bloggheader caroline

Fint besök av vän och enorm hund.

Skrivet av Caroline Eriksson 07.03.2018 | 0 Kommentarer

Varje gång jag har PMS så villhöver jag en hund i mitt liv. Så pass att jag scrollat genom findit bara för att se utbudet i Österbotten. Jag hinner räkna hur många extraskift jag behöver ta på mig för att kunna köpa hunden utan att gå på minus på kontot, samt räknar ut hur tidigt jag behöver stiga upp för att hinna rasten hunden innan jag ska iväg till arbetet klockan sju på morgonen.

 

Och det är typ här jag slutar villhöva en hund, eftersom jag redan nu stiger upp okristligt tidigt. Istället får jag njuta av att leka och busa med vänners hundar, och idag fick jag extra fint besök från stan. Nathalie med sin hund Pepe tog sig hela vägen hit för att umgås en stund och prata om livet.

Jag såg speciellt med spänning fram emot att se hur katterna skulle reagera, för Pepe är ingen liten hund, men skulle det gå bra så skulle jag bli med hund. Med detsamma.

 

IMG 1392

 

Här är vi. Jag och Nathalie. Bloggen, eller rättare sagt våra bloggar, förde oss samman, och även om vi inte träffas ofta så känns det som att jag har en fin vän i den här kvinnan. Hon är klok, lugn, fin och så där harmonisk jag skulle vilja vara hela tiden.

Vi satt och drack te, pratade och Pepe fick en vedpinne av Fredrik att tugga sönder. Alla inredningsfantaster skulle väl få dåndimpen av att se en stor hund bita sönder trä inne i huset, men vi tog det lugnt. Hunden var ju nöjd. 

Sen gick jag och Nathalie ut på en promenad och när hon konstaterade att det är så lugnt och skönt där jag bor, jamen, då kunde jag inget annat än hålla med. 

 

Jag bor på en vacker plats, så kanske borde gå ut och gå mer då också.

 

IMG 1389

 

Ja, hur gick det med Pepe och katterna då?

 

Mohicana, som fyller tio år i morgon (!!!), sprang ut i ett huj. 

Leila glömde för en sekund att vi har stora fönster och hoppade rakt in i fönstret. Jag skrattade lite mer än man skulle göra som kattmamma, men hon klarade sig och fick gå ut i lugn och ro.

Fantomen däremot var inte världens räddaste, men inte heller glad. Han kramade om mig samtidigt som han såg på Pepe och gjorde demoniska ljud. Dock var han inte lika på hugget att gå ut som resten av katterna, och satt och glodde på Pepe genom terrassdörren. När Pepe och Nathalie skulle åka hem så satt han i min famn och tittade på Pepe, och trots att han hade sina ljud så var han inte lika rädd.

 

Så jag tänker att kanske det skulle gå för sig att bli med hund, så länge Leila slutar hoppa mot fönstren. 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar