Visa alla inlägg skrivna januari 2021
Om tid, närhet och föräldraskap
Den här bilden är från idag, när vi just kommit hem efter att ha varit och handlat mat.
Och så hux flux var helgen över, och i morgon är det en ny månad. Februari. Aldrig har tiden gått så snabbt, som när jag fick bli mamma till Nova. Egentligen är all tid och rum inte sig likt längre. Det betyder inte att det är sämre, men det är annorlunda.
Hur tiden kan gå så snabbt, men ändå så långsamt. Hur den ibland kan stanna helt.
Som idag, när Nova låg och vilade en liten stund på mig. Tankade närhet. Jag låg blixtstilla, vågade knappt andas. Önskade att det hade varat för evigt.
Visuliserade hur allt bara stannat för vår skull.
Sen i ett ögonblick var hon nöjd (vet inte om det är hon eller jag som ibland behöver kramarna mer), och tiden rusade vidare.
Tiden är värdefull.
Kycklingar, det är livet.
Än en morgon vaknade jag upp, som ett barn på julafton, och såg fram emot en till dag att få se kycklingarna ute i hönshuset.
Hade först tänkt ha dem fritt med resten av flocken, men min magkänsla och hjärta sa att det var bättre om de fick vara lite avskilda. Så nu bor de i en stor bur. På det här sättet så är de säkra (och jag behöver inte fasa för det värsta, som någon annan hönsmamma). Men ändå vara en del av flocken.
Kycklingarna är pigga och glada. Springer runt och utforskar sitt nya hem. Äter god mat. Hoppar på sin mamma, och myser i värmen under henne.
Kycklingar, det är livet.
Här är en nykläckt kyckling.
Igår kväll, när lampan i hönshuset släcktes, så gick jag dit för att titta till hönsen. Och då var det en ny filur som tittade tillbaka på mig.
Den första kycklingen kläcktes alltså igår kväll, och den är helt bedårande. Liten, mjuk och gul med bruna ränder på ryggen.
Natten har gått bra, och nu på förmiddagen är fler ägg på g. I skrivande stund har nog kycklingen i det enda gröna ägget kläckts (och det kommer att bli en STOR hönras) redan kläckts, och så är det på gång i ett tredje ägg.
Det är en spännande och rolig dag.
För mer uppdateringar om hur det går i hönshuset: följ mig på instagram, carloine heter jag där.
Nu kläcks kycklingarna!
I morgon är det tre veckor sen Beige fick befruktade ägg under sig, och idag på förmiddagen kände jag på mig att det kanske kunde börja hända spännande saker i hönshuset. Och så rätt jag hade.
Gick och kikade lite under ruvhönan Beige, och där låg hon på sina fyra ägg, som hon nu gjort i tre veckor. På ett av äggen (kollade inte så noga, och rörde inte äggen) såg jag ett hålslag från en kyckling som börjar picka sig ut ur äggen. Spännande!
Trots att det är min tredje kull med kycklingar jag kläcker, varav andra under ruvhöna, så är det lika spännande varje gång. Jag kommer göra som jag gjorde sist jag kläckte under höna, så att de får kläckas i redet. När alla kycklingar är kläckta (de hålls ju ändå mest under sin mamma första tiden), så hjälper jag hönsmamman att få ner kycklingarna.
Gör det mysigt med deras halm nere på golvet, med mat och vatten nära till hands.
Kommer inte att skilja på hönan och kycklingarna med resten av flocken, utan tänker göra som sist och låta alla gå tillsammans (och hoppas att det går bra). Som vanligt så är det väl nog vi människor som gör det så invecklat och oroar oss i onödan. Naturen och djuren kan det här naturligt.
Men ja, nu blir det kycklingar. Så spännande!
Följ mig på instagram, carloine heter jag där, för att få uppdatering om hur det går.
Bilder från igår när jag och Nova var och hälsa på hos hönsen.
3 bilder från idag
Tänkte jag skulle försöka blogga lite mer än jag gjort nu det senaste året / åren. Kanske inte lika mycket som den tid jag kunde leverera tre inlägg per dag, och fortfarande ha ett jobb och husbygge (och liv!) på sidan om. Men så där lite grann, för att hålla igång och kanske få ut lite tankar och känslor mellan varven. Ett sätt att minnas tillbaka till vad man gjorde en måndag i januari, tjugotjugoett.
Så här är jag och tänkte visa tre bilder från idag, och berätta lite kort och gott om vad vi gjort.
Dagen började med ett en timmes möte via Teams. Trots att jag var ensam hemma med barn, så lyckades jag minnas allt som var viktigt att minnas, och lärde mig mycket nytt. Inte alltid en självklarhet i dessa småbarnslivstider. Speciellt inte när min sköldkörtel har levt loppan, och mina värden inte är de bästa.
Men det gick bra.
Efter mötet så klädde jag och barnet på oss utekläder och gick ut och leka med katterna. Det har varit halvt slaskigt väder de senaste dagarna, men idag var det på minus igen och var lite behagligare väder att vara utomhus i. Det är en fin balansgång det där med utomhuslek på vintern. Det får inte vara för kallt, men inte heller för varmt.
Det ska vara lagom. Då är det bäst.
Som vanligt hälsade vi på hos hönsen. Diskuterade lite med ruvhönan, som om tre dagar blivit hönsmamma för första gången i sitt liv (om allting går som det ska, vilket vi hoppas). För bara ett par dagar sen såg jag en kyckling som sparkade runt i sitt ägg, och även om det börjar bli väldigt trångt för de små liven nu, så behöver de någon dag eller så på sig innan de kläcks.
Fast, de kan lika gärna kläckas i morgon. Så det är spännande tider vi lever i.
Och annars då? Jo, jag har fixat ett ordentligt hemmakontor åt mig nu. Med flera skärmar och tangentbord, så jag ska kunna göra mitt arbete smidigt och bra. Efter jullovet så har mina studier kommit igång ordentligt, och förra veckan var första veckan jag "satt på en föreläsning" i två och en halvtimme. Den längsta tid jag och Nova någonsin varit ifrån varandra, även om vi bara hade en stängd kontorsdörr mellan oss.
Förutom skolarbetet och föreläsningarna på sidan om, så har jag dessutom påbörjat min praktik nu. Är så otroligt tacksam att jag lyckades få en plats jag kunde göra på distans. Det var en stor sten som lättade från hjärtat när jag fick det ordnat så här bra.
Tycker riktigt mycket om det jag gör nu om dagarna, och även om allt kändes väldigt nytt i början innan jag börjat på ordentligt, så känns det nu bra och något jag trivs med att göra.
Och det var det från idag. Vi mårar åpå ba.
Magiskt slime
Det är mycket som jag det senaste året funnit mig själv uppskatta och göra, som jag tidigare inte gjort (mycket av). Att bli förälder får en att upptäcka nya sidor hos en, och samtidigt väcka sånt som fått vila (vissa saker sen man själv var barn).
Som liten tyckte jag om att pyssla mycket. Jag ritade teckningar, byggde hus till mina dockor av skolådor och alla möjliga figurer av trolldeg. Det behöver inte vara så dyrt eller invecklat för att utveckla sin fantasi och sinnen, och det mesta har man redan hemma.
Igår fick jag ett litet ryck, och slängde ihop ett häftigt slime till mitt barn. I ett ögonblick hade jag lyckats fixa ihop ett slime som höll oss underhållna en bra stund. Här ska du få recept.
Det här häftiga slimet går att arbeta med, men man måste vara snabb, för sen kan det "smälta". I händerna känns det som vatten, så lent och härligt. Och det bästa av allt är att det går att spara (jag la i en egen burk med lock efteråt), och det är så lätt att städa undan!
Det du behöver:
2 dl potatismjöl
1 dl ljummet vatten
(ett par droppar karamellfärg om du vill ha slimes i en särskild färg)
Ta 2 dl vatten i en skål, och lägg till 1 dl vatten. Rör om så det blir en smet. Blir den för hård och torr, så blandar du i lite mera vatten till du får den konsistens du är ute efter.
Sen är det bara att leka på.
Jag tyckte nästan det var roligare än barnet, som i sin tur var något skeptisk till vad jag "kokat ihop". Så coolt hur man i ena stunden kan skaka en skål med slimet, och det ser ut som vatten, för att i andra slå så hårt man kan på den och den är hård som sten. För att sen i nästa sekund låta fingrarna sjunka in i det härliga slimet.
Ja, du hör ju själv. Jag är slimefrälst.
GIF:arna / videorna är från mitt instagram. Carloine heter jag där. Följ mig om du vill ha daglig uppdatering från mig, eller fler häftiga tips på slime eller andra pyssel.
Ps. Om fyra dagar borde vi ha nyckläckta kycklingar. Så spännande!
Nutid, framtid och tid.
Här är jag, och mitt hjärta. Varje dag är jag så tacksam att jag får vara mamma till henne. Nova Liv. Hon som är meningen med livet. Allt.
Varje dag försöker jag vara i nuet, och känner att dagarna är meningsfulla.
Ändå finner jag mig själv nu som då i framtiden. Och jag känner oro och en sorg.
Det börjar så småningom bli dags att söka plats till dagis. Och det är här det blir jobbigt för mig.
Jag vill inte.
Som det ser ut nu kommer Nova vara 22 månader (jag som aldrig skulle bli den som nämnde barns ålder i månader efter 1-års dagen) när hon börjar dagis. Hon kommer ha roligt och vara redo. Hon hade varit redo redan nu.
Men jag kommer nog inte komma till frid med tanken att någon annan ska ha ansvar över mitt barn om dagen.
Hur ska jag kunna andas, om jag inte andas samma luft som henne?
Som alltid så är förändringar svåra för mig. Till en början, speciellt innan ens en förändring fått start.
Sen går det ju bra, som det alltid gör. Man hittar nya sätt att leva på, och man gör det bästa av det man har. Men jag behöver tydligen tid.
Tid att få bearbeta. Tid att få känna alla känslor. Tid att anpassa mig.
Och framför allt är jag tacksam att jag fortfarande har mycket tid med mitt barn, innan det blir någon dagisstart för oss.
Så. Nu har jag fått skriva av mig. Nu kanske jag kan släppa framtiden, och vara extra mer i nuet. Få kramas och pussas med mitt barn, och ba va.
Helt underbar konst (och instagramtävling)
Det är snart tre år sen på dagen vi flyttade in i vårt hus, och efter 30 år på denna jord, så kände jag att det var dags för att få upp riktig konst på väggarna.
För om det är något, eller någon, jag vill vara så är det den som fyller sitt hem med vackra ting. Sånt som ger en glädje, och som får en att le varje gång man går förbi. Och väggar fyllda av konst är kanske inte en dröm man skulle tro jag har, om man sett på vår inredning. Men det som tagit mest emot att skaffa konst är att våga.
Våga spika i en orörd vägg. Våga bestämma sig och äga ett konstverk som betyder mycket för en.
Men nu är jag äntligen här.
Även om det alltid varit viktigt att stödja lokala företagare och konstnärer, så är det extra viktigt nu. Martina Uthardt bor i grannbyn, och är en otroligt duktig fotograf. Men det är inte bara människor som hon lyckas fånga på bild, utan hon skapar även vacker konst. Och nu hänger hennes tavla på vår vägg i vardagsrummet. Där man alltid ser den. Och varje gång jag går förbi så lägger jag märke till hur jag omedvetet ler.
När jag skulle välja ut tavla så följde jag helt och hållet min magkänsla, och föll för denna. En pigg, men fortfarande lugn tavla. Precis som jag vill ha det. Pigg, glad och lugn. När även Nova fick se den, sa hon ”Ooooooj” (så som hon låter bara när hon tycker om något riktigt mycket), och kramade om den.
Så, där är den. Det första konstverket uppe på våra väggar. "Blooming garden". Så fin.
Och du! För tillfället har jag en tävling på gång på mitt instagram (carloine heter jag där), där du har chansen att vinna din egen tavla.
Delta gärna för chans till vinst.
De 10 första dagarna av 2021
Så blev det ett nytt år, med nya möjligheter. Eller samma gamla rutiner att hålla fast vid. Hur du nu vill se det.
Tänkte att jag kan inte låta bloggen stå orörd längre. Ju längre jag låter dagarna gå mellan inlägg, desto svårare blir det för mig att komma mig för att blogga. För att mjukstarta så tänkte jag dela med mig av några bilder från årets 10 första dagar.
Nyåret firade vi med våra vänner. Åt god mat, pratade om allt mellan himmel och jord, tände tomtebloss och var hemma vid 20:00 på kvällen. Alla sov vid tolvslaget, och det blev ett nytt år. Jag har inte gjort några nyårslöften, men än ett löfte till mig själv att fokusera på hälsa, min fysiska och psykiska hälsa, och att försöka chilla mer.
Tar annars 2021 en dag i taget. Hoppas dock på att man får träffa vänner mer detta år, än vad man gjorde 2020.
Har gått ut dagligen, och ibland flera gånger om dagen (enligt väder, vind och dagsljus), med barnet. Ibland får jag springa runt halva huset för att få på barnet kläderna, och ibland är det så enkelt att barnet ligger stilla medan jag klär på henne och mig själv.
Det här var en stund på dagen när barnet var "pepp" på att gå ut.
Städade ut julen ganska snabbt efter att det blev ett nytt år. Sambon jobbade kväll, och jag hade ingen lust på att vänta på en ledig dag för honom (så vi kunde städa ut julen tillsammans), så en kväll bytte jag gardiner i huset, kastade ut julgranen och alla jultomtar. Ser nu att vi har en ensam och bortglömd jultomte som vaktar framdörren. Får ta bort honom snart.
På en av årets hittills kallaste dagar vågade jag och barnet oss ut på en förmiddagspromenad. Ljudet av hur snön knastrade under ens fötter, och att varje andetag lämnade efter sig ett litet moln som minne.
Är så glad att jag för första gången på flera år kan uppskatta vintern. Det blir lite lättare att vara då. Så länge det är lite behagligare temperatur (men riktigt nöjd är man väl aldrig).
Men hon som gör livet verkligen lätt att glädjas och vara tacksam för, är Nova. Så busig, glad och alltid redo för äventyr. Älskar henne så mycket.
Vi fick ta och köpa en ny pulka åt henne, trots att jag hade trott att hon kunde klara sig med babypulkan hela denna vinter. Men var bara att inse att hon nog vuxit ur den innan hon ens hann använda den.
Den nya pulkan får i alla fall vara med ett tag, och oj så roligt det är för både henne och föräldrar. Pulka är så bra färdmedel.
På nyåret fick surhönan ägg att ruva på, och samtidigt gick hon från att vara en surhöna till att vara en ruvhöna. Tyvärr visade det sig att det inte lyckades med de ägg vi fått. Lyste dem efter en vecka, och det fanns inget liv i dem. Lyckligtvis fanns det en vänlig själ i byn med Tyrnävä-höns (finsk lantras) och en blandras i grönt ägg, och nu har ruvhönan fått ruva på de äggen istället.
OCH DET FINNS LIV.
Nu håller jag tummarna att det ska gå vägen, och att vi får kycklingar till det beräknade datumet: 28 januari.
Försöker vara ute så mycket som möjligt, för tänker att det kanske gör att man (jag) är gladare och sover bättre. Att även om det är mörkt försöka sig ut en liten stund.
Som tur har vi gatubelysning vägen bredvid den vi bor ("ba" 250 meter att gå utan belysning), så helt i mörker behöver man inte vandra. Och det finns ju lampor att ta till. Vår barnvagn är utrustad med ordentliga bak- och framlys, och när vi åker pulka med barnet så får hon ha en pannlampa på sig.
Drömmer ändå om att få belysning till vår väg (trots att det inte bor många människor här, dock flera barn!), och att det skulle bli byggd gångbana ner till byn.
Jag har skottat snö på vår gård.
Det har under nattens lopp fallit mycket snö, så istället för att bara leka utomhus på förmiddagen, så skottade vi snö. Nova kastade sig i snödrivor, jag drog henne på snöskyffeln och precis så som det är nu utomhus, så får det gärna vara ända tills våren.
Jag har stickat. Massor. Strumpor till mig, vantar i merinoull åt Nova och så har jag börjat på med något restgarnsprojekt åt mig. Det är så avkopplande att handarbeta.
Den här bilden är från idag. Ute och leker i snön, med katten Leila.
Tips annars till föräldrar till barn med kalla händer. Merinoull närmast kroppen! Även på fötterna och händerna. För oss har det hjälpt bra nu de kallaste dagarna att ha vantar av 100% merinoull, och sen bra vantar med ullfoder.
På bilden har barnet på sig merinoullvantarna, innanför skinnhandskarna med ullfoder (fyndat begagnade i gott skick). Händerna är så varma och sköna när man kommer in.
Även underställ i 100% merinoull (även det fyndade jag på facebook loppis, typ i nyskick!) håller barnet varmt.
Flera har frågat mig (på instagram) hur jag klär Nova, när vi ändå är ute så mycket, och det jag kan säga är: lager på lager på lager, och merinoull närmast kroppen.
Så, denna bild får avsluta året första blogginlägg. Jag och mitt hjärta.
Hoppas att du har fått en fin start på året, och en god fortsättning.
Följ mig på instagram, carloine heter jag där.
För en daglig uppdatering.