Jurtjyrkogården, en recension.

söndag 7 januari 2018 - 14:00 | 1 Kommentarer

Man skulle nästan kunna tro att jag älskar varenda bok, efter mina recensioner att döma, men här kommer en som tvärtemot stannade utanför hjärtat för att lämna lite känslan av ”mjäh” inom mig.

 

Kanske beror det på mina egna förväntningar och förhoppningar om boken Jurtjyrkogården. Efter att jag hört om människor som knappt vågat sova efter att ha läst boken och sett filmen, tänkte jag att det måste vara en av de mer skrämmande böckerna som skapats. En bok som får upp pulsen på en och som man sent kommer att glömma. Hur skulle det annars komma sig att alla känner till Jurtjyrkogården, även om man varken läst eller sett filmen om den?

Varför skulle det annars stå på pärmen att denna bok är så mörk att inte ens King ville ge ut den?

 

Jurtjyrkogården handlar om familjen Creed där mannen i huset är läkare. Vad frun gör, om hon gör annat än att vara hemmafru, vet jag inte. Jag som annars älskar sättet Stephen King beskriver sina karaktärer tycker att den här boken har lite väl mycket 40-talet över sig när det kommer till könsrollerna. Dessutom tar det väldigt lång tid innan jag knyter an till personerna i boken. 

Hur som haver. Familjen Creed består av pappa Louis, mamma Rachel och barnen Ellie och Gage. Och frassen Church. De är nyinflyttade i en liten stad, blir snabbt vänner med sina grannar och det ser ut som att deras liv ska bli lika idylliskt som typ vem som helst drömmer om att ha det.

Men så dör katten och återuppstår lika snabbt, och det är som typ här jag tänkte att boken ska skrämma livet ur mig. Vad är nu läskigare än en mysig katt som kan vara lika oberäknelig och som får en att ligga vaken om nätterna? Mäktiga och övernaturliga krafter man inte ska bråka med.

 

Nå, istället är det döden i sig som är det mest skrämmande, och kanske är det det Stephen King vill förmedla istället för monster i garderoben och mörka skogar man kan villa bort sig i.

Kanske är det ens egen rädsla för det övernaturliga och vad som händer efter detta liv som får det att krypa i våra skinn? Vad som kan hända med de personer vi älskar som mest och håller oss nära i livet? Vad vi kan göra och hur långt vi kan gå för de vi älskar.

 

Det som får mig att höja betyget på Jurtjyrkogården är att den behandlar ämnet sorg och döden, och hur människor väljer att handskas med sina känslor kring det. Hur det inte finns några rätt eller fel, men hur det ändå kan gå riktigt dåligt om du inte väljer att släppa taget. Och det är väl det som gör boken så mörk. 

Jag kommer att läsa Jurtjyrkogården igen, och jag kommer att göra det utan förväntningar. Istället kommer jag att försöka läsa mig mer in på det budskap Stephen vill ha fram, än att fundera på vilket monster man möter i nästa kapitel, för det verkar som att precis alla människor ändå går runt med sina osynliga monster. 

 

 

ps. Visst fick jag upp pulsen några gånger, och boken fick mig att tycka mina egna katter är lite obehagliga. Speciellt Mr Fantomen som igår kväll, när vi skulle sova, satt vid dörröppningen till sovrummet och bara glodde på oss. Visst, frassen kan stå och stirra in i väggar nu som då, det är helt normalt. Men aldrig förr han har suttit och glott på oss på det viset. DET, Stephen King, är läskigt!

 

stephen king jurthyrkogarden

Katten Mohicana är inte skrämmande på något sätt, men behövde ha med en katt passligt till denna bild. 
1

Kommentarer

  • Lille John

    08.01.2018 17:03 (6 månader sen)

    Jag tror få böcker får en att inte sova. Jag kan inte iallafall komma ihåg att jag skulle ha läst en sådan bok. Fast jag brukar inte heller lyssna på folk, för jag har upplevt allt för många gånger att något hypas till skyarna, bara för att sedan få ett "meh" från mig. :D Jag hade läst i en intervju att Stephen King tyckte inte om boken för att den har ett litet barn som blir överkört och återuppstår för att ta livet av sin mamma och grannen innan pappan blir tvungen att avliva barnet. Lite väl magstarkt. :D Dessutom fick han idén till boken då han och hans familj bodde i en tid nära en motorväg och hans pojke var nära att springa ut framför en långtradare. Den där känslan "tänk om jag inte hade hunnit...!!" kan jag tänka mig att många föräldrar tampas med.


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.