De som inte klarar av det, är inte värt det.

Skrivet av Caroline Eriksson 07.09.2016 | 1 Kommentarer

Linn skriver om ångest och rädslan över att berätta det för världen. Hur mycket vill man egentligen berätta  och  vad ska andra tycka och tänka? Vill de ens vara med en om man inte alltid är på topp? Hur mycket ska främlingar behöva veta om en?

Tänker tillbaka till tiden då jag var utbränd och sjuk i SLE.  Det som idag känns som ett helt annat liv.  I början var det få som fick reda på det. Av flera olika orsaker.  1. Jag hade inte riktigt lärt mig att hantera det själv, och  2. Om inte jag hade accepterat det, hur skulle andra göra det då? Dessutom var och finns det ännu en  felaktig  föreställning  om hur en person  som  mår  dåligt  ska se ut och vara. Man är rädd för att uppfattas som lat och svag, när det egentligen är att man kämpat på för länge i motvind. Ensam.

Senare berättade jag åt alla. IRL  och  på bloggen. Istället för att låtsas vara glad och sprallig hela tiden, så sa jag som det var. Fjärilsutslagen berodde på SLE  och  tröttheten på att jag gått in i väggen.
Då  blev  det  förändring.  De som inte klarade av att jag blev sann mot mig själv försvann självmant, andra som endast tog energi slutade jag umgås med. Kvar blev de  underbara  som alltid kommer ha  en  plats  i  hjärtat. Jag fick för första gången i mitt liv lära mig att säga nej, även om jag övar på det än idag. Lyssnade till vad mitt hjärta önskade och behövde. Lärde mig att bli inspirerad av andra utan att jämföra mig.

När jag vågade berätta och vara mig själv, slutade jag samtidigt vara rädd för vad andra ska tänka.

Jag skulle inte och kan inte vara någon annan än mig själv. För om det är något jag fick lära mig, var att  livet  blir  kanske  inte  lättare,  men  det  blir  lättare  att  vara   om man är sann mot sig själv. 

Och i alla situationer i livet, har det gått bäst och resultatet blivit underbart, när jag varit sann. Mot mig själv och andra. Du vet, har jag det jobbigt eller verkligen inte orkar göra något, då berättar jag det. Det som kan ske är att man får en hjälpande hand.

Så mår du dåligt, kom till frid med att du inte alltid är eller kan vara på topp.  Fundera varför du gör något, och om du gör det för din egen eller någon annans skull.  Det viktigaste är att du är sann mot dig själv och andra. Det är helt okej att inte alltid arbeta som en duracell-kanin eller springa alla maratonlopp som finns. Det är helt okej att bara ligga på soffan och glo också. Det är acceptabelt att inte alltid le  eller  vara alla till lags. Det ska vara acceptabelt att kunna må skit också.

De som inte klarar av det, är inte värt det. 

Det känns ju som ett helt annat liv. Idag är jag tacksam för allt livet lärt mig hittills. Och det faktum att jag firar mitt femte år som friskförklarad från SLE. Väggen finns alltid där, även om jag inte står med näsan mot den. Jag försöker ta hand om mig så bra att jag inte hamnar dit. Och. Gör jag det så är det inget  fy  skäms  med det heller.