bloggheader4

Den gravida kroppen och självacceptans.

Skrivet av Caroline Eriksson 09.07.2019 | 2 Kommentarer

Jag har blivit riktigt bortskämd under min semester. Varit vaken så länge jag velat, gått och sova när jag blivit trött. Vaknat exakt samma tider tre gånger per natt, för att sedan sova längre än jag sovit på evigheter. Har jag varit mer aktiv en dag så har jag blivit påmind om hur eländig foglossningen kan bli, men inte på samma sätt som jag mått efter en dag på arbetet, då jag knappt kunnat röra mig.

Jag har helt enkelt fått njuta och ha det bra. Och det har gjort gott för både kropp och själ.

 
Idag steg jag dock upp tidigt, tidigare än jag tänkt. Men kände mig utvilad och i min mage pågick världens träningspass, för världens värdefullaste människa. Det är svårt att förklara hur det känns att känna någon sparka på inom en, men har börjat förstå de där typerna som säger att de kan sakna att vara gravida. Hur mysigt det kan vara att känna fosterrörelser och så vidare.

Nu kanske jag inte ska sträcka mig så långt att jag skulle säga att jag skulle kunna vara gravid på heltid, för all evighet, men jag har liksom kommit till frid med att det här är min kropp nu.

Och att den kroppen aldrig mer kommer att vara sig lik.

 
Sara skrev ett fint inlägg om hennes resa till självacceptans och självförtroende, och det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Något jag skrivit om så mycket tidigare, och nu kommer att skriva om igen. Bara att jag har andra förutsättningar och har andra känslor idag, än vad jag hade för säg ett, fem eller tio år sen.

 

 

"Hela min kropp har förändrats i storlek och form. Och det är här jag har fått verkligen sätta mig själv på prov. Se om jag kan leva som jag lär."

 

 

Att bli gravid har vänt upp och ner på allt jag en gång visste eller trodde att jag visste. Snabbt förändrades min kropp så pass att mina favoritbyxor inte satt bekvämt längre. Och bekväm, det vill jag alltid vara. Så från att ha en garderob där jag kunnat använda varje plagg, blev jag begränsad till ett par tunikor och mjuka leggings.

Det här med att inte alltid kunna klä sig i vad man vill, har varit hårt. Speciellt när jag i början spydde och mådde illa varje dag, och ändå ville känna mig fin.

 
Hela min kropp har förändrats i storlek och form. Och det är här jag har fått verkligen sätta mig själv på prov. Se om jag kan leva som jag lär.

Vissa dagar har det gått bättre, och vissa har jag fått kämpa. Speciellt de dagar andra människor valt att kommentera min kropp. Även om jag vet att kommentarer och försök till att röra min mage är av välmening, så är det tydligen en känslig plats för mig. Själsligt och kroppsligt.

Har inga problem med att själv se mig själv som gravid eller att t.ex Fredrik rör vid mig, och springer fortfarande runt naken om jag så vill. Men det är det här med att ”en gravid kropp inte längre är helt och hållet kvinnans egen kropp”, och att andra som aldrig annars skulle kommentera ens kropp plötsligt får känslan att det är fritt fram, som gör att det skaver i mig. För jag vet ju innerst inne att det här är helt och håller min egen kropp.

 
Men annars så har inte viktuppgång, bristningar eller annat stört mig så mycket.

För det mesta så känner jag mig fin. Har äntligen köpt kläder som ska passa min kropp, och förhoppningsvis minska på hormonella utbrott där man gråter för att man inte har något att ha på sig. Kläder som är mjuka, bekväma och fina. Och ja, jag som muttrat för att ”alla gravidkläder är prickiga eller randiga”, äger nu en mycket skön och fin randig figurnära klänning. Man får väl ändra åsikt här i livet.

Och nu vet jag ju att jag kan må så mycket bättre fysiskt om kroppen får vila.

 

 

"Om inte för min egen skull, så för bebis skull så ska jag acceptera mig själv och den kropp jag lever i."

 

 


Den här kroppen kommer kanske aldrig mer vara densamma, men jag välkomnar den som den är. För den är jag, och den är underbar.

 

 

Sen så har jag förutom mig själv, ännu ett till liv att tänka på. Jag vill inte föda fram en människa till denna värld, och låta den människan se sin mamma ogilla sin kropp. Om inte för min egen skull, så för bebis skull så ska jag acceptera mig själv och den kropp jag lever i.

Precis som den jag är.

 

Kommentarer

  • Johanna 09/07/2019 8:02am (5 månader sen)

    Så sant om att alla gravid kläder e randiga /prickiga eller annars ba puttenuttiga... ???? Men som tur kan mn köra med vanliga kläder bara större strlk. Å gravid underbyxor. DE e no the shit!

    • Caroline Eriksson 09/07/2019 8:09am (5 månader sen)

      För mig hjälpte det inte så mycket att gå upp någon storlek i kläderna, utan kände att det inte satt så bra. Eller så är det bara hur man inbillat sig i sina gravidhormoner och svaga stunder. :D
      Men JAAAAA. Gravidtrosor är från himmelriket. Känns knappt att man har några på sig. :D

  • Christina 09/07/2019 10:23pm (5 månader sen)

    Jag köpte på mig några par jeans, dels från loppis men också nya och så hittade jag världens skönaste t-shirts från New Yorker. Såna som får hänga med i garderoben tills de går sönder typ. Jag kände mig vacker som gravid, förutom när hormonerna ställde till det och jag fick världens acne i början. Fortsätt stå på dig och låt ingen ta sig rätten att kommentera din gravida kropp!

    • Caroline Eriksson 09/07/2019 11:33pm (5 månader sen)

      Så härligt att läsa du kände dig vacker som gravid. Hoppas många kunde göra det, även om det är en stor omställning fysiskt och psykiskt att vara gravid. :)
      Nu tror jag att jag ska klara av att klä mig en tid framöver med kläderna, hoppas jag. :'D

Skriv en kommentar