Förlorargängets åttonde medlem. Jag.

Skrivet av Caroline Eriksson 28.12.2017 | 2 Kommentarer

Det hände något nytt den här hösten. Jag började läsa böcker, och har nu sen oktober läst ut sex stycken böcker. Inte för att jag nyss upptäckt att jag älskar böcker, det har jag vetat av sedan liten. Då kunde längta att få vakna upp till en ny dag, bara för att fortsätta läsa i en av alla mina Harry Potter böcker. Sket som i om det var ”töntigt” att läsa. Jag läste och älskade det. Men de senaste åren har jag varken läst så mycket eller haft tiden att engagera mig.

Sen kom jag fram till att den där tiden som aldrig verkar räcka till, beror inte på klockan eller något annat. Det beror på hur man väljer att spendera den. Nu har jag valt att spendera min egentid till att läsa, och det har gjort så mycket åt mig som person.

Nu borde jag egentligen har skrivit den här recensionen direkt efter att jag läst ut den 1340 sidor långa boken ”Det”, av Stephen King. Men sen jag läste ut den har jag hunnit med tre andra böcker, och dessutom hunnit se båda filmerna om Det. Den från 1990 och den från 2017. Denna bok vinner ändå alla priser.

Dessutom gjorde inte filmerna mig ens lite rädd, så jag undrar om Det lyckats få mig att bli kvitt min clownfobi?

Det här är min recension av boken Det.

Först var jag tveksam och lite rädd att börja läsa Det. Inte för att det handlade om min clown-fobi, som är högst upp på listan av fobier, som har ”fötter” efter sig på en fin andraplats. Nej, det som gjorde mig rädd var storleken. 1340 sidor med liten stil var något som jag aldrig vågat mig på förr. Det skulle snart visa sig att jag önskade att boken aldrig skulle ta slut.

Jag hade aldrig läst en Stephen King bok tidigare, och nu har han halvt förstört mig för framtida författare och skräckböcker, för jag vill fortsätta gå in i hans huvud och läsa om den skräck han föreställer sig.

Trots att jag kunde veta vem som skulle bli nästa offer, för SK skriver det ofta rakt ut, så blev boken aldrig tråkig.

Alla karaktärer beskrev han så levande att det kändes att Förlorargänget hade en åttonde medlem. Jag. Och varenda unge kom mig nära om hjärtat. Varenda en hade något jag själv kunde känna igen mig i.

Boken som enbart kunde ha handlat om en skräck som sprider sig som pesten i en liten stad, handlar om så mycket mer. Det handlar om barndomen. Om det man glömmer eller vill lägga bakom sig. Om rädslor och hur man går vidare. Om hur ingenting är beständigt.

Om att möta sig själv.

Många kanske inte gillar Stephen King och hans mest välkända verk, eftersom det inte känns realistiskt mellan varven. Men jag tror på magi och man behöver inte ha det så verkligt och tråkigt hela tiden.

Vill du ha en bok att läsa längre än en vecka, en bok som stannar i ditt hjärta – läs Det.
Jag ska i alla fall läsa den igen.