bloggheader copy

En sorg och lite ångest i dessa coronatider.

Skrivet av Caroline Eriksson 15.05.2020 | 2 Kommentarer

mysFör två månader sen skrev jag om hur skolorna stängdes i landet. Igår öppnades dörrarna till eleverna igen, och många skulle försöka återvända till någon slags rutin och vardag, även om inget riktigt är som förr. Kommer det någonsin att bli som förr?

 
Även om jag har nämnt att coronan och de undantagstillstånd som råder inte påverkat mig nämnvärt, och det håller jag fast vid (om man ser till att inte vara så extremt social, resa, shoppa i butiker m.m.), så har jag ändå den sista tiden (speciellt senaste veckan) känt av någon slags sorg och ångest.

En sorg för alla nära och kära som missat en stor del av Novas första halvår. En ångest över vad som fortfarande väntar.


Jag vill dra mitt strå till stacken och hjälpa vården och landet genom isolation, och kommer göra det så länge det krävs. Bara tanken på att någon i min närhet skulle bli sjuk i covid får det att knyta sig i magen.

 


Vi hade tänkt ha namngivningsceremoni i våras. Sen hände covid-19. Nu har jag förstått att det borde lättas efter första juni, och att 50 personer får ordna sammankomst, till skillnad från de tio som nu gäller.

Även om vi, från båda sidorna, har en så liten släkt och närmsta krets att vi blir tretton personer (jag, Fredrik och Nova inräknad) på namngivningsceremonin, så känns det ändå osäkert. Är det värt det att riskera en liten fest? 

 
Jag är rädd att den där osäkerheten kommer att hänga med länge. Även det är en sorg för mig, att jag ska behöva känna så.

 
Men så kommer ångesten när jag läser i grupper på facebook om människor som undrar om man kan föra sitt snoriga barn till dagis (NEJ NEJ NEJ) eller åka iväg på utlandssemester i sommar (NEJ NEJ NEJ). Det är den mentaliteten som ger mig den största ångesten och oron för vad som väntar, för jag tror många inte har sett vad covid-19 kan ställa till med, och därför inte heller tar det på allvar.

Vi vet fortfarande inte vilken strategi som är bäst, då coronan är så nytt och en stor kris som många aldrig (tack och lov) behövt uppleva. Men om isolation och att ta distans hjälper sjukvården och samhället att hinna ikapp en tickande bomb, så är det värt det.

 


För jag väljer livet alla dagar i veckan, även om det kan innebära att leva annorlunda för ett tag.

 

Jag vet att vi sakta men säkert måst någongång återgå till ett normalt liv och samhälle, men kommer det någonsin att existera ett samhälle så som det var före?

 

Kommentarer

  • Eva 15/05/2020 12:18pm (13 dagar sen)

    Jag håller nog med om mycket som du skriver! Är också orolig över att många kommer börja leva helt som vanligt för fort.. Nog har jag gått i affärer då jag behövt och så men är noga med säkerhetsavstånd och träffar bara närmaste familjen nu som då. Mormor och morfar hälsar jag på utomhus med flera meters avstånd men det om något gör mig lite orolig, att de ska bli sjuka (av vad som helst) och kanske dö medan vi inte kan träffas som vanligt.. Det vore ledsamt.. Utöver det så trivs jag med en lugnare vardag och har gjort stora framsteg med hälsosamma rutiner som gör att jag mår så mycket bättre nu, så för egen del går det bra i alla fall!
    Uppskattar att du bloggar lite mera nu igen! Hoppas du har en bra dag!

    • Caroline Eriksson 15/05/2020 2:14pm (13 dagar sen)

      Hej, tack för din kommentar. ❤️
      Ja, det är väl oron att folk ska glömma för lätt och snabbt som är värst. Sen får man ju tampas med sina demoner om vad som kan gå snett, för jag vet ju att man inte ska sörja något som inte har hänt eller kanske kommer att ske.

      Skönt ändå att läsa att du trivs med din lugnare vardag och nya rutiner. Jag hoppas många får känna samma, och kan ta något positivt med sig ur denna upplevelse.
      Önskar dig allt gott. 😊

  • Ööh 15/05/2020 8:41pm (13 dagar sen)

    Hallå. Va e de för fel att va på dagis/skola/jobb om man e förkyld? Hur många arbetsplatser sku int få stäng om alla förkylda sku stanna hemma. Du som e vårdare borde ju veta hur situationen med vårdare är, inte ovanligt man jobbar med feber bara för att man e underbemnnad, de går ej att få tag i vikarie med kort varsel och man är för snäll mot sin arbetsgivare/förman. Har man påvisad covid-19 smittA är det ju självklart en annan sak men inte en vanlig flunssa. Sen angående sammankomster så int e de ju så att covid hoppar på en hop med människor så fort man kommer upp till 10 personer. E ingen sjuk spelar det ingen roll om man e 5 eller 50. Smittan finns ju inte där då.

    • Caroline Eriksson 15/05/2020 10:50pm (13 dagar sen)


      Hallå.

      Det som är fel med att vara på dagis, skola eller jobb när man är förkyld och sjuk, så är att man är en stor smittorisk och smittar andra. Man vet inte hur läget ser ut hon andra familjer, där en "vanlig förkylning" kan vara förödande i värsta fall. Det är oansvarigt att då föra ett sjukt barn, som behöver få vara hemma med en trygg förälder, eller skicka barn till skolan / själv vara på jobb som sjuk.

      Jag som vårdare skulle aldrig riskera att göra någon av de jag vårdar ännu sämre i skick, eller smitta ner resten av mina kollegor, genom att fara till jobbet sjuk. Det handlar inte om att vara snäll mot sin chef om man åker till jobbet sjuk, för det är man inte i de situationerna.



      Sen kan du inte veta om det är en "vanlig flunssa" eller covid-19, när symptomen kan påminna om varandra, och du kan vara en smittobärare utan värre symtom, men som kan vara livshotande åt en annan människa. Sak samma då om det är flunssa, pollenallergi eller corona. Rekommendationerna finns till av en orsak. Du kan inte veta med säkerhet innan du testat dig, men som jag tidigare nämnde: vare sig det är corona eller en flunssa: en sjukdom du kanske klarar av eller inte tar på stort allvar, kan vara livshotande åt en annan människa.

      Det handlar om att inte vara självisk, men självisk är det man är om man går runt och är sjuk och smittar andra, när man vet att man borde stanna hemma.

Skriv en kommentar