Helt okej att känna alla känslor vid ett husbygge.

Skrivet av Caroline Eriksson 24.04.2017 | 1 Kommentarer

En hel helg, med bara arbete på schemat, och hur mycket har jag fotograferat? TVÅ BILDER. Det betyder ju egentligen att mycket har hänt, men inget av det har jag som bevis eller foto-minne framöver. Får se till att fotografera mera idag ba.

Men låt oss se på de två bilderna, och historien bakom dem.

 

 

När den här bilden togs så funderade jag hur i hela friden detta skulle gå, och hur jäkla länge vi skulle kämpa på med golvet. Så det är alltså så där jag ser ut när jag funderar. Jag sitter inte och sover, även om det hade varit skönt.

 

När man lägger styrox i huset så är det viktigt att det blir så jämnt och rakt som möjligt. Nå, har man avloppsrör och sånt som har lutningar på sig, på vissa ställen ovanför grusbädden, då blir allt mycket svårare. 

Det blev som en pest eller kolera situation. Endera skulle man gräva om allting på nytt, för att få lutningarna rätt under grusbädden, eller så skulle man skära ut i styroxen de rätta lutningarna så styroxen skulle passa perfekt.

 

 

Sambon, som är den av oss som har mer tålamod, tog på sig att skära ut i styroxen så alla bitar skulle sitta perfekt. Det var ju inte överallt, utan bara på vissa ställen. Men det blev för mycket för mig.

Att skära ut hål på rätta ställen i styrox kan jag gå med på, men hjärnan ville inte börja på med lutningar. 

 

 

Även om jag varenda evigaste dag är tacksam för att jag har träffat en så härlig människa som Fredrik, har jag tänkt extra mycket på det denna helg. Genom att se på honom, vill jag åtminstone försöka att ha lite mer tålamod än jag vanligtvis inte har. Vara mitt bästa jag, även om allt man gör inte är så himla roligt hela tiden. 

Men trots allt har vi kunnat skratta mellan varven, och fått riktigt mycket gjort. 

 

För efter att Fredrik kommit förbi de värsta lutningarna gick allting riktigt smidigt. Jag fick nya krafter, halleluja, och började skära och såga i styroxen hejvilt.

Nu är hela huset fyllt med första lagret av 100 mm styrox, och på halva sidan av huset finns även ett lager 50 mm. Allt är tätt, fint och så perfekt vi kan få det. OCH RAKT. Så det betyder att resten kommer att gå galant.

 

 

Vad  har  vi  lärt  oss  av  det  här? 

1. Lägg mindre grus i husgrunden, än vad du tror du behöver. Av någon konstig orsak så verkar grus föröka sig magiskt. 

2. Låt någon som vill, och kan, skära i styrox. Är du som mig, och har obehag för ljudet: stäng ut allt ljud med hörselskydd.

3. Ibland blir man frustrerad, även om det inte hjälper till något alls. Det är helt okej att känna alla känslor som kan uppstå vid ett husbygge (eller i livet överlag).

4. Om du blir frustrerad, bli det med någon som är van med dig, och får dig på gott humör igen. Roligare att skratta än gråta.

 

 

I lördags pipade det till ordentligt med en glad och samtidigt skrämmande melodi utanför huset. Jag rusade till dörren för att se vad det var. GLASSBILEN.

Glassbilen i sin tur såg mig som rusade till dörren, och stannade vid vägen! 

 

Så det blev en lite pinsam stund då glassbilen trodde jag skulle äta glass, medan jag ba ville ta en bild och sen fortsätta arbeta. 

 

Nu  undrar  jag: 

1. Kommer den här glassbilen att köra förbi för resten av vårt liv?

2. Hur många gånger ska man säga till framtida barn att "Ni har glass i frysen, ni behöver inte köpa svindyr från glassbilen"?

3. Har glassbilen bytt melodi på de senaste tjugo åren? Mindes glassbilen med en helt annan melodi, än vad denna hade.

 

10