En vargnära och levande landsbygd.

torsdag 4 oktober 2018 - 06:42 | 1 Kommentarer

Jag läste Linns blogginlägg ”Slår hårt mot den finländska landsbygdsromantiken.” om det vargnära boende och den vargdebatt som fortfarande är lika het som för ett år sen.

 

Så gott som dagligen ses varg nära bebyggelse, och nu talar vi inte om de som plockar bär eller svamp. Det handlar om om bostadsområden där barn leker utomhus med en dagmamma som övervakande öga. Där barn blir rädda att cykla hem själva när polis rekommenderat dem att inte cykla hem själva.

 

Och det får mig att fundera;

om nu inte vargen är så farlig som vissa vill få den att framstå, varför skulle det då inte vara säkert att röra sig fritt när risken att stöta på varg är stor?

 
Två meningar ur Linn's blogginlägg lämnade som ett eko i mitt huvud:

”Vad skulle du göra om du var i samma sits, frågade jag Anna i dag.

”Flytta?” sa hon.”

 

Den här levande landsbygden har haft det tungt en lång tid innan vargen. När matbutiker, banker och annan service som många tar för givet stängs ner, blir det lätt att man känner sig ensam. Man känner sig liksom inte så prioriterad.

Vägar som är livsfarliga, speciellt vintertid, utan att få pengar för att underhålla dem. Vägar man ändå måste ta sig fram på. Där mina vänner arbetar dygnet runt för att andra ska ha mat på bordet, utan att knappt få betalt för det.

 
Jag har ju "bara" betalat en förmögenhet för att få bo här, men det skulle krävas enormt mycket för att jag skulle flytta.

Och jag är inte ensam.

 

resizedimage800533 vargspar caroline 8.6.2 1
Min hand vs. vargens spår. 


Vargen hör hemma i naturen, men inte här. Inte bland bebyggelse och barn. En vargs naturliga instinkt ska inte vara att söka sig till människor, om nu inget står riktigt snett till.

 

Jag håller med om att tonen kunde bli bättre i vargdebatterna, och hoppas innerligt att ingen verkligen tror att någon människa måste bli uppäten för att det ska bli en förändring. Jag vet liksom att det inte lönar sig att ropa och vara argsint med taggarna utåt, om ens mål är att möta en annan part på halva vägen.

Men jag förstår den plats dessa rop kommer från, och det är ren desperation.


Desperation från föräldrar som inte längre vågar ha ut sina barn ensamma och leka. Där skolvägen blir en farlig start på dagen. Där jägare nu fruktar för att gå ut i jakt då de inte vet vad de kan möta på eller vad som kan hända deras hundar.

Där jag alltid tittar mig en extra gång bakom axeln när jag är utomhus eller skrapar bilrutan om morgonen.

 


Men jag försöker ha ett hopp och kanske vara lite godtrogen med att den levande landsbygden skulle en vacker dag skulle bli prioriterad. Bara lite åtminstone.

 

resizedimage800533 utiskogen 1

Den enda gången jag vistades ute i skogen i somras. Ja, det är en trasig sopkvast jag har som skydd.

 

 

1

Kommentarer

  • saara

    05.10.2018 12:42 (19 dagar sen)

    Vårt hus är byggt på sent 1700-tal, och hör till en gårdsgrupp med husen tätt och kringbyggda gårdar, med åkrar och öppna ytor runt.. Nog sjutton är det ju galet att den här typen av gårdsdesign ska kännas aktuell ännu år 2018! För nu fattar man ju en av orsakerna till att det var smart att bygga på det här viset förr..


Skriv kommentar