Jag fick diagnosen utmattningsdepression.

fredag 23 februari 2018 - 06:00 | 1 Kommentarer

Anna är 30 år, utbildad specialistsjuksköterska inom barn och ungdom. Hon är gift, har tre barn som är mellan två och åtta år gamla och i familjen finns även en liten hund som heter Abbe. I början av hösten 2017 insjuknade Anna i utmattningsdepression, men symptomen och tecknen hade varit där längre än så, utan att Anna riktigt vetat vad det var som var fel.

Jag har fått äran att intervjua henne om vad det var som orsakade utmattningsdepressionen, om hur det var när det var som värst och hur man sakta men säkert kommer tillbaka till livet. 

 

IMG 7057

Det här är Annas historia.

 

Det första tecknet jag fick på att allt inte var som det skulle, var sommaren 2016. Jag åkte på förkylning efter förkylning och blev aldrig riktigt frisk däremellan. På jobbet började jag göra misstag. Jag rörde ihop bokningarna för mina patienter och gav dem fel tider. Jag har alltid varit en person som haft stenkoll på det jag gör så när jag upptäckte dessa misstag i efterhand kändes det väldigt obehagligt.

Under vintern - 16 började ångesten komma krypande och jag tyckte det var svårt att träffa människor. Jag orkade inte vara social och prata med folk. Vid den här tidpunkten sa jag och mina tre kollegor upp oss ungefär samtidigt på grund av bristande chefskap på arbetsplatsen. Jag klarade inte av att jobba hela uppsägningstiden som var 3 månader utan jag kraschade första gången när jag hade två veckor kvar att arbeta. Jag blev sjukskriven tills jag skulle börja min nya tjänst 3 veckor senare.

 

På mitt nya jobb som skolsköterska var det full fart redan från början. Skolan hade saknat skolsköterska i två månader så arbetet låg ganska mycket back. Jag körde på och jobbade som en galning för att komma ikapp. Ångesten fortsatte men jag försökte ignorera den så mycket som möjligt. Under våren började jag få ont i hjärtat. Jag fick kramper och det kändes som att hjärtat skulle explodera. Minns att jag brukade få ont när jag satt i bilen och hittade en ställning där jag la upp vänster arm ovanför huvudet, på så sätt gjorde det mindre ont och jag kunde koncentrera mig på bilkörningen. Mitt minne blev också allt sämre. Jag körde fel väg till jobbet, mindes ibland inte hur jag tagit mig till en plats och hade svårt att hitta min bil på parkeringar. Att vistas i bullriga miljöer var jobbigt, det var som att jag inte hade något filter som kunde stänga ute ljud och ljus.

 

 

”Det gick så långt, att jag ett tag hade tankar på att köra in med bilen i ett träd. Inte för att jag ville dö, utan bara för att få hamna på sjukhus och därmed kunna vila.”

 

 

DSC 0254

 

Sommaren kom och jag skulle vara ledig i 6 veckor och planen var att jag skulle vila upp mig. Jag tog hand om barnen, jobbade i trädgården och tränade. Det var dock något som var konstigt, hur mycket jag än sov blev jag inte piggare och hur mycket jag än tränade blev jag inte starkare, snarare upplevde jag att kroppen blev svagare. När terminen började igen var jag tillbaka på jobbet, men jag mådde inte bra psykiskt. Ingenting kändes roligt längre och jag började känna mig desperat efter att få vila. Det gick så långt, att jag ett tag hade tankar på att köra in med bilen i ett träd. Inte för att jag ville dö utan bara för att få hamna på sjukhus och därmed kunna vila.

 

När jag hade jobbat 2 veckor efter semestern hade jag en tid hos en psykolog för att påbörja en KBT-behandling. Jag minns inte så mycket av detta besök förutom att jag satt och skakade och grät. Psykologen fick mig att inse att jag faktiskt inte var i skick för att kunna arbeta. Två dagar senare träffade jag min läkare och fick diagnosen utmattningsdepression.

 

Var det någon annan som märkte på dig att allt inte var som förr?

Min man märkte att jag var förvirrad och hade svårt att minnas saker. Annars tror jag att jag lyckades dölja det ganska bra.

 

Vem var du före utmattningsdepressionen?

Före utmattningen var jag en person som sprang fram i livet. Vid 29 års ålder hade jag en fyraårig universitetsutbildning, jag var gift, hade 3 barn, villa, 2 bilar och hund. Jag var mån om att träna och äta hälsosamt. Jag älskade att ha många bollar i luften och kände att det inte fanns någon gräns för vad jag kunde klara av. Att vila var något som jag tyckte var överskattat, jag var ständigt igång. Min pappa brukade alltid skämta om att när jag fick en idé skulle jag helst vilja ha genomfört den igår.

Det uttrycket var väldigt talande för min personlighet.

 

 

”Jag har blivit bättre på att säga nej till saker, och gör numer saker för min egen skull och inte för alla andras.”

 

Vem är du idag?

Idag är jag en betydligt lugnare person. Jag har fått lära mig att tagga ner och lyssna på min kropp. Jag är mer närvarande i nuet, framförallt när jag är med mina barn. Jag har fortfarande svårt för att vara social längre stunder, att träffa folk är oerhört energikrävande för mig. Mitt minne är inte det bästa och jag har svårt för att göra mer än en sak åt gången. Jag är fortfarande ljud- och ljuskänslig och måste ibland gå undan när barnen stimmar för mycket hemma.

Jag har fortfarande tendenser till att driva på mig själv för hårt och detta är något jag jobbar med tillsammans med min psykolog. Det positiva är att jag känner mig betydligt gladare idag och jag är mer mån om mig själv. Jag har blivit bättre på att säga nej till saker, och gör numer saker för min egen skull och inte för alla andras. Att starta bloggen var en del i mitt tillfrisknande. Att våga skriva om mig själv och låta folk ta del av mig och mitt liv har alltid varit svårt för mig.

Bloggen är ett sätt att finna vem jag är och stå upp för den personen.

 

IMG 5883

 

Hur reagerade familj och vänner på din utmattningsdepression?

I början hade folk svårt att förstå hur allvarligt det var. Mina föräldrar tjatade på mig att jag skulle komma och äta lunch med dem på jobbet eller att vi skulle hitta på saker för att jag behövde muntras upp. Dem förstod inte att det var en utmaning för mig att bara ta mig in i duschen. Med tiden fick dem mer förståelse och började också inse hur dåligt jag faktiskt mådde och hur trött min kropp var.

Min man har varit väldigt förstående och låtit mig vila så mycket som jag har behövt. Redan tidigt i sjukskrivningen sa han att han ville att jag skulle berätta när jag inte mådde bra och vad jag behövde just i stunden för att må bättre. Detta har gjort att vi har kunnat kommunicera bra med varandra utan att det blivit för mycket bråk. Överlag har jag fått ett fantastiskt stöd från familjen.

 

Hur reagerade arbetet?

Jag har haft turen att ha en väldigt förstående chef. Han har aldrig fått mig att känna dåligt samvete över att jag är sjuk. Han har hört av sig och frågat hur jag mår och skickat blommor med jämna mellanrum. Inte ens när jag valde att säga upp mig efter ett halvårs sjukskrivning blev han irriterad. Utan stöttade mig jättefint.

 

Vad hjälper dig att må bättre?

Att umgås med människor som betyder något för mig, jag har rensat bort en del personer som varit energitjuvar. Att få vara med mina barn och strunta i allt annat för en stund. Yoga, promenera och lyssna mer på min kropps signaler. Jag tillåter nu mer mig själv att vila när jag är trött. Mitt nya motto är "det jag inte orkar gör idag kan jag alltid göra en annan dag".

 

 

"Jag kände stor skuld och skam de tre första månaderna som jag var sjukskriven."

 

Erbjuder samhället dig som person någon hjälp?

Jag tycker att sjukvården har tagit väl hand om mig, min läkare har varit toppen och likaså min psykolog. Jag har inte heller haft något strul med försäkringskassan, utan min handläggare har varit väldigt förstående.

 

Vad har du för tips till andra som är i liknande situation som dig?

Att söka hjälp för det finns hjälp att få. När man är så slut som jag var klarar man inte av själv att säga stopp. Det bara rusar på tills man kraschar. Jag tycker också det är viktigt att vara öppen med hur man mår och inte skämmas för att man är sjuk. Jag kände stor skuld och skam de tre första månaderna som jag var sjukskriven. Sedan var det som att jag bara släppte det och först då började jag bli bättre.

 

Vad har du för tips till de utomstående som har en nära som drabbats av utmattningsdepression, men som inte vet vad de ska göra?

Att inte bara erbjuda sig att hjälpa till utan att faktiskt komma med konkreta förslag på vad dem kan hjälpa till med. Jag har alltid haft väldigt svårt för att be om hjälp och i början frågade min föräldrar vad jag behövde hjälp med. Jag kunde inte riktigt ge dem något svar. Tillslut kom min pappa med förslaget att dem skulle komma hem till oss och laga mat en gång i veckan så att jag och min man kunde vara med barnen. Det var helt underbart, men jag hade aldrig själv kommit på tanken.

En annan sak är att inte fråga när det är dags att börja jobba igen, det finns ingen mer stressande fråga.

 

 

Det här är det första blogginlägget av alla de som kommer att gästblogga eller bli intervjuade här på min blogg. Jag hoppas du har funnit denna text givande och informativ, att du som kanske känner igen dig känner igen dig kan finna stöd och styrka i texten. Kom ihåg att du inte är ensam, att du är älskvärd och en värdefull människa.

Du kan läsa Annas blogg här.

Kram, Caroline.

 

DSC 0256

1

Kommentarer

  • Staffan Nylund

    23.02.2018 09:25 (4 månader sen)

    Bra intervju och bra initiativ! Underbart att det skrivs allt mer om det här viktiga ämnet här på sevendays. Jag hade tänkt göra likadana intervjuer framöver :)


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.