Det var lite läskigt att vara kattägare igår.

onsdag 8 augusti 2018 - 20:23 | 2 Kommentarer

Det är inte bara den internationella orgasmdagen idag, utan även den internationella kattdagen. Jag har i år varit kattägare i 11 år. Elva underbara år, och det känns liksom som om katterna vuxit upp och ihop med mig, eftersom det är sant. Jag var bara sjutton år när Fantomen flyttade in med mig, och året därefter blev Mohicana en i familjen. Sen har det varit vi tre, tills den dagen vi träffade Fredrik och katten Leila och vi blev en enda stor familj.

 

Om någon som inte kände mig skulle fråga mig om jag är hund- eller kattmänniska, så skulle det stå crazy cat lady över hela min panna. Katter är enligt med så mycket klokare, härliga och väldoftande djur än hundar. Även om en hund kanske lyder en mer, och är en mer till lags än en katt, men det är också charmen med katten. De är självständiga djur, som man ändå kan lära tricks och kattvett med.

 

Dock känns livet med katter ibland som att vara med i en skräckfilm. 

Endera står katten och ropar vid terrassdörren, tittar in för att glo på en, för att sedan stå och ropa igen. Så gjorde Fantomen för en tid sen, och jag fick till sist släpa mig upp från soffan för att se vad han ropade om. Han ville bara visa att han hade släpat hem en mus, och jag fick säga "tack tack" samtidigt som det gick kalla kårar längs ryggraden.

Dock ändå ett tecken på hur upplärd en katt faktiskt kan vara, eftersom den ändå lämnade utanför huset den här gången.

 

Men den riktiga skräckfilmen fick jag uppleva igår kväll, när jag skulle släppa in katterna till natten. 

Utomhus var det kolsvart, och jag hann knappt öppna dörren innan Mohicana rusade in. I mörkret (vi måste verkligen skaffa belysning till gården) hörde jag hur Fantomen ylade och skrek för sitt liv, och jag kunde inte bestämma mig för om han höll på att slåss eller bli uppäten av något rovdjur. 

Så jag kastade på mig tofflorna och sprang ut i det okända med endast telefonens ficklampa som ljus, och fick första chocken bakom min bil. Där satt katten Leila och mumsade på något som nu endast var en stor blodfläck och inälvor.

Hörde fortfarande det hjärtskärande skriket i mörkret, så jag sa "hej hej" åt Leila, och rusade vidare tills jag såg ett par ögon som glittrade mot mig.

 

Det var Fantomen, som nog hade varit i slagsmål med en vildfrass, men nu var glad att få komma hem och mysa. Leila hade även ätit sin kvällsmat färdig och var redo att följa med.

 

 

Så ja, livet med katter är rätt så underbart. Även om det ibland kan vara lite väl spännande.

 

resizedimage8001200 fantomen.12.6.2018 1

2

Kommentarer

  • Sandra Neuman

    09.08.2018 10:43 (4 månader sen)

    Min skräckfilm var nog den gången en okänd mänska ringde åt mig och sa att Nelson blivit påkörd. Det var söndag, jag var jättegravid och hormonell, och Daniel höll på att skruva bromsskivorna på vår bil. Tur att min moffa kunde komma med mig och hämta hem kissen och låna ut sin bil så vi kunde köra till Krombi där dejourerande veterinären fanns. Nelson är lite galen och bara en sån sak att han MÅSTE jama jättehögt när han kommer in. MJAOOU! låter det.

    • Caroline Eriksson

      09.08.2018 12:24 (4 månader sen)

      Oj nej, mardrömmen att få ett sånt samtal. Och vilken lång väg ni fick köra för att få träffa veterinär. Vilken tur att det ändå gick bra med Nelson. Ens katter och djur blir ju som en del av familjen. <3

      ps. jag förstår varför han ropar när han kommer in. Han måste ju meddela att han är hemma :D


Skriv kommentar