att Nova har inte gjort något åt Fantomen så han ska hysa agg mot henne. Hon älskar alla sina djur, och säger bara ”aaah” när hon får se sina katter och höns. Det här har varit sen hon föddes, och han klarade helt enkelt inte av att inte vara den enda bebisen i huset.

  

Även om vi försökte det mesta, allt, så insåg jag att jag kanske behövde ta ett beslut som fick mitt hjärta att värka. För ett par veckor sen blev det ett faktum, och jag gjorde en annons på facebook.

Fantomen sökte nytt kärleksfullt hem.

 


Att skiljas från Fantomen var det allra sista jag ville göra. Men om inte förr så när man bli förälder får man sätta sitt ego till sidan. Se till och göra vad som är bäst. Och det bästa för Fantomen vore om han fick bo på en plats där han fortsättningsvis fick vara den bebis och kunglighet han är, och få all uppmärksamhet.

 

118143611 620929628616909 1883928262268039239 n

Sista bilden tillsammans med Mr Fantomen.

 


I fredags flyttade han. Till en trevlig kvinna som bor i naturskön miljö. Hon hade andra katter från förr, men jag visste att det inte skulle bli något problem från Fantomens sida.

Även om jag var nära till tårarna, de där sista minutrarna jag höll om honom, så kände jag att allt skulle bli bra. Och så rätt jag hade.

 


Redan samma kväll som Fantomen flyttat fick jag bild av den nya ägaren som visade att Fantomen satt och åt god mat tillsammans med sin nya kattkompis. Så fint betyg.

 

Skarmavbild 2020 08 18 kl. 09.30.36 

 

Hörde även av mig på söndagskvällen för att se hur helgen gått, och han mår så gott. Precis vad man vill höra.

 

¨
Det känns tomt nu efter honom. Jag väntar fortfarande på att höra Fantomens tassar, och kommer lyssna efter det ljudet länge. Jag kommer alltid minnas honom, och ha en plats i mitt hjärta för honom. Men samtidigt som jag fortfarande sörjer, så gläds jag, för jag vet att han nu mår bra.

 

Han får fortsätta sitt pensionärsliv i vacker miljö, med andra katter och snäll människa. God mat, och mys inomhus (och utomhus) hur mycket han vill.

 

I 13 år, nästan halva mitt liv, var han en del av mitt liv. Det är en stor del av mig som flyttat nu.


9 månader i magen, 9 månader utanför magen.

Skrivet av Caroline Eriksson 17.08.2020 | 1 kommentar(er)

Den trettonde varje månad minns jag tillbaka till en mycket speciell dag för mig. Dagen då Nova föddes. Datumet kommer alltid att vara speciellt för mig, och varje dag den trettonde ser jag på klockan lite extra ofta fram till klockslaget hon föddes. Försöker minnas tillbaka vad som hände. Vad jag kände. Vad klockan visade när jag fick höra världens vackraste ljud; ljudet av när Novas tog sitt allra första andetag. Första gången jag fick höra henne gråta.

Sa till och med till Fredrik på operationsbordet; "Hon låter gullig". 

 

I torsdags var det samma visa, bara att det var en lite annorlunda känsla än tidigare. Det var Novas 9 månaders dag. En fullgången graviditet är 9 månader, och jag fick bära Nova i 9 månader och lite till i magen. Även om det på slutrakan kändes som 45 månader. 9 månader i magen, och nu 9 månader utanför magen. 

Men alltid nära nära nära.

 

9manaderinne 9manaderute

 

Nu var det lika långt ifrån förlossningen, som jag bar henne i min mage, och på något sätt så känns det som en ny era som börjar. Än idag kan ha svårt att greppa att det var hon som hela tiden var i min mage. Som jag fick känna sparka i min mage. Som höll mig vaken om nätterna (då och nu). Som fick mig att vilja smaka rönnbär, äta minst fyra tomater varje dag och packa ner saltlakrits och turkisk peber i bb-väskan (godiset som jag inte rörde under eller efter förlossningen). 

 

I torsdags fotograferade vi bilder av Nova, och av Nova och mig, för att försöka jämföra bilden jag tog någon vecka innan beräknat förlossningsdatum, och idag.

 

Min solstråle.

 

NovaLiv 13.08.2020 2 webb

 

Livet är så roligt med Nova. Hon är så rolig. Så smart, uppfinningsrik och helt enkelt världens bästa.

Mitt hjärta.

 


Mina 3 mål för augusti månad.

Skrivet av Caroline Eriksson 04.08.2020 | 2 kommentar(er)

Första dagen av denna månad, cyklade jag runt byn med mitt barn på cykelstolen bakom mig. Halvvägs stannade vi för en vattenpaus, och för att beundra hur otroligt vackert det är just nu. Ju närmre hösten man kommer, desto mer färgrannare blir det. Lite lättare blir luften att andas.

 

Där och då, framför den gyllengula åkern, bestämde jag mig för att testa något nytt. Att göra upp tre mål för denna månad. 

 

117117440 992728387840859 8722608759117416169 n

 

Mina 3 mål för augusti månad:

  • Cykla så ofta som jag vill, och som vädret tillåter.
  • Läsa mer och lyssna till ljudböcker.
  • Sticka.

 

Helt enkelt prioritera mig själv lite mer. Göra sånt som jag tycker är roligt, avkopplande, lärorikt och givande.

 

117125143 817351568669495 4468477577030906928 n

 

Eftersom jag har ny och fin cykel, så kommer jag att cykla så ofta tillfälle ges, så länge det går. Naturligt kommer vi nog att pausa cyklandet över vinter, för jag har redan full show med att hållas på två ben, men så länge vägarna är bara så cyklar vi. Nova älskar att sitta bakom och se byn från sin cykelstol. Ibland rör hon om min rygg, nynnar och pratar en massa jag fortfarande inte kan förstå. 

Men det jag förstår är att hon är nöjd, och det värmer mitt hjärta. Att cykla, det är nog grejer det.

 

117321150 632278174095780 929648926055642114 n

 

Att bli småbarnsförälder med minimalt med sömn och händer som borde vara fria dygnet runt, om de inte håller i ett barn, var inte riktigt optimalt för min dröm om att läsa böcker detta år. Jag började året med att läsa Karin Kajjan Andersson's "Livsviktigt, en handbok i kroppspositivt föräldraskap", och den boken tycker jag fortfarande att ALLA ska läsa. Även om de själva inte har barn.

För vi har alla en gång VARIT ett barn, och det barnet behöver lika mycket vård, värme och kärlek.

 

Men efter den boken tog tiden och orken liksom slut. Längst ner på prioriteringslistan. Jag gav mig fina försök på, men koncentrationen tog slut halvvägs. För två veckor sen vann jag dock en tävling som Schildts & Söderströms hade på Facebook. Jag valde ut Axel Åhman's debut "Klein" som mitt pris, och läste ut den på tre kvällar. Så det var den enda boken jag läste när det fortfarande var juli.

 

Sen blev jag så inspirerad att fortsätta sluka litteratur, att jag nu har gjort mig medlem, och är på en 30 dagars testperiod på en app som erbjuder ljudböcker. Har nu lyssnat nästan igenom en hel bok, och ser fram emot nästa. Medan jag lyssnar på ljudbok så får jag ju själv välja tempo (den här boken, som jag tipsar om i ett annat blogginlägg, går bra att lyssna på i 1,5 hastighet), samtidigt som jag gör annat.

 

117346120 665401830721383 3269181424686277539 n

 

Som till exempel att sticka. För första gången någonsin har jag stickat mitt första par strumpor på rundsticka. Rundsticka som jag kämpat med så många år. Sist jag testade, så slutade det med att jag klippte sönder både rundsticka och garn, innan allt landade i sopkorgen. 

Den här gången gick det lite bättre. Mitt tålamod var lite längre.

 

Mönstret är helt och hållet från mitt huvud, så det innebär också att strumporna inte har exakt samma antal maskor. Men de är fina, sköna och beviset på att jag kan. 

Nu har jag redan par nummer två på min rundsticka, och känner att det är väl lika bra att fortsätta så länge man har glöden igång.

 

Har du några mål för augusti månad?
Vad gör du för att prioritera dig själv?

 

 


Ett varmt tack och om vår lilla bebis som steg upp helt själv.

Skrivet av Caroline Eriksson 28.07.2020 | 1 kommentar(er)

Först och främst: TACK TACK TACK till all respons för gårdagens blogginlägg. Det värmer mig så mycket för att få läsa andras erfarenheter, tankar och att känna man inte är ensam om dessa tankar och känslor. Tack för att du skriver en kommentar här på bloggen, eller hör av dig via privatmeddelanden på instagram. Mitt hjärta svämmar över av kärlek och värme.

 

Vill förtydliga att det inte är förlossningen i sig som är det största som skaver hos mig. Jag skulle göra om den 1000 gånger om, för Novas skull. Från att vi steg in på förlossningen och Nova föddes ett dygn senare så kände jag mig trygg hela tiden. Jag tänker fortfarande på min barnmorska och vilken ängel och trygghet hon var för mig. 

Visst, det kunde ha gått smidigare, men varken jag eller vården kunde ha gjort annat vid min förlossning. Där och då gjorde vården allt vad de kunde för mig och Nova. Jag ser inte heller kejsarsnittet som ett misslyckande, eller något jag vill ha "revansch" för.

 

Det är allt annat, speciellt graviditeten och hur jag mådde fysiskt och psykiskt, som är det som kan ge mig dessa känslor idag. Och det är inget jag kommer att sopa under mattan med. Jag tar inte till bloggen i första tag, utan har berättat mina känslor åt utomstående. Jag kommer att begära extra samtalsstöd och undersökningar / ultraljud OM, OM, OM vi någongång vill försöka oss på ett syskon till Nova. Och jag kommer helt klart att vara snabb med att byta vårdare ifall jag inte känner mig trygg eller väl bemött, ens för en sekund.

 

Men inget av dessa känslor eller händelser jag varit med om är något som hindrar mig från att njuta av livet, nuet och Nova.

 

 

Människor, vad de än har för relation till en annan, borde helt enkelt ba sluta ta och ställa frågor om när och om man ska skaffa barn. Att sluta stressa och pressa en nyförlöst kvinna på att göra syskon, när de inte har någon aning om hur situationen ser ut (ännu värre om personen faktiskt vet om t.ex tidigare missfall, infertilitet m.m). 

Sen kan det också helt enkelt vara så att vi "nöjer oss". Helt enkelt inte vill ha fler än ett barn. Att man som familj kan känna sig komplett, trots att man inte har fler än ett barn. Och det har inte heller någon annan med att göra.

Man tycker det borde vara självklara saker, men som era kommentarer och privata meddelanden om hur ni själva blivit bemötta och upplevt allt, så har många en lång väg att gå innan de når den insikten.

 

 

Men till något helt annat...

 

116090078 2575196765917202 223201568983361541 n

 

..förra veckan steg Nova upp. Helt själv. Utan stöd av något (hon har ju gått och stått länge redan med stöd). 

Mitt på vardagsrumsgolvet steg hon upp, och jag missade det.

 

Jag var på wc, och hörde Fredrik tjoa:

"Åh, nu missade mamma det där!".

Jag kastade upp wc-dörren och ropade "VAD HÄNDER?!", och ser en lycklig Nova komma krypandes emot mig.

"Hon steg upp!", sa Fredrik, med lycka i sin röst.

"UTAN ATT HA HJÄLP AV NÅGOT?!" (ja, jag är ganska högljud).

"JAAAA!!!!"

 

Så får jag lov att presentera Nova Liv. 8 månader, 1 vecka och 5 dagar. Då hon steg upp helt själv. Utan stöd.

 

Nu efteråt har jag fått se det själv med egna ögon när hon ställer sig upp och balanserar på sina två små, underbara ben, och ler sitt största leende. Och det är banne mig det vackraste jag har sett.

 


Ska ni skaffa fler barn?

Skrivet av Caroline Eriksson 27.07.2020 | 11 kommentar(er)

Nova var inte många veckor ung innan jag fick första frågan: ”Vill ni ha fler barn?”. Sen dess har jag fått frågan med jämna mellanrum. Senast förra veckan, fast då var det inte längre en fråga. Det var en uppmaning.
”Och nu är det dags att göra ett syskon! Låt det inte gå alldeles för länge mellan, det är så viktigt att hon får ett syskon!”.

 
Själv satt jag och försökte ta emot orden. Hitta på något att svara, men kunde bara få ur mig ett halvt påtvingat leende, och ba: ”Men alltså, hon föddes ju nyligen.”


Och så känner jag. I endast åtta månader har jag fått vara mamma till Nova. I åtta månader har jag levt ett liv som jag aldrig tidigare känt av. Känt känslor man endast kan känna som förälder. Upplevt en kärlek som inte går att beskriva.

Samtidigt som föräldrarollen kändes självklar, så är det här föräldraskapet en stor omställning för alla inblandade.

 

20191101 144159

5 dagar innan beräknad födsel, 12 dagar innan Nova föddes.

 
Det är åtta månader sen jag fick vara med om en dag jag sent, aldrig, kommer att glömma. Även om jag inte minns särskilt mycket själv av dagen. Samtidigt som det är världens lyckligaste dag, för det var dagen jag äntligen fick möta Nova, så är det en dag jag kan minnas tillbaka med sorg. Sorg för att ingenting blev som tänkt. För de händelser som ledde till mitt livs lyckligaste stund.

Jag tänker på de som vågar sig på fler graviditeter, vissa innan deras första barn ens hunnit fylla ett, och misstänker att vi inte delar samma känslor.

 
För jag är rädd.

 

"Det som skaver är den oro jag kände som gravid.

Hur det brast i vården."

 

 
Förutom hyperemesis, som gjorde att jag spydde så gott som varje dag och mådde illa dygnet runt i nio månader. Foglossningen som gjorde att jag inte kunde knappt gå till sist. Men det som skaver den oro jag kände som gravid. Hur det brast i vården. Och ångesten jag kände mellan varven.


Speciellt då mitt SF-mått slutade växa efter gravidvecka 29. Trots att jag upprepade gånger visade och sa min oro över att det inte steg, så blev det bemötande jag fick inte något som lugnade mig. Istället kände jag ångest. Hade jag inte haft min doppler, som gjorde det möjligt att lyssna till Novas hjärtljud varje kväll innan jag somnade, så vet jag inte vad jag hade gjort.

När mitt blodtryck steg i höjden och urinstixet visade positivt på protein, så blev jag där inte heller lugnad eller fick kolla upp mig extra.

 
Jag vet inte när fostervattnet hade gått (hög vattenavgång, så det sipprade väl lite hela tiden), men misstänker det hade gått två veckor tidigare, då jag fallit i trappan.

Ibland tänker jag på vad som hade hänt om jag inte blivit arg dagen innan Nova föddes, och fick remiss till förlossningen. Om inte läkaren på förlossningen faktiskt var den första som tog mig på allvar och gjorde flera test som visade positivt för vattenavgång.

Ifall jag hade fått kejsarsnitt lite snabbare, istället för att ha varit halvt avsvimmad i tolv timmar. Inte varit så utmattad.

 

"Någongång måste man ju släppa taget,

acceptera läget och gå vidare." 

 


Och det är det man inte ska göra. Tänka om. Någongång måste man ju släppa taget, acceptera läget och gå vidare.

 
Men när jag ser vänner och bekanta som går igenom graviditeter nu så är det det enda jag tänker på. Hur olika vi upplever livet, och hur olika falla ödets lotter.

 

IMG 20191115 180657 6672 dagar efter att hon föddes, världens mäktigaste känsla. 

 

Jag hade velat ha hundra av Nova, för trots sömnbristen är hon det bästa som hänt mig. Den viktigaste människan i mitt liv, och den jag skulle göra allt för utan att blinka.

Och även om jag är medveten om att inte skulle ha samma hälsovårdare som skulle följa eventuell graviditet, och ha rätt till ett planerat snitt, och inte ett som slutar i akut och drama, så kommer det ta en tid att bearbeta.

 

"Jag hade velat ha hundra av Nova, för trots sömnbristen är hon det bästa som hänt mig. Den viktigaste människan i mitt liv, och den jag skulle göra allt för utan att blinka."

 

Så nästa gång jag får frågan, eller uppmaningen, om att ”skaffa ett syskon till Nova” (som om barn vore något man handlade i butiken), så kanske jag ler ett framtvingat leende med bortförklaringar. Eller så säger jag bara som det är: jag är inte redo på långa vägar.

Och jag vet att jag inte är ensam, vare sig att känna dessa känslor (även om det inte är sånt man vågar eller vill tala högt om), eller att få frågan om när man ska skaffa fler barn. Hoppas fler kanske börjar tänk till en eller två gånger innan de ställer frågor de kanske inte vill höra svaret på, för ingenting och någonting är så personligt som när det kommer till ens personliga val att ”skaffa” barn, genomgå graviditet, förlossning och tiden efteråt.

Det har inte någon utomstående med att göra.

 


Och Nova. Hon är så älskad. Redan nu så trygg, i sin omgivning, och som person. Vare sig hon får syskon eller inte, så kommer hon alltid alltid alltid att vara så djupt älskad och få den bästa möjliga uppväxt och barndom vi kan ge henne.

För vi gör allt och lite till för henne.

 

 

Tack, tack bloggen för att du idag fick agera mitt samtalsstöd. Nu känns det redan bättre.

 

Läs även:

Förlossningsberättelse, del 1.

Förlossningsberättelse, del 2.


Den stora överraskningen som fick mig att gråta.

Skrivet av Caroline Eriksson 21.07.2020

Innan jag och Nova åkte iväg på en minisemester i Jakobstad sa Fredrik att en överraskning väntade oss när vi kom hem igen. Försökte få ut någon ledtråd från honom, men som den hemlighetsmakare Fredrik är, så var hans läppar förseglade. Jag fick helt enkelt vänta två nätter och tre dagar innan jag fick reda på vad som väntade oss.

 

Nu är det tre saker du borde veta om mig. 

  1. Jag älskar överraskningar.
  2. Jag är otålig.
  3. Jag har vild fantasi.

 

Så under vår semester i Jakobstad så hann jag fantisera ihop ett och annat vad som kunde vänta oss. Jag trodde på en lekställning eller sandlåda åt Nova. Kanske en ny grill, som vi verkligen är i behov av? Mitt i allt en pool, som jag nämnt åt Fredrik vore roligt att ha. Jag var till och med fem före att köpa en simdräkt i Jakobstad.

Fredrik sände en bild på paketet som blivit hemlevererat, och hur jag än zoomade och försökte mig på röntgensyn, så visste jag inte vad som väntade oss.

 

Fredrik jobbade kvällskift när vi kom hem på fredagskvällen, så vi fick ta och upptäcka överraskningen själva. Jag packade ur all packning ur bilen och bar upp allt + bebis till huset. Under tiden kunde jag se att det var nog inte lekställning eller sandlåda som var överraskningen. Inte heller en pool. 

Inne i huset kunde jag snabbt skymta att allting såg ut att vara som det skulle i både Novas och vårt sovrum, så inte var det något nytt där (sist han överraskade mig så hade han köpt en ny säng när jag och Nova kom från BB).

Det var först när vi kom in i vardagsrummet som jag såg vad som väntade oss.

 

FREDRIK HADE KÖPT EN SPLITTERNY CYKEL ÅT MIG!

 

109833060 278159969945867 5473246334131854049 n

 

Bara dagen innan hade jag gått runt på Prisma med mamma och sagt att "jag borde nog köpa mig en ny cykel åt mig själv till 30 års present", och framför mig stod nu världens finaste cykel. Precis vad jag önskat mig. Vit med turkosblå detaljer. En cykelkorg! Tre växlar och en ringklocka så alla kan höra mig.

 

Jag stod och grät, att Nova till sist tog och pajade på min axel. Förklarade att det är av glädje jag gråter, och rullade sen ut cykeln på terrassen. Med detsamma Nova somnat för natten tog jag och cyklade runt runt runt på gräsmattan och ringde i ringklockan.

 

109687980 285033409229345 3815037859451785796 n109738376 607354370157618 4135383609293489949 n

 

Dagen efter, i lördags, var det dags för premiärturen med min nya och fina fina fina cykel. Folk hade sagt åt mig att man kanske vill testa cykla en sådär 500 meter först med bebis, men vi slog på stort med detsamma och cyklade ner till byns butik. Sammanlagt blev det 3 / 4 km, och det gick så bra.

 

På vägen dit somnade Nova, och hon var nöjd hela hemresan igen. Trots motvind och tandsprickning. 

Så att cykla fick bästa betyget.

 

109724675 2682712761948449 1005706797575942375 n109717957 292175708763023 9221573512624624454 n

 

Sen lördagen har jag cyklat varje dag nu med Nova. Beroende på vädret så får vi se om vi tar en sväng idag också.

 

Igår cyklade jag ensam med Nova nästan 7 km. Jag tänker inte bli den som delar med mig av hur långt vi cyklar, bara för att inte i misstag trigga någon, men jag är stolt över mig själv.

Har aldrig varit den som motionerat, och inte heller har jag varit den som cyklat mycket tidigare. Sen 2008 är det minimalt av vad jag cyklat. Hela 2019 mådde jag så illa av hyperemesis och kunde knappt gå av foglossningen, så att kunna idag ta en promenad eller utforska byn från cykeln med mitt barn: DET ÄR LIVET. Något man annars kanske tagit för givet. 

Är så tacksam för att min kropp orkar. Kan.

Nova tycker det är så kul att sitta på där bak i sin nya cykelstol, och jag ser fram emot många cykelturer tillsammans med min familj*.

 

Och mest av allt är jag tacksam att dela livet med Fredrik, som gång på gång överraskar mig. Som vet vad jag skulle känna glädje av, och som är så snäll. Min bästa vän.

 

 

* Fredrik hade köpt en egen cykel åt sig från HobbyHall. När han öppnade paketet såg han att det var fel färg på cykeln, än den han hade beställt. Tydligen hade den färg på cykeln han köpt tagit slut, och de hade sänt iväg en annan färgs cykel åt honom, utan att meddela eller fråga om det ens var okej. 

Nu har han en annan modell cykel på väg hem till sig, och jag hoppas han får den snabbt. Så trist när det blir så där.