Jag fick en panikattack.
Ena stunden står jag i kön till kassan och allt är bra. Andra stunden så känner jag hur jag inte kan andas. Jag får värmeslag och behöver klä av mig jackan för att få luft. På överläppen finns droppar av svett, och jag känner hur ben och armar domnar bort.
Är så yr att jag behöver ta tag i mig i bänken rullbandet är på. Nu svimmar jag, tänker jag. Om några sekunder ligger jag på det smutsiga butiksgolvet avtuppad, och det skulle ju vara onödigt.
Är det nu jag dör? Är det en hjärtattack som tar mig?
Nej. Det är bara en panikattack.
Jag har sedan liten upplevt panikattacker. Fast då var jag för liten att förstå vad det var. Oftast vid förändring, som t.ex vid en resa eller flytt fick jag panikattacker. Vid extra mycket stress är jag mer mottaglig för dessa känslor, och jag har lärt mig identifiera var som pågår. Trots att man för stunden tror att man ska dö.
Tankar som ”Håller jag på att bli galen? Vad ska andra tänka? Syns det på mig att det är en panikattack som härjar i kroppen?” snurrar i samma takt som världen, samtidigt som man bara försöker överleva.
Som för många andra, så kom den här attacken som en blixt från klara himlen. Jag var inte förberedd och det är inte något som med detsamma märks på en utifrån. Det är på insidan det stormar. Kroppen sätts ”oprovocerat” i ett fly, fäkta eller dö tillstånd, och det du upplever är det man skulle uppleva om man mötte en vild lejonhona. Bara att då skulle dessa känslor vara förväntade för situationen.
Att stå i en kö och plötsligt känna att livet hänger på en tråd, är inte det man förväntar sig.
Det är väldigt sällan jag är så öppen med mina panikattacker, bara för att jag har varit rädd för vad andra ska tänka.
Idag är jag inte rädd. Behöver skriva av mig, och tror att många behöver få läsa detta. För jag är inte ensam. Du är inte ensam. Alla kommer vi att uppleva minst en panikattack under vår livsstid, och jag vill att du då ska veta att du inte kommer att dö. Du är inte galen. Det kommer att gå om.
Vare sig det är arbete, pengar, livsförändringar eller bara dåligt med sömn som orsakar dessa känslor, så vill jag att du ska veta att du är fullkomligt normal.
Att allt blir bra.
Det skulle vara enkelt för mig att ta avstånd från det som kan trigga panikattacker. Men istället för att begränsa mig, bara för att jag är rädd att uppleva dessa panikattacker, försöker jag samla mina tankar. Efter att allt lugnat ner sig fick jag tid att reflektera vad som nyss hänt. Varför och vad var det som fick mig att må så här?
När man tror man ska dö, så ser man allt mycket klarare. Vad det största ”problemet” är som ger en stress.
Jag vet att den enda som har makten att få en förändring i mitt liv, är jag själv. Jag bestämmer hur jag mår, och det är bara jag som kan se till att få bort lite tyngder från mina axlar.
Dessutom, jag är helt okej, trots att jag kan uppleva panikattacker. Det är min kropps sätt att sätta ner foten, när jag inte riktigt kan göra det själv.
Upplever du en panikattack är det här min första hjälp till dig:
Djupandas. Du överlever. Allt är okej. Du är okej.
För att avdramatisera detta blogginlägg och panikattacker överlag, så delar jag med mig av denna bild jag fotograferade av mig & Mr Fantomen idag.
Djupandas, le och ta en dag i taget. Ibland behöver du ta en sekund i taget, och det är helt okej.
Kommentarer
Nathalie 16/10/2017 2:26pm (6 år sen)
Så bra att du delar med dig! <3
Caroline Eriksson 16/10/2017 2:43pm (6 år sen)
Fina Nathalie <3
Emma 16/10/2017 5:17pm (6 år sen)
Vad modigt av dig att dela med dig, jag blir på något underligt sätt GLAD av att läsa det här inlägget. Missförstå mig rätt - jag blir glad över att vi kommit så långt att man klarar av att skriva om en panikattack på ett så här avdramatiserat sätt. Utan att ändå förminska det.
Var snäll mot dig själv och sköt om dig!
Caroline Eriksson 16/10/2017 5:33pm (6 år sen)
Tack så hjärtligt för denna fina kommentar. Den gjorde mig glad. <3
Mimmi 16/10/2017 11:49pm (6 år sen)
Känner igen mig för x antal år sen...hemskt...å obehagligt känner att man bara måste svälja å svälja..munnen torr...myror i benen....försöker undvika prat....så jag kommer ut härifrån... finns många därute som lider av samma åkomma vi är superhjältar allihopa <3
Caroline Eriksson 17/10/2017 12:01pm (6 år sen)
<3
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar