Jag slutade andas

Skrivet av Caroline Eriksson 04.05.2016 | 1 Kommentarer

Tack ALLA som kommenterade igår. Som delade med er av era egna erfarenheter och annars bara gav sig av er tid till mig. Ni är underbara som vågar. Jag är tacksam för er. Som vanligt så kommer det ju lite andra kommentarer, vissa som jag inte publicerat.

Vill börja med att skriva att det som stör mig, mest, är att väldigt sällan så går man till grundorsaken av ett symptom eller en sjukdom. Det fokuseras istället på att man ska behandla / trycka undan symptomen. Oftast med en massa läkemedel som i sin tur ger mer biverkningar. Om jag säger att jag har svåra menssmärtor, jamen då är p-piller lösningen. Om jag har huvudvärk; jamen då tar man värkmedicin. Har en människa blodtrycksmedicin, jamen då prövar vi blodtrycksmediciner.

Vi trycker undan symptom, som egentligen skriker om att uppmärksamma oss att något är fel. Vanligtvis så ska kroppen fungera normalt, och när den reagerar på ett sätt som sjukdom, så borde vi fokusera på VARFÖR vi är sjuka. Jag tror att som liten så orsakade stress att min sköldkörtel slutade fungera. Att om man tidigt skulle ha ingripit och sett till orsaken, så kanske jag inte skulle idag behöva äta ett piller varenda evigaste morgon.

Jag är ju inte ny med det här sjukhussystemet. Läs mer om det i lördagens Vasabladet (7 maj). Så jag vet hur man ska vara för att få hjälp (läs: envis och ”jobbig”). Det var egentligen inte ett blogginlägg där jag bad er läsare om att vara läkare, men ska svara på lite frågor ändå.

1. Jag har ju gjort en sömnpolygrafi och fått det undersökt hur mycket syre jag egentligen får under natten. Läkare säger att CPAP är en möjlighet för mig. Men herregud. Jag är 25 år och en CPAP gör mig inte automatisk frisk. Den behandlar bara symptomen istället för att se till VARFÖR jag inte får tillräckligt med syre i kroppen.
2. Det är ingen skillnad vilken ställning jag sover under natten. Jag somnar på sidan och vaknar upp på sidan, men rullar väl runt under natten? Min sambo har skojat om att man kan hänga mig upp och ner, och jag skulle ändå snarka.
3. Det här är ju inget nytt påhitt. Har snarkat sen jag var liten. Opererade bort hals- och ”näsmandlarna” vid 8-års åldern. Fortsatte snarka. Min sambo blev väl lite rädd en natt när han märkte jag inte andades på en bra stund och då bad han mig att träffa en läkare. Det tog dock över ett år innan jag faktiskt gjorde det. Före det har jag testat ALLT. Snarktejp för näsan. Spray för hals och näsa. Hjälpte inget. Nässpray ger mig näsblod, och jag har haft näsblod igår kväll och den här morgonen efter att läkaren la någon stark vätska i min näsa igår.
4. Jag väntar alltså LÄNGE innan jag söker upp sjukvård.
5. Kanske är det så att ärret i munnen får mig att snarka. Tycker man kunde undersöka det mera och åtgärda det.
6. Nej, jag blir inte svimfärdig för att jag har ångest eller är stressad.
7. Jag anser mig ha bra levnadssätt.