Hönsen bevisade mig motsatsen.

Skrivet av Caroline Eriksson 03.09.2018 | 1 Kommentarer

Det är 57 dagar har jag nu varit en hönsägare, och det känns som om kycklingarna alltid varit en del av mitt liv, även om jag tycker att femtiosju dagar låter så litet. Under dessa dagar har jag lärt mig mycket och kommit över flera rädslor. Höll ju på att skapa en fågelfobi efter att ha sett en arg tupp, hade fördomen att höns inte är sociala med människor och att det skulle vara svårt att ta hand om höns.

 

Allt detta, och lite till, har jag blivit bevisad motsatsen.

 

Helmi, min enda dvärgkochin, blir två månader på lördag.

 

För det första så är höns inte svåra att ta hand om. Ger du dem mat, byter vatten dagligen och ger dem tillsyn samtidigt som du plockar upp bajs och ser till att huset är rent, jamen då har du ditt på det torra. Dock verkar det som att mina höns är lite sentimentala med sitt bajs, och står gärna och gnyr vid min sida när jag plockar bort bajs från hönshuset, men efter en liten stund har de glömt bort det.

 

Gullefjun som alltid flyger upp till min arm eller axel när jag har med mig mosade ägg till hönsgården.

 

För det andra så är det möjligt att få höns att bli så tama att de inte bara accepterar att hanteras av dig, utan även vill det. Gullefjun på bild är kanske den av alla just nu som behöver och vill vara nära mig. Hon flyger upp till mig, sätter sig på min arm, axel eller rygg om jag sitter framåtlutad. 

Alla hönsen känner sig trygga med mig, och det är inte ovanligt att hitta mig sittandes i hönsgården med en eller tre höns på mig. 

 

Det gäller bara att ge dem tid, hantera dem så ofta som möjligt från små och låta dem äta god mat från din hand för att bli bästa vänner med dem. Skulle de bli sjuka och behöva få vård eller inoljade fötter av mig i framtiden, så är det inga problem för mig att ta hand om dem, eftersom de är vana att vara i min famn.

 

Tuppen Isla är fortfarande en mjukis som vill mysa i famnen,

och spinner som en katt när han mår riktigt bra.

 

Egentligen har jag inga kycklingar längre, utan alla är "tonåringar". Hade läst på en massa innan jag skaffade höns att tonårsfasen är likadan som för människor: jobbig. Men än så länge har jag inte märkt någon skillnad på dem, förutom att de nu bara är större. Och vackrare. 

 

Tuppen Isla är 2,5 månad nu och fortfarande lika mysig som en liten kyckling, trots att han nästan vuxit ikapp de äldsta tonåringarna. Hans fjäderdräkt är vacker med några gröna fjädrar i sig, vore det inte för hans kam och haklappar skulle man inte kunna tro han är en tupp.

 

Luna är fortfarande bossen över flocken (näst efter mig).

 

Luna tog tidigt på sig rollen som flockens ledare, och är än idag den som bestämmer när det är dags att gå och sova, och ser till att alla hålls ihop. Ibland ger hon även resten av flocken någon insekt hon fångat, och är en mycket duktig jagare samtidigt som hon kan använda sina vingar på rätt sätt.

 

I sin fjäderdräkt påminner Isla mycket om henne, och innan Isla's rumpfjädrar blivit stora hade jag en tid svårt att se skillnad på dem bakifrån, om de stod bredvid varandra. 

 

Isla funderar på spaden jag plockar upp hönsbajs med.

 

För att underlätta städandet av hönshuset så har jag köpt en spade man städar bort kattbajs med. Känns som att vaska guld när jag tar bort bajs från spånet i hönshuset. Att ha tidningspapper under sittpinnarna om natten fungerar fortfarande fint, och det är bara att samla ihop var och varannan dag, beroende på hur aktiv natt det varit.

 

Annars så är det inte så mycket att städa inne i hönshuset, eftersom de älskar att vara ute och gör sina behov i hönsgården. Till vintern, då de kanske inte är ute lika mycket, ser det kanske annorlunda ut.

 

Blondie (och Luna) som nu är äldst. Minns inte när de senaste skulle ha låtit som en kyckling,

utan låter nu som en riktig höna. I bakgrunden är Fleur som jag inte fångade på bild.

Höns är svårfotograferade.

 

Har du alltid drömt om att skaffa höns, och har möjlighet att ge dem bra boende, så skulle jag rekommendera alla att bli hönsägare. Livet är så mycket roligare och jag har nog inte fått så mycket frisk luft sen jag var barn, som nu när jag har hönsen i mitt liv. 

 

Varenda fågel har sin egen personlighet, men jag verkar ha haft turen att få riktigt härliga typer i min flock. 

 

 

12