Jag hittade mina tonårsdikter
Det känns alltid så främmande att se en gammal bild eller läsa en text jag skrev som tonåring, eftersom den jag var då är så långt ifrån den jag är idag. Tror många kan känna igen sig i det, för väldigt få personer är exakt samma människa idag som de var i tonåren.
I söndags när vi hade julmiddag hemma hos oss tog mamma med sig en diktbok hon hittat hos sig. Författaren av boken är jag, och det är texter från 13 år tillbaka. Tretton år!
Först när jag insåg vad det var för bok hon hade med sig var det som om blodet frös till is, och jag ville bara gömma undan boken i tretton år till. Insåg dock att det jag skrev då var ändå något som var viktigt för mig, och att som tonåring kunna uttrycka sina känslor är en egenskap man ändå ska uppmuntra. Trots att allt verkar vara på så blodigt allvar med så mycket känslor under tonårstiden.
Så jag tog tjuren vid hornen och läste igenom alla texter idag.
Texter från 13 år tillbaka.
"Författaren vill vara anonym"
I högstadiet valde jag ”skrivlust och läslycka” som tillvalsämne. I ett klassrum satt jag och många andra flickor (av någon anledning var det inga pojkar med i kursen) och skrev för allt vad vi orkade. Minns att jag hade väldigt lätt att producera texter redan då, och tack vare kursen fick jag göra det jag tyckte om (och få ett bra betyg för det också!).
En av alla uppgifter vi hade i slutet av kursen var att göra en diktbok, där vi alla skulle vara anonyma. Anonyma, på grund av att en studerande från en årskurs under oss skulle läsa och recensera de texter vi producerat.
Eftersom alla texter var så nära mig, var det så otroligt läskigt att vara anonym, och jag totalvägrade gå med på det. Däremot hade jag lite humor och självdistans redan då, och valde därför att namnge min bok ”Författaren vill vara anonym”, med mitt namn och porträtt på första sidan.
Bland bokens alla sidor hittar man även fem bilder av mig, bara så man verkligen inte ska glömma vem som skrivit alla ord.
Det som dock skiljer mig idag från den jag var då, är att jag inte alltid var en så glad tonåring. Mina texter kunde vara väldigt dramatiska. Idag ska du få läsa två dikter, av de sammanlagt 26 dikterna man kan hitta i boken.
26 dikter och 5 selfies hittar man i "Författaren vill vara anonym".
DIKT 1
Här är mina rötter
mina spår
Suddiga minnen om
lycka, skratt och kärlek
blev till ett erkännande
om
Blod svett och tårar
Och jag är destruktiv
förvärrar allt till ett skämt
Här är mina rötter
ni blev mina sår
Mina spår har suddats ut
för länge sen
Det är långt hem
DIKT 2
Jag kanske bara
inbillade mig
röda naglar mot
ett vitt papper
Likt en illusion
mötte vi varann
ensamma och kusten
var klar
vår hemlighet var
fängslad
Bakom lås och bom
kan vi visa
att det känns
Jag vet att det känns
Tacka gudarna för att livet blir mindre dramatiskt ju äldre man blir, och att min mamma hade sparat alla texter. För även om jag inte känner igen den jag var då, så är det ändå en del av den jag är idag. 15 åriga Caroline hade aldrig trott att texterna skulle läsas tretton år senare.
Nu kan jag ju ta och skriva en gladare dikt om en tupp eller så.
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar