Hälsan är inte på topp.

Skrivet av Caroline Eriksson 26.07.2018 | 1 Kommentarer

Du vet att du inte är så ung längre, då du får en akuttid till läkare på grund av misstänkt hjärtproblem.

I tisdags kände jag av en smärta i bröstet som fick mig att haja till. Bokstavligen talat, för det tog så himla sjukt. Varje gång jag andades in strålade smärtan från mitten av bröstet ut mot axeln och armen. Försökte att inte tänka på smärtan, trots att den uppenbarade sig vid varje andetag, men min smärtgräns är hög och jag tänkte det skulle gå om.

Det gjorde det inte.

Igår fortsatte smärtan, trots att jag tagit värkmedicin. Snabb CRP visade 13 och jag tänkte att jag ger kroppen ännu en dag. Kanske det går om.

Inatt vaknade jag två på natten och hade såna smärtor att tårarna sprutade. Hur jag än vred och vände mig, gick runt eller satt på huk så kändes det som om någon stack mig med knivar i bröstet och rev dem längs med bröstkorgen. Hann tänka tanken på att ringa efter ambulans, samtidigt som jag undrade vad de egentligen kunde hjälpa mig med.

Dessutom lockade inte tanken på att ligga på en bår, eftersom att ligga var det som gjorde att jag absolut inte fick någon luft. 

Men egentligen är saken den att jag helst inte vill uppsöka sjukvård. Alla vill vi vara friska, men jag vet även hur systemet fungerar. Jag är ung. Jag borde inte ha några fysiska fel. Jag är rädd att inte bli tagen på allvar. Vet hur man ibland måste kämpa för att få hjälp. Hur lätt det är att bara ta emot värkmedicin och vänta på bättre tider. Hur man ska vara frisk för att orka vara sjuk.

Men efter att ha trott slutet varit nära och CRP stigit avsevärt tills idag, så tänkte jag att jag åtminstone kunde ringa vårdbedömningen för att se vad man kan göra. Varje andetag var fortfarande en plåga, och jag blev andfådd för minsta lilla.

Ringde sent på förmiddagen och kunde inte tro i min vildaste fantasi att någon läkartid skulle finnas kvar. Tiderna försvinner ju innan klockan ens är 08:00. Men en läkare skulle jag träffa, och på blodprov och EKG före läkartiden. ”Ifall att du har problem med hjärtat”, fick jag höra i telefon. Och jag är ju själv inom vården. Tanken hade slagit mig, men jag hade inte vågat gå dit.

Och det var kanske där jag insåg allvaret. Inte att jag börjar bli äldre, men att det sist och slutligen inte har med ålder och sånt när det kan skita sig ordentligt. Det har med gener och otur att göra. Sen så skulle det inte förvåna mig om var och varannan typ får hjärtattack i det här vädret. 

Men jag har ett hjärta, och det slår fint. Åtminstone har jag inte en pågående hjärtattack. Istället fick jag blåsa i en pef-mätare, fara via lungröntgen och fick en sjukskrivning i väntan på att se vad som pågår i lungorna och i väntan på bättre tider.

Nu hoppas jag att jag får en orsak till varför mitt CRP är förhöjt och varför det tar så förjävligt ont att andas. För istället för att bara gömma undan symptom, så vill jag veta orsaken till dem. Medicin har jag att andas in när läget blir ohållbart.

Så inte vet jag vart jag är på väg med detta blogginlägg. Vill mest dela med mig av hur jag har mått de senaste dagarna, och hur jäkligt det är när man inte kan andas. Att bli sjukskriven är en hel annan historia. Det dåliga samvetet som gnager, fastän man vet att man måste sätta hälsan på första plats.

För man ska inte ta hälsan för givet.

Ta hand om er allihopa. Drick vatten. Sov massor och ät god mat. 

Ber "hobbyläkare" att inte lägga tid på att ge mig en diagnos. Jag har sökt hjälp, jag har varit på undersökningar.

Tids nog vet jag nog vad som pågår, och allt blir bra.