Ett år av insikter.
Idag är det min sista dag som 26 åring. Ett år som haft med sig både glädje och sorg. Mestadels glädje, och det är det jag vill fokusera på nu.
Här är några av de insikter jag åstadkommit under ett år som tjugosexåring.
Har absolut ingen klok insikt om den här bilden, jag tycker bara att Mr Fantomen är så otroligt fin på den.
Även om jag älskar alla mina katter lika mycket, så är jag extra tacksam över att den här frassen orkat vara med mig i 10 år.
Flera av mina vänner har blivit föräldrar. Skulle jag inte ha husbygget på gång hade det säkert triggat mig själv att endast tänka på barn och tanken på att se mig själv som en mamma. Tanken finns där, men ännu är den inte så stark att jag skulle göra något av den.
Tills vidare njuter jag av att få mysa alla bebisar, för att sedan räcka över barnet till sina föräldrar när hen blir trött / bajsnödig / hungrig / annars ba lejd.
Jag som aldrig fått något stipendium eller vunnit något*, tog hem priset för Årets Personliga blogg på Galan 2016. Den där guldpokalen på sin marmorfot gav ett lugn till barnet inom mig, som alltid önskat få ett litet papper på att man gjort något bra, men istället ba satt kvar i bänken.
Man överlever utan att få sitt bekräftelsebehov fyllt hela tiden, men banne mig vad det kändes bra den där kvällen. Jag tycker alla borde få vinna något pris någon gång.
* iPaden räknas inte, för det var Mr Fantomen som vann den från Whiskas.
Även om jag nämner detta för varje år som går, så blir jag ba mer och mer bekväm i mitt eget skinn. Vilket är ju bara positivt, för hujedamej om det gick åt det andra hållet. Där har jag varit och vill inte tillbaka.
Det här livet är för kort och värdefullt för att man ska gå runt och vara rädd. Tillfredställa endast andra, för att istället glömma bort sig själv. Försöka passa in i ett fack som varken gör en bekväm eller lycklig.
Vi alla är mer värda, än att acceptera annat är kärlek.
Jag tror inte att vi är ämnade att gå runt på den här planeten, endast för att känna skam över oss själva. Drömma, utan att göra något av drömmarna och den kraft som finns inom oss. Även om risken finns att man inte når en tredjedel av de mål man har, så har man ändå vågat. Och det är det som räknas i slutändan.
JA! Det som tagit mest upp av min tid som tjugosexåring: VI BYGGER JU HUS. Ifall någon missat det, hehe. ;-) Nu funderar jag två saker:
1. Hur kommer det att kännas nu efter att vi blir klara? Blir det tomt? Vad ska man fylla dagarna med? Detta har ju varit ett projekt som hela tiden hållit oss sysselsatta.
2. Var är halsduken som jag har på bild? Jag lyckas alltid tappa bort halsdukar.
Och om jag nu detta år valt att vara riktigt sann mot mig själv, så betydde även det att utmana de felaktiga föreställningarna om mig själv. Som några exempel: "jag kan inte måla, jag kan inte hålla växter vid liv, jag kan inte..." (valfri mening som du intalar dig själv).
Jag kan visst. Jag hade bara inte bara vågat prova på.
Så ja, det var några insikter som mitt tjugosjätte år gett mig. Nu ska jag måla mitt hus, och ikväll ta en ädel dryck för att fira mig själv och livet.
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar