Visa alla inlägg skrivna juni 2021
Att vaccinera sig och finna fint loppisfynd
Förra veckan var en händelserik vecka, på många sätt och vis. Idag tänkte jag visa ett av alla fina loppisfynd jag gjorde förra veckan, och visa upp mitt plåster som jag fick när jag fick coronavaccin.
Vi kan börja med ett av mina alla fina loppisfynd. Kan visa alla andra fynd en annan dag, men idag vill jag fokusera på detta.
I början på förra veckan blev jag lite rastlös en dag, och åkte iväg med barnet på loppis. Jag hade som egentligen ingen annan mission än att slippa hemifrån lite, och på grund av stormigt väder så passade en kort resa in till stan och loppis ypperligt bra.
Gick runt och sörjde lite att så många loppishyllor var lika stormiga som vädret utanför. När människor inte orkar vika eller lägga tillbaka saker och kläder fint de tittat på, men inte vill köpa, så blir det till sist en hög av kläder och saker som skulle passa bättre i ett tonårsrum. Och det är ju trist. För jag tror ju verkligen att det kan finnas ett och annat guldkorn i de där högarna, men när ska man orka gå igenom allt? Ledsamt för de som betalar dyra pengar för loppisbord, om det ändå inte hålls ordning länge.
Nåja. På ett bord där det var mer ordning så hittade jag en jeansjacka. Jag kan inte minnas när, eller om jag någonsin, ägt en jeansjacka. Men det var kärlek vid första ögonkastet. Eftersom jag ändå mestadels endast går runt i svarta kläder, så kommer den här att pigga upp många av mina framtida outfits. Samtidigt som jag känner mig cool.
Medan jag gick runt på loppiset så ringde min telefon. Fick en tid till vaccination, redan nästa dag, så det var hastiga ryck. Men nu är det gjort. Det kändes ingenstans, ja, förutom bra i själen. Kände lite på kvällen efter vaccinationen att min arm var lite öm, så där som den kan bli efter en spruta, men jag gjorde lite yoga och så gick det om.
Har mått bra efteråt, och känns nu som att man är ett steg närmre ett nytt normalt.
He va ba he. En ny dag kan jag visa upp fler loppisfynd. Eller skriva om min och barnets lilla resa över helgen. Eller annat. Ha det så bra i alla fall.
Jag har börjat löpträna, och jag gillar det!
Jag vet inte exakt hur länge det tar för en människa att skapa en vana, och enligt Google och psykologin bakom ett vanesätt kan tiden variera från person till person, men även vad det är för vana vi talar om. Det tar betydligt kortare tid att lära sig dricka ett dagligt glas vatten, jämfört med att få in träning i vardagen. Dessutom så slutar hälften av alla som börjar träna efter tre till sex månader.
Men jag har i alla fall börjat träna, och har gjort det regelbundet nu i över en månad, och för mig är det en god bit på vägen att vara inne i en god vana.
I början av maj började jag löpträna, och jag föll med detsamma. Inte bokstavligen, tack och lov. Men jag förälskade mig i hur löpningen fick mig att känna, och att jag faktiskt orkade. Och jag som aldrig sprungit frivilligt tidigare i mitt liv, är så glad för att jag börjat på nu.
Som gravid kunde jag knappt röra mig, alls. Och trots att min återhämtning var över förväntan, trots infektioner och kejsarsnittet, så kom jag inte mer igång än med dagliga promenader och annan vardagsmotion.
Kanske för att jag aldrig riktigt motionerat, förutom yogan då, som jag inte heller kom igång med efter graviditeten.
Men när jag sprang så var det något som hände inom mig. Jag kände mig fri. Och även om jag inte orkade springa så långt i början så orkade jag. Och det var en så häftig känsla.
Även om jag de där första gångerna tyckte att det var pinsamt av någon orsak att springa där någon annan kunde se mig, så fortsatte jag. Och idag kunde jag inte bry mig mindre.
För vad tänker man egentligen om man ser någon springa? Absolut ingenting. På sin höjd att personen är hurtig och duktig. Och varför ska man egentligen bry sig vad andra tycker och tänker?
Även om löpning inte är så komplicerat, för det är ju bara att ta på sig skorna och springa, så slukade jag allt på internet och läste fler böcker om löpning för att minska risken för skador och öka möjligheten att utvecklas.
Och utvecklas. Det gör man.
För varje löprunda så märker jag hur jag orkar mer och springer längre på kortare tid. Även om det inte handlar om kilometrar eller tid. För det är hur löpningen får mig att känna som det handlar om.
Och jag mår så mycket bättre. Löpningen är min egentid, och det är viktigt för alla. Och enligt min pulsklocka får jag en så mycket bättre sömn och återhämtning.
Förutom löpningen tränar jag även styrka och rörlighet, eftersom det är lika viktigt som de där vilodagarna man måste få in.
Jag har kanske inte sprungit tillräckligt länge för att ha fått in en vana för livet, men tillräckligt nog för att veta att jag vill fortsätta och hålla fast vid det här. Det som får mig att må bra, fysiskt och psykiskt.
Löptränar du, eller tränar du med något annat?
Edvinsstigen - väl värt ett besök!
Om det finns något jag önskar man gjorde mer av, så är det att vara på mer utflykter och upptäcka fler guldkorn i näromgivningen. Men om jag ska vara ärlig så är jag för hemmakär och bekväm, och glömmer för lätt hur kul det är att faktiskt fara ut på livet äventyr.
Men förra veckan så tog jag och barnet med oss en vän, och åkte in till Vasa för en lite mer speciell vandringsled. Edvinsstigen.
Edvinsstigen.
På den knappt 1,5 km sträckan som Edvinsstigen är, kan du se över hundratals konstverk, skapade av Edvin Hevonkoski (1923 - 2009). Av trä, metall och skrot så blir man inbjuden till en magisk skogsstig med figurer och sagodjur man bara måste stanna för att beundra och ta in. Och det är därför det är bra att vandringsledet inte är längre än det är, för det kommer ändå att ta en god tid innan du tagit dig igenom Edvinsstigen, just på grund av alla konstverk längs med stigen och inne i skogen.
Du hittar dit genom att helt enkelt skriva in "Edvinsstigen" i din GPS, och sedan följa telefonens instruktioner. Vid stigens början möts du av ett konstverk som håller i en skylt som det står "Edvininpolku" på. Sen är det bara att börja följa vandringsleden / stigen.
Jag hade med barnvagnen, eftersom det är en barnvagnsvänligt vandringsled, men största delen av sträckan gick Nova själv. Hur skulle man annars kunna komma nära och beundra konstverken på nära håll?
Det var nog lika roligt förr både barn och vuxna, och hit kommer vi igen, det är ett som är säkert. Men då ska vi ha med myggspray.
Jag tycker är så intressant att få se och uppleva konst, eftersom man får se så mycket av en annan människa genom konsten. Både om konstnären, men även om sig själv och andra betraktare. Flera människor kan se ett och samma konstverk, men alla se och uppleva konsten på olika sätt.
Nova gillade alla konstverk. Speciellt de som såg ut som färgglada höns eller hundar.
Edvinsstigen är även en sträcka jag skulle vilja testa på att springa igenom. Som jag nämnde i förra blogginlägget, så har jag börjat löpträna. Och det finns ett par rejält branta backar som skulle kunna bli en fin utmaning att springa uppför och öva upp konditionen på.
Får bli till nästa besök. Då ska vi också leta upp lekparken som ska finnas intill Edvinsstigen (och mellan de två brantaste backarna). Tycker det är så roligt nu med en 1,5 åring som man kan faktiskt ta och göra såna här utflykter med, och där alla har lika roligt och får ut något av det.
Hon är så klok och härlig, så det är så roligt att få upptäcka världen och nya platser med henne.
Så ja, det var en liten introduktion till en fin pärla i Vasa. Man behöver liksom inte åka så långt för att uppleva nytt. Har du tips på flera barnvagns- och barnvänliga vandringsled; skriv en kommentar!
Vad? Edvinsstigen.
Hur lång sträcka är vandringsledet? ca 1,5 km.
Var? Vapenbrödrabyn, Vasa.
För vem? Alla, stora som små.
Barnvagnsvänligt? Absolut!
Hur hittar du hit? Skriv in "Edvinsstigen" i din telefons GPS.
Söt sockerfri rabarbejpaj
Okej, nu ska jag för kanske femhundraelfte gången försöka blåsa liv i den här bloggen. Den är ju mig så kär, och jag är inte redo på långa vägar att släppa taget om bloggen. Än. Men jag får väl lov att acceptera att det här med att blogga inte ser ut som det gjorde för några år sen, och att jag inte behöver prestera hundra och publicera minst lika många inlägg på en vecka, månad och år. Utan att det räcker minst lika mycket till att bara skriva när man verkligen vill och känner för. När det finns något man vill minnas lite extra mycket, eller något bra man vill dela med sig av.
Och det vill jag ju.
Jag har börjat löpträna, och det skulle jag gärna skriva mer om, för det är så roligt. Vi (läs: Fredrik) har börjat bygga en stor lekstuga åt Nova, som ser ut som vårt hus. Vi har dessutom byggt en sandlåda (även där, läs: Fredrik). Jag har under vårens gång gjort tre examensdelar + tre praktiker. Har lyckats utföra två yrkesprov med barn närvarande.
Jag vill verkligen inte vara en "duktig flicka" denna gång jag studerar, och bryr mig ärligt inte om betygen, för det räcker med att vara godkänt. Men ändå känns det gott i själen när jag får mer än mycket fina vitsord och beröm av människor som faktiskt uppskattar att ha mig hos dem, att jag måste få ge mig själv en klapp på axeln och tänka att: "Jag klarade det här. Helt själv. Hemma med en 1 åring.".
Så ja, det finns massor jag vill dela med mig av och skriva om. Och nu har jag bestämt mig för sommarlov, så månne inte jag ska kunna dela med mig av ett eller annat blogginlägg. Och gör jag inte det så finns ju alltid instagram, där jag är dagligen aktiv. carloine heter jag där.
Men nu tänkte jag börja med att dela med mig av ett recept, som med stor sannolikhet blir en favorit till helgens godfika. Om du gillar kokos och sockerfria bakverk, vill säga.
Söt sockerfri rabarberpaj.
Rabarber / botten:
200 gram rabarber (skalade, tvättade och i bitar)
Kanel (hur mycket du själv vill ha)
Sötströ (valfritt på mängd och sort)
Smuldeg:
2 dl mandelmjöl
1 dl kokosflingor
50 gram smör
4 msk sötströ
Pikolite vaniljpulver (valfritt)
Smöra kakform / ugnsform och sprid ut rabarbern. Strö över kanel och sötströ enligt smak och tycke. Blanda ihop alla ingredienser i en bunke och tillsätt sedan smöret. Knåda ihop tills det blir en fin deg och smula sen över rabarbern.
Jag valde att göra lite extra smuldeg, för det är ju så gott.
In i mitten av ugnen (175° c) i 25 minuter / tills pajen fått lite färg och rabarbern är mjuk.
Servera med grädde / vaniljsås.