bloggheader copy

Hur den hemska mobbningen påverkade mig.

Skrivet av Caroline Eriksson 05.03.2018 | 1 Kommentarer

"Detta inlägg kommer handla om ett ämne som i allra högsta grad är aktuellt - mobbning. Dessutom kommer ni att få veta mer om hur den har fått konsekvenser för mig även idag - trots att jag är 26 år gammal!"

 

Så börjar detta inlägg som ni nu kommer att få läsa, som handlar om Jennifer och hennes historia om hur den hemska mobbning hon blev utsatt för har påverkat henne senare i livet. Det tar så ont i mitt hjärta att läsa hennes ord, och jag måste varna er att det hann gå så långt att hon försökte ta sitt eget liv. 

Under hela tiden jag läste detta blogginlägg så funderade jag var alla vuxna var. Alla lärare, för ska inte skolan vara en trygg plats? Innan ni tar del av hennes historia så vill jag säga att mobbning är aldrig rätt, och du som blir utsatt har inte gjort något fel alls. Våga tala om för någon om du blir utsatt för mobbning, även om du skulle vara 45 år - för mobbning är inte bara något som barn håller på med.

Ser du någon som blir utsatt, våga sätta ner foten och säg ifrån till de som inte kan, vågar eller orkar mer. Vi måste bli bättre på att hålla varandra om ryggen. 

Så, nu får ni läsa Jennifers historia.

/ Kram, Caroline

 

person 1821412 1280

 

"Under mina första skolår var allt frid och fröjd - alla var vänner och ingen var utanför, men ju längre upp i årskurserna jag kom desto mer utanförskap medföljde. I mellanstadiet var det att jag inte fick vara med de "coola" och jag minns en händelse speciellt tydligt - vi stod i led utanför träslöjdsalen där vi skulle ha lektion, bredvid träslöjden låg det tre stycken toaletter och de luktade avlopp.

Då fick en flicka i klassen för sig att någon av oss hade pruttat så hon skulle gå runt och lukta på oss för att få reda på vem den skyldige var. När hon kom till mig så tog hon sig för näsan och sa "Usch!" och gick sedan vidare utan att göra samma sak med någon annan..

 

När jag sedan kom upp till högstadiet eskalerade allt.. Jag hamnade i klassen som Gud glömde! Pojkarna petade på mig med en gardinstång, la ett öga som hade dissekerats på mitt skåp, började kalla mig för ko-öga, skrev elaka saker på något som hette First Class och sedan på Facebook. De retade mig för att jag inte kan säga bokstaven R..

Ja, diverse olika saker!

 

Försökte även att begå självmord,

först då började folk i min klass skriva snälla saker till mig.

 

woman 2696408 1280

 

 

Då jag även hade väldigt mycket i mitt privatliv på den tiden blev det till slut för mycket - jag började skära mig och försökte även att begå självmord. Först då började folk i min klass att skriva snälla saker till mig. Visst är det egentligen helt sjukt?! Att det ska krävas något drastiskt för att få folk att börja tänka till!

 

I gymnasiet fick jag inte heller vara med, men då hade jag iallafall några att umgås med. Dock skavde det i mig att jag inte fick vara med och när jag hörde folk tystnade när jag gick förbi i korridoren började alla elaka ord som jag fick höra som yngre eka i mitt huvud. När det började närma sig studenten fick jag i uppdrag att fixa skrindan. Jag gjorde det, men de i klassen trodde ej mig, så de skaffade en annan! Då gick jag i protest och vägrade pynta skrindan och vara med och betala den! Dagen jag tog studenten var bästa dagen under hela min skoltid! Jag var ÄNTLIGEN FRI!

 

Jag deltog inte på den officiella studentfesten med övriga klasskamrater, jag var på ett helt annat ställe. Den kvällen fick jag ett mess från en i klassen där hen bad om ursäkt för det med skrindan och att hen tyckte att jag skulle komma till den officiella festen. Jag svarade med ett: "Tack för ursäkten, men den kom lite för sent! Ha så trevligt på er fest, jag har roligare om jag håller mig ifrån er!"

Det finns mycket mer händelser att dra upp, men jag känner att vi kanske stannar där. Jag vill inte riva upp sår på nytt.

 

mom 2208928 1280

 

Hur har detta format mig idag?

Jo, jag hatar att prata inför folk - just för att jag inte kan uttala bokstaven "R". Jag är rädd att åhörarna ska skratta, tycka jag pratar fult eller liknande. Jag började prata inför nytt folk i samband med att jag gick med i en snapchat-grupp. De tjejerna fick mig att börja prata!

Även mitt företag har utvecklat mig som talare, iallafall till viss del. Jag är rädd att människor på nya arbetsplatser inte vill arbeta med mig och jag väljer att jobba ensam, träna ensam och liknande - för att slippa att eventuellt bli ifrågasatt om vissa saker..

 

"Jag lovar mitt barn att jag ska skydda honom - 

varje dag, mot allt!"


I augusti 2016 blev jag mamma och då väcktes en oro i mig att mitt barn skulle behöva bli utsatt för mobbning! Men jag tänkte samtidigt att ingen fullt frisk vuxen ger sig på att håna ett litet barn. Ack så fel man kan ha!

Min son har ett ovanligt namn - Jimbo - och folk skrev att det var så synd om honom och han skulle bli mobbad i skolan p.g.a. hans namn. Då brast det! Jag har aldrig gråtit så mycket och jag kände mig skyldig för att ha fött ett barn till denna vidriga värld där vuxna människor inte kan bete sig!

Jag lovar mitt barn att jag ska skydda honom - varje dag, mot allt!

 


Jag vill avsluta detta inlägg med ett något klyschigt: Var snälla med och mot varandra! <3"

Kommentarer

  • Johanna 05/03/2018 7:27am (2 år sen)

    Min mobbning gjorde att jag valde skola (efter grundskolan) utefter vara alla mina plågoandar inte skulle gå. Bästa beslutet jag tagit.
    Någon facebok fast det inte på min tid, tur är väl det för skulle plågoandarna ha kunnat hakka på mig efter skoldagens slut skulle jag säkerligen inte varit i livet.

Skriv en kommentar