Hur man hanterar sorg

Skrivet av Caroline Eriksson 06.06.2016 | 1 Kommentarer

Ni vet väl att man får skriva frågor till mig, och jag svarar på allt? Nå, nu blev ni påminda. Var inte rädda att fråga om det är något ni undrar över.

"Jag undrar hur du hanterar sorg? Det skulle jag vilja läsa om, mitt i allt det roliga som livet har att erbjuda. Du är så bra på att sätta ord på känslor och verkar vara så klok i dina funderingar. ..//.. Vore tacksam att få lite kloka ord på vägen tillbaka <3."

(Det var en lång kommentar, men tar inte med hela.. Du fina människa, jag beklagar din sorg. Det är svårt att sätta ord på det man vill säga när någon annan upplever sorg i livet, men det är det enda jag kan säga nu. Och här är inlägget om hur jag hanterar sorg.)

Vi reagerar alla olika på sorg. Medan andra tillåter sig att gråta tills tårarna tar slut så finns det de som inte kan gråta. Jag har olika stadier i min sorg.

1. Jag blir förbannad. Har lätt för att bli förbannad, även om det bara varar i någon sekund. Även om många ser mig som lugn och harmonisk, så upplever jag känslan av att vara förbannad för en liten stund, befriande. 
2. Sen hamnar jag i ett tillstånd då jag inte känner så mycket, men samtidigt känner allt.
3. Tillåter mig att vara ledsen och då fullt ut.
4. Jag pratar, pratar, pratar och pratar lite till. För att bearbeta och gå vidare.
5. Sen går livet vidare och sorgen är inte lika stark. Men man kan under livets gång bli påmind, och då är det lika viktigt att man tillåter sig att vara ledsen om det är känslan man känner.
6. Men det viktigaste av allt. Jag låter inte sorgen ta över eller äta upp mig. Istället ser jag det som en möjlighet att se en situation med nya ögon och hur man fortsätter leva. Även om det kan innebära på ett nytt sätt. Att man tillåter sig att ha roligt, utan att skuldbelägga sig eller känna skam. 

Hur man än hanterar sin sorg, och vad sorgen än handlar om, så tror jag det är viktigt att vi tillåter oss själva att sörja. På vårt sätt. Att vi inte förminskar oss själva. Slutar jämföra oss med hur andra hanterar sorg. Att vi slutar undvika sorgearbetet, för det är så otroligt viktigt att vi genomgår det.

Som människa har jag alltid varit den som visat mina känslor. Har jag hållit tillbaka så har det resulterat i att jag mår dåligt fysiskt och psykiskt, rentav blivit sjuk. Men många får lära sig, speciellt män och redan från att de är barn, att bita ihop. Att släta över den sorg och känslor de känner. Att torka tårarna och hoppa upp igen och låtsas som ingenting hade hänt. Jag tror inte det är nyttigt på något sätt.

Sorg är ingenting som gör oss till sämre eller svagare människor. Även om vi är ”djur” så betyder det inte att vi blir uppätna för att vi visar oss sårbara. Även om sorg inte är en rolig känsla, så är det en känsla som gör oss mänskliga. Ändå är det många som sörjer i ensamhet, sopar problemet under mattan och vågar inte prata om det. Även om det är det jag, du och många andra behöver. Vi behöver tala om det som kan vara jobbigt, så kanske fler vågar visa sina känslor.

Och kanske, bara kanske, skulle vi ha en trevligare värld att leva i om fler öppnade upp. Vågade känna.